Insjöhummer

Det här året går mot sitt slut och ett nytt skall ta vid. När jag går i affären med vad som kan uppfattas som resten av stadens invånare, slår det mig att detta kanske inte är den dag jag skulle valt att handla på. Inte med två barn som utan tvekan hade energi nog att genomföra en Iron Man och behöver få utlopp för det. Och inte med mig som egentligen är ganska trött på människor i allmänhet efter en månads intensiv julhandel. Nåväl vad gör man när kylskåpet gapar med sin tomhet och det enda som ser festligt nog att sätta tänderna i är den sista skinkskivan som legat alldesles för länge i en öppen förpackning. Ja då är det dags att göda mataffärens redan välfyllda kassaapparater med sina surt förvärvade pengar i ett försök att skapa ett kylskåp värt att öppna igen.

Jag går förbi en frysdisk med blåa kartonger i. Hummer läser jag på kartongen och tänker "Den här stackarn är nog inte fångad i Helgasjön". Av flera skäl, kartongen, den är nedfryst, aldrig hört talas om insjöhummer och kanske för att priset är kusligt nära kilopriset för lösgodis. Jag lägger tillbaka förpackningen på sin plats och nöjer mig det här nyåret med att jag åtminstone fått hålla in en inpackacketerad hummer.

Min egen vagn har börjat fyllas rejält när den plötsligt når min hälsena på höger fot. Trots flera uppmaningar att ta det lugnt har mina barn lyckats med det som förmodligen har dödstraff som påföljd i Saudiarabien. Nämligen att köra på någon på hälarna med vällfylld kundvagn i stål. Smärtan vet inga gränser och för första gången ser barnen att deras handlande i dubbel bemärkelse har fått deras pappa ur balans. Pedagogiska ord och förklaringar är överflödiga i denna stund. Inte ens en balanserad tvåbarnsfar i årets slutskede kan värja sig mot svordomarnas förlösande krafter. Svordomar är ett primitivt sätt att uttrycka sig men aldrig har dessa fyllt en större funktion. Och när äldsta barnet som också hade huvudansvaret för transporten av 20 kg vagn i stål säger att man inte får svära, ja då är det mer eller mindre färdighandlat för det här året.

Om man skall summera det här året och det kanske man ska. Jag brukar förvisso alltid blicka framåt men 2012 innehåller ändå något som gör en blick bakåt väl värd att ägna. Det var året då kroppen fick sig en rejäl utmaning. Det var året då man stod framför rapparen Petter och sjöng med i Lasse Berghagens "Stockholm i mitt hjärta" i en modern form av allsång. Det var året då musiken inte bara betraktades som bakgrundsljud, utan något mer. Året då man sålde nya längdskidor till de som redan hade. Året då man la oändligt massa kvalitetstid i stadens gröna park och ett år som avslutades med en tre timmar lång vals, skadad hälsena och närkontakt av frigående hummer i kartong.

Ser fram emot nya utmaningar 2013. Vem vet vad som väntar bakom årskiftet?

Gott  Nytt År till er alla!