Det går inte att ta miste på allas förväntan en sån här vecka. Vi går alla och funderar och vänder och vrider på olika kandidater. Vi ställer dem mot varandra och lyfter fram deras insatser. På fikarasterna, vid lunchen och i bankomatkön. Spända av förväntan kommer äntligen tillkännagivandet och vi kan andas ut. Nobelpriset i medicin går till Robert J. Lefkowitz och Brian K Kobilka. Åh det blev Robert och Brian till slut! För vissa en lättnad, för andra euforisk glädje. Många känner säkert att valet inte var helt övverraskande.
Några höjde kanske lite på ögonbrynen i tisdags när det stod klart att Serge Haroche och David J Wineland kommer att få ta emot Fysikpriset. Men inte jag ser ni. Jag hade det på känn ändå. Jag menar Serge har ju trots allt jobbat så hårt för det här i så många år, för att inte tala om David. Du är så värd denna framgång!
Att det skulle bli Mo Yan idag var kanske mer väntat och även om Mo själv lät överraskad så är det ju ändå det spelet man måste köra inför världspressen.
Nej jag känner ändå att den här veckan är som julafton. Det blir liksom paketöppning varje dag. Och som ett litet barn går man där och väntar på presskonferrensen i en ständigt ihållande iver att få slita upp ett nytt paket. Och så väntar man med det största till sist, fredspriset. Och likheterna med Melodifestivalen är ju så många. Den där känslan av förväntan som bara de här två kan ge. Årets två riktigt stora händelser. Kanske har Melodifestivalen blivit lite för utdragen. De kunde gott snegla lite på nobelstifftelsens tillvägagångssätt. Och jag lovar att Melodifestivalen skulle bli lika lättillgängligt och populärt som Nobelpriset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar