Hur summerar man ett år bäst? Under ett helt år händer så ofantligt många saker och det är svårt att placera när det hände. Varför just 2013 blev ett så här minnesvärt år för mig går bara att spekulera i men det finns väldigt tydliga och klara bilder över året. Förmodligen finns det en nyhet som dominerar hela det här året. Den absolut största och mest dominerande händelse sett till antalet medier som bevakar och antalet personer det berör. Och det är inte vem som vann finalen i Idol Sverige, så mycket kan jag säga.
Jag brukar imponeras av folk som kommer ihåg en viktig sporthändelse, nyhet eller personlig milstolpe för kanske tre fyra år sedan. Själv missade jag året för Astrid Lindgrens död med 10 år i en viktig frågesport. Jag tycker det är lätt att tappa tiden. Men om man fångar upp en händelse kring en känslomässig period i livet kanske det är lättare. Att Påven Benedictus avgick i februari har av någon anledning fastnat i min minnesbank. Att det var första gången sen 1294 som en Påve avgick frivillig kan ha spelat in eller så var helt enkelt så att i min egen lilla värld så hände något viktigt i samma ögonblick som katolikerna förlorade sin ledare. 1,2 miljarder är i alla fall några fler än de som tittade på idolfinalen.
Köttskandaler, ny Påve, ny president i Kina, upplopp i Husby, gasattack i Syrien och Mandelas död är några av årets kanske viktigaste händelser. Att jag var på Miss Li, besökte Köpenhamn, såg Måns Zelmerlöw repetera på Skansen, badade naken vid båthamnen i Stråvalla och badat i pool i full storm i december, är andra viktiga händelser. Kanske inte för 1,2 miljarder katoliker men för mig personligen.
Ikväll skall nya löften skapas, säkert med en inriktiktning på hälsa. I Januari fylls gymmen med nya motiverade träningsmänniskor med det gemensamma målet att kapa några kilon kring midjan. Det är ju positivt att folk tar tag i saken men självklart hoppas man att motivationen skall bestå. Ett avslöjat nyårslöfte sätter press. Själv har jag aldrig avgett ett löfte och därmed aldrig avslöjat något heller, logiskt nog. Men i år har jag faktiskt ett. Mitt löfte bygger på att lära mig något nytt, spara pengar och samtidigt kunna njuta. Bra va?
Vad 2014 har att erbjuda vet ingen. Lite klyschigt kan man säga att det blir vad man gör det till och det ligger ju lite sanning i det. För folk som läser av stjärnorna i form av horoskop blir det ett ständigt sökande efter det man läst. Låt mig här ge ett horoskop för samtliga stjärntecken:
Do more of what makes you happy. Be happy for this moment. This moment is your life.
Jag önskar alla en trevlig kväll och ett gott nytt år!
tisdag 31 december 2013
måndag 23 december 2013
Låt oss förkunna lite
När jag tänker på julen så dyker ett ord upp i tanken, förkunna. Om det beror på att många jultexter innehåller ordet vet jag inte, förmodligen är det så. Det finns en stark koppling till religionen i alla fall åtminstone när man googlar på ordet. Men är julen en högtid för tillkännagivandet, utropandet och proklamerandet? Vad vet jag? Men låt mig förkunna lite i denna julkrönika.
I går fyllde drottning Silvia 70 och Jesus 2013. Tillsammans 2083 år. Låt mig förkunna att drottningen ser inte en dag ut äldre än 43 och Jesus, ja någonstans runt 44 och ett halvt. Peter Jöback har skostorlek 43. Karl Dyall är 46 år och Kungen är så folklig, eller? Artisterna som underhåller vårt kungahus är alltid desamma. Vi har sett det nu.
Om jag hade vaknat upp ur en månads koma idag och tittat ut genom fönstret hade jag omöjligt kunna gissa om det var julafton eller midsommarafton. I södra Sverige har vi tradition att ha ungefär samma väder de här dagarna. Från köket känner vi ungefär samma dofter och det vi förväntas dricka är också samma. Det som möjligtvis skiljer dagarna åt är väl förkunnandet då. Det som möjligtvis kan tolkas som ett tal på midsommar: "tycker du att graven är för djup nåväl an så ta dig då en sup....." brukar bara vara en traditionell Bellmanvisa och inte ett förkunnande. Men det kanske är skönt att det ändå finns något som skiljer de här två högtiderna åt, så man inte blandar ihop dom. Löven på träden är en annan.
Som så ofta med alla TV-program så är alltid del 1 eller första säsongen den bästa. Det blir aldrig så mycket bättre när man år efter år mjölkar ur ett program all sin värdighet som hade sina glansdagar för 10 år sedan. Ett tappert försök att förse Agneta Sjödin i Kakifärgade shorts på fångarna på fortet hjälper inte. Att se Mattis som Fadder Foura är helt åt pipsvängen konstigt. Så ska det låta, två flyglar och en drös med kändisar som bjuder på sig själva. Har vi sett det förut? Låt mig förkunna. Just nu är TV-branshen inne i en svacka. Man vågar nästan inte sasta på något nytt alls. Och när man väl gör det så har man annonserat detta i ett halvår innan så när väl pilotprogrammet går är man så trött på det.
Att Reinfeldt liknades vid Karl-Bertil Jonsson i sitt jultal bör ses med skepsis. Jo han har åkt runt i landet och besökt fattiga. Han har sett det eländiga med prostitution men moderaterna var det enda parti som röstade emot nya sexköpslagen. Låt mig förkunna. Reinfelt må har ändrat sig i just denna fråga men att ta våra skolor från de "fattiga" och ge till de rika riskkapitalisterna så att de kan sätta in pengarna i skatteparadis när lönsamheten inte längre är tillräcklig. Det var inte så jag tolkade historien om Robin Hood. Knappast en fjäder i hatten för statsministern. Men God Jul i alla fall!
Låt mig förkunna en sista gång. Ett år har förflutit och ett nytt ska bli till. Vad året har innehållit kan min nyårskrönika berätta om. Vad det nya skall innehålla vet bara stjärnorna. Men det ser bra ut!
God Jul alla!
I går fyllde drottning Silvia 70 och Jesus 2013. Tillsammans 2083 år. Låt mig förkunna att drottningen ser inte en dag ut äldre än 43 och Jesus, ja någonstans runt 44 och ett halvt. Peter Jöback har skostorlek 43. Karl Dyall är 46 år och Kungen är så folklig, eller? Artisterna som underhåller vårt kungahus är alltid desamma. Vi har sett det nu.
Om jag hade vaknat upp ur en månads koma idag och tittat ut genom fönstret hade jag omöjligt kunna gissa om det var julafton eller midsommarafton. I södra Sverige har vi tradition att ha ungefär samma väder de här dagarna. Från köket känner vi ungefär samma dofter och det vi förväntas dricka är också samma. Det som möjligtvis skiljer dagarna åt är väl förkunnandet då. Det som möjligtvis kan tolkas som ett tal på midsommar: "tycker du att graven är för djup nåväl an så ta dig då en sup....." brukar bara vara en traditionell Bellmanvisa och inte ett förkunnande. Men det kanske är skönt att det ändå finns något som skiljer de här två högtiderna åt, så man inte blandar ihop dom. Löven på träden är en annan.
Som så ofta med alla TV-program så är alltid del 1 eller första säsongen den bästa. Det blir aldrig så mycket bättre när man år efter år mjölkar ur ett program all sin värdighet som hade sina glansdagar för 10 år sedan. Ett tappert försök att förse Agneta Sjödin i Kakifärgade shorts på fångarna på fortet hjälper inte. Att se Mattis som Fadder Foura är helt åt pipsvängen konstigt. Så ska det låta, två flyglar och en drös med kändisar som bjuder på sig själva. Har vi sett det förut? Låt mig förkunna. Just nu är TV-branshen inne i en svacka. Man vågar nästan inte sasta på något nytt alls. Och när man väl gör det så har man annonserat detta i ett halvår innan så när väl pilotprogrammet går är man så trött på det.
Att Reinfeldt liknades vid Karl-Bertil Jonsson i sitt jultal bör ses med skepsis. Jo han har åkt runt i landet och besökt fattiga. Han har sett det eländiga med prostitution men moderaterna var det enda parti som röstade emot nya sexköpslagen. Låt mig förkunna. Reinfelt må har ändrat sig i just denna fråga men att ta våra skolor från de "fattiga" och ge till de rika riskkapitalisterna så att de kan sätta in pengarna i skatteparadis när lönsamheten inte längre är tillräcklig. Det var inte så jag tolkade historien om Robin Hood. Knappast en fjäder i hatten för statsministern. Men God Jul i alla fall!
Låt mig förkunna en sista gång. Ett år har förflutit och ett nytt ska bli till. Vad året har innehållit kan min nyårskrönika berätta om. Vad det nya skall innehålla vet bara stjärnorna. Men det ser bra ut!
God Jul alla!
söndag 8 december 2013
Party
-"Fan det var ju julfest igår, syns det mycket?
Hur syns det på en man att han var på julfest dagen innan? Eller om man ställer frågan så här, hur syns det att man bara festar ordentligt en gång om året?
Som tur är har förhållandet till alkoholen inte en avgörande roll för om det är positivt eller negativt. Jag skulle säga att hur man rör sig på dansgolvet, hur man står i baren, hur man betalar den svindyra drinken, hur man klär sig och sist men inte minst vilket dansgolv väljer man, schlager eller renodlad klubbmusik? Det om något avslöjar hur ofta man är ute och rör sig.
Man gör många val här i livet, stora avgörande val som får betydelse för livet i framtiden och små obetydliga som hur man spenderar en helg tex. För en 38-åring som låtit sig övertalas att följa med på stadens nattklubb kan varje beslut på det stället plötsligt kännas som livsavgörande. Åtminstone om man ser på hur man vill framställas inför en publik av stadens ungdomar. De är ju trots allt potentiella kunder i framtiden. Att stå med en stickad ullkofta med renar på (för att det råkade vara julfest med jobbet innan) i baren och ta fram en plånbok ur bakfickan och betala med kontanter lär inte generera någon försäljning av skidor dagen efter. Inte heller ber om en starköl och förvänta sig att få ett stort härligt glas med massa skum.
Nä besöket blir en fråga om att gör rätt val. När man kommer in ser man på vänstersidan ett gäng bord med hinkar på. I hinkarna ligger välkylda helrör med champagne, sprit och öl. Hinkarna är sådana där som Ernst Kirschsteiger planterar om sina blommor i på TV på torsdagar. Runt borden sitter ungdomar som förmodligen drack välling ur nappflaska när du var ute i svängen på riktigt. På krogar med trägolv och fatöl och röksmogg lika tät som värsta londondimman. Där sitter de nu och vaktar hinken tills den är slut och sen ger de sig upp på dansgolvet med klubbmusik där takten sällan understiger 148 bpm. Att gå förbi denna länga med ungdomar som hinkar sprit lika lätt som du dricker mjölk är som att gå på en catwalk. Tänk dig för så du inte ser ut som en gubbe.
Dansgolven ja! Vilket ska man ta? Det vore enkelt att ta schlagergolvet, det blir liksom din comfort zone. Se bara till att du blir lika entusiastisk som alla andra när du känner igen låtarnas intron. Om du bara kan refrängerna kan du lugna ner dig lite. Det ser inte bra ut om du bara kan fylla i just där. Känner du osäker på dina rörelser, gå förbi baren och hämta en blaskig Bavaria på plastflaska så är det ingen som beskyller dig för att inte kunna dansa. Du vill ju inte spilla på någon.
Den stora utmaningen däremot är att gå till golvet där varken texter eller sista tonartshöjningar existerar. Där DJ:n har kepsen på sned och hörlurar stora som prinsessan Leias håruppsättningar. GÅ FÖR GUDS SKULL INTE FRAM TILL DJ-BÅSET OCH ÖNSKA EN LÅT! Du skulle aldrig klara av att säga titeln till låten ändå. Ställ dig någonstans där du känner dig bekväm och försök att gunga med bara. Där den blaskiga Bavarian hjälper dig på schlagergolvet gör strobeljuset samma sak här. Du ser så där härligt robotlik ut. Man kommer ju ihåg när det var hett att röra sig som en sådan. Tänk bara på att strobe:sen är på kanske 30 sekunder som max. Därefter är det inte lika coolt att röra sig som en robot. Då kan du lika gärna hämta ullkoftan igen.
Om du nu bestämt dig för att betala i baren se inte ut som du ska betala värsta räkningen. Se inte så plikttrogen ut, och betala med kort. Stå gärna och titta åt ett annat håll och låt bartendern hämta kortet hos dig. Håll kortet gärna mellan pek och långfingret och långt ut dessutom. Kortets lätta vikt gör att du klarar det, det behöver inte se ut som om du håller i en tegelsten. Tyngden i kortet sitter ändå på din internetbank dagen efter. Om köpet inte medges, lämna då lokalen omedelbart utan att passera drinkborden. Om du ska betala kontant bör sedlarna ligga lite skrynkliga i ena fickan. Lämna aldrig en välstrykt sedel. Då kan man nästan tro att du kommer för att lämna handpenningen till de fyra hönsen du köpte förra veckan.
Att gå på krogen idag handlar om att göra val. Val som kan få konsekvenser för framtiden. Mitt eget besök fick nog godkänt. Lite ringrostig i början men efter det att en tjej spillt ut en hel drink över min skjorta så kom jag in i min egen comfort zone. Jag gick runt och luktade enbär och lime och sjöng jävligt högt i refrängerna.
tisdag 26 november 2013
Vem av dessa är du?
Det finns många ingångar i ett erbjudande som det som Stadium erbjuder just nu. Du får 500 kronor i rabatt när du köper en ny jacka. Det finstilta sätter vissa regler men de är inte på något sätt orimliga, snarare tvärtom. De bjuder verkligen in till att göra en god insats och samtidigt få en ordentlig rabatt.
I antalet möjligheter att utnyttja erbjudandet ser jag fyra olika personlighetstyper, som tolkar erbjudandet på sina egna vis. Jag skall här ge en bild av de fyra olika typer och hur de resonerar kring Stadiums välgörenhetskampanj. Jag vill varna känsliga läsare för stark generalisering av människan i allmänhet. De olika typerna är Hur-kan-jag-tjäna-så-mycket-som-möjligt-på-annonsen-Pelle, Nu-kan-jag-rensa-garderoben-mamman, VälgörenhetsBirgitta och Spontana Börje
Hur-kan-jag-tjäna-så-mycket-som-möjligt-på-annonsen-Pelle
Erbjudandet gäller vid köp av jackor för 999 kronor eller mer därför väljer Pelle givetvis en jacka för just 999 så att han får den högsta rabattsatsen på 50%. Det är en självklarhet även om jackan för 1499 kronor är både snyggare och bättre. Men man måste ju tänka på procenten. Jackan han lämnar är en sliten träningsoverallströja med dragkedja som han på ett övertygande sätt kallar "vinterjacka". Ett och annat hål och en trasig dragkedja hindrar honom inte från att krama ut det mesta för egen vinnings skull.
Nu-kan-jag-rensa-garderoben-mamman
Skillnaden mellan välgörenhet, utrensning av garderoben och förhoppningen om att tre gamla urvuxna barnjackor kanske kan resultera i 1500 kronors rabatt är hårfin. Innerst inne vet hon att erbjudandet inte går att konstruera på detta sätt men hon måste ändå ställa frågan. Först när hon fått detta bekräftat letar hon frenetiskt efter tre jackor för att känna att hon gjort en bra affär. Positivt inställd till att jackorna skickas till bättre behövande ändå.
VälgörenhetsBirgitta
Birgitta skänker pengar till allt och alla. Sitter bänkad framför alla galor där pengar samlas in till diverse ändamål. Cancergalan, hjärt och lungfonden, Philipinerna, Tredje världen. Birgitta tar med sig tre jackor även om hon bara ska köpa en. Till och med mannens trista beiga jacka följer med utan hans vetskap. Hon ser det som en möjlighet att rensa ut 80-talet även om den hör till hans favorit. Hon är intresserad av vart jackorna skickas och pratar ganska högt i kön. Hon rundar givetvis upp beloppet med en hundralapp till offren i Philipinerna.
Spontana Börje
Ska köpa jacka. Han läser inga nyhetsbrev, har aldrig med sig kuponger, kollar aldrig sin mail även om han är stadiummedlem. Först i kassan får han reda på erbjudandet. Han blir glad och funderar på om hans jacka han har på sig verkligen är värd att skicka. "Ja men va fan, den har ju några år på nacken". Börje tömmer fickorna på värdesaker och skänker sin jacka och tycker det är lite häftigt att lämna in sin jacka, han är ju trots allt spontan.
Kära läsare, fundera en stund på vem av dessa som du känner igen dig i. Själv hade jag varit Spontana Börje. Nu blir det en Irish Coffe, God kväll!
I antalet möjligheter att utnyttja erbjudandet ser jag fyra olika personlighetstyper, som tolkar erbjudandet på sina egna vis. Jag skall här ge en bild av de fyra olika typer och hur de resonerar kring Stadiums välgörenhetskampanj. Jag vill varna känsliga läsare för stark generalisering av människan i allmänhet. De olika typerna är Hur-kan-jag-tjäna-så-mycket-som-möjligt-på-annonsen-Pelle, Nu-kan-jag-rensa-garderoben-mamman, VälgörenhetsBirgitta och Spontana Börje
Hur-kan-jag-tjäna-så-mycket-som-möjligt-på-annonsen-Pelle
Erbjudandet gäller vid köp av jackor för 999 kronor eller mer därför väljer Pelle givetvis en jacka för just 999 så att han får den högsta rabattsatsen på 50%. Det är en självklarhet även om jackan för 1499 kronor är både snyggare och bättre. Men man måste ju tänka på procenten. Jackan han lämnar är en sliten träningsoverallströja med dragkedja som han på ett övertygande sätt kallar "vinterjacka". Ett och annat hål och en trasig dragkedja hindrar honom inte från att krama ut det mesta för egen vinnings skull.
Nu-kan-jag-rensa-garderoben-mamman
Skillnaden mellan välgörenhet, utrensning av garderoben och förhoppningen om att tre gamla urvuxna barnjackor kanske kan resultera i 1500 kronors rabatt är hårfin. Innerst inne vet hon att erbjudandet inte går att konstruera på detta sätt men hon måste ändå ställa frågan. Först när hon fått detta bekräftat letar hon frenetiskt efter tre jackor för att känna att hon gjort en bra affär. Positivt inställd till att jackorna skickas till bättre behövande ändå.
VälgörenhetsBirgitta
Birgitta skänker pengar till allt och alla. Sitter bänkad framför alla galor där pengar samlas in till diverse ändamål. Cancergalan, hjärt och lungfonden, Philipinerna, Tredje världen. Birgitta tar med sig tre jackor även om hon bara ska köpa en. Till och med mannens trista beiga jacka följer med utan hans vetskap. Hon ser det som en möjlighet att rensa ut 80-talet även om den hör till hans favorit. Hon är intresserad av vart jackorna skickas och pratar ganska högt i kön. Hon rundar givetvis upp beloppet med en hundralapp till offren i Philipinerna.
Spontana Börje
Ska köpa jacka. Han läser inga nyhetsbrev, har aldrig med sig kuponger, kollar aldrig sin mail även om han är stadiummedlem. Först i kassan får han reda på erbjudandet. Han blir glad och funderar på om hans jacka han har på sig verkligen är värd att skicka. "Ja men va fan, den har ju några år på nacken". Börje tömmer fickorna på värdesaker och skänker sin jacka och tycker det är lite häftigt att lämna in sin jacka, han är ju trots allt spontan.
Kära läsare, fundera en stund på vem av dessa som du känner igen dig i. Själv hade jag varit Spontana Börje. Nu blir det en Irish Coffe, God kväll!
lördag 2 november 2013
Underställstanten
Hon går numera under namnet "underställsstanten". En dam på dryga 153 cm, alltid klädd för en polarexpedition vilket i detta milda klimat innebär att ett överskott av svett satt sig i kläderna. Hennes önskan om att hitta underställ till bra pris är såpass stor att alla storlekar mellan 34-44 i damstorlekar och SMALL-XL i herr storlekar verkar funka. Det handlar alltså om en enastående förmåga att se möjligheterna i varje storlek.
Hennes 153 cm lämnar en del frågetecken kring hurvida en tröja i XL herr faktiskt kan funka till henne men då replikerar hon kvickt med ett: "Den ser ju jätteliten ut". Den lilla damstorleken i 36 ser också väldigt liten ut, men gud vad töjbar den är! Mycket stretch gör ju att jag kan ha den. Problemet med den här damen är inte hennes fantastiska förmåga att se varje storleks potential i förhållande till hennes kropp. Den utmaningen får hon när hon kommer hem. Problemet är att hon ställer samma fråga fem gånger. Jag vill ha den blåa i Medium, finns inte det? När jag svarat för fjärde gången är hon inte riktig nöjd med svaret utan hoppas på att den finns nästa gång hon frågar.
Jag märker hur min egen irritation inte främjar Stadiums bild av hur en säljare bör vara eftersom andra kunder hör hur jag tydligt säger: "Jag har redan sagt till dig tre gånger att tröjan finns inte i den storlek du söker. Det hjälper inte att frågar en gång till". Men kunderna som lyssnat får kort därpå en liten dos av underställstanten när hon likt en stridsvagn plöjer genom kartongerna i sin jakt på allt mellan 34-XL.
Hon går därifrån med 5 delar, hon ser varken nöjd eller belåten ut, kanske ett resultat av att hon lagt en halvtimma inomhus med kläder för minus 40 grader. Kanske ett resultat av alla upprepade frågor om storlek medium aldrig resulterade i framgång och kanske en liten bitterhet över att 50 kronor per del var lite väl magstarkt för en tröja i fel färg.
Hennes 153 cm lämnar en del frågetecken kring hurvida en tröja i XL herr faktiskt kan funka till henne men då replikerar hon kvickt med ett: "Den ser ju jätteliten ut". Den lilla damstorleken i 36 ser också väldigt liten ut, men gud vad töjbar den är! Mycket stretch gör ju att jag kan ha den. Problemet med den här damen är inte hennes fantastiska förmåga att se varje storleks potential i förhållande till hennes kropp. Den utmaningen får hon när hon kommer hem. Problemet är att hon ställer samma fråga fem gånger. Jag vill ha den blåa i Medium, finns inte det? När jag svarat för fjärde gången är hon inte riktig nöjd med svaret utan hoppas på att den finns nästa gång hon frågar.
Jag märker hur min egen irritation inte främjar Stadiums bild av hur en säljare bör vara eftersom andra kunder hör hur jag tydligt säger: "Jag har redan sagt till dig tre gånger att tröjan finns inte i den storlek du söker. Det hjälper inte att frågar en gång till". Men kunderna som lyssnat får kort därpå en liten dos av underställstanten när hon likt en stridsvagn plöjer genom kartongerna i sin jakt på allt mellan 34-XL.
Hon går därifrån med 5 delar, hon ser varken nöjd eller belåten ut, kanske ett resultat av att hon lagt en halvtimma inomhus med kläder för minus 40 grader. Kanske ett resultat av alla upprepade frågor om storlek medium aldrig resulterade i framgång och kanske en liten bitterhet över att 50 kronor per del var lite väl magstarkt för en tröja i fel färg.
måndag 7 oktober 2013
En oas av dofter
Jag verkar vara den enda pappan som tar mina barn till biblioteket. Nej så är det givetvis inte. Men hittills under mina 8 år som förälder har jag aldrig mött en enda pappa på denna institution och då kan jag ändå säga att jag kanske besöker stället sex gånger om året med barn. Självklart är vi där olika tider, yeh right!
Desto fler mammor ser man och det känns som att komma till en hangar fullt av moderna barnvagnschassin och trendiga sitt och liggkonstruktioner. Faktum är att mammorna ställer upp vagnarna ungefär som på ett hangarfartyg. Snyggt och prydligt för att alla ska få plats.
Men bibliotekets barnavdelning luktar varken flygbränsle eller fälgtvätt. Det mest naturliga vore ju den där typiska biblioteksdoften. Gamla inbundna böcker från årtiondet när biblioteken ploppade upp i Sverige. På barnavdelningen känner man av helt andra dofter. Det kanske inte är alla som känner till detta men bilderböcker har ibland en liten frän doft som på minner om kräk. Barnen som fått lämna vagnarna har kommit upp och börjat röra på sig lite och det sätter förmodligen igång maskineriet och blöjorna fylls snabbt. Puréburkarna öppnas och mitt biblioteksbesök går snabbare än förväntat. Dofterna gör det svårt att koncentrera sig på själva lånet och avger såpass starka odörer att jag vill utrymma hangaren.
I parfymeributiker finns kaffebönor som man luktar på för att neutralisera luktsinnet så man kan lukta på nästa parfym. På biblioteket går jag fram till Astrid Lindgrens hylla, plockar fram Pippi i Söderhavet i en gammal inbunden version från sextiotalet och stoppar näsan långt in i pärmen och andas in långsamt med näsan. Mitt biblioteksbesök är därmed slut och med nio böcker under armen har jag nu en månads läsning med barnen.
Desto fler mammor ser man och det känns som att komma till en hangar fullt av moderna barnvagnschassin och trendiga sitt och liggkonstruktioner. Faktum är att mammorna ställer upp vagnarna ungefär som på ett hangarfartyg. Snyggt och prydligt för att alla ska få plats.
Men bibliotekets barnavdelning luktar varken flygbränsle eller fälgtvätt. Det mest naturliga vore ju den där typiska biblioteksdoften. Gamla inbundna böcker från årtiondet när biblioteken ploppade upp i Sverige. På barnavdelningen känner man av helt andra dofter. Det kanske inte är alla som känner till detta men bilderböcker har ibland en liten frän doft som på minner om kräk. Barnen som fått lämna vagnarna har kommit upp och börjat röra på sig lite och det sätter förmodligen igång maskineriet och blöjorna fylls snabbt. Puréburkarna öppnas och mitt biblioteksbesök går snabbare än förväntat. Dofterna gör det svårt att koncentrera sig på själva lånet och avger såpass starka odörer att jag vill utrymma hangaren.
I parfymeributiker finns kaffebönor som man luktar på för att neutralisera luktsinnet så man kan lukta på nästa parfym. På biblioteket går jag fram till Astrid Lindgrens hylla, plockar fram Pippi i Söderhavet i en gammal inbunden version från sextiotalet och stoppar näsan långt in i pärmen och andas in långsamt med näsan. Mitt biblioteksbesök är därmed slut och med nio böcker under armen har jag nu en månads läsning med barnen.
söndag 22 september 2013
Massor att fira i höst
Efter en fantastisk sommar börjar nu hösten göra sig påmind med ett litet mer vanskligare väder, ett mörker lägger sig över vårt avlånga land och förnedringsprogrammen staplar upp sig mellan åtta och nio på vardagkvällarna. Barnens aktiviteter avlöser varandra och det blir snart svårt att hålla sig vaken till Aktuellt om kvällarna. Grillröken lyser med sin frånvaro och den sista stadsdelen i stan har nu haft sin cykelfest. Vad finns där kvar att längta efter?
Är det ett ålderstecken att klar kall luft, färgglada löv och värmeljus plötsligt blivit uppskattade inslag i vardagen? Har hösten plötsligt gått och blivit årstiden man ser fram emot? Förr var det bara en transportstäcka till julkalenderns start. Man tyckte den var lång och tråkig, fattig på lovdagar (det var innan höstlovet fanns) och det blev bara mörkare och mörkare. Och i mitten av november började det lätta lite när vanliga lektioner byttes ut för att träna på luciasånger. Nu när man blivit äldre och en smula klokare sätter man kanske värde på andra saker. Hoppa upp i en soffa, tända lite värmeljus på bordet och se när våra kändisar går från tråkmånsar till folkkära artister över ett par nätter på TV4:s succéprogram Så mycket bättre. Jag erkänner, hösten har sina ljusa sidor och där finns mycket att fira.
När börjar hösten egentligen? Alltså klamydiamåndagen den 9/9 känns ändå som den naturliga starten på den mörka årstid som står för dörren. Det är en måndag då många nystarter på TV börjar för elfte året i rad. Att solen så gott som lämnar oss för ett halvår framöver gör att den 16/9 blir speciell. Få missar nämligen att uppmärksamma den internationella dagen för bevarandet av ozonskiktet. Denna tillsammans med skiljetecknets dag den i 24.e i samma månad gör att hösten rivstartar på riktigt.
För många känns oktober väldigt lång och eländig men där finns ljuspunkter vill jag lova. Livet är till för att firas och månaden bjuder på många viktiga dagar. Vad sägs om nationella anhörigdagen 6/10, världsdagen för mental hälsa blott fyra dagar senare? Att arbetsterapins och grynkorvens dag har lagts på samma dag den 17/10 känns på naturligt och genomtänkt, delad glädje är dubbel glädje. Hackkorvsdagen den 26:e ville man inte blanda in den 17:e för risken för korvstoppning ansågs som hög. Sen vill man ju slå ett slag för internationella Caps lock-dagen. Ett smart drag att lägga den sent in i oktober för att knyta ihop påsen av viktiga dagar att fira i oktober. Det finns sannerligen många skäl att fira i denna månad. FN-dagen ska ligga här någonstans också, men ärligt, vem kom på den?
Höstens sista månad avslutas med några riktigt tunga poster att fira. Inte nog med att mörkret lagt sig som ett lock över den skandinaviska halvön. Här har vi dagar som måste uppmärksammas ordentligt. De dödas dag 2/11, dödshälsningsdagen 17/11 och den pälsfria fredagen 29/11 skojar man inte bort i första taget. Hösten är således ett riktigt smörgåsbord av läckra temadagar att uppmärksamma.
Min höst är också laddad med intressanta datum och trots att vi går mot mörkare tider så ser det ändå riktigt ljust ut.
Är det ett ålderstecken att klar kall luft, färgglada löv och värmeljus plötsligt blivit uppskattade inslag i vardagen? Har hösten plötsligt gått och blivit årstiden man ser fram emot? Förr var det bara en transportstäcka till julkalenderns start. Man tyckte den var lång och tråkig, fattig på lovdagar (det var innan höstlovet fanns) och det blev bara mörkare och mörkare. Och i mitten av november började det lätta lite när vanliga lektioner byttes ut för att träna på luciasånger. Nu när man blivit äldre och en smula klokare sätter man kanske värde på andra saker. Hoppa upp i en soffa, tända lite värmeljus på bordet och se när våra kändisar går från tråkmånsar till folkkära artister över ett par nätter på TV4:s succéprogram Så mycket bättre. Jag erkänner, hösten har sina ljusa sidor och där finns mycket att fira.
När börjar hösten egentligen? Alltså klamydiamåndagen den 9/9 känns ändå som den naturliga starten på den mörka årstid som står för dörren. Det är en måndag då många nystarter på TV börjar för elfte året i rad. Att solen så gott som lämnar oss för ett halvår framöver gör att den 16/9 blir speciell. Få missar nämligen att uppmärksamma den internationella dagen för bevarandet av ozonskiktet. Denna tillsammans med skiljetecknets dag den i 24.e i samma månad gör att hösten rivstartar på riktigt.
För många känns oktober väldigt lång och eländig men där finns ljuspunkter vill jag lova. Livet är till för att firas och månaden bjuder på många viktiga dagar. Vad sägs om nationella anhörigdagen 6/10, världsdagen för mental hälsa blott fyra dagar senare? Att arbetsterapins och grynkorvens dag har lagts på samma dag den 17/10 känns på naturligt och genomtänkt, delad glädje är dubbel glädje. Hackkorvsdagen den 26:e ville man inte blanda in den 17:e för risken för korvstoppning ansågs som hög. Sen vill man ju slå ett slag för internationella Caps lock-dagen. Ett smart drag att lägga den sent in i oktober för att knyta ihop påsen av viktiga dagar att fira i oktober. Det finns sannerligen många skäl att fira i denna månad. FN-dagen ska ligga här någonstans också, men ärligt, vem kom på den?
Höstens sista månad avslutas med några riktigt tunga poster att fira. Inte nog med att mörkret lagt sig som ett lock över den skandinaviska halvön. Här har vi dagar som måste uppmärksammas ordentligt. De dödas dag 2/11, dödshälsningsdagen 17/11 och den pälsfria fredagen 29/11 skojar man inte bort i första taget. Hösten är således ett riktigt smörgåsbord av läckra temadagar att uppmärksamma.
Min höst är också laddad med intressanta datum och trots att vi går mot mörkare tider så ser det ändå riktigt ljust ut.
fredag 6 september 2013
Mysigt möte med bästaste Reinfeldt
Jo jag var ju i Stockholm nyligen. Det var så skönt för det var så lite folk. Inga bilar och inga turister, och inga stockholmare heller för den delen. Man kunde faktiskt andas utan att känna doften av avgaser. Ankomsten gick tämligen smärtfri. Luften var fri från flygtrafik precis när vi skulle landa och jag möttes av en massa folk nedanför flygplanet som ville hälsa mig välkommen. Dessutom slapp jag röra mig bland vanligt folk inne vid terminalen. Har aldrig gillat tullen och passkontrollen. Särskilt när man har några kilos övervikt i bagaget.
På vägen in till Stockholm fick vi en hel motorväg för oss själva, man vet ju hur rusningstrafiken kan vara så dags. En och annan utryckande ambulans fick omdirigeras men som tur var finns det bra ledningscentraler för sånt. Jag satt i bil nummer 7 av 42 och vid vägen stod en skolklass och vinkade till mig, trevligt! Väl framme i stan möttes jag av Sveriges statsminister. Vi åt en lunch i hans bostad som jag tror några utav mina kockar har varit inblandade i. Efter ett besök i synagogan och på kungliga tekniska högskolan fick jag träffa de nordiska ministrarna. En stolle hade två olika skor på sig. På vänster, en finsko och på högerfoten en Nike sportsko.
Efter en lång dag var det skönt att äntligen få checka in på hotellet. Jag fick en känsla av att de sett fram emot mitt besök eller så är dom alltid så här trevliga. Det verkar som jag var den enda gästen den här dagen. Men det är klart, det var mitt i veckan och det är inte högsäsong.
På torsdagen fick jag träffa kungen och drottningen på slottet. Rena rama byggarbetsplatsen men det gick bra. Kungen verkade lite stel men drottningen var faktiskt lite rolig. De skulle bli mormor och morfar för andra gången men kunde inte förstå all denna uppståndelse kring detta. Tjugo minuters samtal var mer än tillräckligt och sen kände vi oss nöjda. Nu var det dags att ge sig ut till flygplatsen för ännu ett möte. På något sätt tror jag att detta möte med bästaste Reinfeldt och company gav mig mer än vad G20 mötet i St. Petersburg kommer att göra. Först Putin och sen några gayaktivister Yipieee!
Barack Obama
På vägen in till Stockholm fick vi en hel motorväg för oss själva, man vet ju hur rusningstrafiken kan vara så dags. En och annan utryckande ambulans fick omdirigeras men som tur var finns det bra ledningscentraler för sånt. Jag satt i bil nummer 7 av 42 och vid vägen stod en skolklass och vinkade till mig, trevligt! Väl framme i stan möttes jag av Sveriges statsminister. Vi åt en lunch i hans bostad som jag tror några utav mina kockar har varit inblandade i. Efter ett besök i synagogan och på kungliga tekniska högskolan fick jag träffa de nordiska ministrarna. En stolle hade två olika skor på sig. På vänster, en finsko och på högerfoten en Nike sportsko.
Efter en lång dag var det skönt att äntligen få checka in på hotellet. Jag fick en känsla av att de sett fram emot mitt besök eller så är dom alltid så här trevliga. Det verkar som jag var den enda gästen den här dagen. Men det är klart, det var mitt i veckan och det är inte högsäsong.
På torsdagen fick jag träffa kungen och drottningen på slottet. Rena rama byggarbetsplatsen men det gick bra. Kungen verkade lite stel men drottningen var faktiskt lite rolig. De skulle bli mormor och morfar för andra gången men kunde inte förstå all denna uppståndelse kring detta. Tjugo minuters samtal var mer än tillräckligt och sen kände vi oss nöjda. Nu var det dags att ge sig ut till flygplatsen för ännu ett möte. På något sätt tror jag att detta möte med bästaste Reinfeldt och company gav mig mer än vad G20 mötet i St. Petersburg kommer att göra. Först Putin och sen några gayaktivister Yipieee!
Barack Obama
söndag 25 augusti 2013
Yrkesstolthet
En kvinna kommer fram till mig och frågar: Är du expert på skor?
