Insjöhummer

Det här året går mot sitt slut och ett nytt skall ta vid. När jag går i affären med vad som kan uppfattas som resten av stadens invånare, slår det mig att detta kanske inte är den dag jag skulle valt att handla på. Inte med två barn som utan tvekan hade energi nog att genomföra en Iron Man och behöver få utlopp för det. Och inte med mig som egentligen är ganska trött på människor i allmänhet efter en månads intensiv julhandel. Nåväl vad gör man när kylskåpet gapar med sin tomhet och det enda som ser festligt nog att sätta tänderna i är den sista skinkskivan som legat alldesles för länge i en öppen förpackning. Ja då är det dags att göda mataffärens redan välfyllda kassaapparater med sina surt förvärvade pengar i ett försök att skapa ett kylskåp värt att öppna igen.

Jag går förbi en frysdisk med blåa kartonger i. Hummer läser jag på kartongen och tänker "Den här stackarn är nog inte fångad i Helgasjön". Av flera skäl, kartongen, den är nedfryst, aldrig hört talas om insjöhummer och kanske för att priset är kusligt nära kilopriset för lösgodis. Jag lägger tillbaka förpackningen på sin plats och nöjer mig det här nyåret med att jag åtminstone fått hålla in en inpackacketerad hummer.

Min egen vagn har börjat fyllas rejält när den plötsligt når min hälsena på höger fot. Trots flera uppmaningar att ta det lugnt har mina barn lyckats med det som förmodligen har dödstraff som påföljd i Saudiarabien. Nämligen att köra på någon på hälarna med vällfylld kundvagn i stål. Smärtan vet inga gränser och för första gången ser barnen att deras handlande i dubbel bemärkelse har fått deras pappa ur balans. Pedagogiska ord och förklaringar är överflödiga i denna stund. Inte ens en balanserad tvåbarnsfar i årets slutskede kan värja sig mot svordomarnas förlösande krafter. Svordomar är ett primitivt sätt att uttrycka sig men aldrig har dessa fyllt en större funktion. Och när äldsta barnet som också hade huvudansvaret för transporten av 20 kg vagn i stål säger att man inte får svära, ja då är det mer eller mindre färdighandlat för det här året.

Om man skall summera det här året och det kanske man ska. Jag brukar förvisso alltid blicka framåt men 2012 innehåller ändå något som gör en blick bakåt väl värd att ägna. Det var året då kroppen fick sig en rejäl utmaning. Det var året då man stod framför rapparen Petter och sjöng med i Lasse Berghagens "Stockholm i mitt hjärta" i en modern form av allsång. Det var året då musiken inte bara betraktades som bakgrundsljud, utan något mer. Året då man sålde nya längdskidor till de som redan hade. Året då man la oändligt massa kvalitetstid i stadens gröna park och ett år som avslutades med en tre timmar lång vals, skadad hälsena och närkontakt av frigående hummer i kartong.

Ser fram emot nya utmaningar 2013. Vem vet vad som väntar bakom årskiftet?

Gott  Nytt År till er alla!

Hellre Ernst än Lill

I min undersökning om den bästa jullåten kom det in en hel del förslag och det tackar jag som vänligast för. Inga direkta överraskningar får man väl säga. Några gillar det det där klassiska svenska stämningsfulla andra gillar det amerikanska inslagen. Det blir inget "Fel låt vann" här. Det här är ju en subjektiv bedömning och varje människa har sin uppfattning och sina minnen att relatera till kring julmusik.
Men ärligt talat! Vem fan sa att Midnatt råder med Lill Lindfors skapar harmoni i julstöket?

Tack och lov ingen! Ingen skulle förmodligen våga bli raderad från min vänlista. Midnatt råder förvisso då och då men när Lill förstörde den här sången för mig så kunde jag aldrig mer delta i ett klassiskt luciatåg. För mellan ettan och sexan har det trippats fram på tårna, lyssnat och spejats en hel del och jag kommer ihåg att just tomtarnas visa var höjdpunkten, ja ända tills Lill skulle sätta sin prägel på den lite. Och som hon gjorde det! Men jag har lämnat det bakom mig nu och ser framåt.

Ingen jul utan ett vackert budskap och här kommer ett från mig:

Till den som ensam är skänker jag en tanke.
Till de som mist någon de firat jul med i alla år visar jag mitt deltagande
Till de som firar jul på skillda håll önskar jag ett snart återsseende

Så här i juletid måste jag ju också nämna något om vår älskade och hatade Ernst Kirchsteiger. Vår alldeles egna mysfarbror iklädd ylle från topp till tå och halsdukar som hänger trändigt spretigt runt halsen. Det han inte kan om hemmet när det gäller inredning och snygga uppläggningar av mat är sannerligen inte värt att veta. Om man får lust att pressa en apelsin så gör man det. Att se möjligheter i kvistar, kottar och mossa är hans signum och han går rakt igenom rutan om man är.......................................................och gillar TV4. Vi får hoppas att Bergs flytt inte inspirerar Ernst att göra likadant. Jag tror att kanalen behöver honom mer än nånsin nu när Jidhe har klämt finnar på näsan och reklamen är längre än själva programmen.

Jag önskar eder alla en fröjdefull jul och hoppas att ni orkar fortsätta läsa min blogg!

Det lackar mot jul

Det råder ingen tvekan om att julen står för dörren.Det lackar mot jul och i butikerna hörs TRIAD, Wham och Crosbys klassisker. Vid inslagningsdiskarna rivs det papper och krullas snören så det står härliga till. Mor och farföräldrar går in i butiker de aldrig varit förr i jakten på någon för dom obegriplig teknikpryl.

Hörlurar till ungdomarna, pingisbord till barnbarnen, mysbyxor till den ömma modern på 94, mössa och vantar till pappan, igen och träningskläder till mamman som hon traditionsenligt byter i mellandagarna pga. fel storlek. Ja listan är lång på saker som tomten sen ska leverera den 24:e.

Det strävsamma paret på närmare 69 har provat skor till mannen  i en halvtimma och allt är klart. Då säger frun till mannen: "Gå du i förväg" och vänder sig mot mig. "Kan du smuggla skorna till kassan och ta bort prislappen, gubben får inte se".
Men herregud! Är inte ni för gamla för gömma nyckeln tänker jag. Gubben må vara gammal men inte korkad, väl? Ska vi verkligen smyga med något han varit med att prova ut?
"Ja, det skall bli en överraskning viskar hon fastän gubben är långt borta, och han hade svårt att höra även när han satt en halvmeter från henne. Så risken att denna "topphemliga" julklapp läcker ut bedömer jag som tämligen riskfritt.

Det här med att vuxna människor byter julklappar eller pengar och försöker hemlighålla med att slänga ut rökridåer och täckmantlar finner jag en smula pinsamt. Och jag vet inte om det är så charmigt heller. Jag vill slå ett slag för överraskningsmomentet. Överraska din fru, sambo flick- eller pojkvän med något de absolut inte förväntat sig. Det måste väl ändå vara en större glädje än den min man får av en som bara tycker att julklappspappret stökar ner ännu mer och sen utbrister "precis vad jag önskat mig" traditionsenligt.

Ja julen står verkligen för dörren och den ligger ju "rätt" i år. Om man är arbetstagare. Det är inte arbetsgivarnas jul i år minsann. Och till de som för sig med dessa uttryck säger jag:
Shut up and suck!

Ett litet steg för människan, men ett jättekliv för mänskligheten

Jag sitter längst uppe på toppen av backen på en sprillans ny snowracer. Farfar har tagit ansvaret för mina barn och jag skall nu få en 22 sekunders åktur nerför en brant backe. Jag försöker välja ut ett spår som ser lagom svårt och utmanande ut men som ändå ser såpass realtistiskt ut att jag kan sitta kvar hela vägen. De här 22 sekunderna skall inte resultera i ett fall. Brevid mig står en annan pappa på en plastbräda, hans barn klarar sig själv. Vi nickar till varandra i samförstånd, vi känner båda att en långa väntan är över. Det är här och nu som gäller. Ta vara på den här chansen. Utan att säga ett ord kan vi se den glädje vi delar över snö kyla och riktigt bra underlag.

Jag släpper på bromsen och snowracern börjar glida. Jag kommer snabb upp i en hastighet som känns oroväckande hög men med lång erfarenhet parrerar jag alla ojämnheter med odiskutabel skicklighet likt en befälhavare på en rymdfärja på sin väg mot rymdstationen ISS. Det här bör man inte skoja bort, jag fick verkligen plocka fram alla mina färdigheter för att till slut docka ner vid slutstationen. Och vad gör mina barn? Bygger snögubbe med farfar. De har inte sett någonting! Jag slår ett getöga över axeln för se om jag kan se den andra pappan. Han har har dockat framgångsrikt på den ryska sidan och vi gör tummen upp för att bekräfta att de gamla takterna sitter i.

I det här läget undrar jag vilken glädje som egentligen är störst. Att barnen äntligen kan göra en snögubbe, att barnen leker över generationsgränserna, att det lackar mot jul. Eller att jag i 21,9 sekunder kan bibehålla den höga koncentration det krävs för att landa en snowracer på Kennedy Airforce base.
I de flesta fall bryr jag mig om hur barnen mår men här fick barnasinnet med all den egoism som hör till mig att glömma allt annat än den adrenalinkick som klassisk vinteraktivitet kan bjuda en 37 årig tvåbarnsfar på.

Blommor

Jag känner att situationen kräver det. Mitt förhållande till blommor skall ut i rampljuset. Endast genom att möta mina rädslor och tillkortakommanden inom botaniken kan jag gå vidare och få ett sundare förhållningssätt till det som kan lysa upp ett fönster.

"Fear is not your enemy, it is a compass pointing you to the areas where you need to grow" Ett citat som kom direkt från Kanada tidigt i morse och jag tänker på just en liten del av meningen. "where you need to grow" Är det den lilla pusselbiten av det stora livspusslet som saknas. Att ta hand om och sköta det som växer? Eller är det jag som ska växa upp? I kapp med en solros för att på något sätt tävla på samma villkor. Eller är det just symboliken i själva växandet som är det viktiga?

Vad är det för mening att ställa alla dessa djupa frågor innan jag satt mitt första frö? Ja nu tänker ni: Har han aldrig haft några blommor? Jodå visst har jag haft blommor men jag har hela tiden påstått att mina fönster är felriktade. Alla vetter mot norr och hur skall man nånsin få en blomma att växa utan ljus? Ja man kan ju börja med lite vatten har jag hört. Och det är just där problemet ligger. Man måste vattna. Jag har kannan, jag har vattnet men saknar förmågan att synka dessa med hur ofta och hur mycket.

Jag kommer nog aldrig bli den som planterar om, stökar och bökar i jorden eller blir helt euforisk över ett frö som blivit en blomma. Jag vet att lavendel ofta används i duschcreme och i Gösta Linderholms låtar. Jag tackar för alla tips jag fick på Facebook men jag känner ändå att hyacinten ligger mig närmast om hjärtat.

Bland Läderlappar och plastkammar

Operetten Läderlappen hade premiär 1872. Den 4:e april för att vara exakt. Att man sitter här 140 år senare och ser samma manus fast i en modernare tappning är egentligen ett ganska bra erkännande till Johan Strauss d.y. Och även om man inte på något sätt betraktar sig själv som någon operakännare så måste jag ändå erkänna att den här typen av föreställningar ger mig något. Även Carmen och La Traviata som jag tidigare sett har också varit riktigt bra. I den här föreställningen har humorn en central roll och det märktes i sista akten.

Utanför Kristina Nilsson salen ser man tydligt att det inte är The Sounds med Maja Ivarsson man skall gå och se. I folkvimlet strax innan första akten märker man tydligt att man inte smälter in i gruppen. Att vara en stark bidragare till att sänka medelåldern känns skönt. Jag saknar inte heller den klassiska plastkammen som rättar till ett för övrigt elektriskt hårburr på kvinnan över 60 vid garderoberna. Frågan är om det verkligen blev bättre eller sämre? Rena rama Margaret Thatcherfrisyren. Det är trivsamt att man klär upp sig dock även om mina trasiga jeans fångade ett och annat skeptiskt öga av någon som möjligtvis rent tekniskt hade kunnat se premiären 1872.

Och så har vi pausen. Här skall drickas ett glas vin, ett drag med kammen, igen. Och lite mingel i foajén. Nu skall vi försöka slå ihjäl en halvtimma. Och bara att ta sig ut från Christina Nilsson salen tog 10 minuter för lite trötta ben och ytterligare 10 minuter att ta sig in. 5 minuter i kö och då förstår ni vad ett glas vin på 5 minuter kan göra med någon som motvilligt följt med sin fru till några som gapar i 2 och en halv timma i en mörk lokal. Nej jag såg faktiskt inga trötta ögon. Johan Strauss d.y. saknar absolut inte förmågan att hålla publiken vakna. Tvärtom ger fängelsescenen känslan av en buskismonolog á la Stefan och Krister och skratten duggar tätt i lokalen.

Någonting inom dig säger att den som håller på med teater, opera, musikal eller operett måste besitta en enorm koncentration för att ro i hamn en sån här föreställning. Inga omtagningar, ingen som regisserar dig under tiden och inga klippningar i månader efter inspelningen. Jag är alltid imponerad efter en sån här föreställning och jag måste erkänna att musiken går rakt in i hjärtat.

Plastkammen lämnade jag hemma den här gången men en Center och ett glas vitt till en operett från 1872 var tillräckligt med kultur för denna månaden.

Glamour, 25 år i trogen tjänst

Jag läser någonstans att Stephanie Forrester väljer att sluta i Glamour efter 25 år. Jag kan inte låta bli att förundras över denna långa karriär i en och samma serie. För er som inte vet är detta en amerikansk såpa från 1987 där maktspel, äktenskap och kärlek är grundstenarna. Varje program är 19 minuter långt och bryts ner i 8 delar tacka vare reklam och signaturmusik mitt i. Man filmar med endast en kamera vilket gör att alla står vända mot kameran och säger sina repliker även om de pratar med andra människor. Man tänker också högt en del. Stephanie var den starka kvinnan som styrde familjen med järnhand och avskydde sin svärdotter som försökte lägga beslag på familjeföretaget. Ja ni förstår. Att Stephanie, eller Susanne Flannery som hon nu heter på riktigt nu väljer att avsluta sin karriär oroar djupt. Serien har mycket kvar att ge efter 25 år känner jag.

Hur vet jag allt detta? Det började med att jag hade ett "lysande" själ till att skjuta upp pluggandet en halvtimma. Sen var ju manusförfattarna fruktansvärt skickliga på att leverera cliffhangers i den här typen av serier så man var ju tvungen att sätta sig ner dagen efter och sen rullade det på och jag blev fast. Okej man blev inte raketforskare av att titta på den serien men kanske mättades behovet av att se dålig TV. Det kanske förde det goda med sig att man idag inte hoppar på en massa dåliga dockusåpaprogram mellan 8 och 9? Jag tror det.

Jag tror att serien Glamour visserligen speglar glamouren i modevärlden men som skådespelare måste ju serien betraktas mer som Dolly Partons "working 9 to 5". Tänk att leverera repliker i samma serie i 25 år.
På löpande band. Tack Stephanie! Jag önskar dig lycka till med det du tar dig för utanför Forresters.

Den lilla snutt av Glamour som berikar mitt liv just nu är när jag går på den röda matta som leder in till ICA cityhallen på Sandgärdsgatan. Fotoblixtarna har jag inte sett till dock.

WF

Jag har tagit upp wordfeud igen. Detta utomordentliga tidsfördriv som ändå skänker lite gymnastik för hjärnan. Inte bara ett löjligt spel som fördummar. Det krävs tanke, list och en portion tur i detta alfapetiska brädspel, som utspelas i en virituell värld. Där motståndaren kan vara en för dig helt okänd människa eller rent utav din sambo i soffan brevid. Det sistnämnda är ju fascinerande i sig. Sitta tyst en hel lördagkväll med varsin telefon och spela wf mot varandra.

Min starkaste motståndare har ett namn som ger vibbar åt James Bond vilket höjer spänningen en aning. Han/hon är stark och lägger sällan ord under 20 poäng utom möjligtvis på slutet. En chatkonversation tyder på att det finns humor och intelligens. Jag hoppas denna värdiga motståndare tycker likadant om mig. Kollegan på jobbet blandar 8-poängare med 139-poängare, man kan likna henne vid en vänsterspelare i racketsport, svårt att läsa av, oförutsägbar och oerhört snabb i kontringarna, därav den ojämna poängskörden. Men alltid giftig.

Von Trapp spelade aldrig curling

Kapten Von Trapp var inte bara sjökapten, han var far till sju barn och tillsammans med en baronessa. Att vara far till sju barn i Österrike under 50-talet vet jag inget om. Men hans metoder att organisera familjelivet väcker ett visst intresse. Och då tänker jag på visselpipan. Ett genialt verktyg att påkalla uppmärksamhet utan att behöva använda stämbanden. Med många trapp-or i huset kan visselpipans ljud ge en effektfull känsla av ordning när alla 14 ben i takt stegar ner mot frukostbordet. Tänk er själva att slippa att en efter en trillar ner från övervåningen i ett enda kaos, rufsiga i håret och med pyjamasen bak och fram. Nej, raka i ryggen och full av respekt inför den man som håller i visselpipan.

Kapten Von Trapp var ingen Anette Norberg (flervaldig curlingmästarinna med OS, VM, EM och SM guld). Kaptenen var så långt i från dagens curlande föräldrar man kan komma. Om det berodde på att han bodde i Ösetrrike på 50 talet eller att han var sjökapten  låter jag vara osagt men tiderna har förändrats och tur är väl det. Visselpipan i all ära men den passar nog ändå bäst på idrottsplanerna.

Vem vågar erkänna att man är en curlingförälder? Är 90-talisterna ett resultat av att vi hade framgångar i curling just då? Finns det överhuvudtaget en koppling till sporten curling och föräldrarskap eller är det bara symboliken?
Att sopa undan problemen framför barnen så att de inte skall behöva konfronteras är ju en riktig björntjänst. För hur skall barnen hantera en platsannons där det står: "Vi söker en problemlösare som gillar att ha många bollar i luften och som vill vara spindeln i nätet och navet i hjulet och som kan hålla i många trådar och lägga grädden på moset" Eller är det just den typen av flummiga annonser som passar curlande barn från 90-talet? Kanske?

Mark Levengood har berättat i ett enligt mig fantastiskt sommarprogram att han hade bowlingföräldrar, där han var klotet och slängdes fram för att möta diverse problem. Von Trapp blåste sig till respekt och införde militärens hårda nypor. MEN både Mark och Von Trapp mötte kärleken och kanske är det just den som måste vara utgångspunkten i en sund och bra barnuppfostran. Regler är bra men på en lagom nivå, kärleken är grym, visselpipan kan få Zlatan att sluta springa och Curling är en fantastisk sport med konstiga regler. Jag vet inte hur jag ska "sy ihop den här påsen". Jag vet ju inte ens hur jag kom att tänka på filmen från 1956,
jo det gör jag nu........

Av kepsen att döma

Det går inte att ta miste på att hockey är en sport som uppskattas av medelålders vita män med keps. Det går heller inte att missa att det är en arena där man kan skrika för allt man har till en man med svart och vit tröja. Ord om hur "jävla blind" han är eller "helt jävla oduglig" är inte helt ovanliga. När man sitter på rad 12, skyddad av både publik och plexiglas är den vita medelålders mannen med keps såpass modig att han vågar skrika ovan nämnda fraser. Samtidigt som han mölar ner en Lammhults tjockkorv med massor utav senap och ketchup och en kopp kaffe i pappmugg. Den medelålders vita mannen med keps är inte bara förtjust i lokalproducerad varmkorv, han är expert på hockey, kan variera sitt ordval med massor utav svordomar och han kan med en gigantisk jumbotrons repriser se betydligt bättre än de svartvita stackarna på isen.

Här är han kungen, han befinner sig i sin "comfort zone" bakom plexiglaset och han uppvisar pondus och karaktär inför likasinnade. Man får höja rösten och skrika ut sitt missnöje, ja man får till och med prata med mat i munnen till alla andras förskräckelse. Dagen efter kommer han med sin fru till Stadium och skall titta på en vinterjacka. Då är han inte lika stursk längre. Inget plexiglas, ingen publik att ta skydd av bara frugan och en säljare och framförallt ingen korv att tugga på. Så timid och vältalig, så charmerande och förstående och i bästa fall en riktig lustigkurre.

Dyngslång väntan

Min grabb, den där fyraåringen som säger pappa 350 gånger om dan har också en ganska avancerad och kreativ språkuppbyggnad. Han känner att för att förstärka vissa ord har han valt bort ord som jätte, skit och dö för att förstärka vissa ord. Till fördel för dyng, ni vet dyngsur, dyngrak. Han tycker att ordet sätter liksom prägel på situationer särskillt om det uppfattas som negativt i hans ögon.

I fredags skulle det serveras kvällsmacka hemma hos farmor och farfar, något som hans hårda far sällan tillåter men som farmor gärna släpper igenom. Enda kruxet var att farmor skulle läsa färdigt boken för storasystern och bara där växte frustrationen. Efter att ha stört bokläsningen en sådär åtta gånger med frågan: "Famo, när ska vi äta kvällsmacka" ( Vi jobbar på riktiga R men det verkar hopplöst). Samma svar kommer från farmor att när jag läst färdigt äter vi smörgås. Frustrationen över den tjocka boken favoriseringen av storasystern och den sena timmen får bägaren att rinna över och han kommer ut till mig för att beklaga sig med:

"Alltså den boken är ju dyngslång, när dom är färdiga har ju klockan hunnit bli tusen"

Skitlång bok och en klocka som skenar långt ifrån vår 24 timmarstid blir en markering att kvällsmackan lär dröja och svälten står för dörren. Valter 4 år har tagit klivet in i egots "underbara" värld.

Ännu en helg har passerat, denna gången i ett regnigt Göteborg. Lilla London bjöd på ihållande regn och det enda som fattades var en rejäl dimma. Det var en helg i familjens tecken och det var skönt att bara vara. Att Häcken tar sig upp på andraplats i årets Allsvenska på mållinjen och passerar Malmö och håller undan för AIK är stort och nu väntar Europaspel. I en direktöversättning av lagets namn till engelska kan europaspel bli den där kryddan som svensk fotboll behöver. Kan Kim Källström tänka sig att återvända. Hans hjärta kommer ju alltid finnas i Häcken som han så fint uttryckte det. Men det lär nog dröja, dyngslänge tills dess.

Kommer Göteborgs nya bro över älven heta Golden Glenn? Jag hoppas det.

James Bond

Tänk om man hade fått vara med i en Bondfilm, en sån där liten roll där man kanske inte säger någonting men syns litegrann brevid Daniel Craig. Ungefär som Ola Rapace, jag hade gärna varit skurk. Det krävs inte mycket för att övertyga mig om att Bondfilmerna med Craig kommer att bli bra. Jag läser inga kritiska recensioner om filmerna för jag vet att de har fel. Den nya Skyfall har allt en Bondfilm ska innehålla och nu kom humorn tillbaka efter uppehållet från Quantom Of Solace. Det är underhållning och spänning hela vägen. Det kan tyckas förutsägbart och fjantigt och man vet vad man får. Ja det må så vara men vad kan man begära av en rollfigur som har funnits i 50 år. Filmen från 1962 skiljer sig förvisso en del från dagens Bond men jag kan inte låta bli att fascineras av agentmystiken. Ring mig gärna nån gång så får ni ett smakprov på riktig Bondkänsla!

För att skapa lite mystik och spänning på hemvägen gick jag över kyrkogården på vägen hem, i fullmånens ljus i en annars folktom och livlös stad. Okej det var inte som taget ur en Bondfilm men inte heller helt utan spänning.

En köpfri dag

Konsten att tolka en annons till ens egen fördel är oändlig. Där finns så många variabler som helst i en fjuttig mening på en sådär 15 ord. Människors kreativitet i egoismens tjänst äro outgrundlig och med ett förlegat uttryck som: "kunden har alltid rätt" tycks den kreativiteten nå oanade höjder. Tillsammans med ett långdraget konsumentprogram från Umeå med en ilsken Sverker Olofsson har vissa konsumenter samlat på sig såpass mycket självförtroende att man helt enkelt inte behöver läsa annonsen överhuvudtaget.

Det är bara att i bästa kvällstidningsmanér plocka ut lite ord här och var och så har du dig en jacka för 199 kronor, lätt som en plätt. Bristen på läsförståelsen läggs givetvis fram som om annonsören har varit otydliga (det har vi varit 25 år nu i så fall och vi har inte lärt oss något under åren) och det hela skall gärna kryddas med "Vilken dålig service!" Men det tycker inte vi. Vi tycker att det är bra service att erbjuda500 kronor i rabatt för en viss typ av jackor under förutsättning att jackan kostar över ett viss belopp. Det enda motprestation
som vi ställer är att vi får bestämma vilka jackor vi vill bli av med.

Det har säkert inte undgått någon att idag är det är potatisens dag, eller? Idag lyfter vi fram Jonas Ahlströmers fantastiska insats för att potatisen hamnade på våra svenska matbord. På skolor skall det frossas i potatis och den italienska pastan får vackert stå åt sidan. För vem vill inte ha kokt potatis och köttfärslimpa till fredagsmys. Jag vill ge mig på begreppet potatismys eller kanske till och med knölmys.

Andra temadagar under året där man lyfter fram en företeelse eller sjukdomm visar också prov på fanatsi. Eller vad sägs om: Flourtantens dag 1/9, silikonbröstens dag 1/7, klamydiamåndagen 10/9, Harry Potter och Star Warsdagarna i maj samt Pi-dagen med det brillianta datumet 3.14, alltså 14/3 för att hylla talets betydelse i matematiken.

Sen finns det en dag som hela handeln fruktar: En köpfri dag och den är kusligt nära, 24/11 men jag sätter ändå hopp eftersom risken att tolka denna text borde vändas till vår fördel. Om vi mot förmodan sätter in en annons med detta budskap, kan det kanske tolkas som om att det är fritt att köpa hur mycket som helst?

Berg flyttar upp

Tittar på Berg flyttar in och inser att jag hamnat efter litegrann, åtminstone materiellt. Hon flyttar in på 44 våningen i en lägenhet på Manhattan i New York Terrassen på taket är något större än min lägenhet och fina Loungemöbler med vita kuddar pryder utsikten över ett soligt Big Apple. Svart Lamborghini som liknar Batmobil och jag bestämmer mig för att vara glad för hans skull. Ja vem då undrar ni säkert? Jo ni vet han som gör reklam för Head and shoulders, supersnygg, välklädd och framgångsrik.

Det där med shampooreklam verkar lukrativt: Det ser man inte minst på standarden i boendet. Och hans hår, vilket svall, vilken vitalitet och vilken gubbfrisyr han hade, i reklamen. Ja kanske är det just i frisyren jag slår honom, det enda område där jag faktiskt kanske har en chans.
Nämnde jag att han heter Henrik Lundqvist? Och så lirar han lite hockey också.

Jag har lättare för franska.

Kartoffelferie, eller potatislov är en gammal benämning på det vi idag kallar höstlov. Några potatisar blir inte skördade av skollediga barn längre. De danska familjerna har haft sitt lov nu i veckan och istället för att plocka potatis åker de till sina sommarhus i Småland och påminner oss svenskar om hur svårt det kan vara att förstå danska. För shopping verkar vara våra grannar i sydvästs absolut största fritidssysselsättning den här veckan. Ljudnivån i butiken höjs en aning av ett surrande ljud utan några tydliga konsonanter, och de få som hörs kommer långt nere från halsen och tappar sin styrka lagom till munöppningen.

Danska män är ofta klädd för vildmarksliv eller expeditioner i Patagonien och deras fruar är mer smakfullt klädda i en modemedveten och stilfull Köpenhamnsstil. Lika svåra att förstå båda två. Men kvinnornas danska låter lite lenare och mjukare och blir därmed lättare att uppfatta. När man känner att man är med i en mening kommer plötsligt det där ordet som är så central för hela frågan. Egentligen det enda ordet man verkligen behöver känna till är också det ordet som lika gärna kunde vara koreanska. Och sen är man borta, totalt. Ögonbrynen kryper ihop och man försöker rädda situationen genom att gissa på en mängd olika saker som det kan vara. För ordet blir ju lika svårt att förstå om de upprepar det. Och där står vi tillsammans med våra grannar i väst och leker gissa-vad-vi-menar. Inte konstigt att det blev krig en gång i tiden.

En motvikt till danskarnas otydliga uttryckssätt är mina barns tydlighet olika sammanhang. "Pappa du vet väl att jag skall ta medicinen innan jag går och lägger mig?" Med all önskvärd tydlighet får jag alltså riktlinjerna inför kvällen samt en påminnelse: "Du har väl inte glömt att köpa något fredagsmys?" Att befinna sig i mitten av denna språkliga barriär som håller samman otydlighet med tydlighet balanseras därmed vardagen upp i någon slags jämnhet.

Utanför den språkliga vardagen kan ibland tystnaden tala sitt eget språk. Det språket gillar jag skarpt!

Äntligen!

Det går inte att ta miste på allas förväntan en sån här vecka. Vi går alla och funderar och vänder och vrider på olika kandidater. Vi ställer dem mot varandra och lyfter fram deras insatser. På fikarasterna, vid lunchen och i bankomatkön. Spända av förväntan kommer äntligen tillkännagivandet och vi kan andas ut. Nobelpriset i medicin går till Robert J. Lefkowitz och Brian K Kobilka. Åh det blev Robert och Brian till slut! För vissa en lättnad, för andra euforisk glädje. Många känner säkert att valet inte var helt övverraskande.

Några höjde kanske lite på ögonbrynen i tisdags när det stod klart att Serge Haroche och David J Wineland kommer att få ta emot Fysikpriset. Men inte jag ser ni. Jag hade det på känn ändå. Jag menar Serge har ju trots allt jobbat så hårt för det här i så många år, för att inte tala om David. Du är så värd denna framgång!
Att det skulle bli Mo Yan idag var kanske mer väntat och även om Mo själv lät överraskad så är det ju ändå det spelet man måste köra inför världspressen.

Nej jag känner ändå att den här veckan är som julafton. Det blir liksom paketöppning varje dag. Och som ett litet barn går man där och väntar på presskonferrensen i en ständigt ihållande iver att få slita upp ett nytt paket. Och så väntar man med det största till sist, fredspriset. Och likheterna med Melodifestivalen är ju så många. Den där känslan av förväntan som bara de här två kan ge. Årets två riktigt stora händelser. Kanske har Melodifestivalen blivit lite för utdragen. De kunde gott snegla lite på nobelstifftelsens tillvägagångssätt. Och jag lovar att Melodifestivalen skulle bli lika lättillgängligt och populärt som Nobelpriset.

En Klassiker

"You can be my wingman any time, bullshit you can be mine!"
Klassisk filmreplik från 1986. I Huvudrollen en ung snygg Tom Cruise har som mål att bli den bäste piloten i världen. Detta var långt innan komplicerade konflikter som Jugoslavien och Libyen ägde rum och det var en tid då det inte fanns avancerad datorteknik som tog hand om specialeffekter på samma sätt. Kort och gott kan man säga att flygscenerna faktiskt ägde rum på riktigt.

Utan att överdriva var det en lite grabbig film men där fanns också kärlek. Och med lite inoljade muskulösa volleybollspelande stridspiloter lockade filmen förmodligen en och annan tjej också. Tompa var ju med.  Och skinnjackor med coola flygmärken, slitna jeans och motorcyklar. Och bland alla snygga och välkammade piloter fanns en mustaschprydd familjefar "Goose" (förlåt Anthony Edwards!). Kanske var detta ett sätt att lyfta fram hur snygg "Maverick" egentligen var. "I feel the need for speed" och "Maverick, take me to bed or loose me forever" är inga Ingemar Bergmanrepliker direkt utan ett resultat av Hollywoods outtröttliga må-bra tema.

Filmen innehåller också ett stort allvar. Han med mustasch, den fule (förlåt Anthony Edwards!) dör och Maverick tar på sig ansvaret och Meg Ryan får komma in och trösta honom. Det var här jag kände att en tår rann från min kind första gången jag såg filmen. Jag var runt 12-13 år när jag såg den. Nu så här 26 år senare kan jag fortfarande ha svårt att svälja just under den scenen. Och så har vi Kelly McGillis (callsign Charlie, Charlotte Blackwood) även hon iklädd Skinnjacka som ser ut som en märkessköld från simskolan. Hon visar sig trots jackan vara civilanställd instruktör och försätter Maverick i en pinsam situation på krogen kvällen innan ett flygpass. De blir inte helt otippat kära och hamnar i en försiktig men väldigt sensuell kärleksscen i siluettformat ackompagnerat av Berlins "Take my breath away" 

Maverick tar sig samman och tar sin examen dock inte som kursetta. Iceman som flyger iskallt och inte gör några misstag vinner det slaget men räddas av Maverick i slutscenen varpå de ger varandra en grabbig kram med knutna nävar.

Jag låg också i flyget, jag hade också ett callsign "Jester". Och där slutar likheterna. Ingen skinnjacka, inga ID brickor och framför allt, ingen Kelly McGillis trånande efter mig. Men jag fick se Viggen varje dag i ett år. Det var inte illa.

Fredagsmys

Tacos ikväll någon?
Ikväll är det fredagsmys som gäller i många svenska hem. Fredagsmys har blivit ett uttryck och det är här för att stanna. Det finns åtminstone en bok skriven i ämnet, en kokbok med tips om bra mat till fredagsmyset. De flesta anser väl att den mexikanska maträtten tacos sätter sin prägel i de flesta fall men vi ser variationer inte minst på facebook. Ordet mys rider självklart på vågen och har seglat upp som ett utav Sveriges mest använda ord och tangerar nästan våra vanliga ord som och, på, i och men. Vi använder det i många olika sammanhang där vi vill förstärka hur härligt livet är där hemma i soffan.

Barnen är högst delaktiga i valet av mat och snacks och i affären hör man ofta "Vad skall vi ha till fredagsmys". Och just det där med att mysa på fredagen är väl ett resultat av att de flesta har jobbat färdigt för veckan. Frågan är hur mycket mys det egentligen är? Och hur myser man med en maträtt som inte ligger still där den ligger? Alla vet vi hur våra barn förser våra nystädade golv med majs och köttfärs i stället för munnen. Och det är ju inte barnens fel denna gången. Det är styrseln i brödet som skapar problemen. De mjuka viker sig precis innan man skall stoppa in en laddning med mat och de hårda majsbröden spricker bara genom att titta på dom. Köttfärsen rinner mellan fingrarna och det slutar med att man få ta fram dammsugaren efter maten, och det är ju mysigt.

Och ställ inte in dammsugaren för guds skull, chipsen i soffan behöver också sugas upp och den flottiga fjärrkontrollen behöver torkas av. Jag skall ikväll prova ett nytt fredagsmys

Våffelstrutar av spröda rån och smältande glass till en 7 och en 4-åring. Men lite dammsugsmys skadar väl ingen. Jag önskar alla en riktigt trevlig avslutning på denna vecka, och glöm inte Guacamolen!

Fråga chans

Allt är frid och fröjd när vi tar oss hem i bilen från skola och dagis när den plötsligt kommer. Den där frågan som man gärna vill ska dyka upp lite senare i livet. Min 7-åriga dotter vill veta hur man blir ihop med någon.
"En gul bil ropar jag", i ett försök att ta upp den tävling som är ständigt pågående under våra bilresor. I ett försök att få henne att glömma frågan hon just ställde. Jag har precis för mig att det var i 3:an man började med sånt och inte frågade jag mamma eller pappa om det. Det fick man liksom ta reda på själv. Att fråga chans på någon kunde vara knivigt, det gällde att den personen man tänkte fråga var ledig för det första. Sen gjorde det ju inget om personen ville ha chans på mig. I riktigt kniviga situationer kunde man skicka fram sin polare i frontlinjen eller till och med skaffa sig allierade inom tjejens bekantskapskrets.

Hur länge det varade var ju väldigt varierande, allt ifrån ett par timmar till ett par månader kanske. Besvärligt kunde det bli om man väntade svar från någon man frågat på och sen dyker det in 2-3 stycken förfrågningar under tiden, om man var populär. Ska man helgardera så man inte står utan? Livet har sina svåra stunder. Det var givetvis inte lätt att befinna sig i sådana situationer. Då kunde man ju ångra sig och ta tillbaka med kort varsel. Något som idag inte riktigt är lika enkelt.

Som pappa är jag ju givetvis beredd på detta tycker jag men häromdagen blev jag uppriktigt paff. Jag log för mig själv i djupaste respekt för det allvar hon visade upp med sin fråga. Jag tänkte: "Hur svarar jag nu på detta Johan?" Det enda jag lyckades få fram var: En gul bil!
Det hela är ju väldigt charmigt och oskyldigt men ändå, kan hon inte vänta till hon blir nio åtminstone?
På något sätt lyckades jag snärja mig ut denna gången och nu är det mammas vecka :) men påföljden blev att jag fick dåligt samvete för att en gul bil framstår som viktigare än min dotters relationsdilemman. Jag lovar att finnas där nästa gång älskling!

Det börjar lossna

Hur var det i skolan idag? Frågar jag nyfiket.
"Pappa hör inte du att jag pratar med Valter nu? Du kan inte bara avbryta så. Man måste lära sig att vänta tills jag har pratat till punkt"
I bilen hem från skolan får jag mig en rejäl uppläxning av min 7-åriga dotter. Men det bjuder jag på eftersom jag vet att sju års tjat äntligen har gått in. Jag ler inombords och söker ögonkontakt med tjejen i baksätet. Hennes blåa ögon lyser av självförtroende och inom loppet av en sekund känns sju år av ihärdigt fostrande som bortblåst när hon säger " Det har min fröken sagt".

Okej det som tagit mig nästan ett decenium att lära ut, tar endast tre till fyra veckor för en fröken? Man blir en smula imponerad och samtidigt matt av det faktum att mina pedagogiska färdigheter ter sig en aning ineffektiva. Men det är klart, hade jag haft en kateder, en whiteboard och hetat Victoria så kanske jag också lyckats på tre veckor. Ja jag är i alla fall glad att fröken finns för då blir jag lite avlastad i detta till synes livslånga uppdrag.

Jag kör över Söder för att spara lite bränsle och tid, dessutom ligger affären i den änden.
"Ajabaja pappa, här får du inte köra igenom. Då kommer polisen, det vet du"
Faaaaan tänker jag, är det fröken nu igen? Nej vi har ju faktiskt blivit stannade en gång och då har jag tydligen sagt att här får vi inte köra igenom. Jag backas nu upp av min 4-åriga son.
"Pappa, jag kan ta med mitt svärd nästa gång vi kör igenom här för då kommer inte polisen"

Storbråk på Stadium! Kaos i kön!

I lördags hamnade två äldre kvinnor i "bråk" i kassakön på Stadium. Båda gick fram och skulle betala hos mig och kom från två håll. Det var inte helt lätt att reda ut vem som egentligen kom först. Mållinjen korsades såpass lika att ett målfoto hade krävts.
-"Jaha, här går det visst bra att tränga sig!" utbryter en utav kvinnorna med bister uppsyn.
-Tränga sig? Jag var här först". Svarar den andra med en om möjligt ännu bistrare uppsyn. Hennes gubbe backar några steg i vad som jag tror är en flykt från eventuella pinsamheter.
Jag som trodde att någon skulle ge sig direkt och säga förlåt. "nä men gå du före, jag har inte bråttom". Men icke!

"-Jag trodde minsann att det fanns något som helst vettigt kösystem i den här butiken?" Jaha tänker jag, det är vårt fel att två kvinnor inte kan lösa en så enkel sak som att få betala i tur och ordning, Men det är klart, irritationen började nog inte här utan förmodligen på den stora matmässan på torget utanför. Fullsmockat tält fullt av provsmakande pensionärer med otydliga köer och begränsat med gratisprover. Det kan ju få vilken äldre dam som helst att tappa fattningen, synd bara att det eskalerade nere hos oss.

Tystnaden var total under betalningsprocessen. För den först betalande kvinnan tog det 29 sekunder. Och tack vare min kollega Joannas uppfattningsförmåga kunde vi på ett smidigt sätt skynda på den "mest drabbade" kvinnan, den som fick vänta med att betala. Jag utbrister med en inte lika bister uppsyn:
" Det här gick ju smidigt, jag önskar er en fortsatt bra dag!"

Kvinnorna tittar inte på varandra utan skiljs som bittra fiender i ett slag om kassalinjen som varade sammanlagt i 55 sekunder. Gubben till den ena kvinnan möter upp lite längre bort.

Hur svårt kan det vara?

Sonen kommer fram till mig och visar att en knapp har losnat från hans skjorta och kommer samtidigt med ett för honom självklar lösning på problemet: "Pappa, nu måste vi lämna skjortan hos mormor så att hon kan sätta fast knappen". Detta trots att jag bara för några veckor sedan sytt fast en knapp i hans byxor. Men då trodde han inte riktigt på mig. Han har sett sin mormor sy men inte sin egen pappa.

"Har du sånt man behöver för att laga knappar?" Ja självklart svarar jag utan minsta tvekan. Vem har inte nål och tråd hemma? Syslöjden för en sådär 30 år sedan var kanske inte favoritämnet men någonting lärde man sig hos syslöjdsfröken Viola i alla fall. Sen har ju farmor förmanat mig genom åren och sagt att lite nål och tråd bör man ju ha hemma minsann.

Det är lustig vad mycket nytta man har av hemkunskapsämnena nu. Valter tittar först på knappen och sen på mig och säger sedan med en strimma av fortsatt hopp och förtroende för det här hemmets förmåga att lösa vardagsbestyr: "Men pappa, den sitter ju fast!"

Jo min son, det är alltid bra att ha lite nål och tråd hemma säger jag med farmors förmanande stämma i rösten. Samtidigt tänker jag att går det en säkring nu är jag rökt.

Charter del 2

Klockan är 06.15 och flygplatsens stora fönster mot startbanan är inte mycket till hjälp när det gäller att släppa in ljus i terminalen. Inte konstigt med tanke på denna kyliga måndag jag beskriver ligger i januari månad och att förvänta sig något annat än hopplöst mörker vore att ta i. Men ljuset i baren är tillräckligt starkt för att locka dit svenska charterherrar som bara måste dricka en öl innan planet lyfter. För så gör man när man har semester och åker på charter, oavsett tid på dygnet.

Följden av denna tidiga törst visar sig inne i planet en stund senare. Nämligen när bälteskylten slocknar strax efter start. Då skall 24 personer av 179 gå på toaletten samtidigt och för en flygvärdinna som har 53 cm i bredd att röra sig på blir arbetsmiljön minst sagt besvärande. Och i denna smala gång tvingas ta emot
-"Ta det vackert lilla gumman, vi har varit ute och flögit förr". Så har nu lite rödmosiga svenska charterherrar lagt ribban onödigt högt.

Att ta sig in till flygplansmaten är lika svårt som att få ut leksaker köpta på Toys R Us ur sin förpackning men när man väl kommit så långt smakar den ju förträffligt illa. Och trots att man vet detta så måste man syrligt kommentera detta så att flygvärdinnan hör det. Klockan är nu 07.23 och det känns precis lagom för det första glaset rödvin. Det är ju trots allt semester. Mona och Christer från Partille gör sitt 35:e år till Kanarieöarna, nästan lika många år som de har varit gifta. Detta nämns helt ogenerat till den unga flygvärdinnan som servar en flaska rött i plastflaska med plastmuggen på skruvkorken. Christer skojar friskt med allt och alla och samlar lite poäng hos det blyga paret från Töllsjö på raden bakom.

Då plingar det till i högtalarsystemet och kaptenen, givetvis en dansk vid namn Rasmusen (på charter är alltid kaptenerna danskar nämligen) pockar på uppmärksamheten: Det danska språket tillsammans med ett slitet högtalarsystem gör att information lika väl kunde vara på arabiska. Klockan närmar sig 10.50 och en whisky skulle sitta fint innan landning. Det är ju trots allt semester. 214 bussar på ankomstterminalens framsida väntar på charterresenärerna. Man har valt att ha samma ankomstdag för hela Europa, en mycket klokt beslut rent logistiskt. Mona och Christer från Partille har med all samlad erfarenhet navigerat sig fram till rätt buss och satt sig på första sätet bakom den feta busschauffören i blå skjorta med blöta ringar under armhålan och loafers med tofsar på.

fortsättning följer........

Charter del 1

Finns det "svenskt" kaffe på hotellet? Alla kommer vi ihåg den klassiska filmrepliken från Sällskapsresan. En replik som många har skrattat åt och som säger en hel om våra resvanor. "Svenska reser in till något utan från något". Att åka till ett varmt land men ha det som hemma. Bamseklubb (dagis) Svenska kaffe (Gevalia, Löfbergs lila??) Och All inclusive så att man kan hitta alla de rätter man kan äta hemma. Innan man åker lägger man ut en bild på Yr.no på facebook som visar vädret i Sverige och en på landet man skall åka till. Oftast är det inte helt otippat varmare i utlandet. Här ska vi minsann visa att vi åker till värmen. Och göra alla vänner så avundsjuka.

Men vad åker vi till egentligen? Kanarieöarna, en öken fylld med vulkanaska, fullt av hotellkomplex uppbyggda nära den iskalla Atlanten, som knappt går att bada i. Och så handlar vi lite sprit på vägen ner. Hotellet är bokat för ett år sedan, förra gången man bodde där. Och allt det där igenkännande mår man bra av. Och så tar man med sig en Camilla Läckberg och läser i solstolen mellan 9 och 5.

fortsättning följer.......

Upptrampat eller oupptrampat?

För den som gillar att gå sina egna upptrampade stigar väntar inget äventyr. För den som gör som han alltid gjort väntar inga övverraskningar. Men för en som släpper på sina spärrar och möter det okända, för den som använder en machete och inte vet vad som väntar bakom nästa blad. Den belönas med ett stort kliv framåt i livet. Djupt, tänker ni? Ja så in i helvete! Det här inlägget kräver en sådan öppning och en sylvass machete för att beskriva hur det kändes att kliva in i "ettan" på Nordic Club.

Macheten var min hjälp in i en lokal full av rutinerade bodypumpare som innan passet sprang målinriktat förbi min plats i jakt på lite olika viktset. Själv kände jag mig som en vilsen tågresenär på en perrong där tusentals människor springer till sina tåg och jag letar efter "rätt" spår. En vän till mig som kan det här med pass hade tipsat mig om att börja med lätta vikter. Mitt enda fokus var just detta och mitt i detta kaos hörde jag min hjärna skrika "Ta dom små!"

Ja där stod jag med ett gäng vikter och för första gången kunde jag lyfta huvudet och se min egen spegelbild. Jag hade hamnat i mitten. Snacka om snårig stig. Och när jag ser mig omkring upptäcker jag till min fasa att damen brevid har plockat betydlig större vikter. Hon är bara i 55-års åldern. Men prestigen lämnade jag hemma och vikterna var fullt tillräckliga. Vilken fantastisk träningsupplevelse! Mest imponerad är jag över att intruktören låter som om hon myspratar en fredagkväll hemma i TV-soffan mitt i ett "singelset" med armhävningar.

Jag gick den snåriga oupptrampade stigen och där väntade en härlig belöning, träningsvärk och mersmak. Och kanske just det där stora klivet i livet som bara kan tas med en machete i handen.

Gärna där men inte här!

För att vara det elfte största språket i världen är själförtroendet hos våra tyska "vänner" oroväckande högt. Åtminstone när det kommer till hur, var och när man ohindrat använder sitt språk i olika sammanhang. Att komma till Sverige för att se älg, röda stugor och natur betyder inte per automatik att allt är som hemma. Vi står inte här med vårt kungahus till förfogande och väntar på att få damma av våra bristfälliga tyskakunskaper i något slags fjäsk bara för att ni kommer på besök. Tyskan må vara ett stort språk i EU men Penjabi är större och det språkets användare åker inte till främmande länder och talar sitt språk i matkassan, eller hur?

Så varför envisas man med i full vildmarksutstyrsel utan tillstymmelse till ödmjukhet påtvinga en stackars sporthandlare i djupaste Småland sitt fruktansvärda bräkande i något som lätt kan tas för en halssjukdom?

Jo det skall jag tala om för er. Man vill dölja det faktum att engelskan som har några hundra miljoner fler talare har ett antal ord som börjar på th inte går att uttala. Där blir tysken, fortfarande iklädd sin vildmarksutstyrsel ett offer för språkets dynamiska sprängkraft. Att använda tungan lite längre fram mot tänderna som man gör i de två dominerande språken spanska och engelska  istället för en avvaktande och ihållande position runt svaljet (tyskan) blir tysken näst intill hanikappad och lätta, vanliga ord som tex. thanks blir "sanks" och får en helt ny betydelse. Mouth blir mouse osv.

Om man nu ändå känner sig så begränsad att man måste använda sig av sitt eget språk i ett annat land så kan man åtminstone ställa frågan först. "Pratar ni tyska" och gärna på engelska då förstås. Att börja med "Sprechen sie deutsch" stärker inte den allmäna uppfattningen om tyskar. Tvärtom! Ett råd till alla er tyskar med vildmarksbyxor och fleecetröjor i den svenska sommarvärmen: Använd gärna tyskan men helst i de länder man talar tyska.

Boka pass

Jag sneglar in genom glasdörren och ser 25 personer ligga på golvet, alla med axlarna och fötterna i golvet och skjuter upp rumpan så långt det går. Det finns givetvis ett yoganamn på denna ställning men jag har inte lärt mig detta ännu. Tankarna går snabbt tillbaka 30 år till mitt rum som mamma lånade för att gympa till Susanne Lanefelt på kasettband (för mina yngre läsare:Compact Cassette, är ett analogt, magnetiskt lagringsmedium för ljud och data.) med tillhörande bok. Där instruerade Susanne just denna övning samtidigt som hon skrek kniiiip, och då menade hon stjärten. Jag tror till och med hon sa det.

När jag ser alla ligga där så tänker jag att där kommer jag också att ligga och knipa till någon cool musik och inte till Words (don´t come easy) med F.R David som var fallet med Susanne Lanefelt. Men för att komma till just den ställningen måste jag först boka pass. Och DÄR är jag nybörjare i allra högsta grad. Jag betraktar schemat för gruppträning, bodybalance, bodystep, cxworks, RPM, sh´bam och känner mig lika vilsen som jag gör i den färska kryddhyllan i mataffären. 14 sorters krukor med grönt i och plast runt omkring. Och boka kan man göra via en "app" i telefonen. Ja app vet jag var det är, låt oss börja där. Nu har jag alltid haft hyfsad kordinationsförmåga men hur gör jag för att inte hamna längst framför spegeln till allas beskådning i ett afrodanspass ofrivilligt?

Jag känner att nu kan jag närma mig en ny bekantskapskrets bara genom att säga "Jag körde bodycombatpass med Cissi i torsdags" Va, hur låter inte det? Jag har innerst inne alltid velat säga det. Men mina fördomar mot gruppträning har hindrat mig, ända tills nu. Ett steg närmare den kretsen tog jag mig igår när vi satt nere vid sjön med ett glas vin (eller flera) och några vänner visade lite olika moves på gräsplanen. Det hela slutade med lite undervisning i crawlteknik av en som kan, superduktig!

Nä det skall nog lösa sig. Här skall bokas pass, med förhoppning om att jag kan stå på stranden i Barcelona och bli tagen för ett tvätthjälpmedel. När jag tittar genom glasdörren ännu en gång ser jag att Susanne Lanefelts trikåer och benvärmare är borta. Tur känner jag, för det kommer att krävas mod inför första passet så det är skönt att slippa oroa sig för hur benvärmarna sitter.

Låtsas sova

Du sitter på bussen in till stan och vid en hållplats stiger en man på. Av utseendet att döma och hans klädstil gissar du att den mannen har skippat tvålen ett antal dagar. Bussen är nästan full som så när på ett par lediga säten, varav en ledig plats brevid dig. Han har under det första 3 sekunderna granskats från topp till tå av samtliga i bussen och nu höjer han blicken bakåt i bussen för första gången i syfte att hitta en plats. Det han nu ser är med all sannolikhet en buss full med människor som tittar ut genom sina fönster. Du själv har i ett tafatt försök att utesluta möjligheten till hans sällskap placerat din väska på den lediga stolen. Dessutom blundar du för att lura stackaren att du sover i ännu ett försök att göra det obekvämt för honom att slå sig ner.

