Bland Läderlappar och plastkammar

Operetten Läderlappen hade premiär 1872. Den 4:e april för att vara exakt. Att man sitter här 140 år senare och ser samma manus fast i en modernare tappning är egentligen ett ganska bra erkännande till Johan Strauss d.y. Och även om man inte på något sätt betraktar sig själv som någon operakännare så måste jag ändå erkänna att den här typen av föreställningar ger mig något. Även Carmen och La Traviata som jag tidigare sett har också varit riktigt bra. I den här föreställningen har humorn en central roll och det märktes i sista akten.

Utanför Kristina Nilsson salen ser man tydligt att det inte är The Sounds med Maja Ivarsson man skall gå och se. I folkvimlet strax innan första akten märker man tydligt att man inte smälter in i gruppen. Att vara en stark bidragare till att sänka medelåldern känns skönt. Jag saknar inte heller den klassiska plastkammen som rättar till ett för övrigt elektriskt hårburr på kvinnan över 60 vid garderoberna. Frågan är om det verkligen blev bättre eller sämre? Rena rama Margaret Thatcherfrisyren. Det är trivsamt att man klär upp sig dock även om mina trasiga jeans fångade ett och annat skeptiskt öga av någon som möjligtvis rent tekniskt hade kunnat se premiären 1872.

Och så har vi pausen. Här skall drickas ett glas vin, ett drag med kammen, igen. Och lite mingel i foajén. Nu skall vi försöka slå ihjäl en halvtimma. Och bara att ta sig ut från Christina Nilsson salen tog 10 minuter för lite trötta ben och ytterligare 10 minuter att ta sig in. 5 minuter i kö och då förstår ni vad ett glas vin på 5 minuter kan göra med någon som motvilligt följt med sin fru till några som gapar i 2 och en halv timma i en mörk lokal. Nej jag såg faktiskt inga trötta ögon. Johan Strauss d.y. saknar absolut inte förmågan att hålla publiken vakna. Tvärtom ger fängelsescenen känslan av en buskismonolog á la Stefan och Krister och skratten duggar tätt i lokalen.

Någonting inom dig säger att den som håller på med teater, opera, musikal eller operett måste besitta en enorm koncentration för att ro i hamn en sån här föreställning. Inga omtagningar, ingen som regisserar dig under tiden och inga klippningar i månader efter inspelningen. Jag är alltid imponerad efter en sån här föreställning och jag måste erkänna att musiken går rakt in i hjärtat.

Plastkammen lämnade jag hemma den här gången men en Center och ett glas vitt till en operett från 1872 var tillräckligt med kultur för denna månaden.