Hur var det i skolan idag? Frågar jag nyfiket.
"Pappa hör inte du att jag pratar med Valter nu? Du kan inte bara avbryta så. Man måste lära sig att vänta tills jag har pratat till punkt"
I bilen hem från skolan får jag mig en rejäl uppläxning av min 7-åriga dotter. Men det bjuder jag på eftersom jag vet att sju års tjat äntligen har gått in. Jag ler inombords och söker ögonkontakt med tjejen i baksätet. Hennes blåa ögon lyser av självförtroende och inom loppet av en sekund känns sju år av ihärdigt fostrande som bortblåst när hon säger " Det har min fröken sagt".
Okej det som tagit mig nästan ett decenium att lära ut, tar endast tre till fyra veckor för en fröken? Man blir en smula imponerad och samtidigt matt av det faktum att mina pedagogiska färdigheter ter sig en aning ineffektiva. Men det är klart, hade jag haft en kateder, en whiteboard och hetat Victoria så kanske jag också lyckats på tre veckor. Ja jag är i alla fall glad att fröken finns för då blir jag lite avlastad i detta till synes livslånga uppdrag.
Jag kör över Söder för att spara lite bränsle och tid, dessutom ligger affären i den änden.
"Ajabaja pappa, här får du inte köra igenom. Då kommer polisen, det vet du"
Faaaaan tänker jag, är det fröken nu igen? Nej vi har ju faktiskt blivit stannade en gång och då har jag tydligen sagt att här får vi inte köra igenom. Jag backas nu upp av min 4-åriga son.
"Pappa, jag kan ta med mitt svärd nästa gång vi kör igenom här för då kommer inte polisen"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar