Liseberg, inte bara för barn.

Att få ett åkband runt handleden när man är på Liseberg kan för ett barn ge den där pirriga, förväntansfulla och lyckliga känslan. För mig var det samma sak inombords men utåt fick man änna hålla igen lite. Det är ju för barnens skull jag köper detta åkband. Jag blir ju tvungen att åka med på vissa attraktioner. Tvång är aldrig bra, det har jag alltid tyckt. Tack och lov känner jag inget tvång här. På väg till Flumeride märker jag att mina långa ben utklassar mina barns i ambitionen att nå denna vattenattraktion fortast. Lilleman säger "gå inte så fort" varpå jag replikerar "Jag vill inte att det ska bli kö, öka!"

I Flumeridekön vet alla som stått där att kön ringlar sig fram och tillbaka och man möter hela tiden samma personer både till höger och vänster. Här gäller det att se lite lagom exalterad ut, man ser lite lagom cool ut och visar att man är där för barnen skull. Men inte jag. Jag räknar båtarna, försöker räkna ut vilket nummer vi kommer få på båten, kollar så att båtarna släpps ut genom kugghjulsprincipen osv. Kavlar upp ärmen i lagom tid för spärrvakten och hoppar sen i båten på den plats jag sedan igår kväll planerat.

Barnens absoluta åkbegär har stillats lite efter två timmar och där känner jag att det är dags för mig att öka lite. Men jag frågar lite inlindat: "Vill ni se när pappa åker själv en gång?" JA!! utbrister båda och jag känner att jag lyckats med hela upplägget. Uppskjutet och Höjdskräcken blir föremålet för mitt egna lilla äventyr och farmor och farfar som givetvis genomskådat min fasad mot barnen ställer upp. När jag sitter där fastbältad redo att likt Fuglesang skickas upp mot rymden roppar min mamma oroligt genom staketet att jag ska hålla huvudet bakåt. Hon har alltså fortfarande efter 20 år med mig boendes på annan ort svårt att släppa ansvaret helt till mig. Tjejerna i sextonårsåldern brevid mig undrar vad det är för kvinna som står och gapar och jag låtsats ovetande jag med.

Att vara pappa till två barn på Liseberg med allt vad det innebär i ansvar och i samma veva bli betraktad som ett barn själv är en surrealistisk känsla. Men samtidigt kan jag inte undgå tanken att min mamma genomskådat all det jag känt inombords, att mitt barnajag inte gått att dölja och därmed behandlade hon mig efter det, vad vet jag? Men det kanske går att sköta lite smidigare.

Gårdagens besök innehöll väldigt korta köer, bra väder och väldigt nöjda barn. Sex timmar kändes som tre och jag fick själv skickas upp mot himlen och känna tyngdlöshetens underbara värld. Det var som att gå på moln!