Ingen Woody Allen precis.

Min mamma följde troget med pappa på alla westernfilmer fast hon egentligen inte gillade den typen av filmer. En ung Clintan går runt och spottar lite grann och skjuter en massa folk till höger och vänster. Och inte säger han mycket heller. Allt detta med bakgrundsmusik gjord av en italienare vid namn Ennio Moricone. Därav uttrycket "Spaghettiwestern". Specialeffekterna var få och väldigt dåliga och pappa var en cowbo själv när han gick från biografen till bilen.

Ikväll vara jag och såg Batman på bio, jag tog inte med mig någon tjej för jag är inte säker på att de uppskattar den typen av film. Men jag blir som ett barn. Här finns det gott om specialeffekter och cool musik. Det är inte Woody Allen som regiserar och inte Lasse Hallström, inga gubbsjuka män i storstäder och ingen chokladtillverkning i pittoreska franska byar. Nä hårdkokt action hela vägen. Jag fick en liten resumé på vägen ut av ett gäng killar,
-"Den var lite seg i mitten när dom pratade så mycket". Men det kändes ändå som grabbarna var nöjda.
Jag själv gick ut från bion och kände att jag fick lägga band på mina armar då de helt okontrollerat ville fäkta i luften precis som Batman. Gick förbi polishuset och hoppades nästan på att få se poliskommissarie Gordon på trappan. Precis när jag skall gå över järnvägen och jag måttar en spark mot tegelväggen till kyrkogården börjar signalen för tågövergången att ljuda högt och jag hoppar till. Bommarna fälls ner och jag känner mig plötsligt mer lik Lille Skutt än En superhjälte i svarta läderkläder.

Besvikelsen över att inte få se en Catwoman på vägen hem tyder på att mitt biobesök ändå bara är en skön flykt från verkligheten och vardagen. Kanske blir det något djupare nästa gång. Jag läser biorepertoaren över de närmaste månaderna. Spiderman, Hamilton 2, Bourne och James Bond. Det ser ut som om jag får gå på bio själv ett tag till.