Mr Green

Jag vet inte varför jag går på spinning. Varje gång jag sitter där och pressar mig till det yttersta tycker jag att det är lika jobbigt som förra gången och minnet verkar inte vilja hjälpa mig att ta ett beslut att upphöra med denna plåga. Gubben snett framför mig med bomullspiké luktar fränt av svett och den lukten sprider sig snabbt och snett bakåt. Damen på 159 cm och dryga 58 år brevid mig har ett högre tempo än mig genom hela passet. Klockan på väggen måste vara en fejk, den går oliiiidgligt långsamt!

Vad som får mig att boka detta pass varje gång måste vara den känslan man har när man går från gymmet. Alltså är det så att belöningen kommer efter passet. Det gör den säkert på alla pass men just på spinning verkar det inte finnas någon njutning under själva passet. Man går genom helvetet och bakom väntar paradiset. Eftersom jag alltid får rött ljus när jag skall passera Norra Järnvägsgatan på min väg hem från träningen så tittar jag på gubben i trafikljuset. Han symboliserar mig under spinningpassets två faser. Röd, trött och eländig, nästan stillastående under passet. Grön, vital och full av energi och rörlig efter passet. Han ger mig energi i sin gröna skrud och trappan upp på järnvägsbron tar jag i ett nafs och knäcker en och annan trött tågresenär som suttit still i ett antal timmar på tåg. Energin kommer efter passet, så enkelt är det bara. Och den känslan verkar tydligen överväga eländet inne i lokalen.

Den fräna doften av en allför väl använd bomullspiké och den korta damens ursinniga tempo retar mig en aning men på vägen hem är det jag som är gröna gubben. Jag går precis som honom. Rak i ryggen, sträcker ut benen och pendlar med armarna. Då är det jag som tar kommandot.. Känner mig lätt, smidig och full av energi. Jag spinner likt en katt och upplever ett rus såpass stort att jag vågar boka ett nytt pass och sen är man på ruta ett igen.