Min tanke för en kort sekund för mig till det kontroversiella svaret, vad vill du att jag ska vara? Men jag låter bli med respekt för både kvinnan och min egen yrkesroll och svarar: Jag kan en hel del och hoppas kunna ge dig dom svar du vill ha. Herregud vad proffsigt svarat tänker jag. Hon vill ha en expert verkar det som och jag svarar artigt och tonar ner min egen roll som mästare inom området. Låt mig bevisa det genom att hjälpa henne istället tänker jag.
Nästa fråga från kvinnan lyder: Har du den här i storlek 38? Jag vågar påstå att med 17 år i branschen och all den kunskap som följer med tiden, med åtskilliga säljsamtal och erfarenheter jag fått genom tusentals kundmöten så har jag kanske ändå "rätten" att kalla mig expert. Och eftersom den här kunden åtminstone ger sken av att hon söket en expert på skor så kan jag inte låta bli att undra: vad exakt i hennes fråga om hurvida skostorleken finns på lagret kräver den stora kunskap hon efterfrågar? Med att kalla sig expert vilar ett stort ansvar, där finns mycket lite utrymme för att svara fel eller låta tveksam därför undviker jag att svara ja på den frågan. Men om jag ska hitta en storlek 38 på lagret hade det räckt med första dagen på jobbet och en JÄTTESKYLT med Prao på bröstet.
Vi fortsätter samtalet och kvinnan söker en bra promenadsko som man kan gå långt i, som ska vara bra för foten, ge mycket dämpning, vara vattentät, den ska andas, vara snygg, diskret och ge avlastning för ont knä och dålig rygg. JA nu snackar vi. Jag slänger av mig praoskylten och antar utmaningen att bevisa att jag åtminstone ligger i närheten av att vara expert. Om man ska hitta en sko som har allt det kvinnan efterfrågar så brukar man hamna i prisläget 800-1200 kronor och där förklarar jag sakligt och pedagogiskt att jag tror jag kan uppfylla nästan alla krav hon ställer.
Nu börjar kvinna ändra sin story litegrann. Hon börjar med att ärligt svara att den var ful, den ser så klumpig ut, har du inget i vitt? Så mycket går jag ju inte, jag har ju bara ont i knät när jag springer, jag går ju aldrig när det regnar osv. Kvinnan hittar en juniorsko för 149 i "rätt" fäääj och frågar: Den här då, är den bra? Nej det tycker jag inte, svarar jag med lite eftertryck. Då kommer dottern med barnbarnet in på skoavdelningen och säger: MEN den skon var ju skitsnygg mamma! Och syftar på juniorskon för 149 kronor. Du har ju mycket kläder i den färgen. Kvinna stoppar in sitt huvud i barnvagnen och gullar lite med barnbarnet.
"Komme du ti mojmoj å hjälper henne o söpa skoooi"
Kvinnan räcker fram juniorskon till mig och ber om en 38:a, den tar jag!
"Du kommer bli jättenöjd med den tror jag" och sen lämnar jag skoavdelningen som den expert jag är, på att inte bry mig om varken kvinnans fötter eller hennes avsikter med att faktiskt lyssna på en expert.
Min tanke för en kort sekund för mig till det kontroversiella svaret, vad vill du att jag ska vara? Men jag låter bli med respekt för både kvinnan och min egen yrkesroll och svarar: Jag kan en hel del och hoppas kunna ge dig dom svar du vill ha. Herregud vad proffsigt svarat tänker jag. Hon vill ha en expert verkar det som och jag svarar artigt och tonar ner min egen roll som mästare inom området. Låt mig bevisa det genom att hjälpa henne istället tänker jag.
Nästa fråga från kvinnan lyder: Har du den här i storlek 38? Jag vågar påstå att med 17 år i branschen och all den kunskap som följer med tiden, med åtskilliga säljsamtal och erfarenheter jag fått genom tusentals kundmöten så har jag kanske ändå "rätten" att kalla mig expert. Och eftersom den här kunden åtminstone ger sken av att hon söket en expert på skor så kan jag inte låta bli att undra: vad exakt i hennes fråga om hurvida skostorleken finns på lagret kräver den stora kunskap hon efterfrågar? Med att kalla sig expert vilar ett stort ansvar, där finns mycket lite utrymme för att svara fel eller låta tveksam därför undviker jag att svara ja på den frågan. Men om jag ska hitta en storlek 38 på lagret hade det räckt med första dagen på jobbet och en JÄTTESKYLT med Prao på bröstet.
Vi fortsätter samtalet och kvinnan söker en bra promenadsko som man kan gå långt i, som ska vara bra för foten, ge mycket dämpning, vara vattentät, den ska andas, vara snygg, diskret och ge avlastning för ont knä och dålig rygg. JA nu snackar vi. Jag slänger av mig praoskylten och antar utmaningen att bevisa att jag åtminstone ligger i närheten av att vara expert. Om man ska hitta en sko som har allt det kvinnan efterfrågar så brukar man hamna i prisläget 800-1200 kronor och där förklarar jag sakligt och pedagogiskt att jag tror jag kan uppfylla nästan alla krav hon ställer.
Nu börjar kvinna ändra sin story litegrann. Hon börjar med att ärligt svara att den var ful, den ser så klumpig ut, har du inget i vitt? Så mycket går jag ju inte, jag har ju bara ont i knät när jag springer, jag går ju aldrig när det regnar osv. Kvinnan hittar en juniorsko för 149 i "rätt" fäääj och frågar: Den här då, är den bra? Nej det tycker jag inte, svarar jag med lite eftertryck. Då kommer dottern med barnbarnet in på skoavdelningen och säger: MEN den skon var ju skitsnygg mamma! Och syftar på juniorskon för 149 kronor. Du har ju mycket kläder i den färgen. Kvinna stoppar in sitt huvud i barnvagnen och gullar lite med barnbarnet.
"Komme du ti mojmoj å hjälper henne o söpa skoooi"
Kvinnan räcker fram juniorskon till mig och ber om en 38:a, den tar jag!
"Du kommer bli jättenöjd med den tror jag" och sen lämnar jag skoavdelningen som den expert jag är, på att inte bry mig om varken kvinnans fötter eller hennes avsikter med att faktiskt lyssna på en expert.
tisdag 20 augusti 2013
"Be happy for this moment. This moment is your life"
Det finns gott om ordspråk och kloka visdomsord att läsa eller lyssna på. I detta inlägg skulle jag vilja slå ett slag för några ord som kan vägleda oss in i ett sätt att leva i nuet. Det är i allra högsta grad mitt favorituttryck och jag tycker att de här kloka orden hjälper mig att sätta värde på livet som det är nu.
Livet går upp och det går ner, ett slitet uttryck men inget är väl mer sant. Det är lätt i de stunderna när saker är lite tyngre att titta framåt efter någonting bättre, fullt förståeligt. Eller att titta bakåt för att minnas något bra som lättar trycket på stunden. Men i vardagslunket gör vi ofta samma sak och är ganska dåliga på att sätta värde på det vi upplever just nu. Därför gillar jag följande uttryck:
"Be happy for this moment. This moment is your life"
Omar Khayyam är för mig en ganska okänd person, men har har blivit känd för mig genom att uttrycka något som jag vill leva efter. Jag sitter just nu och bloggar med en kopp nybryggt kaffe, nyhetsmorgon står på i bakgrunden och en ledig dag står till förfogande. Jag vet egentligen ingenting om den här dagen men det som sker just nu är mitt liv. Och där väljer jag att njuta. Att sätta värde på stunden eller en situation man lever i kan nästan kännas som en skyldighet gentemot livet. Vi har bara ett liv och den här stunden kommer vi bara uppleva en gång sen är den historia. Varför inte stanna upp då och ta vara på den?
Att ha två veckor kvar på sin pappaledighet, att ha en dag kvar på sin semester, att gå i väntans tider, att vara kär, att känna längtan, att vara nervös inför ett nytt jobb eller ha resfeber. Det finns mängder av stunder där magen bestämmer sinnesstämningen, och när du söker dig bort efter något annat så brukar jag tänka: Just nu är detta ditt liv och det måste gå att göra någonting bra av det. De ovan nämnda exemplen har en ganska positiv klang tycker jag men ändå letar man sig bort. Frustrationen av att det BARA är två veckor kvar på föräldrarledigheten eller BARA en dag kvar på semestern tar lätt över. Då kan man plocka fram det här citatet.
När livet känns väldigt tungt kan ordspråket kännas lite provocerande, det förstår jag. Du kanske hamnat i en situation du inte valt själv. Ditt öde har för tillfället bestämts av någon annan. Då är det svårt att känna glädje över den här stunden. Men stunden behöver inte vara ett ögonblick. Kring ögonblicket finns en minut och runt den minuten finns en timma och en timma är en del av en dag osv. Till slut hamnar du kanske i, den här sommaren eller den här våren. Och då är det bara en liten del av ditt långa liv. Ett moment, och där tror jag att det finns något positivt att hämta och det fokuserar man på och går vidare. Men ur tunga perioder kommer alltid något bra, glöm inte det!
Du kommer aldrig att kunna styra vad som skall hända i ditt liv. Men du kan göra väldigt mycket med ditt sätt att tänka. Blicka gärna mot framtiden men gör det med ödmjukhet. Titta tillbaka och minns det som hänt, där finns också mycket att lära men glöm inte att:
"Be happy for this moment. This moment is your life"
Livet går upp och det går ner, ett slitet uttryck men inget är väl mer sant. Det är lätt i de stunderna när saker är lite tyngre att titta framåt efter någonting bättre, fullt förståeligt. Eller att titta bakåt för att minnas något bra som lättar trycket på stunden. Men i vardagslunket gör vi ofta samma sak och är ganska dåliga på att sätta värde på det vi upplever just nu. Därför gillar jag följande uttryck:
"Be happy for this moment. This moment is your life"
Omar Khayyam är för mig en ganska okänd person, men har har blivit känd för mig genom att uttrycka något som jag vill leva efter. Jag sitter just nu och bloggar med en kopp nybryggt kaffe, nyhetsmorgon står på i bakgrunden och en ledig dag står till förfogande. Jag vet egentligen ingenting om den här dagen men det som sker just nu är mitt liv. Och där väljer jag att njuta. Att sätta värde på stunden eller en situation man lever i kan nästan kännas som en skyldighet gentemot livet. Vi har bara ett liv och den här stunden kommer vi bara uppleva en gång sen är den historia. Varför inte stanna upp då och ta vara på den?
Att ha två veckor kvar på sin pappaledighet, att ha en dag kvar på sin semester, att gå i väntans tider, att vara kär, att känna längtan, att vara nervös inför ett nytt jobb eller ha resfeber. Det finns mängder av stunder där magen bestämmer sinnesstämningen, och när du söker dig bort efter något annat så brukar jag tänka: Just nu är detta ditt liv och det måste gå att göra någonting bra av det. De ovan nämnda exemplen har en ganska positiv klang tycker jag men ändå letar man sig bort. Frustrationen av att det BARA är två veckor kvar på föräldrarledigheten eller BARA en dag kvar på semestern tar lätt över. Då kan man plocka fram det här citatet.
När livet känns väldigt tungt kan ordspråket kännas lite provocerande, det förstår jag. Du kanske hamnat i en situation du inte valt själv. Ditt öde har för tillfället bestämts av någon annan. Då är det svårt att känna glädje över den här stunden. Men stunden behöver inte vara ett ögonblick. Kring ögonblicket finns en minut och runt den minuten finns en timma och en timma är en del av en dag osv. Till slut hamnar du kanske i, den här sommaren eller den här våren. Och då är det bara en liten del av ditt långa liv. Ett moment, och där tror jag att det finns något positivt att hämta och det fokuserar man på och går vidare. Men ur tunga perioder kommer alltid något bra, glöm inte det!
Du kommer aldrig att kunna styra vad som skall hända i ditt liv. Men du kan göra väldigt mycket med ditt sätt att tänka. Blicka gärna mot framtiden men gör det med ödmjukhet. Titta tillbaka och minns det som hänt, där finns också mycket att lära men glöm inte att:
"Be happy for this moment. This moment is your life"
lördag 10 augusti 2013
Att bygga tivoli och förtroende
Att jobba på tivoli anpassat för barn kanske inte per automatik innebär att man måste älska barn. Att skruva upp och ner tivolit 50 gånger per år kan möjligtvis slita på krafterna så pass mycket att man kanske kan känna sig sliten i slutet av säsongen. Den förståelsen kan jag ha. Men att man skäller ut små barn på fem år som inte förstod att hoppborgen krävde en viss biljettrutin är absolut ingen bra reklam för Axels Tivoli. Den typiske tivoliarbetaren är en kedjerökande man runt 50 år, folkilsken som en ouppfostrad terrier, hatar småbarn, kan skruva ihop ett rullande tivoli med nävarna och kan inte ett enda ord svenska. Jag vet inte vilket jobb man kan söka med ett sånt här CV men inte fan ska de jobba på ett tivoli.
Karusellerna ser ut att ha sitt ursprung från tidigt 30-tal och ser väl slitet ut. Man tycks tumma lite på säkerhetsreglerna också. Detta till ett hutlöst högt pris. Liseberg kostar också men där finns ett mantra att både säkerhet och personlig service går att kombinera. Nu tänker ni säkert, vad gör du där då? Exakt den frågan ställde jag mig idag. Vad gör vi här? Om det åtminstone fanns en ambition att få besökarna att känna sig välkomna så skulle jag kunna tänka mig att återkomma, men nästa år hittar vi på något annat.
I övrigt måste jag säga att Karl-Oskardagarna har lockat ovanligt många besökare. Det har varit roligt att se så mycket folk på gatorna och doften av Langos, munkar och rostade nötter blandas med musik och aktiviteter för barnen. Man kanske skulle kunna säga att city sopar barnan med galleriorna en sån här dag. Att man gillar ett myller av folk är en förutsättning för att man ska gå igång på såna här dagar, för trångt är det.
Jag minns för ett år sedan när jag rullade in mot Växjö efter tre veckor i Göteborg, att Växjö var staden jag kände mig hemma i. Att Växjö var staden där mitt liv fanns. Det var en stark känsla. Idag är jag ännu mer säker på det. Värdet sitter inte i hur många teatrar eller biografer det finns. Inte heller hur många konserter, restauranger eller museum det finns i staden. Allt det där kan man uppleva ändå. Värdet sitter närheten till sina kära. Idag är dom nyss fyllda 8 och 5. Där dom finns, där kommer också jag att finnas. Ett år sedan lilleman höll på att bita av sig hela tungan dessutom. En dag som satte sina spår vill jag lova.
Karusellerna ser ut att ha sitt ursprung från tidigt 30-tal och ser väl slitet ut. Man tycks tumma lite på säkerhetsreglerna också. Detta till ett hutlöst högt pris. Liseberg kostar också men där finns ett mantra att både säkerhet och personlig service går att kombinera. Nu tänker ni säkert, vad gör du där då? Exakt den frågan ställde jag mig idag. Vad gör vi här? Om det åtminstone fanns en ambition att få besökarna att känna sig välkomna så skulle jag kunna tänka mig att återkomma, men nästa år hittar vi på något annat.
I övrigt måste jag säga att Karl-Oskardagarna har lockat ovanligt många besökare. Det har varit roligt att se så mycket folk på gatorna och doften av Langos, munkar och rostade nötter blandas med musik och aktiviteter för barnen. Man kanske skulle kunna säga att city sopar barnan med galleriorna en sån här dag. Att man gillar ett myller av folk är en förutsättning för att man ska gå igång på såna här dagar, för trångt är det.
Jag minns för ett år sedan när jag rullade in mot Växjö efter tre veckor i Göteborg, att Växjö var staden jag kände mig hemma i. Att Växjö var staden där mitt liv fanns. Det var en stark känsla. Idag är jag ännu mer säker på det. Värdet sitter inte i hur många teatrar eller biografer det finns. Inte heller hur många konserter, restauranger eller museum det finns i staden. Allt det där kan man uppleva ändå. Värdet sitter närheten till sina kära. Idag är dom nyss fyllda 8 och 5. Där dom finns, där kommer också jag att finnas. Ett år sedan lilleman höll på att bita av sig hela tungan dessutom. En dag som satte sina spår vill jag lova.
fredag 2 augusti 2013
En blandning av sött och salt, mest sött.
Reaktionerna över att se en kändis kan ta sig olika uttryck. Själv ser jag inte jättemånga kändisar eftersom jag bor i en relativt liten stad där kändistätheten inte är så hög. Då räknar jag inte in de lokala personligheterna. Stockholm blev däremot en liten påminnelse om att där rör sig en del känt folk. Definitionen av en kändis kan också diskuteras till oändlighet. Är en före detta Robinsondeltagare något att skryta med? Nej det tycker jag inte. Men ändå känner jag att han är en kändis. Att jag nästan såg Sean Penn funkar ju inte att gå ut med i det offentliga. Kanske var det ett resultat av den välblandade Mojiton som skänkte bilden av en rufsig Sean i en hotellsoffa i centrala Stockholm, vad vet jag?
Mitt mål med Stocholmsbesöket var absolut inte att gå runt och spana på föredettingar. Jag hade tillräckligt att spana på i form av vackra byggnader, båtar, turister och "vanliga" människor som passerade i min närhet. Jag blev alltså mer tagen av att se Globen än Jan Emanuel. Med kameran runt min axel kryssade jag fram bland gator och torg för att se och uppleva huvudstadens vackra siluett i solnedgångens generösa och vackra ljus. Med kartans hjälp blev staden ett föremål för min upptäckarglädje och till fots är ju det bästa sättet att uppleva.
På hotellets tak fanns en bar där första dagens intryck summerades över ett glas vin. Jag blev märkbart tagen över folks vilja att ta kontakt där på taket. Vi svenskar pratar ju normalt sätt inte med varandra, särskilt inte om vi inte känner varandra. Men kanske är folk från Tranås annorlunda, eller boende i Kiruna lite mer angelägna om att höra sig för vad sällskapet där borta har att säga om livet. Fascinerande och roligt. Kusinen som känner till stan sen länge bjuder på bra tips om matställen och saker att uppleva och Stockholmsvistelsen med en del förväntningar innan överträffas på många plan. Jag vågar lova att det inte kommer att dröja 26 år tills nästa gång jag kommer hit. På vägen hem besöker jag Gränna för ett litet matstopp och inköp av söta polkagrisar vid Vätterns kant. Och vem ser jag där om inte Alf Svensson! Nej det var inte han. Det var bara en "vanlig" husvagnsägare.
