Allt är frid och fröjd när vi tar oss hem i bilen från skola och dagis när den plötsligt kommer. Den där frågan som man gärna vill ska dyka upp lite senare i livet. Min 7-åriga dotter vill veta hur man blir ihop med någon.
"En gul bil ropar jag", i ett försök att ta upp den tävling som är ständigt pågående under våra bilresor. I ett försök att få henne att glömma frågan hon just ställde. Jag har precis för mig att det var i 3:an man började med sånt och inte frågade jag mamma eller pappa om det. Det fick man liksom ta reda på själv. Att fråga chans på någon kunde vara knivigt, det gällde att den personen man tänkte fråga var ledig för det första. Sen gjorde det ju inget om personen ville ha chans på mig. I riktigt kniviga situationer kunde man skicka fram sin polare i frontlinjen eller till och med skaffa sig allierade inom tjejens bekantskapskrets.
Hur länge det varade var ju väldigt varierande, allt ifrån ett par timmar till ett par månader kanske. Besvärligt kunde det bli om man väntade svar från någon man frågat på och sen dyker det in 2-3 stycken förfrågningar under tiden, om man var populär. Ska man helgardera så man inte står utan? Livet har sina svåra stunder. Det var givetvis inte lätt att befinna sig i sådana situationer. Då kunde man ju ångra sig och ta tillbaka med kort varsel. Något som idag inte riktigt är lika enkelt.
Som pappa är jag ju givetvis beredd på detta tycker jag men häromdagen blev jag uppriktigt paff. Jag log för mig själv i djupaste respekt för det allvar hon visade upp med sin fråga. Jag tänkte: "Hur svarar jag nu på detta Johan?" Det enda jag lyckades få fram var: En gul bil!
Det hela är ju väldigt charmigt och oskyldigt men ändå, kan hon inte vänta till hon blir nio åtminstone?
På något sätt lyckades jag snärja mig ut denna gången och nu är det mammas vecka :) men påföljden blev att jag fick dåligt samvete för att en gul bil framstår som viktigare än min dotters relationsdilemman. Jag lovar att finnas där nästa gång älskling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar