Blommor

Jag känner att situationen kräver det. Mitt förhållande till blommor skall ut i rampljuset. Endast genom att möta mina rädslor och tillkortakommanden inom botaniken kan jag gå vidare och få ett sundare förhållningssätt till det som kan lysa upp ett fönster.

"Fear is not your enemy, it is a compass pointing you to the areas where you need to grow" Ett citat som kom direkt från Kanada tidigt i morse och jag tänker på just en liten del av meningen. "where you need to grow" Är det den lilla pusselbiten av det stora livspusslet som saknas. Att ta hand om och sköta det som växer? Eller är det jag som ska växa upp? I kapp med en solros för att på något sätt tävla på samma villkor. Eller är det just symboliken i själva växandet som är det viktiga?

Vad är det för mening att ställa alla dessa djupa frågor innan jag satt mitt första frö? Ja nu tänker ni: Har han aldrig haft några blommor? Jodå visst har jag haft blommor men jag har hela tiden påstått att mina fönster är felriktade. Alla vetter mot norr och hur skall man nånsin få en blomma att växa utan ljus? Ja man kan ju börja med lite vatten har jag hört. Och det är just där problemet ligger. Man måste vattna. Jag har kannan, jag har vattnet men saknar förmågan att synka dessa med hur ofta och hur mycket.

Jag kommer nog aldrig bli den som planterar om, stökar och bökar i jorden eller blir helt euforisk över ett frö som blivit en blomma. Jag vet att lavendel ofta används i duschcreme och i Gösta Linderholms låtar. Jag tackar för alla tips jag fick på Facebook men jag känner ändå att hyacinten ligger mig närmast om hjärtat.