Mitt mål med Stocholmsbesöket var absolut inte att gå runt och spana på föredettingar. Jag hade tillräckligt att spana på i form av vackra byggnader, båtar, turister och "vanliga" människor som passerade i min närhet. Jag blev alltså mer tagen av att se Globen än Jan Emanuel. Med kameran runt min axel kryssade jag fram bland gator och torg för att se och uppleva huvudstadens vackra siluett i solnedgångens generösa och vackra ljus. Med kartans hjälp blev staden ett föremål för min upptäckarglädje och till fots är ju det bästa sättet att uppleva.
På hotellets tak fanns en bar där första dagens intryck summerades över ett glas vin. Jag blev märkbart tagen över folks vilja att ta kontakt där på taket. Vi svenskar pratar ju normalt sätt inte med varandra, särskilt inte om vi inte känner varandra. Men kanske är folk från Tranås annorlunda, eller boende i Kiruna lite mer angelägna om att höra sig för vad sällskapet där borta har att säga om livet. Fascinerande och roligt. Kusinen som känner till stan sen länge bjuder på bra tips om matställen och saker att uppleva och Stockholmsvistelsen med en del förväntningar innan överträffas på många plan. Jag vågar lova att det inte kommer att dröja 26 år tills nästa gång jag kommer hit. På vägen hem besöker jag Gränna för ett litet matstopp och inköp av söta polkagrisar vid Vätterns kant. Och vem ser jag där om inte Alf Svensson! Nej det var inte han. Det var bara en "vanlig" husvagnsägare.
söndag 21 juli 2013
Strandliv
Skillnaden mellan att ligga vid havet och vid en insjö är långt mer än bara salt vatten och vind. Folket är kanske ändå det man bär med sig från besöken vid det svalkande vattnet. Nu är det så att där jag brukar bada vid havet inte är något Baywatchhak direkt. Där finns inget after-beach och tacka Gud för det men där finns boråsare. Det är en fin strand dit barnfamiljer åker och en sak slår mig när man ligger där och tittar. Det skall ätas direkt när man kommer fram. Det är knappt så solstolar hunnit vecklats ut, parasoll fällts upp, solkrämen trängt in i huden och bikinin är på innan man slänger upp värsta lunchen. Och det är inte barnen som efterfrågar maten, de är redan nere vid vattnet. Förmodligen har resan till stranden slitit på både kropp och själ.
En annan sak som slår mig är det flockbeteende som råder på stranden. Nu snackar vi om en strand som är kanske 700 meter lång men ändå får man ett gäng boråsare med baguetter stora som den inbakade pizzan vid namn Calzone tre meter från sig. Och det tuggas och pladdras med räksallad i munnen om både det ena och det andra. Någon tuggar tuggumi med öppen mun så till den milda grad att käkarna rör sig 10 cm i sidled. Det finns en del göteborgare med barn som tjatar om den den lilla matsäck med frukt man har med sig också. Men där finns inte mycket att gnälla på.
På Evedal har vi ett Baywatch fullt av Sean Bananer. Herregud vad många dom är! Keps, skägg och solglasögon. Jag trodde det var han minst 30 gånger. Sen har vi de jag tog upp i en blogg i vintras. De som speglat sig lika länge som en graviditet i vintermörkret på stadens gym. De får nu lov att visa upp sina sexpack. Evedal bjuder inte på någa speglar så man får hoppas att dom inte missade nackmusklerna i vintras. Annars kan det ständiga tittandet neråt skapa nackbesvär senare i sommar. Allt som fattades var en David Hasselhof i röda badbyxor körandes en gul bil på stranden för att sen hoppa i och hämta en snygg bikiniklädd tjej med perfekt kropp ur vattnet och utföra mun mot munmetoden.
En annan sak som slår mig är det flockbeteende som råder på stranden. Nu snackar vi om en strand som är kanske 700 meter lång men ändå får man ett gäng boråsare med baguetter stora som den inbakade pizzan vid namn Calzone tre meter från sig. Och det tuggas och pladdras med räksallad i munnen om både det ena och det andra. Någon tuggar tuggumi med öppen mun så till den milda grad att käkarna rör sig 10 cm i sidled. Det finns en del göteborgare med barn som tjatar om den den lilla matsäck med frukt man har med sig också. Men där finns inte mycket att gnälla på.
På Evedal har vi ett Baywatch fullt av Sean Bananer. Herregud vad många dom är! Keps, skägg och solglasögon. Jag trodde det var han minst 30 gånger. Sen har vi de jag tog upp i en blogg i vintras. De som speglat sig lika länge som en graviditet i vintermörkret på stadens gym. De får nu lov att visa upp sina sexpack. Evedal bjuder inte på någa speglar så man får hoppas att dom inte missade nackmusklerna i vintras. Annars kan det ständiga tittandet neråt skapa nackbesvär senare i sommar. Allt som fattades var en David Hasselhof i röda badbyxor körandes en gul bil på stranden för att sen hoppa i och hämta en snygg bikiniklädd tjej med perfekt kropp ur vattnet och utföra mun mot munmetoden.
måndag 15 juli 2013
14 juli igen
Jag sitter och äter frukost på ett för mig ganska ovanligt vis. En söndagmorgon som skiljer sig lite åt från en vanlig söndag. Kanske är det den extremt goda sömnen jag haft eller så är det bara den fina juicen med färskpressad apelsin som gav mig den C-vitamindos jag förmodligen så väl behöver. Kanske var det för att jag kunde ligga och dra mig en lång stund och bara njuta av semestern och den gångna veckans alla soltimmar. Hur som helst, den 14 juli är inte bara Frankriukes nationaldag, det är också Kronprinsessans födelsedag.
Nyhetsmorgon på TV4 uppmärksammar detta på sedvanligt sett genom att ta dit Elisabeth Tarras-Wahlberg, fd hovmarsalk (fråga mig inte vad det betyder) och informationschef på det kungliga hovet. Hon är där för att svara på frågor hur vanlig Kronprinsessan Victoria egentligen är. Den allt som ofta respektabla Kattis Ahlström som för dagen vikarierar som programledare krystar fram "Men Victoria ser ju så genuint glad ut att ta emot de här blommorna från människorna som samlats runt henne". Tarras-Wahlberg som känner Kronprinsessan väl bekräftar Kattis påstående och säger att så är det bla bla bla.
Mina frågor lyder: Vem hade inte gillat att 10.000 människor kommer med blommor på din födelsedag och viftar med flaggor, niger och bugar för dig, sjunger och lämnar gåvor på ditt slott på Öland? Vem hade inte behövt le och visa sig mänsklig inför detta hysteri av medhårs klappande? Vem hade inte kunnat ungå att klappa ett litet sött barn på kinden när hon överlämna lite fina blommor till dig. Och sen sitter man i morgonsoffan och försöker förstå hur det är möjligt att kronprinsessan kan vara så jordnära. Den färskpressade juicen som precis landat i magsäcken är på väg upp igen och lämnar en sur eftersmak. Jag är helt säker på att Victoria är en fin och jordnära person. Det behöver inte media slå sig för pannan av förvåning för. På kvällen får hela kungafamiljen precis som vanligt sitta på finare stolar än gästerna och alla artisterna vallfärdar till Öland för att hylla, Trevligt!
Sommarsverige bjuder på sol. Min första semestervecka spenderades på landet, vid havet. Veckan har bjudit på kvalité i alla dess former, från början till slut. Krabbfiske, snorkling, grillning, badminton m.m. Tom. högläsning av bok resulterade i oväntad spänning. Läsförståelsens förlovande land är däremot inte alla förunnat att bemästra.
Nyhetsmorgon på TV4 uppmärksammar detta på sedvanligt sett genom att ta dit Elisabeth Tarras-Wahlberg, fd hovmarsalk (fråga mig inte vad det betyder) och informationschef på det kungliga hovet. Hon är där för att svara på frågor hur vanlig Kronprinsessan Victoria egentligen är. Den allt som ofta respektabla Kattis Ahlström som för dagen vikarierar som programledare krystar fram "Men Victoria ser ju så genuint glad ut att ta emot de här blommorna från människorna som samlats runt henne". Tarras-Wahlberg som känner Kronprinsessan väl bekräftar Kattis påstående och säger att så är det bla bla bla.
Mina frågor lyder: Vem hade inte gillat att 10.000 människor kommer med blommor på din födelsedag och viftar med flaggor, niger och bugar för dig, sjunger och lämnar gåvor på ditt slott på Öland? Vem hade inte behövt le och visa sig mänsklig inför detta hysteri av medhårs klappande? Vem hade inte kunnat ungå att klappa ett litet sött barn på kinden när hon överlämna lite fina blommor till dig. Och sen sitter man i morgonsoffan och försöker förstå hur det är möjligt att kronprinsessan kan vara så jordnära. Den färskpressade juicen som precis landat i magsäcken är på väg upp igen och lämnar en sur eftersmak. Jag är helt säker på att Victoria är en fin och jordnära person. Det behöver inte media slå sig för pannan av förvåning för. På kvällen får hela kungafamiljen precis som vanligt sitta på finare stolar än gästerna och alla artisterna vallfärdar till Öland för att hylla, Trevligt!
Sommarsverige bjuder på sol. Min första semestervecka spenderades på landet, vid havet. Veckan har bjudit på kvalité i alla dess former, från början till slut. Krabbfiske, snorkling, grillning, badminton m.m. Tom. högläsning av bok resulterade i oväntad spänning. Läsförståelsens förlovande land är däremot inte alla förunnat att bemästra.
lördag 6 juli 2013
Vi drar till Västkusten
Har precis hällt upp ett glas vitt vin och bryter av några rutor Marabou Schweizernöt, kombinationen är inte helt fel faktiskt. Det får bli startskottet på semestern 2013. Cyklop och snorkel har inhandlats, badmintonrack och nät likaså. Det blir en aktiv semester på Västkusten men ändå själafrid för på stället vi håller till, där stannar tiden och det är just det som jag efterfrågar. Långt ifrån glesbyggdshandel och stirriga tyskar i trekkingkläder, en och annan boråsare får man nog stå ut med och förhoppningsvis en del grillning på det.
Barnen är med och de har höga förväntningar men de är realistiska och innefattar mest havet och cykelutflykter, det är där vi har lagt ribban. Vattenkrig och badminton får varvas med solstol och korsord. Badmintonnätet ska få ta plats i trädgården som Ernst hade sagt. Och ett glas bubbel ska få ta plats i munnen som jag gärna säger med skissblocket i min hand precis framför clematisen som klättrar i söderläge på föräldrarnas altan. Där ska jag söka inspirationen till en riktig semesterblogg och tänka på framtiden. Där ska mina sinnen få jobba sida vid sida tills skäggstubben når den nivå då inte ens Gillettes rakblad kan ge den njutning som reklamen utlovar.
Mornarna skall kantas av energirika joggingturer längs havsbandet och frukosten skall intas i morgonsolens värmande strålar, Krabborna bör akta sig i skymningen och solkrämen ska ligga tjock på ryggen när vi botaniserar bland havsanemonerna på Kattegatts växtrika botten. Att glatt sjunga med i allsångens ljuva serenader eller låta sig inspireras av Ernst sommarprogram med nära och kära tillhör också den här semesterns höjdpunkter. Det gäller att ha en positiv syn på sin semester och göra det bästa av den. Det är din uppgift att måla upp den bild du vill ha. Ribban bör inte vara högre än att du kan landa mjukt på andra sidan. Allt annat som överträffar dina förväntningar är en bonus.
Tänk vad lite vitt vin och Marabou Schweizernöt kan åstadkomma för en blogg.
Önskar alla som har eller kommer att ha sin semester snart en riktigt skön sådan. Och grattis Rickard Carlsson till en nionde plats i SM i Triathlon.
Grymt bra jobbat!
Barnen är med och de har höga förväntningar men de är realistiska och innefattar mest havet och cykelutflykter, det är där vi har lagt ribban. Vattenkrig och badminton får varvas med solstol och korsord. Badmintonnätet ska få ta plats i trädgården som Ernst hade sagt. Och ett glas bubbel ska få ta plats i munnen som jag gärna säger med skissblocket i min hand precis framför clematisen som klättrar i söderläge på föräldrarnas altan. Där ska jag söka inspirationen till en riktig semesterblogg och tänka på framtiden. Där ska mina sinnen få jobba sida vid sida tills skäggstubben når den nivå då inte ens Gillettes rakblad kan ge den njutning som reklamen utlovar.
Mornarna skall kantas av energirika joggingturer längs havsbandet och frukosten skall intas i morgonsolens värmande strålar, Krabborna bör akta sig i skymningen och solkrämen ska ligga tjock på ryggen när vi botaniserar bland havsanemonerna på Kattegatts växtrika botten. Att glatt sjunga med i allsångens ljuva serenader eller låta sig inspireras av Ernst sommarprogram med nära och kära tillhör också den här semesterns höjdpunkter. Det gäller att ha en positiv syn på sin semester och göra det bästa av den. Det är din uppgift att måla upp den bild du vill ha. Ribban bör inte vara högre än att du kan landa mjukt på andra sidan. Allt annat som överträffar dina förväntningar är en bonus.
Tänk vad lite vitt vin och Marabou Schweizernöt kan åstadkomma för en blogg.
Önskar alla som har eller kommer att ha sin semester snart en riktigt skön sådan. Och grattis Rickard Carlsson till en nionde plats i SM i Triathlon.
Grymt bra jobbat!
lördag 29 juni 2013
Lådvinet, bara ett knapptryck bort
Markoolio sjunger: "Det ska va reagge på sommarn, och massvis med sol. Dricka hemkört och cola, i en uppblåsbar pool. Det ska va reagge på sommarn, lite lullig var da´ sjunga nanananana. Det är det jag vill ha"
Lite lullig var da ja. Med sommaren inviger vi också lådvinssäsongen. Där står den, lådan med en vacker bild på ett vinlandskap i Toscana. Inbjudande och konstnärligt skapad för att den ska sälja på en utav Sytemets välorganiserade hyllplan. I de moderna hemmen är den uppställd i en väldesignad lådvinshållare för att man ska slippa onödiga lyft som drabbar den redan ömtåliga tennisarmen. Det krävs alltså bara ett tryck på en sådär 4 sekunder "underbart är kort" och du har ett glas vin i handen. Inga onödiga diskussioner om vi verkligen ska öppna en flaska vin så här tidigt på dagen, vem märker egentligen om jag tar ett glas under tiden jag förbereder lunchen. Vinlandskapet från Toscana döljer nivåskillnaden i boxen och ett enda glas i en 3-liters box hade ändå bara gjort en skillnad på någon centimeter.
Visst låter det hemskt? Semestern är tiden då man unnar sig saker, det gäller även vin. Det kanske inte är så jättefarligt men ändå. Semestern är tiden då vi ska göra saker också. Massvis med grejer för barnen, gärna kors och tvärs genom landet också. Från Skara sommarland till Kolmården, därifrån vidare till Vimmerby och Astrid Lindgrens värld. På vägen hem stannar man till för lite glesbyggdshandel i Kosta bland midjeväskbärande tyskar. Hem för att vattna blommor och slänga i en kulörtvätt, vädra ut huset, kolla grannens och ens egna postlåda och sen vidare till västkusten via High Chaparall och Ullared för ännu lite mera glesbyggdshandel. Lite bad bland Baywatchwannabeesbadvakter i Tylösand. Bockstensmannen i Varberg, ännu mera glesbyggdshandel på lager 157 och sen vidare till ett fullknökat Liseberg under Gothia Cupveckan.
Vilken mardröm! Semesterångest när den är som värst, eller? Vissa gillar detta. Men vad hände med en deckarbok i hängmattan med P1 Sommar i bakrunden och ett glas hemmagjord Limoncello som sugs upp genom ett färglatt sugrör in i munnen och oljar in tungan i fräsch citrussmak i sommarsverige. Inga karameller som förstör gommen, bara mjuka geléhallon,, jordgubbar och glass och glada barn som leker i samförstånd på gräset. Lotta, Måns och Ernst underhåller om kvällarna och kvällsdoppen är som balsam för själen. Frukostarna intas utomhus på ett träbelagt altangolv barfota i sann Ernstanda. Helt friktionsfritt. Två bilder av semesteröden, vilket väljer du?
Hur min egen semester ser ut är idag som ett oskrivet blad. Det finns en struktur men det är ändå upp till mig att bestämma innehållet och när det skall inträffa. Det gillar jag. Där finns en känsla av lagom förväntan som kan mynna ut i något väldigt trevligt och med den utgångspunkten tror jag att den här semester kommer att leverera, även om den är lite kortare.
Lite lullig var da ja. Med sommaren inviger vi också lådvinssäsongen. Där står den, lådan med en vacker bild på ett vinlandskap i Toscana. Inbjudande och konstnärligt skapad för att den ska sälja på en utav Sytemets välorganiserade hyllplan. I de moderna hemmen är den uppställd i en väldesignad lådvinshållare för att man ska slippa onödiga lyft som drabbar den redan ömtåliga tennisarmen. Det krävs alltså bara ett tryck på en sådär 4 sekunder "underbart är kort" och du har ett glas vin i handen. Inga onödiga diskussioner om vi verkligen ska öppna en flaska vin så här tidigt på dagen, vem märker egentligen om jag tar ett glas under tiden jag förbereder lunchen. Vinlandskapet från Toscana döljer nivåskillnaden i boxen och ett enda glas i en 3-liters box hade ändå bara gjort en skillnad på någon centimeter.
Visst låter det hemskt? Semestern är tiden då man unnar sig saker, det gäller även vin. Det kanske inte är så jättefarligt men ändå. Semestern är tiden då vi ska göra saker också. Massvis med grejer för barnen, gärna kors och tvärs genom landet också. Från Skara sommarland till Kolmården, därifrån vidare till Vimmerby och Astrid Lindgrens värld. På vägen hem stannar man till för lite glesbyggdshandel i Kosta bland midjeväskbärande tyskar. Hem för att vattna blommor och slänga i en kulörtvätt, vädra ut huset, kolla grannens och ens egna postlåda och sen vidare till västkusten via High Chaparall och Ullared för ännu lite mera glesbyggdshandel. Lite bad bland Baywatchwannabeesbadvakter i Tylösand. Bockstensmannen i Varberg, ännu mera glesbyggdshandel på lager 157 och sen vidare till ett fullknökat Liseberg under Gothia Cupveckan.
Vilken mardröm! Semesterångest när den är som värst, eller? Vissa gillar detta. Men vad hände med en deckarbok i hängmattan med P1 Sommar i bakrunden och ett glas hemmagjord Limoncello som sugs upp genom ett färglatt sugrör in i munnen och oljar in tungan i fräsch citrussmak i sommarsverige. Inga karameller som förstör gommen, bara mjuka geléhallon,, jordgubbar och glass och glada barn som leker i samförstånd på gräset. Lotta, Måns och Ernst underhåller om kvällarna och kvällsdoppen är som balsam för själen. Frukostarna intas utomhus på ett träbelagt altangolv barfota i sann Ernstanda. Helt friktionsfritt. Två bilder av semesteröden, vilket väljer du?
Hur min egen semester ser ut är idag som ett oskrivet blad. Det finns en struktur men det är ändå upp till mig att bestämma innehållet och när det skall inträffa. Det gillar jag. Där finns en känsla av lagom förväntan som kan mynna ut i något väldigt trevligt och med den utgångspunkten tror jag att den här semester kommer att leverera, även om den är lite kortare.
onsdag 26 juni 2013
Flickorna i TV2
"Här kommer alla känslorna på en och samma gång"
Ni kanske kommer ihåg den? En riktig hit, eller plåga. Vem som bestämmer hurvida det är det ena eller andra är väl kanske upp till var och en. Hur som helst, radion spelar sönder vilken låt som helst. Det är bara en tidsfråga. Sommarplåga är ett uttryck som andvänds i de här sammanhangen och definitionen skulle kanske kunna vara: En låt som spelas så ofta att man tröttnar på den under en sommar.
I tisdags var det dags för Allsångspremiär på Skansen och sommarplågornas sommarplåga från Halmstad entrade scenen och drog av en gammal sommarplåga. Grejen med Per Gessle är att han bara gjort sommarplågor. Inte bara genom att de spelats ofta utan också för att alla låter verkar handla om sommaren. Det går ju inte att sticka under stolen med att det han gör säljer och efterfrågas. Men ärligt talat, hur bra är det? En 54-årig man som står och sjunger om tonårsdrömmar, med tonårsröst och tillagd stockholmsdialekt.
Nej det går bara inte! Jag misstänker att det finns en del som inte håller med mig här och så får det väl vara. Men om ni lyssnar noga så märker ni att Gyllene Tider och The Pinks inte skiljer sig så mycket åt. Det är bara det att The Pinks hade sinnesnärvaro att sluta innan det var för sent. Därmed står The Pinks högt i kurs hos mig. Därmed inte sagt att Gyllene tider inte var bra så där för 30 år sedan, tvärtom, grymma! Man måste bara inse när det inte är klädsamt längre. Och det förvånar mig att Per inte har den känslan.
Annars då? Allsången bjöd på Carola, Zara Larsson och Tomas Andersson Wij. Carola var ungefär lika gammal som Zara Larsson när hon slog igenom. Och talangen Zara Larsson har ju en lång karriär bakom sig, trots den unga åldern. Är hennes "Uncover" en sommarplåga innan den nått sommartider? Kanske, en vinterplåga? Vad vet jag?
Carola, vår allas Carola. Lika tonsäker som en kyrkoorgel, proffsig som få, och med ett budskap som inte går att rucka på, ens om man försökte. Och så Måns, som axlar rollen efter Berghagen med storslagen charm och folklighet. Allsången levererar i folkhemmet och ger tisdagkvällarna en mening. Det är verkligen gyllene tider för programmet. Ett program som utvecklas med åren. Om grabbarna i bandet med samma namn har potential att utvecklas som textförfattare och sångare låter jag vara osagt. Men kanske hör vi "Flickorna på TV2" om tio år igen på Skansens stora scen, med Gessle i tonårsröst och stockholmsdialekt, kittlande nära pensionsåldern?
Ni kanske kommer ihåg den? En riktig hit, eller plåga. Vem som bestämmer hurvida det är det ena eller andra är väl kanske upp till var och en. Hur som helst, radion spelar sönder vilken låt som helst. Det är bara en tidsfråga. Sommarplåga är ett uttryck som andvänds i de här sammanhangen och definitionen skulle kanske kunna vara: En låt som spelas så ofta att man tröttnar på den under en sommar.
I tisdags var det dags för Allsångspremiär på Skansen och sommarplågornas sommarplåga från Halmstad entrade scenen och drog av en gammal sommarplåga. Grejen med Per Gessle är att han bara gjort sommarplågor. Inte bara genom att de spelats ofta utan också för att alla låter verkar handla om sommaren. Det går ju inte att sticka under stolen med att det han gör säljer och efterfrågas. Men ärligt talat, hur bra är det? En 54-årig man som står och sjunger om tonårsdrömmar, med tonårsröst och tillagd stockholmsdialekt.
Nej det går bara inte! Jag misstänker att det finns en del som inte håller med mig här och så får det väl vara. Men om ni lyssnar noga så märker ni att Gyllene Tider och The Pinks inte skiljer sig så mycket åt. Det är bara det att The Pinks hade sinnesnärvaro att sluta innan det var för sent. Därmed står The Pinks högt i kurs hos mig. Därmed inte sagt att Gyllene tider inte var bra så där för 30 år sedan, tvärtom, grymma! Man måste bara inse när det inte är klädsamt längre. Och det förvånar mig att Per inte har den känslan.
Annars då? Allsången bjöd på Carola, Zara Larsson och Tomas Andersson Wij. Carola var ungefär lika gammal som Zara Larsson när hon slog igenom. Och talangen Zara Larsson har ju en lång karriär bakom sig, trots den unga åldern. Är hennes "Uncover" en sommarplåga innan den nått sommartider? Kanske, en vinterplåga? Vad vet jag?
Carola, vår allas Carola. Lika tonsäker som en kyrkoorgel, proffsig som få, och med ett budskap som inte går att rucka på, ens om man försökte. Och så Måns, som axlar rollen efter Berghagen med storslagen charm och folklighet. Allsången levererar i folkhemmet och ger tisdagkvällarna en mening. Det är verkligen gyllene tider för programmet. Ett program som utvecklas med åren. Om grabbarna i bandet med samma namn har potential att utvecklas som textförfattare och sångare låter jag vara osagt. Men kanske hör vi "Flickorna på TV2" om tio år igen på Skansens stora scen, med Gessle i tonårsröst och stockholmsdialekt, kittlande nära pensionsåldern?
lördag 15 juni 2013
Liseberg, inte bara för barn.
Att få ett åkband runt handleden när man är på Liseberg kan för ett barn ge den där pirriga, förväntansfulla och lyckliga känslan. För mig var det samma sak inombords men utåt fick man änna hålla igen lite. Det är ju för barnens skull jag köper detta åkband. Jag blir ju tvungen att åka med på vissa attraktioner. Tvång är aldrig bra, det har jag alltid tyckt. Tack och lov känner jag inget tvång här. På väg till Flumeride märker jag att mina långa ben utklassar mina barns i ambitionen att nå denna vattenattraktion fortast. Lilleman säger "gå inte så fort" varpå jag replikerar "Jag vill inte att det ska bli kö, öka!"
I Flumeridekön vet alla som stått där att kön ringlar sig fram och tillbaka och man möter hela tiden samma personer både till höger och vänster. Här gäller det att se lite lagom exalterad ut, man ser lite lagom cool ut och visar att man är där för barnen skull. Men inte jag. Jag räknar båtarna, försöker räkna ut vilket nummer vi kommer få på båten, kollar så att båtarna släpps ut genom kugghjulsprincipen osv. Kavlar upp ärmen i lagom tid för spärrvakten och hoppar sen i båten på den plats jag sedan igår kväll planerat.
Barnens absoluta åkbegär har stillats lite efter två timmar och där känner jag att det är dags för mig att öka lite. Men jag frågar lite inlindat: "Vill ni se när pappa åker själv en gång?" JA!! utbrister båda och jag känner att jag lyckats med hela upplägget. Uppskjutet och Höjdskräcken blir föremålet för mitt egna lilla äventyr och farmor och farfar som givetvis genomskådat min fasad mot barnen ställer upp. När jag sitter där fastbältad redo att likt Fuglesang skickas upp mot rymden roppar min mamma oroligt genom staketet att jag ska hålla huvudet bakåt. Hon har alltså fortfarande efter 20 år med mig boendes på annan ort svårt att släppa ansvaret helt till mig. Tjejerna i sextonårsåldern brevid mig undrar vad det är för kvinna som står och gapar och jag låtsats ovetande jag med.
Att vara pappa till två barn på Liseberg med allt vad det innebär i ansvar och i samma veva bli betraktad som ett barn själv är en surrealistisk känsla. Men samtidigt kan jag inte undgå tanken att min mamma genomskådat all det jag känt inombords, att mitt barnajag inte gått att dölja och därmed behandlade hon mig efter det, vad vet jag? Men det kanske går att sköta lite smidigare.
Gårdagens besök innehöll väldigt korta köer, bra väder och väldigt nöjda barn. Sex timmar kändes som tre och jag fick själv skickas upp mot himlen och känna tyngdlöshetens underbara värld. Det var som att gå på moln!
I Flumeridekön vet alla som stått där att kön ringlar sig fram och tillbaka och man möter hela tiden samma personer både till höger och vänster. Här gäller det att se lite lagom exalterad ut, man ser lite lagom cool ut och visar att man är där för barnen skull. Men inte jag. Jag räknar båtarna, försöker räkna ut vilket nummer vi kommer få på båten, kollar så att båtarna släpps ut genom kugghjulsprincipen osv. Kavlar upp ärmen i lagom tid för spärrvakten och hoppar sen i båten på den plats jag sedan igår kväll planerat.
Barnens absoluta åkbegär har stillats lite efter två timmar och där känner jag att det är dags för mig att öka lite. Men jag frågar lite inlindat: "Vill ni se när pappa åker själv en gång?" JA!! utbrister båda och jag känner att jag lyckats med hela upplägget. Uppskjutet och Höjdskräcken blir föremålet för mitt egna lilla äventyr och farmor och farfar som givetvis genomskådat min fasad mot barnen ställer upp. När jag sitter där fastbältad redo att likt Fuglesang skickas upp mot rymden roppar min mamma oroligt genom staketet att jag ska hålla huvudet bakåt. Hon har alltså fortfarande efter 20 år med mig boendes på annan ort svårt att släppa ansvaret helt till mig. Tjejerna i sextonårsåldern brevid mig undrar vad det är för kvinna som står och gapar och jag låtsats ovetande jag med.
Att vara pappa till två barn på Liseberg med allt vad det innebär i ansvar och i samma veva bli betraktad som ett barn själv är en surrealistisk känsla. Men samtidigt kan jag inte undgå tanken att min mamma genomskådat all det jag känt inombords, att mitt barnajag inte gått att dölja och därmed behandlade hon mig efter det, vad vet jag? Men det kanske går att sköta lite smidigare.
Gårdagens besök innehöll väldigt korta köer, bra väder och väldigt nöjda barn. Sex timmar kändes som tre och jag fick själv skickas upp mot himlen och känna tyngdlöshetens underbara värld. Det var som att gå på moln!
måndag 10 juni 2013
Bröllopsyra!
För de som gillar glitter och glamour var lördagens långa sändning från prinsessbröllopet förmodligen en enda lång modeshow. För alla rojalister gav evenemanget med all säkerhet ett starkare band till monarkin. För alla som vet att Chris är delägare i finansbolaget Noster Capital och där finns några miljadärer som har koll på det blev SVT:s sändning en slags reklampelare för just det bolaget. Och där har vi som betalar licensen varit med att hjälpa Chris. Och för alla republikaner blev lördagen ett bevis på att det finns arbete kvar att göra för att ta Sverige ut ur den odemokratiska ordning som de tycker följer med monarkins närvaro.
Det sägs ofta att vårt kungahus är modernt och att de står nära folket och det är säkert möjligt om man jämför med andra länders kungahus. Men man kan ändå inte låta bli att reflektera över att det som sägs och visas under en sån här dag ändå för tankarna till 1700-talet och inte 2013. Man måste komma ihåg att detta inte är något dussinbröllop. För er som sett filmen bröllopsfotografen där bröllopsparet åker på skopan på en lastare i Värmland så förstår man att alla inte har samma förutsättningar. Men på ett område skiljer sig inte dessa bröllop åt. Och det är förmodligen kärleken mellan de två människorna, på skopan och på SS Stockholm. Alla fyra är säkert lika lyckliga.
Den största behållningen under lördagen var nog att gästerna åkte med Stocholms lokaltrafik ner till båten. Därmed överglänste mitt bröllop självaste Kungahusets, i alla fall i unikitek. SVT:s roll i detta kan diskuteras. Bevakning av bröllopet, absolut! Men på något sätt blir denna opartiska journalistiska institution väldigt ensidig i sin bevakning när man frossar i bröllopsyra och lyfter fram monarkin som faktiskt är en politisk fråga. Jag har absolut inget emot Madde och Chris, tvärtom så är jag glad för deras skull och alla som får närvara och kungen betalar sägs det. Därmed är det ok för mig.
Vissa liknar detta vid ett sportevenemang, alla gillar inte fotboll och detta skulle kunna ses som underhållning för de som har andra intressen. Ja det finns en poäng där. Det jag skulle vilja belysa då är att sportkommentatorer är bra på att kommentera det som sker på planen och inte utseende på alla som deltar. Lördagens sändning var nämligen en enda stor jämförelse mellan hur gästerna såg ut, vilka diadem som var dyra "tillräckligt" osv. Och mellan raderna hos experterna i ytliga kunskaper kunde man höra att vissa inte dög. Då blev Johan så där härligt moralpräktig och bytte kanal, hamnade på en repris av Top Model och sen vidare till Simpsons.
Var var "Landet runt" när man som mest behövde det? Det finns på SVT Play Tihi!
Det sägs ofta att vårt kungahus är modernt och att de står nära folket och det är säkert möjligt om man jämför med andra länders kungahus. Men man kan ändå inte låta bli att reflektera över att det som sägs och visas under en sån här dag ändå för tankarna till 1700-talet och inte 2013. Man måste komma ihåg att detta inte är något dussinbröllop. För er som sett filmen bröllopsfotografen där bröllopsparet åker på skopan på en lastare i Värmland så förstår man att alla inte har samma förutsättningar. Men på ett område skiljer sig inte dessa bröllop åt. Och det är förmodligen kärleken mellan de två människorna, på skopan och på SS Stockholm. Alla fyra är säkert lika lyckliga.
Den största behållningen under lördagen var nog att gästerna åkte med Stocholms lokaltrafik ner till båten. Därmed överglänste mitt bröllop självaste Kungahusets, i alla fall i unikitek. SVT:s roll i detta kan diskuteras. Bevakning av bröllopet, absolut! Men på något sätt blir denna opartiska journalistiska institution väldigt ensidig i sin bevakning när man frossar i bröllopsyra och lyfter fram monarkin som faktiskt är en politisk fråga. Jag har absolut inget emot Madde och Chris, tvärtom så är jag glad för deras skull och alla som får närvara och kungen betalar sägs det. Därmed är det ok för mig.
Vissa liknar detta vid ett sportevenemang, alla gillar inte fotboll och detta skulle kunna ses som underhållning för de som har andra intressen. Ja det finns en poäng där. Det jag skulle vilja belysa då är att sportkommentatorer är bra på att kommentera det som sker på planen och inte utseende på alla som deltar. Lördagens sändning var nämligen en enda stor jämförelse mellan hur gästerna såg ut, vilka diadem som var dyra "tillräckligt" osv. Och mellan raderna hos experterna i ytliga kunskaper kunde man höra att vissa inte dög. Då blev Johan så där härligt moralpräktig och bytte kanal, hamnade på en repris av Top Model och sen vidare till Simpsons.
Var var "Landet runt" när man som mest behövde det? Det finns på SVT Play Tihi!
lördag 1 juni 2013
Bland hockeymammor på konfirmation
Försök få en femåring att sitta still i en kyrka och lyssna på samtal i en och en halv timma. Den som lyckas med det blir automatiskt en kandidat till årets uppfostrare. Jag såg efter en timma hur 1000 myror kilade in innanför brallorna på sonen just när prästen skulle be för konfirmanderna. Han kämpade tapert för att hålla myrorna i shakt den sista halvtimman men jag anade hur gärna han ville ut och springa. Han skulle kunnat springa Stockholm maraton på 2 timmar och 50 minuter.
Huvudpersonen, en jättesöt och go tjej som jag har haft förmånen att följa genom livet skulle alltså nu konfirmeras. Jag minns faktiskt hennes dop också och då kunde jag gå runt och bära på henne. Så blev inte fallet igår och tur var väl det, mest för henne själv. Konfirmationen hade ett fotbollsupplägg och tjejerna spelade upp ett spel som visade prov på kyrkans vilja att modernisera sin verksamhet och närma sig unga på ett intressant sätt. Annie hade också det stora modet och rösten för det att sjunga solo i kyrkan och det var som Tyko Jonsson säger "Det var ta mig fan det finaste jag hört sen jag konfirmerades" Fast jag har inte konfirmerats. Dessutom sjöng tjejerna Miss Li:s låt 1:a gången. Det var helt enkelt en konfirmation i min smak!
Efterföljande middag tog hockeymammorna över. Mammorna som har koll, det är moderna hockeymammor vi pratar om som inte bara följer med och applåderar och har med sig fika. Jag har sett dom i action. Här pratar vi om hockeymammor som pratar om NHL-drafter och har stenkoll på talangfulla lokala förmågor som "varit över". Just detta uttryck "varit över" kan för den ointresserade verka osammanhängande men det betyder ungefär: unga spelare som provat att spela på andra sidan Atlanten. De kan allt om Växjö Lakers och Elitserien, de har säsongsbiljetter på Vida Arena och är inte helt borta när det gäller materialfrågor. Mer pålästa idrottsmammor får man leta efter.
Deras söner som nyligen har fått körkort besitter självförtroende tillräckligt för en månlandning med rymdraket får just nu nöja sig med att låna föräldrarnas bilar till träningar. De kan mycket om allt och är inte sena med att ge sina mammor en känga inför alla gäster. Men det finns en skön attityd hos dom och även om de skall var coola inför släkten så tror jag ändå att de sätter stort värde på allt det som deras hockeymammor och hockeypappor har ställt upp på. Dessutom jobbar killarna nu och det kommer drastiskt att ingjuta lite ödmjukhet i den på ytan hårda attityden och göra dom till riktigt bra killar. Missförstå mig inte, det är bra killar nu också men den sista pusselbiten passar när dom fått en praktisk erfarenhet från yrkeslivet vad det innebär att jobba för allt det som finns runt omkring dem. Så var det i alla fall för mig.
Tack familjen Karlsson/Jonasson för en trevlig dag igår och Lycka till med fotbollen Annie!
Huvudpersonen, en jättesöt och go tjej som jag har haft förmånen att följa genom livet skulle alltså nu konfirmeras. Jag minns faktiskt hennes dop också och då kunde jag gå runt och bära på henne. Så blev inte fallet igår och tur var väl det, mest för henne själv. Konfirmationen hade ett fotbollsupplägg och tjejerna spelade upp ett spel som visade prov på kyrkans vilja att modernisera sin verksamhet och närma sig unga på ett intressant sätt. Annie hade också det stora modet och rösten för det att sjunga solo i kyrkan och det var som Tyko Jonsson säger "Det var ta mig fan det finaste jag hört sen jag konfirmerades" Fast jag har inte konfirmerats. Dessutom sjöng tjejerna Miss Li:s låt 1:a gången. Det var helt enkelt en konfirmation i min smak!
Efterföljande middag tog hockeymammorna över. Mammorna som har koll, det är moderna hockeymammor vi pratar om som inte bara följer med och applåderar och har med sig fika. Jag har sett dom i action. Här pratar vi om hockeymammor som pratar om NHL-drafter och har stenkoll på talangfulla lokala förmågor som "varit över". Just detta uttryck "varit över" kan för den ointresserade verka osammanhängande men det betyder ungefär: unga spelare som provat att spela på andra sidan Atlanten. De kan allt om Växjö Lakers och Elitserien, de har säsongsbiljetter på Vida Arena och är inte helt borta när det gäller materialfrågor. Mer pålästa idrottsmammor får man leta efter.
Deras söner som nyligen har fått körkort besitter självförtroende tillräckligt för en månlandning med rymdraket får just nu nöja sig med att låna föräldrarnas bilar till träningar. De kan mycket om allt och är inte sena med att ge sina mammor en känga inför alla gäster. Men det finns en skön attityd hos dom och även om de skall var coola inför släkten så tror jag ändå att de sätter stort värde på allt det som deras hockeymammor och hockeypappor har ställt upp på. Dessutom jobbar killarna nu och det kommer drastiskt att ingjuta lite ödmjukhet i den på ytan hårda attityden och göra dom till riktigt bra killar. Missförstå mig inte, det är bra killar nu också men den sista pusselbiten passar när dom fått en praktisk erfarenhet från yrkeslivet vad det innebär att jobba för allt det som finns runt omkring dem. Så var det i alla fall för mig.
Tack familjen Karlsson/Jonasson för en trevlig dag igår och Lycka till med fotbollen Annie!
fredag 31 maj 2013
Saturday morning is da`shit!
Min farmor brukade på äldre dar stiga upp runt halv fem på morgonen och dricka en kopp kaffe och betrakta tidningsbuden från sitt köksfönster som slet mellan portarna i sjuvåningshuset. I denna arla morgonstund då fåglarna sjunger upp för varandra, tidningsbuden sliter med trycksvärtade tidningsblad och en och annan spårvagnschaufför fått det otacksamma arbetspasset att köra tom vagn genom stan. Då satt hon där accompagnerad av en tickande väggklocka och löste lördagens stora korsord med en kopp nybryggt kaffe. Idag kan ja se en viss tjusning med det som jag då tyckte var ett typiskt åldersdrag.
Vid 38 års ålder sitter jag här själv med en kopp kaffe och två knäckebrödsskivor smörade på fel sida men med härligt fräscha ostskivor på. Men jag löser inga korsord och klockor är så digitala idag att något ljud ifrån dem går ej att tyda ens om man var en fladdermus. Nä ljudet av min snart femåriga sons andetag ifrån min säng blir ljudet att lyssna på under tiden jag surfar runt på internet.
Bland nyheterna denna morgon får jag veta att ett spädbarn dött av en superstorm, att en finsk-svenska rappare vunnit TV4:s stora danstävling och att en stockholmsrappare vid namn Petter blir den förste att släppa ett bubbelvin. Det som också går att läsa på internet är det finns fina hotell i huvudstaden, man kan läsa om vad fd. kändisar gör nu 10 år efter karriären och vad mina vänner gjorde igår som var så intressanta att det var värt att lägga ut på Facebook. Jag tror att den här tidiga morgonen skulle kunna förtjäna ett "Da shit" Saturday morning is da´shit! Nu vet jag att en sån här statusuppdatering knappast går hem hos folk under 38 men några vänner har jag faktiskt över denna aktningsvärda ålder, vi får väl se om denna typ av da`shit kan gillas av dem.
"Livet blir inte alltid som man tänkt sig". En klyscha lika vanlig som uttryckets innebörd i sig. För vilka kunde förutspå allt det som hänt? Knappast någon. Hur roligt hade livet blivit om man redan visste allt? För somliga hade det säkert varit jätteskönt att veta vad morgondagen hade att erbjuda i detalj. Vissa mår kanske tom dåligt om inte dagen går som man planerat. Själv gillar jag att följa rytmen i det som händer här och nu. Jag vill inte direkt säga att jag liknar en död fisk men kan ändå förlika mig ibland med tanken att bara följa strömmen och ta saker och ting som det kommer. Om det nu innefattar en kopp kaffe innan tidningsbudet tryckt i sin första lördagsupplaga med 4 delar i en allt för trångt brevinkast vet jag inte men det känns ändå så.
Att följa strömmen kan vara da`shit!
Vid 38 års ålder sitter jag här själv med en kopp kaffe och två knäckebrödsskivor smörade på fel sida men med härligt fräscha ostskivor på. Men jag löser inga korsord och klockor är så digitala idag att något ljud ifrån dem går ej att tyda ens om man var en fladdermus. Nä ljudet av min snart femåriga sons andetag ifrån min säng blir ljudet att lyssna på under tiden jag surfar runt på internet.
Bland nyheterna denna morgon får jag veta att ett spädbarn dött av en superstorm, att en finsk-svenska rappare vunnit TV4:s stora danstävling och att en stockholmsrappare vid namn Petter blir den förste att släppa ett bubbelvin. Det som också går att läsa på internet är det finns fina hotell i huvudstaden, man kan läsa om vad fd. kändisar gör nu 10 år efter karriären och vad mina vänner gjorde igår som var så intressanta att det var värt att lägga ut på Facebook. Jag tror att den här tidiga morgonen skulle kunna förtjäna ett "Da shit" Saturday morning is da´shit! Nu vet jag att en sån här statusuppdatering knappast går hem hos folk under 38 men några vänner har jag faktiskt över denna aktningsvärda ålder, vi får väl se om denna typ av da`shit kan gillas av dem.
"Livet blir inte alltid som man tänkt sig". En klyscha lika vanlig som uttryckets innebörd i sig. För vilka kunde förutspå allt det som hänt? Knappast någon. Hur roligt hade livet blivit om man redan visste allt? För somliga hade det säkert varit jätteskönt att veta vad morgondagen hade att erbjuda i detalj. Vissa mår kanske tom dåligt om inte dagen går som man planerat. Själv gillar jag att följa rytmen i det som händer här och nu. Jag vill inte direkt säga att jag liknar en död fisk men kan ändå förlika mig ibland med tanken att bara följa strömmen och ta saker och ting som det kommer. Om det nu innefattar en kopp kaffe innan tidningsbudet tryckt i sin första lördagsupplaga med 4 delar i en allt för trångt brevinkast vet jag inte men det känns ändå så.
Att följa strömmen kan vara da`shit!
lördag 18 maj 2013
Eurovision Song contest
Var är kapellmästarna? Var är är mikrofonsladdarna? Var är mikrofonerna? Och var är Eurovisionvinjetten? Precis framför scenen stod alltid en kappellmästare som fick sin lilla presentation i TV-rutan innan och varje land hade med sin alldeles egna kapellmästare. Vi hade Anders Berglund i många år men när hans jobb ersattes med ny teknik fick han sätta sig med en långhårig pianist i ett oliidligt spännande underhållningsprogram på fredagarna. Ungerska kapellmästare hade ofta skägg och långa namn med massvis av konsonanter i.
Det var dåligt med eldeffekter och fyrverkerier som sprutades över scenen men en och annan lampa kunde man se. Mikrofonsladdar ringlade sig på scengolvet likt värsta ormscenen tagen ur en Indiana Jonesfilm och mig veterligen förekom inga människor inlåsta i glasburar. Eurovision song contest har utvecklats och tur är väl det. Europa har blivit större och man undrar egentligen hur många stater som kan komma upp ur gamla Sovjetunionen. Nästan alla sjunger på engelska men några få väljer ändå sitt modersmål. Den finsk-urgiska språkgruppen tycks vara stark representerad i just detta sammanhang och det kan ju diskuteras som det är en styrka eller svaghet att övriga Europa inte fattar ett dyft av vad som sjungs.
Tävlingen börjar en hel vecka innan där ytterligare en mängd länder ska slås ut innan finalen. Om någon frågade mig hur många länder Europa har hade jag numera gissat på ett hundratal. Dessa sändingar konkurrerar med vintersporten Ishockey i hänryckningens tider och därför har jag valt att just hänryckas lite i all pollenprakt och därmed valt bort alla försändningar och menlösa gruppspel. MEN igår valde jag ändå att se finalen. Jag såg för första gången en hel sändning inklusive omröstning och måste säga att jag gillade det. Dessutom valde jag att följa tävlingen på twitter och det ger evenemanget en dimension till. Det är så roligt att följa alla kommentarer där.
Jag håller desutom på att lära mig allt om hashtags och Eric Saade till Petra #MILF?????
#Om #någon #märkte #igår, #så #tippade #jag #Danmark #som #segrare. Innan omröstningen, märk väl!
Det var dåligt med eldeffekter och fyrverkerier som sprutades över scenen men en och annan lampa kunde man se. Mikrofonsladdar ringlade sig på scengolvet likt värsta ormscenen tagen ur en Indiana Jonesfilm och mig veterligen förekom inga människor inlåsta i glasburar. Eurovision song contest har utvecklats och tur är väl det. Europa har blivit större och man undrar egentligen hur många stater som kan komma upp ur gamla Sovjetunionen. Nästan alla sjunger på engelska men några få väljer ändå sitt modersmål. Den finsk-urgiska språkgruppen tycks vara stark representerad i just detta sammanhang och det kan ju diskuteras som det är en styrka eller svaghet att övriga Europa inte fattar ett dyft av vad som sjungs.
Tävlingen börjar en hel vecka innan där ytterligare en mängd länder ska slås ut innan finalen. Om någon frågade mig hur många länder Europa har hade jag numera gissat på ett hundratal. Dessa sändingar konkurrerar med vintersporten Ishockey i hänryckningens tider och därför har jag valt att just hänryckas lite i all pollenprakt och därmed valt bort alla försändningar och menlösa gruppspel. MEN igår valde jag ändå att se finalen. Jag såg för första gången en hel sändning inklusive omröstning och måste säga att jag gillade det. Dessutom valde jag att följa tävlingen på twitter och det ger evenemanget en dimension till. Det är så roligt att följa alla kommentarer där.
Jag håller desutom på att lära mig allt om hashtags och Eric Saade till Petra #MILF?????
#Om #någon #märkte #igår, #så #tippade #jag #Danmark #som #segrare. Innan omröstningen, märk väl!
tisdag 14 maj 2013
Meningen med livet
Tåget rullar in mot Köpenhamns centralstation 10.47 lördag förmiddag. Ut stiger två ståtliga grabbar fulla av förväntan på dagen. Förväntningarna ligger inte i ett fullspäckat program med 13 öl i kroppen, tvärtom ligger förväntningarna på ett plan av att känna in atmosfären, ladda vardagsbatterierna och behandla livets utmaningar på ett avslappnat sätt. Båda vet nog ganska säkert att de förväntningarna kommer att infrias eftersom de i mångt och mycket delar synen på livet.
Köpenhamn känns kontinentalt och nästan lite exotiskt, särskilt när man spenderar hela året i en liten stad i Småland. Kontrasterna är stora och storstadspulsen gör sig påminnd på flera olika sätt. Endast 2,5 timmar från Växjö kliver man av tåget och ramlar praktiskt taget in på Rådhusplatsen. Man hör surret av ett annat språk, märkligt nog nästan helt obegropligt ibland. Ljudet av trafiken, folkvimlet och byggarbetsplatserna skapar en plats där man blir en i mängden, nästan lite osynlig och den känslan är faktisk efterlängtad känner jag. Till skillnad från Växjö där man faktiskt blir igenkänd ganska ofta
Behovet av att få smälta in har vuxit den senaste tiden och därför blev Köpenhamn den plats som min vän och jag valde för att bena ut livets stora frågor. Att sitta i Nyhavn med ett glas öl i handen och ställa sig den eviga frågan "Vad är meningen med livet?" ställer vissa krav på omgivningen. Nummer ett känns ganska central och viktig. Någon som lyssnar eller har nåt att komma med själv för den delen, Check! på den.
Nummer två är lika självklar som ettan. Någon som vågar ta i en sån allvarlig fråga, Check! på den.
Tre, någon man kan skratta med och säga sanningen till i alla lägen, Check! på den med. Som ni förstår handlar detta blogginlägg om glädjen över att ha en vän man kan lita på i alla lägen.
Köpenhamn känns kontinentalt och nästan lite exotiskt, särskilt när man spenderar hela året i en liten stad i Småland. Kontrasterna är stora och storstadspulsen gör sig påminnd på flera olika sätt. Endast 2,5 timmar från Växjö kliver man av tåget och ramlar praktiskt taget in på Rådhusplatsen. Man hör surret av ett annat språk, märkligt nog nästan helt obegropligt ibland. Ljudet av trafiken, folkvimlet och byggarbetsplatserna skapar en plats där man blir en i mängden, nästan lite osynlig och den känslan är faktisk efterlängtad känner jag. Till skillnad från Växjö där man faktiskt blir igenkänd ganska ofta
Behovet av att få smälta in har vuxit den senaste tiden och därför blev Köpenhamn den plats som min vän och jag valde för att bena ut livets stora frågor. Att sitta i Nyhavn med ett glas öl i handen och ställa sig den eviga frågan "Vad är meningen med livet?" ställer vissa krav på omgivningen. Nummer ett känns ganska central och viktig. Någon som lyssnar eller har nåt att komma med själv för den delen, Check! på den.
Nummer två är lika självklar som ettan. Någon som vågar ta i en sån allvarlig fråga, Check! på den.
Tre, någon man kan skratta med och säga sanningen till i alla lägen, Check! på den med. Som ni förstår handlar detta blogginlägg om glädjen över att ha en vän man kan lita på i alla lägen.
söndag 5 maj 2013
1 eller 5. Vad är skillnaden?
På Strandbjörkets lekplats ser man lätt vilka som är förstagångsföräldrar och vilka som kanske har en fem sex stycken. Första barnet har två krockkuddar runt sig hela tiden. Den fysiska krockkudden består av en mamma och en pappa på var sida om rutschkanan. Om inte båda håller så manar åtminstone den icke aktiva föräldern på den som håller hur denne skall hålla. Riskmomenten hålls hela tiden på en nivå som kan efterliknas vid en raketuppskjutning. Inget får lämnas åt slumpen. Den psykiska krockkudden består av en mamma och en pappa på var sida om rutschkanan och försäkrar sig genom bebisspråk att barnet hela tiden ler och tycker det är roligt att vara påpassad hela tiden, eller åker rutschkana om man så vill kalla det.
Fembarnsföräldrarna litar på barnens egna förmåga att klara sig. Här tillåts mindre skavanker och blåmärken. Och skulle barnen slå sig får dom helt enkelt leta upp mamma och pappa och söka tröst. Pappan kan mycket väl vara upptagen med att få eld på grillen genom att hälla tändvätska direkt på elden. Där återfinns också likheten med raketuppskjutningen i fråga om eld, men där säkerheten och riskanalysen har hamnat i skymundan. Det femte barnet råkar bara ha otur att fyra har varit före och därmed har föräldrarna tröttnat på att vara krockkuddar. Fem barn i Strandbjörket drar man inte hem utan vidare därav får grillen följa med.
Den förstfödde får leka i tolv och en halv minut innan föräldrarnas mat och sovklocka ringer. "Mellis" flyttar man inte på i onödan. Är klockan 14.30 så är den oavsett hur kul barnet har. För att barnet inte ska känna sig ensamt är båda föräldrarna med vid intaget och pappan lyfter fram en systemkamera med ett objektiv större än barnet själv. Onödigt kan tyckas med det zoomet eftersom ingen av föräldrarna är längre än 10 meter från fotoobjektet. Kameran är till för att zooma masken i en gråsparvs mun på 100 meter, men det är klart lite "Mellis" kanske kommer med om inte mamman har hunnit torka bort det innan.
Den yngste i skaran av fem springer runt med en korv i handen. Det går att leka och äta på en gång och föräldrarna har för längesen gett upp tanken på ett stillasittande barn. Fri som en gråsparv med mat i munnen navigerar barnet fram i sann upptäckarglädje bland lekplatsens alla möjligheter. Han passerar en förstfödd bältad i en hypermodern rymdraketsliknande barnvagn med två parasoll, insynsskydd och faktiskt, krockkudde på bygeln med två vuxna vid var sida som matar denne med någon slags lättuggad puré.
Mötet mellan nummer 1 och 5 är kanske lite överdrivet här men hur som helst. Strandbjörket är en fantastisk skådeplats för den som vill se och lära från andra. Inget ont om förstagångsföräldrar, inte heller fembarnsföräldrarna. Det är bara kul att se skillnaden och. Alla med barn! Vi har ju alla varit där.
Fembarnsföräldrarna litar på barnens egna förmåga att klara sig. Här tillåts mindre skavanker och blåmärken. Och skulle barnen slå sig får dom helt enkelt leta upp mamma och pappa och söka tröst. Pappan kan mycket väl vara upptagen med att få eld på grillen genom att hälla tändvätska direkt på elden. Där återfinns också likheten med raketuppskjutningen i fråga om eld, men där säkerheten och riskanalysen har hamnat i skymundan. Det femte barnet råkar bara ha otur att fyra har varit före och därmed har föräldrarna tröttnat på att vara krockkuddar. Fem barn i Strandbjörket drar man inte hem utan vidare därav får grillen följa med.
Den förstfödde får leka i tolv och en halv minut innan föräldrarnas mat och sovklocka ringer. "Mellis" flyttar man inte på i onödan. Är klockan 14.30 så är den oavsett hur kul barnet har. För att barnet inte ska känna sig ensamt är båda föräldrarna med vid intaget och pappan lyfter fram en systemkamera med ett objektiv större än barnet själv. Onödigt kan tyckas med det zoomet eftersom ingen av föräldrarna är längre än 10 meter från fotoobjektet. Kameran är till för att zooma masken i en gråsparvs mun på 100 meter, men det är klart lite "Mellis" kanske kommer med om inte mamman har hunnit torka bort det innan.
Den yngste i skaran av fem springer runt med en korv i handen. Det går att leka och äta på en gång och föräldrarna har för längesen gett upp tanken på ett stillasittande barn. Fri som en gråsparv med mat i munnen navigerar barnet fram i sann upptäckarglädje bland lekplatsens alla möjligheter. Han passerar en förstfödd bältad i en hypermodern rymdraketsliknande barnvagn med två parasoll, insynsskydd och faktiskt, krockkudde på bygeln med två vuxna vid var sida som matar denne med någon slags lättuggad puré.
Mötet mellan nummer 1 och 5 är kanske lite överdrivet här men hur som helst. Strandbjörket är en fantastisk skådeplats för den som vill se och lära från andra. Inget ont om förstagångsföräldrar, inte heller fembarnsföräldrarna. Det är bara kul att se skillnaden och. Alla med barn! Vi har ju alla varit där.
fredag 3 maj 2013
Rider
Aftonbladet skriver: "Bossens hemliga krav för att spela" I artikeln får man inte veta någonting eftersom kravlistorna från artister alltid är hemliga, så otippat vill jag mena. Rubriken lovar lite för mycket. Men en sak fick jag veta och det var att kravlistan kallas för Rider och den kan vara av olika längd och innehåll beroende på artistens divastatus. Beyoncé ville tydligen ha rött toapapper och hennes crew skulle ha bomullskläder. Madonna ville byta ut hotellets möbler till sina egna.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur min Rider skulle se ut om jag kunde spela gitarr som Bruce. Här kommer ett axplock:
Mineralvatten: Ramlösa Mango ca 20 flaskor, medium kolsyrat
Champagne: 4 flaskor Billecart Salmon Nicolas Francois -61 Magnum (32.900 st)
Toapapper: Lambi Soft & Caring samt Lambi Säsongmotiv (gitarrer)
Bestick: Spelar ingen roll vilket märke bara det är riktig silver.
Godis: En låda röda Ferraribilar
Privatjet: Bombardier Challenger 605 (Som tar mig till en privatfest på Ullevi efter spelningen)
Kock: Markus Samuelsson, flygs hem från Harlem just för denna spelningen.
Blommor på rummet: Ja ni läste rätt! Vita tulpaner. Ett gäng!
Ja ni ser ju att min Rider inte går av för hackor. Har man varit med ett tag så vet man vad som är viktigt för att känna sig hemma. På privatfesten efter skulle jag INTE bjuda: Per Gessle, Lill Lindfors, Oskar Lindros, Sean Banan eller Beyoncé ( hon hade inte gillat valet av toapapper). Jag hade sett Friends Arena som en engångsföreteelse och jag hade bytt gitarr sex gånger och bytt tröja mellan låt 6-7 och mellan 14-15. Efter konserten hade jag sagt att jag älskar Sverige men föredrar västkusten. Det där med att vara rockartist verkar vara en trivsam tillvaro. Men ikväll blir jag bara en vanlig åskådare till Miss Li. Får se om jag får gå back-stage?
Jag kan inte låta bli att tänka på hur min Rider skulle se ut om jag kunde spela gitarr som Bruce. Här kommer ett axplock:
Mineralvatten: Ramlösa Mango ca 20 flaskor, medium kolsyrat
Champagne: 4 flaskor Billecart Salmon Nicolas Francois -61 Magnum (32.900 st)
Toapapper: Lambi Soft & Caring samt Lambi Säsongmotiv (gitarrer)
Bestick: Spelar ingen roll vilket märke bara det är riktig silver.
Godis: En låda röda Ferraribilar
Privatjet: Bombardier Challenger 605 (Som tar mig till en privatfest på Ullevi efter spelningen)
Kock: Markus Samuelsson, flygs hem från Harlem just för denna spelningen.
Blommor på rummet: Ja ni läste rätt! Vita tulpaner. Ett gäng!
Ja ni ser ju att min Rider inte går av för hackor. Har man varit med ett tag så vet man vad som är viktigt för att känna sig hemma. På privatfesten efter skulle jag INTE bjuda: Per Gessle, Lill Lindfors, Oskar Lindros, Sean Banan eller Beyoncé ( hon hade inte gillat valet av toapapper). Jag hade sett Friends Arena som en engångsföreteelse och jag hade bytt gitarr sex gånger och bytt tröja mellan låt 6-7 och mellan 14-15. Efter konserten hade jag sagt att jag älskar Sverige men föredrar västkusten. Det där med att vara rockartist verkar vara en trivsam tillvaro. Men ikväll blir jag bara en vanlig åskådare till Miss Li. Får se om jag får gå back-stage?
torsdag 2 maj 2013
"Expansiva Växjö"
Att läsa insändarsidan i Smålandsposten är ungefär som att ta ett steg in i negativitetens kärna. Man kliver in i mitten av ett forum och blir snabbt omringad av människor med negativ syn på, ja i stort sett allt. Förändringar är läskiga, förnyelse hotar och ambitioner om förbättringar kunde lika gärna slopas direkt och kastas i Sverkers soptunna om insänadarna själva fick bestämma. Oavsett vad kommunens beslutsfattare kommer fram till för att göra staden mer attraktiv bemöts dem med idel negativa kommentarer och vinklar om allt. Det verkar ligga i insändarnas natur att ifrågasätta allt och alla. Europas grönaste stad, konst på offentliga platser för allmän beskådning och en arenastad som är unik i sitt slag, är tre ämnen som diskuteras ofta på sidorna. Och inte sällan ställs dessa mot en sjukvård med stort behov av resurser. Och visst finns det någon relevans i påståendet att om två gröna abstrakta upplysta figurer vid sjökanten eller en diskokula i lagunen sätts upp på bekostnad av att en svårt sjuk får ligga i korrodorer inte får förekomma. Men det vet vi ju alla utom möjligtvis insändarskribenterna att så inte är fallet.
För en inflyttad göteborgare med ganska höga krav på en levande stad kan jag inte annat än häpna över den framåtanda som ändå råder i stan. Jag måste erkänna att jag gjorde mig lustig över Växjös kommunslogan "Expansiva Växjö" till en början men ingen kommun lever upp till sin slogan så som Växjö. Och under de åren som jag bott här har befolkningsmängden ökat från ca 70.000 invånare till 85.000. Jag tror det är ganska få städer som har den utvecklingen. Jag är ganska säker på att vi har politiker som vill något i den här stan. Visst finns där säkert några mindre lyckade beslut men ambitionen om att bli och bevara positionen som Europas grönaste stad bör väl vara grund för att känna stolthet och då tycker jag vi borde stötta det. Kanske genom att acceptera 18 kronor i timman för att få parkera sin bränsletörstiga jeep mitt bland grönsakerna på torget en lördag.
Om jag vore en flitig insändarskribent så skulle jag titta mig i spegeln och ställa frågan: Vad har jag bidragit med för att få den här staden att växa?
För en inflyttad göteborgare med ganska höga krav på en levande stad kan jag inte annat än häpna över den framåtanda som ändå råder i stan. Jag måste erkänna att jag gjorde mig lustig över Växjös kommunslogan "Expansiva Växjö" till en början men ingen kommun lever upp till sin slogan så som Växjö. Och under de åren som jag bott här har befolkningsmängden ökat från ca 70.000 invånare till 85.000. Jag tror det är ganska få städer som har den utvecklingen. Jag är ganska säker på att vi har politiker som vill något i den här stan. Visst finns där säkert några mindre lyckade beslut men ambitionen om att bli och bevara positionen som Europas grönaste stad bör väl vara grund för att känna stolthet och då tycker jag vi borde stötta det. Kanske genom att acceptera 18 kronor i timman för att få parkera sin bränsletörstiga jeep mitt bland grönsakerna på torget en lördag.
Om jag vore en flitig insändarskribent så skulle jag titta mig i spegeln och ställa frågan: Vad har jag bidragit med för att få den här staden att växa?
söndag 14 april 2013
Mr Green
Jag vet inte varför jag går på spinning. Varje gång jag sitter där och pressar mig till det yttersta tycker jag att det är lika jobbigt som förra gången och minnet verkar inte vilja hjälpa mig att ta ett beslut att upphöra med denna plåga. Gubben snett framför mig med bomullspiké luktar fränt av svett och den lukten sprider sig snabbt och snett bakåt. Damen på 159 cm och dryga 58 år brevid mig har ett högre tempo än mig genom hela passet. Klockan på väggen måste vara en fejk, den går oliiiidgligt långsamt!
Vad som får mig att boka detta pass varje gång måste vara den känslan man har när man går från gymmet. Alltså är det så att belöningen kommer efter passet. Det gör den säkert på alla pass men just på spinning verkar det inte finnas någon njutning under själva passet. Man går genom helvetet och bakom väntar paradiset. Eftersom jag alltid får rött ljus när jag skall passera Norra Järnvägsgatan på min väg hem från träningen så tittar jag på gubben i trafikljuset. Han symboliserar mig under spinningpassets två faser. Röd, trött och eländig, nästan stillastående under passet. Grön, vital och full av energi och rörlig efter passet. Han ger mig energi i sin gröna skrud och trappan upp på järnvägsbron tar jag i ett nafs och knäcker en och annan trött tågresenär som suttit still i ett antal timmar på tåg. Energin kommer efter passet, så enkelt är det bara. Och den känslan verkar tydligen överväga eländet inne i lokalen.
Den fräna doften av en allför väl använd bomullspiké och den korta damens ursinniga tempo retar mig en aning men på vägen hem är det jag som är gröna gubben. Jag går precis som honom. Rak i ryggen, sträcker ut benen och pendlar med armarna. Då är det jag som tar kommandot.. Känner mig lätt, smidig och full av energi. Jag spinner likt en katt och upplever ett rus såpass stort att jag vågar boka ett nytt pass och sen är man på ruta ett igen.
Vad som får mig att boka detta pass varje gång måste vara den känslan man har när man går från gymmet. Alltså är det så att belöningen kommer efter passet. Det gör den säkert på alla pass men just på spinning verkar det inte finnas någon njutning under själva passet. Man går genom helvetet och bakom väntar paradiset. Eftersom jag alltid får rött ljus när jag skall passera Norra Järnvägsgatan på min väg hem från träningen så tittar jag på gubben i trafikljuset. Han symboliserar mig under spinningpassets två faser. Röd, trött och eländig, nästan stillastående under passet. Grön, vital och full av energi och rörlig efter passet. Han ger mig energi i sin gröna skrud och trappan upp på järnvägsbron tar jag i ett nafs och knäcker en och annan trött tågresenär som suttit still i ett antal timmar på tåg. Energin kommer efter passet, så enkelt är det bara. Och den känslan verkar tydligen överväga eländet inne i lokalen.
Den fräna doften av en allför väl använd bomullspiké och den korta damens ursinniga tempo retar mig en aning men på vägen hem är det jag som är gröna gubben. Jag går precis som honom. Rak i ryggen, sträcker ut benen och pendlar med armarna. Då är det jag som tar kommandot.. Känner mig lätt, smidig och full av energi. Jag spinner likt en katt och upplever ett rus såpass stort att jag vågar boka ett nytt pass och sen är man på ruta ett igen.
fredag 12 april 2013
Vårkänslor
Någon vill värna om luftrummet när han motsäger sig ett böneutrop på tre till fem minuter en gång i veckan vid lunchtid. Jag undrar hur mycket han värnar om det rummet övriga sju dagar i vecka då trafiken, byggarbetsplatser och kyrkklockor skränar med sina läten som förmodligen både låter högre och är mer ihållande. Och en byggarbetsplats är ju dessutom ganska morgonpigg, det vet vi alla. Det är helt och hållet fritt för var och en att värna om luftrummet eller religonsfriheten för all del som fyller 60 år i år. Om luftrummet i Fittja nu plötsligt måste värnas eller om det bara är en fråga om islamofobi låter jag vara osagt.
Lyssnar på Vivaldis vackra komposition om våren och årets första regn strilar mot rutan, tyskvärmen är på väg in i helgen, memils är ute på vägarna och luftar sina lycraplagg på svindyra cyklar med bockstyre. Det tränas på gymmen inför beach 2013 och solglasögonen säljer som smör i butikerna och grillarna börjar plockas fram. Kort och gott är vårkänslornas tid inne och det innebär tydligen en ökning av energi, vitalitet och ökad sexuell aptit läser jag mig till. Detta är särskilt vanligt bland de som lider av årtidsbunden depression eller SAD Seasonal affective disorder som det så vackert heter på utrikiska. Är jag ett offer för SAD? Ja kanske lite. Hade grymt svårt att anpassa mig efter vintertidsomställningen i år. En timme som höll på att omkullkasta hela tillvaron och i påsk dessutom.
Är en memil extra vårkänslig undrar jag? För er som inte vet vad en memil är så kommer här förklaringen: Medelålders man iklädd lycra som ofta ses cyklande på vägarna. Och då tänker jag så här: Lycra, ett plagg som ofta sitter tight på kroppen, nästan lite sexigt så där. Moderna och bra cykelbyxor idag består av extra vadering om rumpan och genitalerna, en slags blöja som ska dämpa stötarna från cykeln. En knottrig asfaltsväg kan dock ändå bli för mycket för den mest luttrade memilen varpå han kör dubbelt i byxväg och om Vätternrundan hägrar kan en näve vaselin i rumpan hjälpa till. Och som grädde på moset hänger man över ett bock-styre. Jag lämnar nu detta fritt för tolkningar men visst kan man se kopplingen mellan den ökade sexuella aptiten om våren och memils?
Själv kommer jag aldrig bli en memil känner jag, men gott om vårkänslor finns där ändå. Det ligger i luften, den som jag värnar om, där alla kommer till tals.
Lyssnar på Vivaldis vackra komposition om våren och årets första regn strilar mot rutan, tyskvärmen är på väg in i helgen, memils är ute på vägarna och luftar sina lycraplagg på svindyra cyklar med bockstyre. Det tränas på gymmen inför beach 2013 och solglasögonen säljer som smör i butikerna och grillarna börjar plockas fram. Kort och gott är vårkänslornas tid inne och det innebär tydligen en ökning av energi, vitalitet och ökad sexuell aptit läser jag mig till. Detta är särskilt vanligt bland de som lider av årtidsbunden depression eller SAD Seasonal affective disorder som det så vackert heter på utrikiska. Är jag ett offer för SAD? Ja kanske lite. Hade grymt svårt att anpassa mig efter vintertidsomställningen i år. En timme som höll på att omkullkasta hela tillvaron och i påsk dessutom.
Är en memil extra vårkänslig undrar jag? För er som inte vet vad en memil är så kommer här förklaringen: Medelålders man iklädd lycra som ofta ses cyklande på vägarna. Och då tänker jag så här: Lycra, ett plagg som ofta sitter tight på kroppen, nästan lite sexigt så där. Moderna och bra cykelbyxor idag består av extra vadering om rumpan och genitalerna, en slags blöja som ska dämpa stötarna från cykeln. En knottrig asfaltsväg kan dock ändå bli för mycket för den mest luttrade memilen varpå han kör dubbelt i byxväg och om Vätternrundan hägrar kan en näve vaselin i rumpan hjälpa till. Och som grädde på moset hänger man över ett bock-styre. Jag lämnar nu detta fritt för tolkningar men visst kan man se kopplingen mellan den ökade sexuella aptiten om våren och memils?
Själv kommer jag aldrig bli en memil känner jag, men gott om vårkänslor finns där ändå. Det ligger i luften, den som jag värnar om, där alla kommer till tals.
tisdag 2 april 2013
Hänger på korset med.......
Att spika upp sig på ett kors som de gör i Philipinerna för att visa sin sympati med Jesus lidande kan jag känna är att gå lite för långt. Det räcker väl med att vi klär ett kors med löv runt midsommar och dansar små grodorna runt om det istället? "Ej öron ej svansar hava de" kan vara nog så svårt att leva med. Man kan säga att vi lider med grodorna litegrann kanske och övriga världen lider av att se oss skutta omkring och kvacka. Men borde vi inte känna lite tacksamhet ändå? Han fick hänga på korset och därmed fick vi två extra lediga dagar.
Två dagar att springa runt på en brygga vid hamnen i solskenet och dricka kaffe i pappmugg. Två dagar att springa i affärer och leta Converse och New York Yankeeskepsar. Två dagar att lägga ut vad vi äter och dricker på facebook. Men ingen tänker på att leta upp ett kors och spika fast sig. Tänk er vilken facebookuppdatering det hade blivit. "Hänger på korset med bästa mysigaste Mickan" Kommentarerna på det skulle kunna lyda: "Jag vill också!", "Passa på och njut!", eller varför inte? "Det är ni så värda!"
Jag skulle nog kunna dricka en latte i pappmugg, jag har lagt ut något drickbart på sociala medier men Converse och basebollkepsar undviker jag. Jag vet, detta har inget med påsken att göra. Men vad har en hare med påskägg att göra då? Det finns massvis med symbolik i det vi äter och gör under påsken men få verkar bry sig. Vi är mest glada över ledigheten, fjädrar och påskris och så målar vi barnen i ansiktet och skickar ut dom för att tigga. Men lämnar vi någonsin en peng till "stackarna" som ligger på knänan på Storgatan?
Nej jag måste nog erkänna att spikas fast verkar inte vara något för mig, inte ens om jag hade kunnat instagramma det efteråt. Jag äter lite påskmat, njuter av ledighet och bara hoppas att man nu kan njuta av tiden mellan hägg och syrén. För våren är väl på G, eller?
Två dagar att springa runt på en brygga vid hamnen i solskenet och dricka kaffe i pappmugg. Två dagar att springa i affärer och leta Converse och New York Yankeeskepsar. Två dagar att lägga ut vad vi äter och dricker på facebook. Men ingen tänker på att leta upp ett kors och spika fast sig. Tänk er vilken facebookuppdatering det hade blivit. "Hänger på korset med bästa mysigaste Mickan" Kommentarerna på det skulle kunna lyda: "Jag vill också!", "Passa på och njut!", eller varför inte? "Det är ni så värda!"