Känner ni igen detta? Jag gör det absolut. Vad du än gör, få inte ögonkontakt med denna människa. Då är du körd, du är rökt helt enkelt. Straffet för detta är kanske 10 minuters bussfärd sittande brevid en medmänniska. Du kanske till och med måste nicka inställsamt eller det värsta av allt, prata med en främling. Detta asociala spel är vi mästare på här uppe i norr. Men det visar sig att detta också är ett fenomen i det annars så öppna Amerika. En student vid namn Esther Kim vid Yaleuniversitetet har rest kontinenten runt i tre år. Kors och tvärs med Greyhoundbuss i syfte med att kartlägga våra sociala beteenden när nya resenärer stiger på. Faktum är att det hade varit just en sån studie som jag mycket väl skulle velat utföra själv. Kanske blir det en liknande studie i människors sätt att skriva på facebook. Nu skall jag gå och lyssna på Anders Glennmark.

Ingen Woody Allen precis.

Min mamma följde troget med pappa på alla westernfilmer fast hon egentligen inte gillade den typen av filmer. En ung Clintan går runt och spottar lite grann och skjuter en massa folk till höger och vänster. Och inte säger han mycket heller. Allt detta med bakgrundsmusik gjord av en italienare vid namn Ennio Moricone. Därav uttrycket "Spaghettiwestern". Specialeffekterna var få och väldigt dåliga och pappa var en cowbo själv när han gick från biografen till bilen.

Ikväll vara jag och såg Batman på bio, jag tog inte med mig någon tjej för jag är inte säker på att de uppskattar den typen av film. Men jag blir som ett barn. Här finns det gott om specialeffekter och cool musik. Det är inte Woody Allen som regiserar och inte Lasse Hallström, inga gubbsjuka män i storstäder och ingen chokladtillverkning i pittoreska franska byar. Nä hårdkokt action hela vägen. Jag fick en liten resumé på vägen ut av ett gäng killar,
-"Den var lite seg i mitten när dom pratade så mycket". Men det kändes ändå som grabbarna var nöjda.
Jag själv gick ut från bion och kände att jag fick lägga band på mina armar då de helt okontrollerat ville fäkta i luften precis som Batman. Gick förbi polishuset och hoppades nästan på att få se poliskommissarie Gordon på trappan. Precis när jag skall gå över järnvägen och jag måttar en spark mot tegelväggen till kyrkogården börjar signalen för tågövergången att ljuda högt och jag hoppar till. Bommarna fälls ner och jag känner mig plötsligt mer lik Lille Skutt än En superhjälte i svarta läderkläder.

Besvikelsen över att inte få se en Catwoman på vägen hem tyder på att mitt biobesök ändå bara är en skön flykt från verkligheten och vardagen. Kanske blir det något djupare nästa gång. Jag läser biorepertoaren över de närmaste månaderna. Spiderman, Hamilton 2, Bourne och James Bond. Det ser ut som om jag får gå på bio själv ett tag till.

Hur kom den in i mitt hem?

Mina barn har varsin visselpipa, fråga mig inte hur de har kommit in i detta hus. Men det måste vara den mest onödiga pryl att kalla leksak. För det är ingen engelsk domarpipa direkt utan en i plast med någon tecknad figur på, alltså en leksak. Min direkta koppling går till McDonalds, men där hänger vi ju inte speciellt ofta. Men om den nu slingrat sig in i miljontals hushåll via McDonalds marknadsavdelning frågar jag mig. Hur tänkte ni nu?

Jo kanske så här: Vore det inte kul att få in lite enstämmigt högt pipande ljud i de svenska barnfamiljernas hus. Ett sånt där ljud som gör att innerörat på stressade föräldrar får sig en törn och föräldrarna blir skogstokiga utan förvarning. Särskilt när man sagt till för tredje gången. Varför inte skapa lite ordnat kaos i en redan hög ljudnivå som ofta råder bland barn? Grattis Mc Donalds eller vem det nu är som tycker visselpipan fyller en funktion i svenska hem. Ni har lyckats!
Jag kan idag inte se någon positiv sak som leksaksvisselpipan för med sig in i hemmet. Men en sak vet jag. Den kommer att spårlöst försvinna.

I OS är det andra bullar, där finns visserligen visselpipor i massor men för att skapa ordning och följsamhet i leden. En invigning som lärde oss hela den brittiska historien. Den skulle kunna användas som läromedel i skolorna. Allt från shakespear via den industriellea revolutionen till nutida filmhistoria. Och sen tågade 205 nationer in i snigeltakt till trummor lika enformiga som en leksaksvisselpipa. Kommentatorerna hade fått ett slags Eurovision song contestuppdrag att berätta om allt omkring, såsom fanbärare, truppstorlek och avlägsna släktingar. Ebba von Sydow gjorde debut i sportens värld med att kommentera  modet på kläderna. En trivsam tillställning men längre än ett riktigt maratonlopp. Höjdpunkten om man frågar mig var givetvis James Bond och drottningens ankomst.

Nu har vi möjlighet att följa sporter som bågskytte, badminton, landhockey, fäktning och gymnastik. Sporter som bara får synas vart fjärde år i den annars så dominerade fotboll och hockeyvärlden. Det är egentligen en brist att man inte får se dessa elitidrottsmän och kvinnor som förmodligen lägger ner mycket mer tid än vad en hockey eller fotbollsutövare i genomsnitt gör. Och så André Pops! En Ernst Kirshsteiger i tajta toppar till sommaren och stickat till vintern guidar oss professionellt bland grenar vi inte visste fanns i sina soffor, fotöljer eller stolar. Fruktansvärt proffsig och omtyckt och duktig på att prata med sina gäster. Hans unika talang är att vi TV-tittare får svar på alla frågor vi har. Det är han ensam om.

Det enda riktigt stora hindret att se mycket och bra OS-sport i TV är barnens förbannade visselpipor.

Är det min tvättid?

I normala fall delar jag tvättstuga med människor som är yngre än mig. Jag bor i ett hus med de som fått tag i sin första lägenhet och som förmodligen aldrig har hört ordet husmor. Jag bor med de som är uppvuxna i det som kallas curlinghem och som tror att dammet i tvättstugan försvinner av sig självt. Där halva tvättmedelspaketet hamnar utanför facket för tvättmedel och som tror någon slags uppsamlingsmekanism borde väl finnas, eller? Jag är långt ifrån en äkta husmor men jag har någon slags grundnivå på vad man lämnar efter sig efter ett pass i tvättstugan.

Men nu under semestern sätts jag verkligen på prov. Jag tvättar i ett hus fullt av före detta husmödrar. Ni vet de som någon gång i livet har jobbat som husmor på någon institution av något slag, kanske teater till och med. På 50-talet klädd i vitt förkläde. Så när jag nu står där nere och viker mina handdukar hör jag en dörr öppnas och någon närmar sig. Bara skuggan av en bredhöftad kvinna närmare 70 med underarnar lika stora som mina lår får mina ben att skaka. Endast en källarvägg skiljer oss åt när hon granskar tvättschemat och ögonbrynen tar höjd från ögonen när hon märker att nuvarande tvätttid håller på att rinna ut. Och tvättmaskinen innanför ännu inte nått centrifugeringsprogrammet. Mina handduksvikningar tappar form och jag tänker: Har jag tagit bort dammluddet från torktummlarnen, har jag torkat av facken för tvättmedlet, har jag moppat golvet eller det värsta av allt: Är det verkligen min tvättid nu? Har jag tagit någon annans? Dörren slår igen och svetten rinner över pannan då jag tar ett steg utan för stugan för att dubbelkolla tiden. Puh det var jag!

Är det så här 90-talisterna i mitt eget hus uppfattar mig när jag stryker runt i källarutrymmena? Jag tror inte det. Jag är ju en man på närmare 37 med två barn. Så långt ifrån en husmor man kan tänka sig. Men tänk om???

Vem väser i mitt öra?

I lurarna hör jag Torsten Flinck väsa ordet institutionsteater tre gånger inom loppet av två minuter. Framför mig försöker jag läsa en krönika av en kvinnlig skribent som berättar om hennes förhållande till Ernst Kirschsteiger, att de osar sex om honom. Denna kombination av konstnärligt väsande och god journalistisk textbehandling blev för mycket för min semesterhjärna. Det slutade med att jag varken hörde Torstens budskap eller förstod innehållet i texten. Det som hände var att jag tog ut delar från båda medierna och fick resultatet: Det osar sex om Ernst i Institutionsteatern. Föga sammanhängande. Jag fäste blicken ut mot hamninloppet och fick syn på en segelbåt som kryssade metodiskt mot vinden i ett försök att nå Vinga med vindens hjälp.

Jag fick en överdos av kulturell media på en och samma gång och det blev inte bra. Min sommartaktik, ni vet det där med sommar i P1, en hängmatta och en god bok, verkade gå i lås men slutade i ett enda stirrande över det blåa Kategatt, inte så pjåkigt det heller. Torsten och Ernst ja, vilken kombination. Tänk er dom tillsammans på ett sommartorp någonstans i Närke, båda gillar att vara barfota. Båda är konstnärliga på sina egna vis.

