För den som gillar att gå sina egna upptrampade stigar väntar inget äventyr. För den som gör som han alltid gjort väntar inga övverraskningar. Men för en som släpper på sina spärrar och möter det okända, för den som använder en machete och inte vet vad som väntar bakom nästa blad. Den belönas med ett stort kliv framåt i livet. Djupt, tänker ni? Ja så in i helvete! Det här inlägget kräver en sådan öppning och en sylvass machete för att beskriva hur det kändes att kliva in i "ettan" på Nordic Club.
Macheten var min hjälp in i en lokal full av rutinerade bodypumpare som innan passet sprang målinriktat förbi min plats i jakt på lite olika viktset. Själv kände jag mig som en vilsen tågresenär på en perrong där tusentals människor springer till sina tåg och jag letar efter "rätt" spår. En vän till mig som kan det här med pass hade tipsat mig om att börja med lätta vikter. Mitt enda fokus var just detta och mitt i detta kaos hörde jag min hjärna skrika "Ta dom små!"
Ja där stod jag med ett gäng vikter och för första gången kunde jag lyfta huvudet och se min egen spegelbild. Jag hade hamnat i mitten. Snacka om snårig stig. Och när jag ser mig omkring upptäcker jag till min fasa att damen brevid har plockat betydlig större vikter. Hon är bara i 55-års åldern. Men prestigen lämnade jag hemma och vikterna var fullt tillräckliga. Vilken fantastisk träningsupplevelse! Mest imponerad är jag över att intruktören låter som om hon myspratar en fredagkväll hemma i TV-soffan mitt i ett "singelset" med armhävningar.
Jag gick den snåriga oupptrampade stigen och där väntade en härlig belöning, träningsvärk och mersmak. Och kanske just det där stora klivet i livet som bara kan tas med en machete i handen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar