Att bygga tivoli och förtroende

Att jobba på tivoli anpassat för barn kanske inte per automatik innebär att man måste älska barn. Att skruva upp och ner tivolit 50 gånger per år kan möjligtvis slita på krafterna så pass mycket att man kanske kan känna sig sliten i slutet av säsongen. Den förståelsen kan jag ha. Men att man skäller ut små barn på fem år som inte förstod att hoppborgen krävde en viss biljettrutin är absolut ingen bra reklam för Axels Tivoli. Den typiske tivoliarbetaren är en kedjerökande man runt 50 år, folkilsken som en ouppfostrad terrier, hatar småbarn, kan skruva ihop ett rullande tivoli med nävarna och kan inte ett enda ord svenska. Jag vet inte vilket jobb man kan söka med ett sånt här CV men inte fan ska de jobba på ett tivoli.

Karusellerna ser ut att ha sitt ursprung från tidigt 30-tal och ser väl slitet ut. Man tycks tumma lite på säkerhetsreglerna också. Detta till ett hutlöst högt pris. Liseberg kostar också men där finns ett mantra att både säkerhet och personlig service går att kombinera. Nu tänker ni säkert, vad gör du där då? Exakt den frågan ställde jag mig idag. Vad gör vi här? Om det åtminstone fanns en ambition att få besökarna att känna sig välkomna så skulle jag kunna tänka mig att återkomma, men nästa år hittar vi på något annat.

I övrigt måste jag säga att Karl-Oskardagarna har lockat ovanligt många besökare. Det har varit roligt att se så mycket folk på gatorna och doften av Langos, munkar och rostade nötter blandas med musik och aktiviteter för barnen. Man kanske skulle kunna säga att city sopar barnan med galleriorna en sån här dag. Att man gillar ett myller av folk är en förutsättning för att man ska gå igång på såna här dagar, för trångt är det. 
Jag minns för ett år sedan när jag rullade in mot Växjö efter tre veckor i Göteborg, att Växjö var staden jag kände mig hemma i. Att Växjö var staden där mitt liv fanns. Det var en stark känsla. Idag är jag ännu mer säker på det. Värdet sitter inte i hur många teatrar eller biografer det finns. Inte heller hur många konserter, restauranger eller museum det finns i staden. Allt det där kan man uppleva ändå. Värdet sitter närheten till sina kära. Idag är dom nyss fyllda 8 och 5. Där dom finns, där kommer också jag att finnas. Ett år sedan lilleman höll på att bita av sig hela tungan dessutom. En dag som satte sina spår vill jag lova.