I skrivande stund är jag så koncentrerad att jag inte hör att ett finskt program om samer står på i bakgrunden. Kanske är det just sådana saker som tex. den finsk-urgiska språkgruppens väsande som inte biter på mig, att semesterhjärnan faktiskt är inkopplad.

Äh, jag tar det på italienska

"L’Italia è in finale, all’Europeo. Ha battuto la Germania. Ancora, una volta di più, stavolta per 2-1, a Varsavia. Doppietta di un Balotelli finalmente gigantesco. E domenica 1 luglio a Kiev, dove ha già vinto, contro l’Inghilterra nei quarti, giocherà con la Spagna la terza finale della sua storia, nel torneo continentale. Un successo, nel 1968, una sconfitta, nel 2000."

LGDS

Vad skall vi prata om?

Varför är det så förbaskat svårt att prata om nåt annat än väder med våra okända medmänniskor? Vi står där i kön eller vid fruktdisken och det ända vid kan klämma fram är "Men var är sommaren". Förklaringen är egentligen enkel men det är så dåligt att vi endast vågar ta upp ett ämne som vi vet berörs av alla 9 miljoner människor. Vi kör safe för att slippa en eventuell situation där motparten inte gillar ämnet och du själv tvingas föra samtalet. Då passar vädret bra, alla har en åsikt och man behöver inte vara expert. Men om vi bara vågar prata om ämnen som alla har en åsikt om så blir det ju väldigt svårt.

Månz Zelmerlöw fick 2,3 miljoner tittare i tisdags men tyvärr Måns, 6,7 tittade inte, alltså en alltför stor risk att göra ett närmande i busskuren. Fotboll vet vi ju sen tidigare att där är lägret delat, precis som med Ernst Kirschsteiger. Älskad eller hatad och bara vetskapen om att trampa någon på en öm tå gör att vi tiger och tittar ner i vår telefon i jakten på att bekräfta en nära väns statusuppdatering på Facebook. Där slipper vi ögonkontakt, där slipper vi närkontakt och man kan tänka igenom svaren. Safe liksom. MEN vi vågar också skriva lite crazy saker till varandra och vi vågar ta upp andra ämnen än väder. Och vi "gillar"! Fan vad vi gillar och skryter på Facebook. I verkligheten, alltså den värld där vi möter folk runt omkring på gator och torg skulle det vara helt osannolikt att man ställer sig rakt upp och ner och skriker

"HAR PRECIS SPRUNGIT 8 KM OCH HAR NU TÄNT GRILLEN FÖR LITE FREDAGSMYS MED BÄSTA BARNEN"

Och fram kommer 28 av ens närmaste vänner och klappar en på axeln och gillar detta.
Vad vill jag ha sagt med detta nu då? Jag tror att jag skulle vilja minska vädersnacket, ta med lite av facebooks samtalsämnen ut på gatan och minska telefonanvändandet lite. Det finns inget trevligare än att lära känna en ny person ansikte mot ansikte. Det håller vår sociala förmåga levande. Annars tror jag vi blir ännu mer svenska än vad vi redan är. Face-down generation är ett hot mot samhället!

Tingsryd på 10 minuter

Två göteborgare kliver ur en bil i den småländska landsbygdsidyllen. Föga anar dom att de närmsta 10 minuterna kommer att präglas av en lokalpatriotism i nära stil med den som firas fjärde juli i Staterna. Föga anar dom att all betong, all kultur, närhet till havet och alla valmöjligheter som förknippas med deras egen hemstad under de närmaste minuterna bara blir en enda stor kontrast till en mans ambition att marknadsföra sin hemort Tingsryd.
Jag hade svårt att uppfatta vad han sa men jag tror det var något i stil med: "Första gången i Tingsryd?" eller "Ni är inte från Tingsryd va?" Egentligen spelar det ingen roll vad han sa. Hans ambition var inte att höra sig för vilka som besökte "hans" hemort. Han hade ett enda syfte, att inom en tidsrymd av 10-15 minuter få in allt och alla som rör Tingsryd och som framställer orten i positiv dager. Och han lyckades. Dackehallen, Hammarplast, Andreas Carlsson, Ekmans, Börjes priser, TAIF, Tingsrydstravet och till och med hans egen månadslön som sjukpensionär. Och den var i nivå med en kommunpolitiker, det hade en bra advokat ordnat. Vi fick inte bara en stolt smålännings rökluktande jeansjacka obehagligt nära våra näsor, vi fick Tingsryd i fickformat ljudligt i 10 minuter. Mer än så behöver man inte veta eller lite elakt sagt  finns det kanske inte mer att berätta om denna lilla ort i Kronobergs län. Jag tröttnade efter fem minuter. Det var nog för att han saknade en naturlig berättarröst.

Efter denna redogörelse blev vi så hungriga att till och med gatuköket såg inbjudande ut. Men Börjes var stängt. Vad lärde vi oss av denna lilla rundtur? Att Småland är vackert, att det finns mycket skog, att ortsnamnen ofta innehåller hult och måla och att vi göteborgare inte smälter in i den småländska idyllen. Och för det åkte vi på en ofrivillig föreläsning om huvudorten i hästriket.

På fredag gäller det.

Ja då var premiären avklarad. 1-2 är ett resultat som mycket bryskt tar en tillbaka till VM 1990 i Italien. Egentligen finns inga likheter alls bortsett från resultatet då förstås och Glenn Strömberg. Den glöd som Glenn visade innan matchstart när han igår skrek ut sina förhoppningar på det svenska laget hade räckt till alla elva spelare för att höja sin insats ett snäpp. Men vad vi såg var allt annat än det vi sett mot Island, Kroatien och Serbien. Men det är klart träningsmatcher är något helt annat. Jag tror att att Ukrainas gula och mycket svensklika tröjor, premiärnerver och något som liknar ett favoritskap var för mycket för Sverige.

Efter att ha ett sett sömnpillret Frankrike-England tidigare på kvällen konstaterar jag att Ukraina var utan tvekan Grupp D:s bästa lag. Därför känner jag mig hoppfull inför fredagen, en match som för övrigt kan ses tillsammans med mina nära och kära. England är inte på något sätt en omöjlig uppgift. Med kniven på strupen vet jag att Sverige kommer att prestera mycket bättre.

Jag har märkt att twitter skiljer sig väldigt mycket från Facebook. Från början trodde jag att det var samma sak. Själva twittrandet tillhör de som har något att säga och det känns som att du behöver vara "någon" för att ägna dig åt det. Att ha några som följer ditt twitter är inte helt oväsentligt. Mina 7 följare är viktiga för mig, även om det är en liten skara. Carl Bildt har 131.256, Fredrik Wikingsson har 105.000, Timbuktu har 84.000, Mark Levengood 72.000 osv. Om antalet avslöjar hurvida du är "någon" drar jag slutsatsen att jag inte uppnått den statusen som man hoppats på. Eller hoppats och hoppats, behovet av ett stort antal är inte det viktiga. Twitter är en bra informationskälla som kan hjälpa en i spelet Quizla och ett roligt komplement till Glenn Strömberg i en EM-kvalmatch.

Till sist: Det tog en halvlek att komma på att Sverige spelade i blått. Himla tur att det stod 0-0.

Lagom bra är bäst!

I landet "lagom" bör vi alla vara lika. Det finns dåligt med utrymme att sticka ut eller att vara lite kaxigare än andra. Och när framgången kommer är det lätt att tycka om de som haft en låg profil fram tills dess. De som går den motsatta vägen och talar om storheten i sig själva innan de uppnått något av värde spelar ett högt spel i Sverige. Zlatan är väl det bästa exemplet på detta och han har ju lyckats ganska bra får man säga. 8 ligatitlar talar ju för sig självt. När Danny Saucedo nu känner sig sårad för påhoppen är det säkert mycket sanning i det. Och någonstans tycker jag nog att han borde varit mer förberedd på det.

– "Jag skulle fungera bättre än Loreen, det är bara att kolla på mitt nummer, så ser du det. Det Sverige missade var att skicka ett nummer som har bättre chanser i Europa."

374 poäng, 18 12:or. Bara Italien missade att ge poäng av 47 länder. Älskad av hela Europa. Jag vet inte om lysande michelindräkter hade lyckats hamna före sex gamla gummor från Ryssland ens. Hur som helst så vet vi inte det. Dålig förlorare får man vara även om det inte är klädsamt, det är okej att vara besviken men sådana här uttalanden gör att man faller hårt och det är inget som Danny behöver ägna sig åt. Hans artisteri har redan visat att besitter oerhört mycket talang. Så det här borde han räknat ut.

Kina skall inför sitt eget Vätternrundan. Kineser skall nu kunna cykla runt vatten i minst 10 mil och med hög säkerhet. Sverige är ett grymt exportland i flera avseende, allt ifrån vapen till svenska klassiker.