Är det min tvättid?

I normala fall delar jag tvättstuga med människor som är yngre än mig. Jag bor i ett hus med de som fått tag i sin första lägenhet och som förmodligen aldrig har hört ordet husmor. Jag bor med de som är uppvuxna i det som kallas curlinghem och som tror att dammet i tvättstugan försvinner av sig självt. Där halva tvättmedelspaketet hamnar utanför facket för tvättmedel och som tror någon slags uppsamlingsmekanism borde väl finnas, eller? Jag är långt ifrån en äkta husmor men jag har någon slags grundnivå på vad man lämnar efter sig efter ett pass i tvättstugan.

Men nu under semestern sätts jag verkligen på prov. Jag tvättar i ett hus fullt av före detta husmödrar. Ni vet de som någon gång i livet har jobbat som husmor på någon institution av något slag, kanske teater till och med. På 50-talet klädd i vitt förkläde. Så när jag nu står där nere och viker mina handdukar hör jag en dörr öppnas och någon närmar sig. Bara skuggan av en bredhöftad kvinna närmare 70 med underarnar lika stora som mina lår får mina ben att skaka. Endast en källarvägg skiljer oss åt när hon granskar tvättschemat och ögonbrynen tar höjd från ögonen när hon märker att nuvarande tvätttid håller på att rinna ut. Och tvättmaskinen innanför ännu inte nått centrifugeringsprogrammet. Mina handduksvikningar tappar form och jag tänker: Har jag tagit bort dammluddet från torktummlarnen, har jag torkat av facken för tvättmedlet, har jag moppat golvet eller det värsta av allt: Är det verkligen min tvättid nu? Har jag tagit någon annans? Dörren slår igen och svetten rinner över pannan då jag tar ett steg utan för stugan för att dubbelkolla tiden. Puh det var jag!

Är det så här 90-talisterna i mitt eget hus uppfattar mig när jag stryker runt i källarutrymmena? Jag tror inte det. Jag är ju en man på närmare 37 med två barn. Så långt ifrån en husmor man kan tänka sig. Men tänk om???