Ett litet steg för människan, men ett jättekliv för mänskligheten

Jag sitter längst uppe på toppen av backen på en sprillans ny snowracer. Farfar har tagit ansvaret för mina barn och jag skall nu få en 22 sekunders åktur nerför en brant backe. Jag försöker välja ut ett spår som ser lagom svårt och utmanande ut men som ändå ser såpass realtistiskt ut att jag kan sitta kvar hela vägen. De här 22 sekunderna skall inte resultera i ett fall. Brevid mig står en annan pappa på en plastbräda, hans barn klarar sig själv. Vi nickar till varandra i samförstånd, vi känner båda att en långa väntan är över. Det är här och nu som gäller. Ta vara på den här chansen. Utan att säga ett ord kan vi se den glädje vi delar över snö kyla och riktigt bra underlag.

Jag släpper på bromsen och snowracern börjar glida. Jag kommer snabb upp i en hastighet som känns oroväckande hög men med lång erfarenhet parrerar jag alla ojämnheter med odiskutabel skicklighet likt en befälhavare på en rymdfärja på sin väg mot rymdstationen ISS. Det här bör man inte skoja bort, jag fick verkligen plocka fram alla mina färdigheter för att till slut docka ner vid slutstationen. Och vad gör mina barn? Bygger snögubbe med farfar. De har inte sett någonting! Jag slår ett getöga över axeln för se om jag kan se den andra pappan. Han har har dockat framgångsrikt på den ryska sidan och vi gör tummen upp för att bekräfta att de gamla takterna sitter i.

I det här läget undrar jag vilken glädje som egentligen är störst. Att barnen äntligen kan göra en snögubbe, att barnen leker över generationsgränserna, att det lackar mot jul. Eller att jag i 21,9 sekunder kan bibehålla den höga koncentration det krävs för att landa en snowracer på Kennedy Airforce base.
I de flesta fall bryr jag mig om hur barnen mår men här fick barnasinnet med all den egoism som hör till mig att glömma allt annat än den adrenalinkick som klassisk vinteraktivitet kan bjuda en 37 årig tvåbarnsfar på.