Jag skulle nog kunna dricka en latte i pappmugg, jag har lagt ut något drickbart på sociala medier men Converse och basebollkepsar undviker jag. Jag vet, detta har inget med påsken att göra. Men vad har en hare med påskägg att göra då? Det finns massvis med symbolik i det vi äter och gör under påsken men få verkar bry sig. Vi är mest glada över ledigheten, fjädrar och påskris och så målar vi barnen i ansiktet och skickar ut dom för att tigga. Men lämnar vi någonsin en peng till "stackarna" som ligger på knänan på Storgatan?
Nej jag måste nog erkänna att spikas fast verkar inte vara något för mig, inte ens om jag hade kunnat instagramma det efteråt. Jag äter lite påskmat, njuter av ledighet och bara hoppas att man nu kan njuta av tiden mellan hägg och syrén. För våren är väl på G, eller?
fredag 29 mars 2013
Felicia hade inte en chans!
"Ok Felicia, vilka skor vill du ha nu då?"
Den unga mamman släpper valet fritt till sin söta 3-åriga dotter. Hon har precis släppt över ansvaret till den lilla tjejen att välja vilken sko hon vill bland ca 40 modeller. Inte bara ansvaret utan också möjligheten att själv få bestämma, och det vet vi ju hur viktigt det kan vara för en 3-åring. Eller åtminstone skall mamman få henne att tro att det är dottern som bestämmer.
Felicia hittar ett par mintgröna låga tygskor för bara 149 kronor. "Nej inte dom Felicia!" Den lilla tjejen tittar på mamma och ställer tillbaka skorna på väggen. Ett par lila sportskor med resårsnören faller nu Felicia i smaken för 179 kronor. "Nej inte dom Felicia!" Nu börjar mamman tröttna lite på alla "felaktiga" val som hennes dotter gör och kommer fram till mig med ett par höga Converse för 599 och frågar: "Har du dessa i 26?" Dottern gör ett nytt försök med en rosa sko men inte heller de duger i mammans ögon.
"Dom här Felicia, visst är de snygga" låter mamman entusiastisk och i full färd med att köra över sin treåriga dotter med sina egen redan bestämda uppfattning. Nämligen att: Ungen ska ha ett par Converse!I ytterligare ett förutbestämt syfte säger mamman till Felicia att nu har du samma skor som mamma.
Nu kommer den pedagogiska pappan in i diskussionen: "Har dom inga andra färger eller?" Jag får uppfattningen att han också visste att det skulle bli ett par Converse men att han kanske hade valt en annan färg.
Lilla söta Felicia vaggades in i en tro på att hon fick vara med att bestämma men ack så hon bedrog sig. Bland alla dess 40 modeller med fina färger och en möjlighet att bestämma själv gick hon därifrån utan att varken ha varit delaktig i beslutet eller möjlighet att prova skorna innan. De hade de nämligen inte tid med enligt den pedagogiska pappan.
Det här har jag så oehört svårt för. Det är helt ok att välja skor åt barnen men då får man göra det utan att barnen är med den gången. Låter man barnen vara med att bestämma måste man också fullfölja, åtminstone till en del. Jag skulle vilja dra det så långt att kalla det för föräderi och det klingar väldigt illa i mina öron.
I påsk är det Göteborg som gäller. Ser fram emot detta eftersom det var längesen nu. Lite vitt vin och räkor hade varit fint, en latte på Da Matteo likaså. Typiska påsktraditioner. Funderar dessutom på att ta nattåget dit som SJ erbjuder. Skönt att komma fram utvilad efter tre byten och 11 timmars tågresa. Undrar just vilken väg dom tar?
Vad jag önskar mest av allt just nu? Ja det ska väl vara så som Annika Lantz uttryckte det: Det hade varit skönt att kunna memorera OCR-numrena efter bara en snabb blick.
Glad Påsk!
Den unga mamman släpper valet fritt till sin söta 3-åriga dotter. Hon har precis släppt över ansvaret till den lilla tjejen att välja vilken sko hon vill bland ca 40 modeller. Inte bara ansvaret utan också möjligheten att själv få bestämma, och det vet vi ju hur viktigt det kan vara för en 3-åring. Eller åtminstone skall mamman få henne att tro att det är dottern som bestämmer.
Felicia hittar ett par mintgröna låga tygskor för bara 149 kronor. "Nej inte dom Felicia!" Den lilla tjejen tittar på mamma och ställer tillbaka skorna på väggen. Ett par lila sportskor med resårsnören faller nu Felicia i smaken för 179 kronor. "Nej inte dom Felicia!" Nu börjar mamman tröttna lite på alla "felaktiga" val som hennes dotter gör och kommer fram till mig med ett par höga Converse för 599 och frågar: "Har du dessa i 26?" Dottern gör ett nytt försök med en rosa sko men inte heller de duger i mammans ögon.
"Dom här Felicia, visst är de snygga" låter mamman entusiastisk och i full färd med att köra över sin treåriga dotter med sina egen redan bestämda uppfattning. Nämligen att: Ungen ska ha ett par Converse!I ytterligare ett förutbestämt syfte säger mamman till Felicia att nu har du samma skor som mamma.
Nu kommer den pedagogiska pappan in i diskussionen: "Har dom inga andra färger eller?" Jag får uppfattningen att han också visste att det skulle bli ett par Converse men att han kanske hade valt en annan färg.
Lilla söta Felicia vaggades in i en tro på att hon fick vara med att bestämma men ack så hon bedrog sig. Bland alla dess 40 modeller med fina färger och en möjlighet att bestämma själv gick hon därifrån utan att varken ha varit delaktig i beslutet eller möjlighet att prova skorna innan. De hade de nämligen inte tid med enligt den pedagogiska pappan.
Det här har jag så oehört svårt för. Det är helt ok att välja skor åt barnen men då får man göra det utan att barnen är med den gången. Låter man barnen vara med att bestämma måste man också fullfölja, åtminstone till en del. Jag skulle vilja dra det så långt att kalla det för föräderi och det klingar väldigt illa i mina öron.
I påsk är det Göteborg som gäller. Ser fram emot detta eftersom det var längesen nu. Lite vitt vin och räkor hade varit fint, en latte på Da Matteo likaså. Typiska påsktraditioner. Funderar dessutom på att ta nattåget dit som SJ erbjuder. Skönt att komma fram utvilad efter tre byten och 11 timmars tågresa. Undrar just vilken väg dom tar?
Vad jag önskar mest av allt just nu? Ja det ska väl vara så som Annika Lantz uttryckte det: Det hade varit skönt att kunna memorera OCR-numrena efter bara en snabb blick.
Glad Påsk!
torsdag 21 mars 2013
Släcker du?
På lördag är det dags för Earth Our igen. En manifestation och påminnelse om hur vi utnyttjar Jordens resurser till bristningsgränsen. En del fnyser åt arrangemanget andra lever sig in det med största hängivenhet. Visste ni att om hela Jordens befolkning levde som vi gör i Sverige skulle Jordens resurser vara slut i April? I höstas delade jag denna stund med ett gäng tjejer och killar i yllekläder, konstiga mössor och svarta Dr Martenskängor. Tror att de var i gymnasieåldern.
Vi tände ljuslyktor och lät dom flyga ut över Växjösjön. Jag minns att jag släckte alla lampor därhemma och gick ner till sjön för att se vad som skulle hända. Min tanke var att endast betrakta. Men när jag stod där och tittade på ungdomarna kom en tjej fram och frågade om jag ville vara med och tända en lykta. Jag kände mig i den stunden som en ensam gosse som fick vara med och leka med dom coola. Det var en fin stund.
Det kan verka som ytterligare ett kommersiellt jippo (utan att man måste köpa en massa grejer då) men jag gillar ändå syftet med Earth Our. Att få någon slags siffra på vad det innebär att alla släcker sina lampor och TV-aparater för en stund. Tänk bara på stunden att umgås i en timma utan störande ljud och elektricitet i ljuset av ett stearinljus. De stunderna är inte så många på ett år och därför kan det bortsett från den miljömäsiga vinsten också bli en minnesvärd stund.
Sen handlar ju det här givetvis om att vi under resten av året skall tänka till på vad vi gör och hur vi gör vissa saker. Var och en får bestämma men jag tror verkligen på att vi kan göra skillnad om alla gör något i stället några få skall göra allt.
Släcker du?
Vi tände ljuslyktor och lät dom flyga ut över Växjösjön. Jag minns att jag släckte alla lampor därhemma och gick ner till sjön för att se vad som skulle hända. Min tanke var att endast betrakta. Men när jag stod där och tittade på ungdomarna kom en tjej fram och frågade om jag ville vara med och tända en lykta. Jag kände mig i den stunden som en ensam gosse som fick vara med och leka med dom coola. Det var en fin stund.
Det kan verka som ytterligare ett kommersiellt jippo (utan att man måste köpa en massa grejer då) men jag gillar ändå syftet med Earth Our. Att få någon slags siffra på vad det innebär att alla släcker sina lampor och TV-aparater för en stund. Tänk bara på stunden att umgås i en timma utan störande ljud och elektricitet i ljuset av ett stearinljus. De stunderna är inte så många på ett år och därför kan det bortsett från den miljömäsiga vinsten också bli en minnesvärd stund.
Sen handlar ju det här givetvis om att vi under resten av året skall tänka till på vad vi gör och hur vi gör vissa saker. Var och en får bestämma men jag tror verkligen på att vi kan göra skillnad om alla gör något i stället några få skall göra allt.
Släcker du?
måndag 18 mars 2013
Vad önskar du dig mest av allt just nu?
Vad önskar du dig mest av allt just nu?
Det är en fråga som kändisar brukar få i slutet av en intervju. Men den frågan kan ju faktiskt landa hos en själv också. Hur förbereder man sig egentligen för en sån fråga? Det känns lite som ett nationellt prov. Man säger till sina föräldrar att det går inte att läsa på för ett sådant men egentligen borde man träna och traggla lite tal. Man kanske borde ha ett svar liggande i bakhuvudet ifall någon reporter på stan vill veta hur du ser på vindkraftverkens vara och avslutar med "Vad önskar du mest av allt just nu?"
Vill du att dina kollegor, släkt och vänner som läser morgontidningen dagen efter ska veta att du tycker att vindkraftverken är fula att titta på och att det sen kryddas med "fred på Jorden" och den obligatoriska bilden på dig inte är ett dugg bättre än ett ståtligt men ack så fult vindkraftverk. Allt man vill när man går därifrån och har svarat på obekväma frågor om framtidens miljöfrågor är: Måtte bilden bli bra. Hur såg jag ut? Du går förbi ett skyltfönster för att se om det kanske ändå kunde se hyfsat ut. Nehe, inte det? Vad svarade jag då? Det har man glömt och vad vill jag ha mest av allt just nu?
Fred på Jorden är ett ädelt och fint svar, ingen kan klandra dig. Men frågan är om hur intresserad du egentligen är? Pratar vi om Nordkoreas ledare vid middagsbordet? Nej det gör vi inte. Att mina barn och min familj ska vara friska. Fint! Vem vill inte det? Kan du inte dra hela Jordens befolkning när du ändå är igång? Varför vara så självisk? Jag vill att hela Jordens befolkning ska vara friska och välmående. Jag önskar att Mickan vill adda mig på Facebook. Så ska det låta! Eller varför inte: Jag önskar mig ett nytt skal till min iPhone. Oavsett om vi önskar fred, friska barn eller nya vänner på Facebook tycker jag nog att vi ska vara förberedda på denna fråga. Tänk er tanken på ett fyndigt svar, fin åsikt om vindkraftverk och en kalasbild på dig i tidningen morgonen därpå. Det är nästan så man vill klippa ut den och spara, eller?
Vad skulle jag själv svara undrar ni? Att jag vann en Oscar för min insats i TV-serien GIRLS. Att jag fick landa planet på Tahiti för att båda piloterna ansåg att jag var bäst lämpad. Att jag blev kranskulla på Vasaloppet eller varför inte. Programledare för idrottsgalan så att jag kunde gå runt bland före detta idrottsstjärnor och dra skämt. Jag har ett svar liggande kan jag säga men först måste jag bara komma på vad jag egentligen anser om vindkraftverk.
Det är en fråga som kändisar brukar få i slutet av en intervju. Men den frågan kan ju faktiskt landa hos en själv också. Hur förbereder man sig egentligen för en sån fråga? Det känns lite som ett nationellt prov. Man säger till sina föräldrar att det går inte att läsa på för ett sådant men egentligen borde man träna och traggla lite tal. Man kanske borde ha ett svar liggande i bakhuvudet ifall någon reporter på stan vill veta hur du ser på vindkraftverkens vara och avslutar med "Vad önskar du mest av allt just nu?"
Vill du att dina kollegor, släkt och vänner som läser morgontidningen dagen efter ska veta att du tycker att vindkraftverken är fula att titta på och att det sen kryddas med "fred på Jorden" och den obligatoriska bilden på dig inte är ett dugg bättre än ett ståtligt men ack så fult vindkraftverk. Allt man vill när man går därifrån och har svarat på obekväma frågor om framtidens miljöfrågor är: Måtte bilden bli bra. Hur såg jag ut? Du går förbi ett skyltfönster för att se om det kanske ändå kunde se hyfsat ut. Nehe, inte det? Vad svarade jag då? Det har man glömt och vad vill jag ha mest av allt just nu?
Fred på Jorden är ett ädelt och fint svar, ingen kan klandra dig. Men frågan är om hur intresserad du egentligen är? Pratar vi om Nordkoreas ledare vid middagsbordet? Nej det gör vi inte. Att mina barn och min familj ska vara friska. Fint! Vem vill inte det? Kan du inte dra hela Jordens befolkning när du ändå är igång? Varför vara så självisk? Jag vill att hela Jordens befolkning ska vara friska och välmående. Jag önskar att Mickan vill adda mig på Facebook. Så ska det låta! Eller varför inte: Jag önskar mig ett nytt skal till min iPhone. Oavsett om vi önskar fred, friska barn eller nya vänner på Facebook tycker jag nog att vi ska vara förberedda på denna fråga. Tänk er tanken på ett fyndigt svar, fin åsikt om vindkraftverk och en kalasbild på dig i tidningen morgonen därpå. Det är nästan så man vill klippa ut den och spara, eller?
Vad skulle jag själv svara undrar ni? Att jag vann en Oscar för min insats i TV-serien GIRLS. Att jag fick landa planet på Tahiti för att båda piloterna ansåg att jag var bäst lämpad. Att jag blev kranskulla på Vasaloppet eller varför inte. Programledare för idrottsgalan så att jag kunde gå runt bland före detta idrottsstjärnor och dra skämt. Jag har ett svar liggande kan jag säga men först måste jag bara komma på vad jag egentligen anser om vindkraftverk.
tisdag 5 mars 2013
Kärlekens tunga
"Vad ska det bli av ungdomen av idag? Stå och hångla mot självaste domkyrkan, mitt på ljusa dagen. När vi var unga, då gick man på dans minsann. Och inte stod vi och höll på så där"
Är det så här man kommer att låta när man är 75? När man går och kämpar med rullatorn på kullerstenarna. Kommer man att vara så lättprovocerad över ungdomlig kärlek? Eller kommer man att ha acceptans för att en varm kyrkvägg i vårsolen faktiskt också fungerar att hångla vid. Det väldigt unga paret, högst gymnasieåldern hör nog varken orgelmusiken innanför eller pensionärernas muttrande när de står där och upplever ett utav kyrkans kanske främsta budskap, nämligen kärleken. Förmodligen helt oberörda av det som sker runt omkring dem när kärlekens tungor möter varandra.
Själv kan jag nästan känna avundsjuka när jag går förbi. Just den den där känslan av lite redigt hångel som man kanske sa här nere i Småland, vad vet jag? I Göteborg var det gött hångel som gällde men jag tror aldrig en kyrkvägg blev föremål för långtradardansen, inte i mitt fall. Det jag känner nu utan rullator och 37 år extra på nacken är: Låt dom hålla på, det ser ju jättehärligt ut. Jag ser det som ganska oskyldigt att kyrkans ytterväggar belastas på detta sätt. Det är väl bra att de används nu när skolavslutningar blir allt mer sällsynta.
Påven Benedictus den XVI jobbade ungefär till den åldern som Reinfeldt vill att vi ska jobba. Senast en påve valde att gå i "förtid" var 1415 när Gregorius den XII avgick. Annars tillhör det tydligen seden att man påvar tills man dör. Kanske har den senaste tidens sexskandaler inom den katolska kyrkan mattat ut Benedictan lite. Och med den vetskapen tror jag att lite oskyldigt hångel mot Domkyrkans vägg i Växjö inte behöver vara så farligt.
Är det så här man kommer att låta när man är 75? När man går och kämpar med rullatorn på kullerstenarna. Kommer man att vara så lättprovocerad över ungdomlig kärlek? Eller kommer man att ha acceptans för att en varm kyrkvägg i vårsolen faktiskt också fungerar att hångla vid. Det väldigt unga paret, högst gymnasieåldern hör nog varken orgelmusiken innanför eller pensionärernas muttrande när de står där och upplever ett utav kyrkans kanske främsta budskap, nämligen kärleken. Förmodligen helt oberörda av det som sker runt omkring dem när kärlekens tungor möter varandra.
Själv kan jag nästan känna avundsjuka när jag går förbi. Just den den där känslan av lite redigt hångel som man kanske sa här nere i Småland, vad vet jag? I Göteborg var det gött hångel som gällde men jag tror aldrig en kyrkvägg blev föremål för långtradardansen, inte i mitt fall. Det jag känner nu utan rullator och 37 år extra på nacken är: Låt dom hålla på, det ser ju jättehärligt ut. Jag ser det som ganska oskyldigt att kyrkans ytterväggar belastas på detta sätt. Det är väl bra att de används nu när skolavslutningar blir allt mer sällsynta.
Påven Benedictus den XVI jobbade ungefär till den åldern som Reinfeldt vill att vi ska jobba. Senast en påve valde att gå i "förtid" var 1415 när Gregorius den XII avgick. Annars tillhör det tydligen seden att man påvar tills man dör. Kanske har den senaste tidens sexskandaler inom den katolska kyrkan mattat ut Benedictan lite. Och med den vetskapen tror jag att lite oskyldigt hångel mot Domkyrkans vägg i Växjö inte behöver vara så farligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)