Klassisk filmreplik från 1986. I Huvudrollen en ung snygg Tom Cruise har som mål att bli den bäste piloten i världen. Detta var långt innan komplicerade konflikter som Jugoslavien och Libyen ägde rum och det var en tid då det inte fanns avancerad datorteknik som tog hand om specialeffekter på samma sätt. Kort och gott kan man säga att flygscenerna faktiskt ägde rum på riktigt.
Utan att överdriva var det en lite grabbig film men där fanns också kärlek. Och med lite inoljade muskulösa volleybollspelande stridspiloter lockade filmen förmodligen en och annan tjej också. Tompa var ju med. Och skinnjackor med coola flygmärken, slitna jeans och motorcyklar. Och bland alla snygga och välkammade piloter fanns en mustaschprydd familjefar "Goose" (förlåt Anthony Edwards!). Kanske var detta ett sätt att lyfta fram hur snygg "Maverick" egentligen var. "I feel the need for speed" och "Maverick, take me to bed or loose me forever" är inga Ingemar Bergmanrepliker direkt utan ett resultat av Hollywoods outtröttliga må-bra tema.
Filmen innehåller också ett stort allvar. Han med mustasch, den fule (förlåt Anthony Edwards!) dör och Maverick tar på sig ansvaret och Meg Ryan får komma in och trösta honom. Det var här jag kände att en tår rann från min kind första gången jag såg filmen. Jag var runt 12-13 år när jag såg den. Nu så här 26 år senare kan jag fortfarande ha svårt att svälja just under den scenen. Och så har vi Kelly McGillis (callsign Charlie, Charlotte Blackwood) även hon iklädd Skinnjacka som ser ut som en märkessköld från simskolan. Hon visar sig trots jackan vara civilanställd instruktör och försätter Maverick i en pinsam situation på krogen kvällen innan ett flygpass. De blir inte helt otippat kära och hamnar i en försiktig men väldigt sensuell kärleksscen i siluettformat ackompagnerat av Berlins "Take my breath away"
Maverick tar sig samman och tar sin examen dock inte som kursetta. Iceman som flyger iskallt och inte gör några misstag vinner det slaget men räddas av Maverick i slutscenen varpå de ger varandra en grabbig kram med knutna nävar.
Jag låg också i flyget, jag hade också ett callsign "Jester". Och där slutar likheterna. Ingen skinnjacka, inga ID brickor och framför allt, ingen Kelly McGillis trånande efter mig. Men jag fick se Viggen varje dag i ett år. Det var inte illa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar