Jag tar till mig av nyheterna nu på morgonen. Att kultur gör dig smartare. Vid födseln tar vi med oss en musikalisk, språklig och matematisk instinkt. För samtidig träning av detta gör det instinkten starkare. Vi blir smartare. Jag har länge misstänkt detta. Nu är det fastställt av en professor i biologi vid namn Gunnar Bjursell. Han har ägnat 15 år till detta och få ifrågasätter längre kulturens positiva effekter.
Min bok vid nattduksbordet, kvällens biobesök om Håkan Hellströms sommarkonsert på Ullevi och helgens schackbatalj med dottern visar att jag är på rätt väg att bli smartare. Min vardag består av kultur. Äntligen en forskning som inte ger cancer tänker jag.
Den nya regeringen föreslog en ökning på kulturbudgeten med 252 miljoner. Kanske skulle man kunna säga att regeringen ville göra Sverige 252 miljoner smartare. Detta är i kulturell och därmed också flummig mening fullt mätbart så klart. Gratis inträde till museum, satsningar på kultur i miljonprogrammen och en ny biblioteksstrategi m.m. Tänka sig 252 miljoner i ökning. Dock bara 0,8 % av budgeten vilket vissa hade vela skulle vara 1%. Men ändå.
Men som vi vet röstades den här intelligenshöjningen ner av partier på den högra sidan av mittlinjen. De sa alltså därmed nej till smartare befolkning. Konstigt tycker jag. Kulturen som är så viktig! En ny nationell biblioteksstrategi ställs mot förbifart Stockholm. Varje dag förlorar Sverige 4 miljoner kronor i att motorvägsbygget står still. Kanske blir Sveriges folk 172.602 kronor dummare varje dag av att kulturbudgeten röstades ner, vad vet jag? Uteblivet stöd till kulturen kanske är marginellt när det gäller dumhet?
Det sägs att om alla på Jorden levde som vi i Sverige skulle Jordens resurser redan ta slut i April. Men det är klart, med fortsatta satsningar på tung biltrafik kan vi ta en förbifart genom april och sätta
Jordens resurser på spel lagom till Marie Bebådelsedag, Våffeldagen istället. Som grädde på moset så att säga. Nej kulturen är som ni förstår Sveriges viktigaste fråga när det gäller människans existens. Mer pengar till kulturen borde vara en prioriterad fråga.
Smart som jag är har jag insett detta när jag satt på en gren och funderade på tillvaron.
måndag 15 december 2014
torsdag 13 november 2014
Lite närmare Gud!
Utanför fönstret jobbar den ena Rolls-Royce motorn på för fullt. Den sexbladiga propellerns fart gör att man bara ser en cirkel runt om den spetsiga aluminiumkåpan och i den reflekteras en blodröd sol som snart håller på att sjunka ner genom det kritvita molntäcket som döljer Sverige under sig. Att blogga så nära himmelriket blir nästan en religös upplevelse, särskilt med tanke på att jag rent geografiskt befinner mig där men också för att omgivningen och ljudet av ett flygplan skänker mig en tillfredsställelse likt den en starkt troende kan tänkas uppleva vid Pärleporten.
Jag har stor respekt för de som tror på en Gud. Och jag har en stor respekt för vad den Guden kan åstadkomma åt de som väljer att tro på den. Min farmor försökte i många år att med stor ödmjukhet och med en lågmäld stil lyfta fram det religiösa budskapets främsta argument. Hennes taktik var aldrig påtvingande eller jobbig. Hon ville lyfta fram det positiva och se om det bet även på mig. Men hon respekterade att man inte delade hennes syn. Farmor bjöd med jämna mellanrum upp mig till sin lägenhet på ett glas Herrljungas äppelcider. Det blev på något sätt min biljett in till det filosofiska rummet. En ömsesidig respekt oss emellan för vad vi trodde på eller inte och om livets stora och små skeden.
Mycket har jag lärt mig i livet genom mina föräldrar och skolan osv. Hela paketet från tal, motorik, sportintresse, läxhjälp, sommarjobb, ekonomisk stöttning, värderingar och mycket mer kan tillskrivas mina föräldrar. Och de har gjort det bra. Men med all sannolikhet är det min farmor som har satt in personen Johan i ett större perspektiv. Med den syrliga och lätt fruktiga eftersmaken av äppelcider och blicken vilandes på tavlan med tjock guldram runt filosoferade farmor och jag över de stora frågorna i livet. Om vikten av att alla är lika värda, att man klarar sig bra här i livet utan en massa materiella ting, osjälviskhet, ödmjukhet, att kunna förlåta och att leva här och nu. Och om Gud och Dag Hammarsköld. Boken med hans texter låg alltid framme.
Farmors tappra och lågmälda försök till att sprida sin tro vidare till mig lyckades aldrig men i nederlagets stund över att inte kunna sprida Guds budskap var hennes storhet att respektera att jag hade en annan åsikt. Men det var inte bara allvar och filosofiska turer på fjärde våningen. Hennes humor vilar än över den Danielssonska släkten och det är hon starkt bidragande till. Skratten låg aldrig långt borta. I dessa tider av allvar, intolerans och oro i världen saknar man ett glas cider, filosofi och ett rejält asgarv på fjärde våningen.
Om jag nu skulle befinna mig nära någon Gud så är jag det här på 25000 fot i ett turboproppflygplan? Själsligt, absolut! Men det är Vetenskapen har tagit mig till himlen idag. Närmare Gud än så här kommer jag nog inte. Men jag respekterar er som tror på något annat.
Om jag nu skulle befinna mig nära Småland så är jag det nu. Fasten seatbelt-skylten har tänts och vi går ner för landning. Rolls-Royce motorerna går nu på tomgång och överröstas av förre jordbruks- och landsbyggdsminister Eskil Erlandssons utpräglade småländska i sätet bredvid.
"Cabincrew, 10 minutes to landing"
Jag har stor respekt för de som tror på en Gud. Och jag har en stor respekt för vad den Guden kan åstadkomma åt de som väljer att tro på den. Min farmor försökte i många år att med stor ödmjukhet och med en lågmäld stil lyfta fram det religiösa budskapets främsta argument. Hennes taktik var aldrig påtvingande eller jobbig. Hon ville lyfta fram det positiva och se om det bet även på mig. Men hon respekterade att man inte delade hennes syn. Farmor bjöd med jämna mellanrum upp mig till sin lägenhet på ett glas Herrljungas äppelcider. Det blev på något sätt min biljett in till det filosofiska rummet. En ömsesidig respekt oss emellan för vad vi trodde på eller inte och om livets stora och små skeden.
Mycket har jag lärt mig i livet genom mina föräldrar och skolan osv. Hela paketet från tal, motorik, sportintresse, läxhjälp, sommarjobb, ekonomisk stöttning, värderingar och mycket mer kan tillskrivas mina föräldrar. Och de har gjort det bra. Men med all sannolikhet är det min farmor som har satt in personen Johan i ett större perspektiv. Med den syrliga och lätt fruktiga eftersmaken av äppelcider och blicken vilandes på tavlan med tjock guldram runt filosoferade farmor och jag över de stora frågorna i livet. Om vikten av att alla är lika värda, att man klarar sig bra här i livet utan en massa materiella ting, osjälviskhet, ödmjukhet, att kunna förlåta och att leva här och nu. Och om Gud och Dag Hammarsköld. Boken med hans texter låg alltid framme.
Farmors tappra och lågmälda försök till att sprida sin tro vidare till mig lyckades aldrig men i nederlagets stund över att inte kunna sprida Guds budskap var hennes storhet att respektera att jag hade en annan åsikt. Men det var inte bara allvar och filosofiska turer på fjärde våningen. Hennes humor vilar än över den Danielssonska släkten och det är hon starkt bidragande till. Skratten låg aldrig långt borta. I dessa tider av allvar, intolerans och oro i världen saknar man ett glas cider, filosofi och ett rejält asgarv på fjärde våningen.
Om jag nu skulle befinna mig nära någon Gud så är jag det här på 25000 fot i ett turboproppflygplan? Själsligt, absolut! Men det är Vetenskapen har tagit mig till himlen idag. Närmare Gud än så här kommer jag nog inte. Men jag respekterar er som tror på något annat.
Om jag nu skulle befinna mig nära Småland så är jag det nu. Fasten seatbelt-skylten har tänts och vi går ner för landning. Rolls-Royce motorerna går nu på tomgång och överröstas av förre jordbruks- och landsbyggdsminister Eskil Erlandssons utpräglade småländska i sätet bredvid.
"Cabincrew, 10 minutes to landing"
måndag 20 oktober 2014
Oroande nyheter
Vi är inne i ett läge där nyhetstorka inte existerar. Vi utsätts just nu av en explosiv nyhetsrapportering i samtliga medier och just nu går det inte att undgå den negativa klang och dystra besked som strömmar ut ifrån vår omvärld. Ubåtsjakt, Ebola, IS framfart, flyktingströmmar och oroligheter i Hongkong. En ständig ström av obekväma nyheter når oss varje kväll i nyhetssändningar och i våra mobiler dagtid. Vi har dessutom nyligen lämnat en het inrikesrapportering om riksdagsvalet och det oroliga parlamentariska läget osv. Så håller det på.
Man nästan längtar efter följande löpsedel på kvällstidningarna:
"Så blir vädret på nyårsafton, ny 70-dygns prognos för hela Sverige" eller varför inte: "Så mycket tjänar din granne"
De där matiga rubrikerna som bara tvingar en till att köpa ett lösnummer om något som inte påverkar ens mentala status. De där raderna som berättar att grannen din faktiskt har gjort bra val i livet och tjänar en slant på det.
Men samtidigt är det ju medias uppgift att rapportera om vad som händer, med all rätta även om rapportering kring vart vi letar efter ubåtar inte ger oss någon större eloge, rent underrätelsemässigt sett kanske. I morgon ska försvaret utöka området för sitt sökande till Kungsfjädern också. Långt där nere i djupet når nyheten först matrosen vid telegrafen, han i sin tur lämnar över utskriften till sin chef som springer vidare i trånga utrymmen och lämnar över pappret till sin chef. Den chefen klättrar upp för en liten stålstege och lämnar över till lägsta chefen inom högsta ledningen, som i sin tur lämnar över pappret osv. osv.
Till slut hamnar pappret eller ska jag kanske säga matrosens iPhone med den senaste uppdateringen från Aftonbladet hos en vitskäggig kommendörkapten eller vad det nu heter. Kaptenen tittar på seconden och nickar i samförstånd och utför ordern. Ny kurs, ny fjärd. Orden uppläses ytterligare
fyra gånger för att säkerställa att den är rätt och den röda lampan
( saftblandaren) roterar och ger ett starkt sken av varnande karaktär. Svetten lackar på alla inblandade. Jakten på Röd Oktober har inletts.
Mitt i den allvarliga rapporteringen av händelser i världen frågar mina barn, kan vi inte sätta på Karate Kid II? Min första tanke är: nej inte mera våld nu. Men samtidigt kan jag inte låta bli att utnyttja Mr. Miyagis stående mantra, att våld inte ska bekämpas med våld. Utan bara i självförsvar. Och att svaren kommer inifrån, inte genom handen, knät eller foten. Mr. Miyagis teoretiska karatelektioner blir på något sätt en motvikt till det dystra läget, en påminnelse om att det är bättre att klippa och sköta om ett litet banzaiträd, att vårda det med kärlek så att dess rötter växer och blir starka, än att slåss.
Om mina unga barn förstår budskapet är ännu för tidigt att säga. Men när Miyagi nyper fienden i nästan i stället för att döda. Ja då är det en seger i sig.
De där matiga rubrikerna som bara tvingar en till att köpa ett lösnummer om något som inte påverkar ens mentala status. De där raderna som berättar att grannen din faktiskt har gjort bra val i livet och tjänar en slant på det.
Men samtidigt är det ju medias uppgift att rapportera om vad som händer, med all rätta även om rapportering kring vart vi letar efter ubåtar inte ger oss någon större eloge, rent underrätelsemässigt sett kanske. I morgon ska försvaret utöka området för sitt sökande till Kungsfjädern också. Långt där nere i djupet når nyheten först matrosen vid telegrafen, han i sin tur lämnar över utskriften till sin chef som springer vidare i trånga utrymmen och lämnar över pappret till sin chef. Den chefen klättrar upp för en liten stålstege och lämnar över till lägsta chefen inom högsta ledningen, som i sin tur lämnar över pappret osv. osv.
Till slut hamnar pappret eller ska jag kanske säga matrosens iPhone med den senaste uppdateringen från Aftonbladet hos en vitskäggig kommendörkapten eller vad det nu heter. Kaptenen tittar på seconden och nickar i samförstånd och utför ordern. Ny kurs, ny fjärd. Orden uppläses ytterligare
fyra gånger för att säkerställa att den är rätt och den röda lampan
( saftblandaren) roterar och ger ett starkt sken av varnande karaktär. Svetten lackar på alla inblandade. Jakten på Röd Oktober har inletts.
Mitt i den allvarliga rapporteringen av händelser i världen frågar mina barn, kan vi inte sätta på Karate Kid II? Min första tanke är: nej inte mera våld nu. Men samtidigt kan jag inte låta bli att utnyttja Mr. Miyagis stående mantra, att våld inte ska bekämpas med våld. Utan bara i självförsvar. Och att svaren kommer inifrån, inte genom handen, knät eller foten. Mr. Miyagis teoretiska karatelektioner blir på något sätt en motvikt till det dystra läget, en påminnelse om att det är bättre att klippa och sköta om ett litet banzaiträd, att vårda det med kärlek så att dess rötter växer och blir starka, än att slåss.
Om mina unga barn förstår budskapet är ännu för tidigt att säga. Men när Miyagi nyper fienden i nästan i stället för att döda. Ja då är det en seger i sig.
söndag 21 september 2014
Kavla upp ärmarna!
Agneta vänder timglaset och Gunde skrattar i falsett. Endast Fader Foura är utbytt. De trogna nyckelbärarna springer lojalt före de tävlande i fångarna på Fortet. Och till och med ormarna och spindlarna känns igen. Man kan lugnt säga att de tar ansvar för programidén. Och alla försök till programförstörande inslag utifrån stävjas genom en långtgående samarbete mellan lojala ledande personer i programstyrelsen. Även om programmet känns aningen uttjatat så kan man lita på att de tar ansvar även efter nästa säsong.
I Riksdagsvalet förra veckan lovade många politiker att ta ansvar för Sverige. Man såg sina väljare i ögonen och lovade dyrt och heligt att ta ansvar. Visserligen i utbyte mot en röst på just dem. Att känna en viss bitterhet över att ha gjort ett dåligt val är självklart förståeligt, men om Sverige nu inte ska drabbas av ännu större politikerförakt än den som råder inom SD:s väljarkår så är det dags att kavla upp ärmarna och ta ansvar för det parlamentariska läget. Oavsett om man gillar Stefan Löfven eller inte. En utsträckt arm över blockgränserna är kanske just det som väljarna faktiskt önskar.
Det kanske är just det som det svenska folket har sagt. Vi vill inte ha pajkastning. Vi vill ha en stabil ekonomi, en bra vård och omsorgspolitik, en välfungerande skola, en levande storstad och landsbygd, en miljöpolitik som håller i längden, ett företagsklimat som gynnar både och stora och små företag och faktiskt, ett samarbete över blockgränserna. Ett samarbete som hindrar främlingsfientliga inslag från att växa. Det kanske är just det mandatet vi har gett er och Stefan Löfven har fått den otacksamma rollen att sätta ihop detta.
Det är alltså dags att kavla upp ärmarna och börja ta ansvar för Sverige på riktigt. Precis som Gunde och Agneta gör, både bokstavligt och bildligt talat. Vänd på timglaset, tiden är knapp. I den här cellen krävs samarbete och list. Stefan har 7 [sjo] nycklar (Partier) till förfogande 6 st. som kan öppna dörrar och 1 som stänger dörrar. I ett demokratiskt Sverige segrar tack och lov majoriteten och demokratisk ordning, därför tar ni debatten på alla områden. Visa det svenska folket att mångfalden i partitillhörigheten går att jobba med även om det parlamentariska läget är lite tuffare än innan.
Nu till något helt annat.
I natt fick Kiruna snö, lite sen snöpremiär skulle jag säga. Själv har man ju varit på snö i dagarna två för att testa sortimentet på skidor, snackat valla i bodarna och tränat höghöjd (12 meter). Jag var lite orolig för om jag skulle få fäste med mina nya tights och om skidor utan stålkant och säkerhetsbindning skulle ge mig den kontroll jag eftersökte. Men detta blev en dubbel glädje när jag insåg att alla timmar framför vinterstudion gett mig viktig kunskap i hur man åker längdskidor. Jag kände också glädje över den talang som visade sig finnas bakom mina 194 centimeter. Men jag upptäckte också en ödmjukhet över de som tar sig igenom 9 mil på skidor i mars varje år.
lördag 9 augusti 2014
Beundran för det globala engagemanget
När Martin Shibbye och Johan Person greps och anklagades för terrorism tänkte jag att de får f-n skylla sig själva. Vad ska dem där och göra? Efter snart 300 sidor i deras egen bok är jag av en annan uppfattning.
Läkare utan gränser eller MSF Médecins sans Frontières som det så vackert heter på franska beger sig till Västafrika för att bekämpa den rådande ebolaepidemin. Den isländska sjuksköterskan kände att hon ville hjälpa till och åkte ner för att bistå.
Lena Endres dotter Rosanna klättrade upp på en oljerigg i Barents hav för att protestera mot Statoils planer att borra efter olja i Arktis.
Samtliga personer som är inblandade utsätter sig för enorma risker för att göra något de tror på. Nämligen en bättre värld. Att vilja rapportera och berätta om fruktansvärda förföljelser och mord där inga andra journalister tidigare varit. Att ge sig in i ett område där ebolavirus sprider sig snabbare än vinden. Och att klättra upp från ett stormigt hav upp på en stålbarriär för ett gott syfte för miljön. Det är är människor som jag känner stor beundran för. De har därmed suddat ut alla nationsgränser och den främlingsfientliga politik som drivs lite här och var blir i sammanhanget i det närmaste patetisk. De jobbar globalt.
Deras arbete är globalt. De ser Jorden som en plats för alla och inser konsekvenserna om vi inte agerar nu. Jag beundrar dem, inte bara för deras mod att se döden i vitögat. Jag beundrar dem för deras sätt att vilja förändra i praktiken. Att sitta här och blogga om vad som är rätt och fel blir i skrivande stund nästan löjligt men detta är ändå mitt beundrarbrev till de som vågar.
Vågar förändra världen. Låter stort och pretentiöst men de gör ju verkligen något.
I ämnet förebilder är ju mamma och pappa de första man ser upp till. Pappa var bra på att snickra och mamma var bra på att skriva och formulera sig. Storasyskon låg ju inte heller långt bort att beundra om de nu inte retades förstås. Brandmän och poliser kom senare, idrottsidoler osv. Och nu har man landat i globala hjältar som får självaste Robin Hood att se ut som en gröngöling i sammanhanget även om han stod för något gott. Och tänk att en litterär medeltidsgestalt från så tidig som 1200-talets England kanske ändå satt på lösningen till många utav världens globala utmaningar. Att minska klyftorna.
När jag gillade Robin Hood som mest var det inte för hans solidariska handlingar. Han kunde skjuta en pil i mitten av en tavla och sen skicka iväg en ny som klyvde den första på mitten. Och så var han klädd i gröna trikåer. Vad visste jag om utjämningspolitik då? Killen var ju bra med båge och pil.
Och kanske måste vi spänna vår egen båge några snäpp och blicka en bit utanför bloggar om mat, kroppsideal och val av fredagsmys. Och se att den värld vi bor i inte mår bra av att stänga ute våra medmänniskor, att vårt eget bilkörande inte håller i längden, och att vi har rätt att älska vem vi vill. Ett slag för tolerans, medmänsklighet och miljö med andra ord. Det kanske är naivt att tro de globala utmaningar hänger på dessa tre? En är i alla fall helt avgörande, det vet vi. På vägen till en bättre värld vill jag ändå tro att samarbete är den rätta vägen och då tror jag mer på medmänsklighet och tolerans än att dela in oss i vi och dom.
Läkare utan gränser eller MSF Médecins sans Frontières som det så vackert heter på franska beger sig till Västafrika för att bekämpa den rådande ebolaepidemin. Den isländska sjuksköterskan kände att hon ville hjälpa till och åkte ner för att bistå.
Lena Endres dotter Rosanna klättrade upp på en oljerigg i Barents hav för att protestera mot Statoils planer att borra efter olja i Arktis.
Samtliga personer som är inblandade utsätter sig för enorma risker för att göra något de tror på. Nämligen en bättre värld. Att vilja rapportera och berätta om fruktansvärda förföljelser och mord där inga andra journalister tidigare varit. Att ge sig in i ett område där ebolavirus sprider sig snabbare än vinden. Och att klättra upp från ett stormigt hav upp på en stålbarriär för ett gott syfte för miljön. Det är är människor som jag känner stor beundran för. De har därmed suddat ut alla nationsgränser och den främlingsfientliga politik som drivs lite här och var blir i sammanhanget i det närmaste patetisk. De jobbar globalt.
Deras arbete är globalt. De ser Jorden som en plats för alla och inser konsekvenserna om vi inte agerar nu. Jag beundrar dem, inte bara för deras mod att se döden i vitögat. Jag beundrar dem för deras sätt att vilja förändra i praktiken. Att sitta här och blogga om vad som är rätt och fel blir i skrivande stund nästan löjligt men detta är ändå mitt beundrarbrev till de som vågar.
Vågar förändra världen. Låter stort och pretentiöst men de gör ju verkligen något.
I ämnet förebilder är ju mamma och pappa de första man ser upp till. Pappa var bra på att snickra och mamma var bra på att skriva och formulera sig. Storasyskon låg ju inte heller långt bort att beundra om de nu inte retades förstås. Brandmän och poliser kom senare, idrottsidoler osv. Och nu har man landat i globala hjältar som får självaste Robin Hood att se ut som en gröngöling i sammanhanget även om han stod för något gott. Och tänk att en litterär medeltidsgestalt från så tidig som 1200-talets England kanske ändå satt på lösningen till många utav världens globala utmaningar. Att minska klyftorna.
När jag gillade Robin Hood som mest var det inte för hans solidariska handlingar. Han kunde skjuta en pil i mitten av en tavla och sen skicka iväg en ny som klyvde den första på mitten. Och så var han klädd i gröna trikåer. Vad visste jag om utjämningspolitik då? Killen var ju bra med båge och pil.
Och kanske måste vi spänna vår egen båge några snäpp och blicka en bit utanför bloggar om mat, kroppsideal och val av fredagsmys. Och se att den värld vi bor i inte mår bra av att stänga ute våra medmänniskor, att vårt eget bilkörande inte håller i längden, och att vi har rätt att älska vem vi vill. Ett slag för tolerans, medmänsklighet och miljö med andra ord. Det kanske är naivt att tro de globala utmaningar hänger på dessa tre? En är i alla fall helt avgörande, det vet vi. På vägen till en bättre värld vill jag ändå tro att samarbete är den rätta vägen och då tror jag mer på medmänsklighet och tolerans än att dela in oss i vi och dom.
fredag 1 augusti 2014
Husvagn eller båt?
"Man ska ha husvagn.....Då är semestern redan klar" Så lyder Galenskaparnas kanske mest kända låt och beskriver husvagnssemestern så som den var eller kanske fortfarande är. Träningsoveraller, trängsel, "frihet", grannen tätt intill, Baden Badenstolar, fullspäckad minigolfbana och mycket mycket mer. Jag vet att jag inte har "rätt" att uttala mig om husvagnssemester eftersom mina dagar i ett rullande hus är extremt lätträknade. Men, med mina 194 cm från marken anser jag mig ändå representativ för gruppen som kan betrakta den stora campingplatsen som ett fångläger för långa personer. Att gå böjd i kroppen för att få plats i sitt boende i 4 veckor. Och när man väl kan stå raklång, då står en granne blott 1 meter från mig och blänger. Nej tack!
Och när jag promenerar på bryggorna i Bohuslän händer något nästan komiskt och i allra högsta grad inkonsekvent förhållningssätt till trånga utrymmen. Jag vill krypa in i nästan varenda segelbåt. Kutryggad vill jag känna atmosfären i miljön där kompasser, GPS och sjökort blir en del av inredningen. Jag glömmer fort den trängsel som råder på en campingplats, jag glömmer den låga takhöjd, korta sängplatser i en husvagn för att få göra samma sak på en båt som lutar snett dessutom.
Kanske är det just texten i Galenskaparnas låt, färgen på träningsoverallerna eller kanske tom. det faktum att jag inte äger eller kommer att äga ett par mys- eller träningsoverallsbyxor som gör att en nästan föraktfull syn på husvagnssemester infinner sig i mitt medvetande. Det kanske inte är takhöjden utan grannens blängande som jag vill undvika. Mitt sociala jobb kanske gör att jag måste bort från folksamlingar. Jag kanske inte vill att GB-glassgubben ler mot mig vid kiosken varje gång jag går in och ut från området. Att bommen in till området symboliserar fånglägrets förtryck av långa människor.
Och ändå vill jag krypa in i en trång båt. Kan det vara seglarkläderna som lockar? Marinblå shorts och en pikétröja fullt med koordinater på, solglasögon med neongula senilsnören, Sebago seglarskor med lädersnören, vattentät klocka eller bara doften av räckor när man angör en brygga istället för en överfull latrin. Det senaste måste vara ett enda tillräckligt motiv för att börja segla.
Grejen är nog inte att leva trångt. Men om jag får ge mig ut på ett gnistrande blått hav med vindens hjälp, solceller på båten som ger ström till stormköket så kan jag både böja ryggen och stå snett i ett klimatsmart semesteralternativ för några veckor. Tror jag
O'Hoj seglarvänner!
Valerius Hansson på Vinden.
Och när jag promenerar på bryggorna i Bohuslän händer något nästan komiskt och i allra högsta grad inkonsekvent förhållningssätt till trånga utrymmen. Jag vill krypa in i nästan varenda segelbåt. Kutryggad vill jag känna atmosfären i miljön där kompasser, GPS och sjökort blir en del av inredningen. Jag glömmer fort den trängsel som råder på en campingplats, jag glömmer den låga takhöjd, korta sängplatser i en husvagn för att få göra samma sak på en båt som lutar snett dessutom.
Kanske är det just texten i Galenskaparnas låt, färgen på träningsoverallerna eller kanske tom. det faktum att jag inte äger eller kommer att äga ett par mys- eller träningsoverallsbyxor som gör att en nästan föraktfull syn på husvagnssemester infinner sig i mitt medvetande. Det kanske inte är takhöjden utan grannens blängande som jag vill undvika. Mitt sociala jobb kanske gör att jag måste bort från folksamlingar. Jag kanske inte vill att GB-glassgubben ler mot mig vid kiosken varje gång jag går in och ut från området. Att bommen in till området symboliserar fånglägrets förtryck av långa människor.
Och ändå vill jag krypa in i en trång båt. Kan det vara seglarkläderna som lockar? Marinblå shorts och en pikétröja fullt med koordinater på, solglasögon med neongula senilsnören, Sebago seglarskor med lädersnören, vattentät klocka eller bara doften av räckor när man angör en brygga istället för en överfull latrin. Det senaste måste vara ett enda tillräckligt motiv för att börja segla.
Grejen är nog inte att leva trångt. Men om jag får ge mig ut på ett gnistrande blått hav med vindens hjälp, solceller på båten som ger ström till stormköket så kan jag både böja ryggen och stå snett i ett klimatsmart semesteralternativ för några veckor. Tror jag
O'Hoj seglarvänner!
Valerius Hansson på Vinden.
onsdag 16 juli 2014
Kartläsaren, den som allt hänger på.
Här ska vi svänga av! Skriker mamma i passagerarsätet, precis i höjd med avfartssträckan i en utav Europas största städer. Pappa som har ansvaret för körningen hade behövt all den körskicklighet som Ayrton Senna, Ronnie Pettersson och Kenny Bräck har tillsammans för att kunna få bilen av den stora motortrafikleden som leder runt Paris, i samma skede som mamma skriker. Pappa ligger i tredjefilen, den längst till vänster i full fart med att köra om lastbilar och möjligheterna att hinna in var som ni förstår omöjliga. Jag själv satt i baksätet och bevittnade storbråket som bröt ut i samband med det dåliga samarbetet.
Egentligen ville jag inte belasta någon för felkörningen i en utav Europas mest trafikintensiva städer. Att köra bil i det tempot som rådde hade varit svårt även med dagens gps-teknik. Att följa rytmen i de stora ringlederna och veta exakt när man ska svänga av för att komma in till ett ställe man bara sett som en liten prick kartan och som heter Place D'Italie kräver både sin bilförare och kartläsare och jag tycker att ingen gick vinnare ur den hetsiga debatt som följde i en park långt ifrån målet vi strävade efter.
Att kartorna i utfällt läge var ungefär lika stora som kupén i bilen och näst intill omöjliga att vika ihop igen gjorde det inte lättare. En hungrig och lite lätt uttröttat bilförare med 160 mil i ryggen som ska bemästra Paristrafiken med en kartläsare som skriker ut avfarterna i höjd med just avfarterna, ja ni hör ju själva. En inte helt lyckad kombination att hitta vägar för konstruktivt samarbete.
I sporten rally har man en förare och en kartläsare. Sporten bygger på att kartläsaren läser upp vad som skall hända en bit fram. Att tala om för föraren att svängen kommer nu kan medföra vissa svårigheter att lyckas. Ännu svårare blir det om kartläsaren 300 meter efter svängen säger "Jag tror att du skulle svängt av vid förra avfarten" Det var just det som hände idag i Malmö. Istället för Västra hamnen så hamnade vi i Rosengård.
Som en rallyförare måste man klara av alla underlag, och som rallyförare måste man kunna lita på sin kartläsare. Och inte vara hungrig. Alla dessa egenskaper hade undertecknad idag. Jag bemästrade underlaget mellan miljonprogrammets gråa fasader på heta och ibland ojämna asfaltsunderlag, till det betonglena och jämna salsagolvet i Västra hamnen med en annan miljontyngd fasad i Turning
Torso. Det är sällan som rallyförare får göra en sådan klassresa. I sportens namn.
Och jag litade på min kartläsare efter det ödesdigra misstaget som höll på att ta oss till Polen via Trelleborg. Hon skötte sig utmärkt efter detta! Den enda hungern som yttrade sig kom från baksätet. Tre ungar som var utlovade glass för en timma sen fick äntligen lite glass i ett soligt Malmö med Öresundsbron i sikte och inflygningen till Kastrup i det närmaste ögonhöjd. En mer harmonisk
och balanserad rallyförare har aldrig skådats norr om Smygehuk.
Imorgon på SVT har ni möjlighet att se detta sammansvetsade rallyteam i TV i samband med sommarlov kl.9. Om vi har läst kartan rätt sitter vi jävligt långt fram.
Egentligen ville jag inte belasta någon för felkörningen i en utav Europas mest trafikintensiva städer. Att köra bil i det tempot som rådde hade varit svårt även med dagens gps-teknik. Att följa rytmen i de stora ringlederna och veta exakt när man ska svänga av för att komma in till ett ställe man bara sett som en liten prick kartan och som heter Place D'Italie kräver både sin bilförare och kartläsare och jag tycker att ingen gick vinnare ur den hetsiga debatt som följde i en park långt ifrån målet vi strävade efter.
Att kartorna i utfällt läge var ungefär lika stora som kupén i bilen och näst intill omöjliga att vika ihop igen gjorde det inte lättare. En hungrig och lite lätt uttröttat bilförare med 160 mil i ryggen som ska bemästra Paristrafiken med en kartläsare som skriker ut avfarterna i höjd med just avfarterna, ja ni hör ju själva. En inte helt lyckad kombination att hitta vägar för konstruktivt samarbete.
I sporten rally har man en förare och en kartläsare. Sporten bygger på att kartläsaren läser upp vad som skall hända en bit fram. Att tala om för föraren att svängen kommer nu kan medföra vissa svårigheter att lyckas. Ännu svårare blir det om kartläsaren 300 meter efter svängen säger "Jag tror att du skulle svängt av vid förra avfarten" Det var just det som hände idag i Malmö. Istället för Västra hamnen så hamnade vi i Rosengård.
Som en rallyförare måste man klara av alla underlag, och som rallyförare måste man kunna lita på sin kartläsare. Och inte vara hungrig. Alla dessa egenskaper hade undertecknad idag. Jag bemästrade underlaget mellan miljonprogrammets gråa fasader på heta och ibland ojämna asfaltsunderlag, till det betonglena och jämna salsagolvet i Västra hamnen med en annan miljontyngd fasad i Turning
Torso. Det är sällan som rallyförare får göra en sådan klassresa. I sportens namn.
Och jag litade på min kartläsare efter det ödesdigra misstaget som höll på att ta oss till Polen via Trelleborg. Hon skötte sig utmärkt efter detta! Den enda hungern som yttrade sig kom från baksätet. Tre ungar som var utlovade glass för en timma sen fick äntligen lite glass i ett soligt Malmö med Öresundsbron i sikte och inflygningen till Kastrup i det närmaste ögonhöjd. En mer harmonisk
och balanserad rallyförare har aldrig skådats norr om Smygehuk.
Imorgon på SVT har ni möjlighet att se detta sammansvetsade rallyteam i TV i samband med sommarlov kl.9. Om vi har läst kartan rätt sitter vi jävligt långt fram.
onsdag 2 juli 2014
Och så var det det här med tysk fotboll
Jag har tvättstugan samtidigt som Tyskland spelar åttondelsfinal i VM. Det betyder att Tyskland kommer vinna med uddamålet och göra det nära matchens slut. Inget är mer förutsägbart än så. Att gå ner i tvättstugan en sån här kväll är faktiskt inga problem. Man behöver inte ens hoppas på att pausen ska komma precis när maskinen är klar. Att gå ner är ungefär som att fortsätta titta där nere.
Att titta på en tvättmaskin som systematiskt jobbar med tvätten i samma mönster är som att se Tyskland spela VM-fotboll. I 90 minuter tuggar dom båda på mot målet, att slutföra matchen, precis som vanligt. Det mest upphetsande i tvättstugan är centrifugeringen och det kan liknas vid Tysklands förmåga att hitta den sista kraften. När luckan helt enligt programmet öppnas automatisk står det lika programenligt 1-0 till Tyskland, eller 2-1 eller 3-2.
Det går självklart inte säga att Tyskland är ett dåligt lag, Statistiken talar sitt tydliga språk men sättet man genomför matcherna är lika tråkiga som förutsägbara, det finns aldrig någon spänning. Henrik Larsson slängde alltid ut en avig arm men kunde bara dribbla åt höger. Och till slut hamnade han då logiskt nere vid hörnflaggan. Där nere slog han bollen på motståndarnas ben och fick inkastet med sig. Varpå Staffan Lindeborg hyllade honom med att han sprang bra.
Den här typen av förutsägbar fotboll har jag svårt för. Jag vet hur fotbollen kan beröra mig när elegansen och det oväntade får ta plats. Jag har i tidigare blogg förklarat hur vacker fotbollen kan vara, och tysk fotboll har den senaste tiden varit helt fantastisk och faktiskt utvecklats enormt, det erkännandet måste jag ge. MEN känslan är just i det är mästerskapet nu tillbaka till ett helt vanligt 90-minuters program på 40 grader med automatisk lucköppning i 93:e minuten.
Att titta på en tvättmaskin som systematiskt jobbar med tvätten i samma mönster är som att se Tyskland spela VM-fotboll. I 90 minuter tuggar dom båda på mot målet, att slutföra matchen, precis som vanligt. Det mest upphetsande i tvättstugan är centrifugeringen och det kan liknas vid Tysklands förmåga att hitta den sista kraften. När luckan helt enligt programmet öppnas automatisk står det lika programenligt 1-0 till Tyskland, eller 2-1 eller 3-2.
Det går självklart inte säga att Tyskland är ett dåligt lag, Statistiken talar sitt tydliga språk men sättet man genomför matcherna är lika tråkiga som förutsägbara, det finns aldrig någon spänning. Henrik Larsson slängde alltid ut en avig arm men kunde bara dribbla åt höger. Och till slut hamnade han då logiskt nere vid hörnflaggan. Där nere slog han bollen på motståndarnas ben och fick inkastet med sig. Varpå Staffan Lindeborg hyllade honom med att han sprang bra.
Den här typen av förutsägbar fotboll har jag svårt för. Jag vet hur fotbollen kan beröra mig när elegansen och det oväntade får ta plats. Jag har i tidigare blogg förklarat hur vacker fotbollen kan vara, och tysk fotboll har den senaste tiden varit helt fantastisk och faktiskt utvecklats enormt, det erkännandet måste jag ge. MEN känslan är just i det är mästerskapet nu tillbaka till ett helt vanligt 90-minuters program på 40 grader med automatisk lucköppning i 93:e minuten.
tisdag 24 juni 2014
Basfiol och flöjt
Damen står länge och tittar över havet av bär. Hon betraktar det på ett sätt som verkar vara konsumentens otvivelaktiga rätt så här års. Att granska vilken jordgubbsförpackning som innehåller mest, har de största eller den rödaste färgen, eller sålla bort de som ser dåliga ut. Svenskarna gör medvetna val när det handlar om jordgubbar. Och de unga ambitiösa ungdomarna som oftast står för försäljningen låter de erfarna jordgubbsköparna hållas, de får välja och vraka och ju äldre köparna är desto viktigare verkar det vara att ta förpackningen själv och räcka över till försäljaren. Man vill liksom inte ha några andra fingrar i maten.
Ingen frågar längre om de är svenska, men damen vill gärna veta när de är plockade. Det känns som hon är ute efter ett förpackningsdatum. Närproducerat förutsätter man på något vis och priset följer traditionsenligt tillgång och efterfrågan. Precis så som med olja och el och alltid en topp runt midsommar.
Midsommar ja, vem lägger inte ut en bild på sina barn i midsommarkrans på sociala medier? Vem fryser inte ner snapsen till fryspunkten? Och vem låter bli att slänga sig ner på gräset i raketen runt midsommarstången? Svaret är starkt generaliserat till ett ALLA! Självklarheter och traditioner är midsommarens mantra. Jag gillar inte snaps men det hör till, jag hatar löjliga rörelser om att jag spelar basfiol och flöjt men vad gör man inte för barnen och sist men inte minst, jag drar ett förlegat skämt om att vi går mot mörkare tider fast jag vet att ingen tycker det är kul. Traditioner är till för att hållas.
Midsommar ja, så svenskt att det nästan borde vara vår nationaldag. Men samtidigt så skönt att man inte behöver läsa på och kunna varför vi råkar vara lediga denna dag. Fritt från religösa ankomstdatum till himlen. Fritt från historiska händelser med kungar och självständighetsförklaringar. Helt enkelt bara en hyllning till sommaren och ljuset. Där samlas vi runt stången på en allmän plats och firar, helt okomplicerat. Det gillar jag. Dessutom glädjer det mig att så många från andra länder visar sin uppskattning för våra seder och bruk och anammar dessa med oss ute på Evedal. Ett tydligt tecken på att många tar seden dit man kommer.
Damen fnyser traditionsenligt åt literpriset på jordgubbarna. "30 kronor, efter midsommar!?!?!" Väljer en förpackning med de största, rödaste och finaste bären och går sin väg.
Ingen frågar längre om de är svenska, men damen vill gärna veta när de är plockade. Det känns som hon är ute efter ett förpackningsdatum. Närproducerat förutsätter man på något vis och priset följer traditionsenligt tillgång och efterfrågan. Precis så som med olja och el och alltid en topp runt midsommar.
Midsommar ja, vem lägger inte ut en bild på sina barn i midsommarkrans på sociala medier? Vem fryser inte ner snapsen till fryspunkten? Och vem låter bli att slänga sig ner på gräset i raketen runt midsommarstången? Svaret är starkt generaliserat till ett ALLA! Självklarheter och traditioner är midsommarens mantra. Jag gillar inte snaps men det hör till, jag hatar löjliga rörelser om att jag spelar basfiol och flöjt men vad gör man inte för barnen och sist men inte minst, jag drar ett förlegat skämt om att vi går mot mörkare tider fast jag vet att ingen tycker det är kul. Traditioner är till för att hållas.
Midsommar ja, så svenskt att det nästan borde vara vår nationaldag. Men samtidigt så skönt att man inte behöver läsa på och kunna varför vi råkar vara lediga denna dag. Fritt från religösa ankomstdatum till himlen. Fritt från historiska händelser med kungar och självständighetsförklaringar. Helt enkelt bara en hyllning till sommaren och ljuset. Där samlas vi runt stången på en allmän plats och firar, helt okomplicerat. Det gillar jag. Dessutom glädjer det mig att så många från andra länder visar sin uppskattning för våra seder och bruk och anammar dessa med oss ute på Evedal. Ett tydligt tecken på att många tar seden dit man kommer.
Damen fnyser traditionsenligt åt literpriset på jordgubbarna. "30 kronor, efter midsommar!?!?!" Väljer en förpackning med de största, rödaste och finaste bären och går sin väg.
måndag 16 juni 2014
Fotboll, en konstform!
Ett stort idrottsevenemang har startat i Brasilien. Det är inte O-ringen, Novemberkåsan eller någon speedwaytävling i Målilla. FotbollsVM är världens största TV-händelse eller vad sägs om det uppskattade antalet TV-tittare på förra finalen som enligt ett spansk medieföretag beräknades till 4 miljarder?
Det slår både Robins, Ernst Kirschsteiger och ja, faktiskt också Eurovisionfinalen. Till och med den ansedda Superbowl ligger i lä. FotbollsVM är och förblir det största programmet alla kategorier. Gillar man inte sport och fotboll blir TV-tablån ingen munter läsning.
Arga snickare, mästerkockar och talangjakter runt om i Sverige, huka er! I sommar är det fotboll och allsång som gäller, åtminstone i en månad framöver. Fotboll 18.00, 21.00, och 00.00 Däremellan pressar vi in Allsång på Skansen, Lotta på Liseberg och Sommarkrysset. Hurvida svenskar får bada i fontäner varma sommarnätter i segerrus låter jag kommentera med, vi är inte med, inte ens Zlatan. Men Erik Hamrén kom med på ett bananskal. Tillsammans med Pops och grabbarna i ett inglasat uterum med utsikt över Cobacabana. Lite besviken över att Sean Banans Cobacabanana inte är signaturmelodin för sändningarna.
Kanske lockar VM en och annan ointresserad också när folk i deras omgivning sluter upp i en sådan massiv gemenskap kring fotbollen. Det går nästan inte att undvika. Och för er som inte tycker det är intressant med 22 spelare som jagar en boll i 90 minuter ska jag här försöka måla upp en annan bild än den rent sportsliga delen.
Man kan se fotbollen som en konstform, en tavla. Där ett tydligt mönster tonar fram i en rörlig kompott av vackra streck mellan punkterna. Glädjen och euforin över den perfektion som ibland speglar ett vackert mål kan mycket väl jämföras med den glädje som Peder Severin Krœyer i konstverket Hipp hipp hurra framställer. Eller varför inte se kopplingen mellan ett sydeuropeiskt kortpassningspel och Pablo Picassos kubism. Det surrealistiska filmningarna och den unga generationen med Neymar i spetsen som behandlar bollen i en närmast klinisk futuristiskt stil och målar upp den nya fotbollen i kontrast mot den traditionella.
Ja fotbollen kan faktiskt vara så vacker. Det gäller bara se den ur en annan synvinkel. Inte genom en gormande, öldrickande och svärande försutten svensk man i en utsliten TV-soffa. Man brukar säga att fotbollen förenar, rika med fattiga, tjejer med killar, politiker över partigränser, vindrickande och ölhävare och människor över nationsgränser (kanske inte alltid över ett VM).
Fotbollen må vara rund men det som fotbollen gör utanför det rent sportsliga kan liknas vid ett stort och strakt träd. Den förgrenar sig ut till samhällets alla skikt. Den förenar människor och den talar samma språk oavsett vilket land du kommer ifrån, vilken religion du tillhör, etnicitet etc. Alla kan spela den och alla förstår den. Jag vågar påstå att den är ett fredsprojekt. Vi omges av konflikthärdar men i fotbollens tjänst tror jag till och med att fotbollen avleder den mest krigshetsande diktator.
Så kära Nobelkommittén i Oslo. Ni har hittills visat prov på mod i era utnämningar, organisationer har fått fredspriset, kontroversiella utnämningar har under senare tid varit ert signum och amerikanska presidenter har fått det, trots pågående militär aktivitet i andra länder. Kanske kan ett fotbollsVM vara föremålet för diskussioner inom fredspriset.
Till er fotbollsointresserade människor som bävar inför kvällarna. Fotboll är
ingen sport, det är världens största fredsprojekt framställd som en tavla målad
av alla tänkbara kreativa fotbollspelare. Och Sverige är inte med i år, tur eller
otur för skapandet av vacker fotboll, det får var och en avgöra. Bollismen kan mycket möjligt utgöra en inriktning inom konsten i framtiden.
Det slår både Robins, Ernst Kirschsteiger och ja, faktiskt också Eurovisionfinalen. Till och med den ansedda Superbowl ligger i lä. FotbollsVM är och förblir det största programmet alla kategorier. Gillar man inte sport och fotboll blir TV-tablån ingen munter läsning.
Arga snickare, mästerkockar och talangjakter runt om i Sverige, huka er! I sommar är det fotboll och allsång som gäller, åtminstone i en månad framöver. Fotboll 18.00, 21.00, och 00.00 Däremellan pressar vi in Allsång på Skansen, Lotta på Liseberg och Sommarkrysset. Hurvida svenskar får bada i fontäner varma sommarnätter i segerrus låter jag kommentera med, vi är inte med, inte ens Zlatan. Men Erik Hamrén kom med på ett bananskal. Tillsammans med Pops och grabbarna i ett inglasat uterum med utsikt över Cobacabana. Lite besviken över att Sean Banans Cobacabanana inte är signaturmelodin för sändningarna.
Kanske lockar VM en och annan ointresserad också när folk i deras omgivning sluter upp i en sådan massiv gemenskap kring fotbollen. Det går nästan inte att undvika. Och för er som inte tycker det är intressant med 22 spelare som jagar en boll i 90 minuter ska jag här försöka måla upp en annan bild än den rent sportsliga delen.
Man kan se fotbollen som en konstform, en tavla. Där ett tydligt mönster tonar fram i en rörlig kompott av vackra streck mellan punkterna. Glädjen och euforin över den perfektion som ibland speglar ett vackert mål kan mycket väl jämföras med den glädje som Peder Severin Krœyer i konstverket Hipp hipp hurra framställer. Eller varför inte se kopplingen mellan ett sydeuropeiskt kortpassningspel och Pablo Picassos kubism. Det surrealistiska filmningarna och den unga generationen med Neymar i spetsen som behandlar bollen i en närmast klinisk futuristiskt stil och målar upp den nya fotbollen i kontrast mot den traditionella.
Ja fotbollen kan faktiskt vara så vacker. Det gäller bara se den ur en annan synvinkel. Inte genom en gormande, öldrickande och svärande försutten svensk man i en utsliten TV-soffa. Man brukar säga att fotbollen förenar, rika med fattiga, tjejer med killar, politiker över partigränser, vindrickande och ölhävare och människor över nationsgränser (kanske inte alltid över ett VM).
Fotbollen må vara rund men det som fotbollen gör utanför det rent sportsliga kan liknas vid ett stort och strakt träd. Den förgrenar sig ut till samhällets alla skikt. Den förenar människor och den talar samma språk oavsett vilket land du kommer ifrån, vilken religion du tillhör, etnicitet etc. Alla kan spela den och alla förstår den. Jag vågar påstå att den är ett fredsprojekt. Vi omges av konflikthärdar men i fotbollens tjänst tror jag till och med att fotbollen avleder den mest krigshetsande diktator.
Så kära Nobelkommittén i Oslo. Ni har hittills visat prov på mod i era utnämningar, organisationer har fått fredspriset, kontroversiella utnämningar har under senare tid varit ert signum och amerikanska presidenter har fått det, trots pågående militär aktivitet i andra länder. Kanske kan ett fotbollsVM vara föremålet för diskussioner inom fredspriset.
Till er fotbollsointresserade människor som bävar inför kvällarna. Fotboll är
ingen sport, det är världens största fredsprojekt framställd som en tavla målad
av alla tänkbara kreativa fotbollspelare. Och Sverige är inte med i år, tur eller
otur för skapandet av vacker fotboll, det får var och en avgöra. Bollismen kan mycket möjligt utgöra en inriktning inom konsten i framtiden.
måndag 2 juni 2014
Storleken har betydelse
Storleken har betydelse!
Där står dom med sina stora, tunga och långa attribut. Det krävs nästan alltid två händer för att mäkta med att hålla i den, ibland tom. med stativ under. Oftast är det män som stoltserar och ju större desto bättre, det gäller verkligen här. Med en enkel vridning kan de snabbt bli större i ett nafs.
Jag pratar givetvis om objektiven på kameran. På en flyguppvisning har storleken betydelse på så vis att ju större desto närmare flygplanen kommer du, inte alltid bättre bild alltså. Det där är en kvalitetsfråga också. Men de långa teleobjektiven hjälper ändå till att ta närbilder på flygplanen.
Jag kan inte säga om det råder inbördes beundran eller missunnsamhet flightspotters emellan när det gäller storleken. I stort sett alla är amatörer och har en sak gemensamt. Att ta bra och intressanta bilder. Kan ändå tycka att det delas ut en och annan avundsjuk blick mot de som har de största.
Själv befinner jag mig i mellanmjölkens land vad beträffar storleken. Och när jag gallrar bland mina bilder inser jag att nära tre fjärdedelar av bilderna inte motsvarar det som jag kände när jag såg planen genom kameralinsen. Eller så handlar det bara om kritiskt granskande av mitt eget arbete. Eller så lyssnade jag bara väldigt noga på en föreläsning med Jens Assur, professionell frilansfotograf för många år sen, att det stora jobbet kommer efteråt. I mörkrummet, ja ni förstår hur längesen det var. Men jobbet gjorde jag igår och jag ljuger inte om bara det tog en timma.
En flyguppvisning är i mångt och mycket männens arena (nu får ni ursäkta min starkt generaliserande beskrivning av fenomenet flightspotting). Det är männen som håller i de stora objektiven, det är männen som ruskar på huvudet över en mäktig manöver, det är männen som visar en inverterad roll med sina händer likt Maverick i Top Gun för sina flickvänner precis som om det vore dom som gjort den. Det är gubbarna som minns svunna tider på flottiljen där de en dag kanske stod som värnpliktiga och tittade upp mot en J29 Tunnan på 50-talet som likt en svala skar genom tunna molnskikt.
Det är männen som äter hamburgare som om det vore sista dagen i livet.
Flickvännerna, ja det tycks bara vara den yngre generationen kvinnor som följer med sina män till flygdagarna. Kanske en ännu inte förstörd respekt inför den kärestas intresse, en slags lojalitet mot att hushållskassans tomma hål efter ett dyrköpt objektiv ändå är förlåtet, åtminstone så länge kärlekens vindar blåser. De äldre fruarna lyser med sin frånvaro. De har säkert tröttnat på nackspärr och gubbarnas upprepade anekdoter från förr. Lite hederligt trädgårdsarbete och en dag utan gubben är förmodligen ovärdeligt på äldre dar.
Min kärlek till flyget handlar inte så mycket om dyra stora objektiv eller billiga T-shirts med flottiljernas namn på. Min kärlek handlar inte om att dra med flickvännen mot hennes vilja till något som inte intresserar henne, om hon inte själv vill förstås. Min kärlek är en tredimensionell passion för piloternas sätt att hantera det som var näst intill omöjligt för hundra år sedan. Där alla fem sinnena blandas in. Hur hörseln tar in stjärnmotorns dova vibrerande ljud, hur synen av en Gripen gör en tvärvändning mot en ljusblå himmel, hur efterbrännkammaren riktad mot publiken får bröstet att vibrera inom min kropp, doften av jetbränsle kittlar i näsan och smaken av lakritstång från försäljningstånd blir ett med tungan i ett soligt Ronneby.
Kärleken till flyget sitter djupt rotat i själen och storleken har betydelse i alla fall när det gäller måttet på inre tillfredsställelse. Inget är vackrare än ett pilvingat jetplan genom kameralinsen, det är där jag lever. I mellanmjölkens land blev bilden jag såg i linsen en prick. Men det skiter jag i, den stora glädjen fanns just där och då. Jag lever efter följande motto:
"Be happy for this moment. This moment is your life"
Där står dom med sina stora, tunga och långa attribut. Det krävs nästan alltid två händer för att mäkta med att hålla i den, ibland tom. med stativ under. Oftast är det män som stoltserar och ju större desto bättre, det gäller verkligen här. Med en enkel vridning kan de snabbt bli större i ett nafs.
Jag pratar givetvis om objektiven på kameran. På en flyguppvisning har storleken betydelse på så vis att ju större desto närmare flygplanen kommer du, inte alltid bättre bild alltså. Det där är en kvalitetsfråga också. Men de långa teleobjektiven hjälper ändå till att ta närbilder på flygplanen.
Jag kan inte säga om det råder inbördes beundran eller missunnsamhet flightspotters emellan när det gäller storleken. I stort sett alla är amatörer och har en sak gemensamt. Att ta bra och intressanta bilder. Kan ändå tycka att det delas ut en och annan avundsjuk blick mot de som har de största.
Själv befinner jag mig i mellanmjölkens land vad beträffar storleken. Och när jag gallrar bland mina bilder inser jag att nära tre fjärdedelar av bilderna inte motsvarar det som jag kände när jag såg planen genom kameralinsen. Eller så handlar det bara om kritiskt granskande av mitt eget arbete. Eller så lyssnade jag bara väldigt noga på en föreläsning med Jens Assur, professionell frilansfotograf för många år sen, att det stora jobbet kommer efteråt. I mörkrummet, ja ni förstår hur längesen det var. Men jobbet gjorde jag igår och jag ljuger inte om bara det tog en timma.
En flyguppvisning är i mångt och mycket männens arena (nu får ni ursäkta min starkt generaliserande beskrivning av fenomenet flightspotting). Det är männen som håller i de stora objektiven, det är männen som ruskar på huvudet över en mäktig manöver, det är männen som visar en inverterad roll med sina händer likt Maverick i Top Gun för sina flickvänner precis som om det vore dom som gjort den. Det är gubbarna som minns svunna tider på flottiljen där de en dag kanske stod som värnpliktiga och tittade upp mot en J29 Tunnan på 50-talet som likt en svala skar genom tunna molnskikt.
Det är männen som äter hamburgare som om det vore sista dagen i livet.
Flickvännerna, ja det tycks bara vara den yngre generationen kvinnor som följer med sina män till flygdagarna. Kanske en ännu inte förstörd respekt inför den kärestas intresse, en slags lojalitet mot att hushållskassans tomma hål efter ett dyrköpt objektiv ändå är förlåtet, åtminstone så länge kärlekens vindar blåser. De äldre fruarna lyser med sin frånvaro. De har säkert tröttnat på nackspärr och gubbarnas upprepade anekdoter från förr. Lite hederligt trädgårdsarbete och en dag utan gubben är förmodligen ovärdeligt på äldre dar.
Min kärlek till flyget handlar inte så mycket om dyra stora objektiv eller billiga T-shirts med flottiljernas namn på. Min kärlek handlar inte om att dra med flickvännen mot hennes vilja till något som inte intresserar henne, om hon inte själv vill förstås. Min kärlek är en tredimensionell passion för piloternas sätt att hantera det som var näst intill omöjligt för hundra år sedan. Där alla fem sinnena blandas in. Hur hörseln tar in stjärnmotorns dova vibrerande ljud, hur synen av en Gripen gör en tvärvändning mot en ljusblå himmel, hur efterbrännkammaren riktad mot publiken får bröstet att vibrera inom min kropp, doften av jetbränsle kittlar i näsan och smaken av lakritstång från försäljningstånd blir ett med tungan i ett soligt Ronneby.
Kärleken till flyget sitter djupt rotat i själen och storleken har betydelse i alla fall när det gäller måttet på inre tillfredsställelse. Inget är vackrare än ett pilvingat jetplan genom kameralinsen, det är där jag lever. I mellanmjölkens land blev bilden jag såg i linsen en prick. Men det skiter jag i, den stora glädjen fanns just där och då. Jag lever efter följande motto:
"Be happy for this moment. This moment is your life"
söndag 25 maj 2014
Uppmuntran till brott.
Bland hyllmeter lördagsgodis på Hemmakväll bryter den lilla killen mot lagen. Jag ser i hans ögon att detta berg av godis blir på något sätt hans. Hans föräldrar lyser med sin frånvaro i hans absoluta närhet, upptagna med att prata med sina vänner. Den lilla killen ska nu ta två beslut som kommer få två helt olika konsekvenser.
Det första beslutet skänker njutning i munnen och han ser nöjd ut. Det andra beslutet är inte helt genomtänkt ur njutningssynpunkt men väl så förståeligt för den åldern som killen representerar. Att söka bekräftelse för något man gjort är liksom grejen när man är så där emellan 2-3 år. Och i åtminstone 8 av 10 fall så får barn en positiv bekräftelse från sina föräldrar, åtminstone vill jag tro det. Som vuxen observatör ser och förstår jag vad som håller på att hända.
Det är nu jag går lite utanför mina egna ramar. På något sätt vill jag att killen åtminstone ska få i sig en bit innan hans förhoppning om den positiva bekräftelsen skall grusas och övergå i ett helt tvärtomreaktion från mamma och pappa. De där 2 gångerna av 10 som inte handlar om uppmuntran men som självklart är nödvändiga för att barnen inte ska bli kriminella som vuxna. Det skriver jag självklart under på. Men just i detta fall känner jag såpass mycket sympati för killens sötsug. Det är ju trots allt lördag.
Jag kommer på mig själv att vinka till killen för att ge honom några extra sexunder att bearbeta den sega godisen. "Somliga straffar Gud direkt" brukar man säga och kanske är just den sega, starkt färgade och syrliga sötsaken Guds sätt att bevisa just detta. Killen är nu på väg mot sina föräldrar med en halvtuggad godisbit i handen. Domen låter inte vänta på sig, killen får förmodligen sin första lektion i vad snatteri är och beslutet att smaka på Hemmakvälls enorma berg av godis gav kanske inte mersmak.
8 av 10 uppmuntrande ord gällde inte på vägen hem för den här killen då vi följdes en bit på vägen bort från affären. Killen blev kallad odräglig av sin mor och jag gick 20 meter bakom och var nöjd över att han åtminstone fick smaka med min hjälp. Mitt laglösa beteende kanske inte är att föredra, borde jag gripit in? Nej ibland måste man begå misstagen för att lära sig.
Det första beslutet skänker njutning i munnen och han ser nöjd ut. Det andra beslutet är inte helt genomtänkt ur njutningssynpunkt men väl så förståeligt för den åldern som killen representerar. Att söka bekräftelse för något man gjort är liksom grejen när man är så där emellan 2-3 år. Och i åtminstone 8 av 10 fall så får barn en positiv bekräftelse från sina föräldrar, åtminstone vill jag tro det. Som vuxen observatör ser och förstår jag vad som håller på att hända.
Det är nu jag går lite utanför mina egna ramar. På något sätt vill jag att killen åtminstone ska få i sig en bit innan hans förhoppning om den positiva bekräftelsen skall grusas och övergå i ett helt tvärtomreaktion från mamma och pappa. De där 2 gångerna av 10 som inte handlar om uppmuntran men som självklart är nödvändiga för att barnen inte ska bli kriminella som vuxna. Det skriver jag självklart under på. Men just i detta fall känner jag såpass mycket sympati för killens sötsug. Det är ju trots allt lördag.
Jag kommer på mig själv att vinka till killen för att ge honom några extra sexunder att bearbeta den sega godisen. "Somliga straffar Gud direkt" brukar man säga och kanske är just den sega, starkt färgade och syrliga sötsaken Guds sätt att bevisa just detta. Killen är nu på väg mot sina föräldrar med en halvtuggad godisbit i handen. Domen låter inte vänta på sig, killen får förmodligen sin första lektion i vad snatteri är och beslutet att smaka på Hemmakvälls enorma berg av godis gav kanske inte mersmak.
8 av 10 uppmuntrande ord gällde inte på vägen hem för den här killen då vi följdes en bit på vägen bort från affären. Killen blev kallad odräglig av sin mor och jag gick 20 meter bakom och var nöjd över att han åtminstone fick smaka med min hjälp. Mitt laglösa beteende kanske inte är att föredra, borde jag gripit in? Nej ibland måste man begå misstagen för att lära sig.
lördag 24 maj 2014
Modernt och fräscht
Vi har självklart olika uppfattningar vad som känns modernt och fräscht. Det kan vara ljusa fina loungemöbler på altanen, en ny doft från Yves Saint Laurent eller den nya takterrassen på PM & vänner i Växjö.
Jean-Marie Le Pen, grundare till det främlingsfientliga partiet Front National sa i veckan att han hoppades att Afrika drabbas av ett ebolavirus så att människor dör hellre än flyr till Europa. Han har tidigare kallat förintelsens gaskamrar för en historisk bagatell. Många EU-kritiska partier tar starkt avstånd från ett sånt här parti. Jimmie Åkesson tycker att partiet känns modernt och fräscht.
Själv tycker jag att ett par ljusa chinos och en marinblå pikétröja känns modernt och fräscht.
I fredags var det varken Let's Dance, Fångarna på fortet eller Gladiatorerna. Det var EU-debatt mellan alla toppnamnen i en fräsch och modern studio riggad av SVT. Det hade inte spelat någon roll hur mycket tacos, chips eller dip som stått framme. Fredagsmyset uteblev om man valde debatten. Kanske hade knastret av chipsen och sörplande av Coca-Cola varit den välkomnande distraktionen som gjort att Marita Ulvskog och Gunnar Hökmarks munhuggande bara försvann i intet.
Nä varken mys eller någon eller någon fräsch och modern Marit Paulsen kunde väcka liv i det traditionsenliga fredagsmyset. Hela Sverige bakar, där snackar vi modernt och fräscht! TV4-formatet där alla program just nu verkar handla om att deltagare ska stå bakom varsin köksbänk och bli bedömda i konsten att tillaga något verkar vara da shit. TV4 visar mästarklass i ett program och använder sig sedan av copy-paste i resten av deras TV-tablå. Och Steffos viktnedgång tycks toppa nyhetslistan
Nya moderaterna. shit vad modernt och fräscht det känns. Har ni tänkt på att alla bilder på Fredrik Reinfeldt i valrörelser alltid andas Almedalen. Ni vet den där ljusa fräscha, lite lediga Fredrik som står nära folket i tider då man ska välja väg. Hur länge är en ung spelare lovande och hur länge kan ett parti kallas för nya? En sak går i alla fall att säga om nya moderaterna i Växjö. Deras valstuga vinner pris i fråga om modernt och fräscht.
Och sist men inte minst, en intervju med Ers högheter blir aldrig modern och fräsch, inte ens med Malou. Det blir bara en påminnelse om hur olika vi ser på människor i vårt samhälle.
Jean-Marie Le Pen, grundare till det främlingsfientliga partiet Front National sa i veckan att han hoppades att Afrika drabbas av ett ebolavirus så att människor dör hellre än flyr till Europa. Han har tidigare kallat förintelsens gaskamrar för en historisk bagatell. Många EU-kritiska partier tar starkt avstånd från ett sånt här parti. Jimmie Åkesson tycker att partiet känns modernt och fräscht.
Själv tycker jag att ett par ljusa chinos och en marinblå pikétröja känns modernt och fräscht.
I fredags var det varken Let's Dance, Fångarna på fortet eller Gladiatorerna. Det var EU-debatt mellan alla toppnamnen i en fräsch och modern studio riggad av SVT. Det hade inte spelat någon roll hur mycket tacos, chips eller dip som stått framme. Fredagsmyset uteblev om man valde debatten. Kanske hade knastret av chipsen och sörplande av Coca-Cola varit den välkomnande distraktionen som gjort att Marita Ulvskog och Gunnar Hökmarks munhuggande bara försvann i intet.
Nä varken mys eller någon eller någon fräsch och modern Marit Paulsen kunde väcka liv i det traditionsenliga fredagsmyset. Hela Sverige bakar, där snackar vi modernt och fräscht! TV4-formatet där alla program just nu verkar handla om att deltagare ska stå bakom varsin köksbänk och bli bedömda i konsten att tillaga något verkar vara da shit. TV4 visar mästarklass i ett program och använder sig sedan av copy-paste i resten av deras TV-tablå. Och Steffos viktnedgång tycks toppa nyhetslistan
Nya moderaterna. shit vad modernt och fräscht det känns. Har ni tänkt på att alla bilder på Fredrik Reinfeldt i valrörelser alltid andas Almedalen. Ni vet den där ljusa fräscha, lite lediga Fredrik som står nära folket i tider då man ska välja väg. Hur länge är en ung spelare lovande och hur länge kan ett parti kallas för nya? En sak går i alla fall att säga om nya moderaterna i Växjö. Deras valstuga vinner pris i fråga om modernt och fräscht.
Och sist men inte minst, en intervju med Ers högheter blir aldrig modern och fräsch, inte ens med Malou. Det blir bara en påminnelse om hur olika vi ser på människor i vårt samhälle.
tisdag 13 maj 2014
En sång till modet
En nära vän till mig var på TV för några veckor sedan. Det var inte bara ett inslag i nyheterna där man frågade runt på stan. Frågan är egentligen om hon ägde kameran? Och ja jag tycker faktiskt det. Nu tycker hon inte det själv men för oss som tittade visade hon prov på stort mod och glänste verkligen. Om jag är partisk? Ja en aning kan man säga. Stolt? Ja väldigt! Imponerad? Ja!
Det krävs faktiskt en väldigt stor portion mod och vilja att våga ta chansen när den kommer. Och som hon gjorde det! För mig är personer som vågar gå utanför sin comfort zone för att utmana sig själv någon jag ser upp till. Hon drog dessutom med sig en person som enligt honom själv inte hade anmält sig till ett sånt här program trots en stor kunskapsbank. Det visar dessutom prov på bra övertalningsförmåga. Att anmäla sig till Sveriges kanske största frågesportprogram är inte bara modigt, det är riktigt coolt.
Satsar man inget vinner man inget, enkel logik. Man kan spela på Lotto, gå in på ett ATG-ombud till synes anonym och satsa, eller så ställer man upp i en utav de största TV-kanalerna och drar hem storkovan. I mina ögon ett gigantiskt steg i personligt mod. Sånt imponerar på mig.
Besökte förresten Köpenhamn i helgen på självaste finaldagen för Eurovision song contest. Det har förmodligen inte undgått någon att Conchita Wurst inte bara vann hela tävlingen utan också att hon är en stark förebild för många som kanske inte ännu vågar ta steget utanför sin personliga comfort zone när det gäller sin sexuella läggning. Köpenhamn var i helgen en stad som visade stor tolerans för mänskliga rättigheter och det det kändes väldigt bra att promenera mitt i allt detta.
Jag gick faktiskt också utanför min egen comfort zone i helgen, kanske inte i samma utsträckning som personerna här ovan men, att klaga på priset på en irish coffee och ta strid för sin sak resulterade i pengarna tillbaka. Det har nog aldrig hänt.
Till sist i detta blogginlägg som idag hedrar personligt mod vill jag också tillägna två viktiga personer i min närhet. Få personer som jag lärt känna i livet har så mycket att komma med, både när det gäller värderingar, medmänsklighet. Deras sätt att lyssna och finnas till och komma med råd är enastående och framför allt så blir en resa till Köpenhamn så otroligt rolig när deras humor och syn på livet tar plats. Det märks att de jobbar med människor och jag vet att dom gör det bra!
Det krävs faktiskt en väldigt stor portion mod och vilja att våga ta chansen när den kommer. Och som hon gjorde det! För mig är personer som vågar gå utanför sin comfort zone för att utmana sig själv någon jag ser upp till. Hon drog dessutom med sig en person som enligt honom själv inte hade anmält sig till ett sånt här program trots en stor kunskapsbank. Det visar dessutom prov på bra övertalningsförmåga. Att anmäla sig till Sveriges kanske största frågesportprogram är inte bara modigt, det är riktigt coolt.
Satsar man inget vinner man inget, enkel logik. Man kan spela på Lotto, gå in på ett ATG-ombud till synes anonym och satsa, eller så ställer man upp i en utav de största TV-kanalerna och drar hem storkovan. I mina ögon ett gigantiskt steg i personligt mod. Sånt imponerar på mig.
Besökte förresten Köpenhamn i helgen på självaste finaldagen för Eurovision song contest. Det har förmodligen inte undgått någon att Conchita Wurst inte bara vann hela tävlingen utan också att hon är en stark förebild för många som kanske inte ännu vågar ta steget utanför sin personliga comfort zone när det gäller sin sexuella läggning. Köpenhamn var i helgen en stad som visade stor tolerans för mänskliga rättigheter och det det kändes väldigt bra att promenera mitt i allt detta.
Jag gick faktiskt också utanför min egen comfort zone i helgen, kanske inte i samma utsträckning som personerna här ovan men, att klaga på priset på en irish coffee och ta strid för sin sak resulterade i pengarna tillbaka. Det har nog aldrig hänt.
Till sist i detta blogginlägg som idag hedrar personligt mod vill jag också tillägna två viktiga personer i min närhet. Få personer som jag lärt känna i livet har så mycket att komma med, både när det gäller värderingar, medmänsklighet. Deras sätt att lyssna och finnas till och komma med råd är enastående och framför allt så blir en resa till Köpenhamn så otroligt rolig när deras humor och syn på livet tar plats. Det märks att de jobbar med människor och jag vet att dom gör det bra!
söndag 13 april 2014
Stad i ljus
Stad i ljus. Det är knappast vad man kan kalla Halmstad en söndag i April. Även om solen gjorde tappra försök att bryta igenom det gråa skiktet av regntunga skyar. Söndagsstängt i centrum med ett undantag, gubbdagiset Claes Ohlsson. Men även denna kedja fick det nog tungt just idag eftersom Halmstads alla gubbar följde med sina fruar till Halmstad teater för att titta och lyssna på Tommy Körberg. Men det är klart veckan har sex dagar till och där kan säkert Halmstad leverera lite mer.
Efter en lunch ute vid havet, ja vi fick åka till en golfklubb för att få lite lunch så var det då äntligen dags att se och lyssna på allas vår Tommy. På något sätt har han alltid funnits med mig genom åren. Han har medverkat i flera melodifestivaler. Han var länge vår enda julskiva och han har synts i TV åtskilliga gånger genom åren. Kommer ihåg Chess och Anthem osv. Han har i mina ögon alltid varit en stor sångare men det är klart, han fanns inte som idolbild på mitt pojkrum. Som 70-talist går man inte gärna ut med att man gillar Körberg, han rockar liksom inte fett.
Tommy Körbergs fanclub har nått pensionsåldern och det märktes tydligt. Damerna var ordentligt uppklädda och herrarna hade gjort allt som stod i deras makt för att damma av den gamla kavajen i något slags försök att matcha den sångbegåvade mannen på scenen. Med blandat resultat. När Darin eller Oskar Lindros står på scen på Skansen står tjejerna längst fram med masssa text i händerna och pannan om att de älskar sina idoler. På främsta raden inne i Halmstads teater hörs en grov harklande hosta, långt ifrån ljusa flickskrik som man känner igen från Skansen. Tommy Körberg noterar detta och kommenterar med humor och får publiken att skratta.
Många av de medföljande gubbarna med sina kavajer i en storlek som satt betydligt bättre när "Judy min vän" var aktuell hade nog pliktroget sagt ja till att följa med hustrun på konsert just för att bara följa med. Men Tommy Körbergs fräcka monologer om PRO, ålderdom, sex och sjukdomar gjorde nog att kavajens sömmar fick bekänna färg. När magar och axlar ryckte av välbehag i skrattets tjänst. Tommy gjorde sannerligen succé bland gubbarna. Kan tänka mig att en och annan tyckte att han gick över "gränsen" eller vad sägs om: "Så kära halmstadbor, hur står det till med sexlivet en lördagkväll, sätter ni på varandra?"
Som de 70-talister vi är mitt sällskap och jag sitter vi på sista raden och njuter av när Tommy bjuder på sig själv, både i sång och i tal. Många gånger skrattar vi kanske inte åt hans skämt i sig utan åt vilken effekt det får på publiken som han vänder sig till. Åt de lustiga och orginella skratten som omöjligt går att hålla tillbaka när man igenkännande skrattar med sig själv och åt sig själv i ett igenkännande scenario som mannen på scen har förmågan att förmedla på ett roligt sätt.
Man går som 70-talist inte gärna ut med att man gillar Körberg. Så därför skriver jag bara detta i min blogg. Tommy Körberg levererar och vi njöt och vi har inga problem med att vistas med PRO en eftermiddag i Halmstad. I sommar lyser nog solen över staden igen, kanske tom. en söndag
Efter en lunch ute vid havet, ja vi fick åka till en golfklubb för att få lite lunch så var det då äntligen dags att se och lyssna på allas vår Tommy. På något sätt har han alltid funnits med mig genom åren. Han har medverkat i flera melodifestivaler. Han var länge vår enda julskiva och han har synts i TV åtskilliga gånger genom åren. Kommer ihåg Chess och Anthem osv. Han har i mina ögon alltid varit en stor sångare men det är klart, han fanns inte som idolbild på mitt pojkrum. Som 70-talist går man inte gärna ut med att man gillar Körberg, han rockar liksom inte fett.
Tommy Körbergs fanclub har nått pensionsåldern och det märktes tydligt. Damerna var ordentligt uppklädda och herrarna hade gjort allt som stod i deras makt för att damma av den gamla kavajen i något slags försök att matcha den sångbegåvade mannen på scenen. Med blandat resultat. När Darin eller Oskar Lindros står på scen på Skansen står tjejerna längst fram med masssa text i händerna och pannan om att de älskar sina idoler. På främsta raden inne i Halmstads teater hörs en grov harklande hosta, långt ifrån ljusa flickskrik som man känner igen från Skansen. Tommy Körberg noterar detta och kommenterar med humor och får publiken att skratta.
Många av de medföljande gubbarna med sina kavajer i en storlek som satt betydligt bättre när "Judy min vän" var aktuell hade nog pliktroget sagt ja till att följa med hustrun på konsert just för att bara följa med. Men Tommy Körbergs fräcka monologer om PRO, ålderdom, sex och sjukdomar gjorde nog att kavajens sömmar fick bekänna färg. När magar och axlar ryckte av välbehag i skrattets tjänst. Tommy gjorde sannerligen succé bland gubbarna. Kan tänka mig att en och annan tyckte att han gick över "gränsen" eller vad sägs om: "Så kära halmstadbor, hur står det till med sexlivet en lördagkväll, sätter ni på varandra?"
Som de 70-talister vi är mitt sällskap och jag sitter vi på sista raden och njuter av när Tommy bjuder på sig själv, både i sång och i tal. Många gånger skrattar vi kanske inte åt hans skämt i sig utan åt vilken effekt det får på publiken som han vänder sig till. Åt de lustiga och orginella skratten som omöjligt går att hålla tillbaka när man igenkännande skrattar med sig själv och åt sig själv i ett igenkännande scenario som mannen på scen har förmågan att förmedla på ett roligt sätt.
Man går som 70-talist inte gärna ut med att man gillar Körberg. Så därför skriver jag bara detta i min blogg. Tommy Körberg levererar och vi njöt och vi har inga problem med att vistas med PRO en eftermiddag i Halmstad. I sommar lyser nog solen över staden igen, kanske tom. en söndag
lördag 22 mars 2014
NIFS och MEMILS på jakt
NIFS, Nitton in Free
Sällan har väl en annons skapat sån trafik till butiken
MEMILS, Medelålders män iklädd lycra
Inte lika heta på annonser men nu har vi racingcyklar i butiken. Då kan dom dyka upp.
Spelar utsendet någon roll?
Nike har som så ofta hittat en produkt som andas fräscht, nytt och snyggt. Man har också lyckats hitta en produkt som tilltalar det kvinnliga ögat. På denna sko har man hittat en design och plockat fram färgval som inte bara lockar fram ha-begäret hos många. Man har lockat fram förmågan att totalt ignorera alla varningstexter om en icke fotriktig, otillräcklig dämpning för löpning och obefintligt stöd för foten. Spelar utseendet någon roll? Njaä....
Nike Free, en barfotasko för den drivne löparen som är beredd att ställa om sitt löpsteg och och springa lätt och snabbt och låta foten göra jobbet. Så skulle man kunna beskriva denna sko. Vem lockades av denna annons? Under butikens två första öppningstimmar var det bara tjejer. Nittonåringarna var först¨, sen kom alla mammalediga mammor med barnvagnar, sen 60-talisterna, de som har sin lättdunjacka över de svettiga kläderna på gymmet, sen 50-talisterna, de som vägrar Ecco, sen kom 40-talisterna, de som i pensionsåldern söker en "nätt" sko att promenera i. Sen kom två 30-talister med rullator, taskiga knän och annonsen utklippt. Alla som söker en barfotasko var där, enbart kvinnor. Och inte en enda gång pratade jag löpning.
Borta vid cyklarna skymtar jag en medelålders man. Han tittar och känner på bromsreglagen och växlarna. Han lyfter på den lätta cykeln byggd i kolfiber. Han går fram till de renodlade cykeltröjorna i lycramaterial. Han känner på cykelskorna som är Nike Frees totala motsats. Då han plötsligt ändrar kurs och går rakt emot havet av kvinnor som surrar som bin kring honung. Han blir inte bara en ensam och vilsen memil i en värld av Niketörstande kvinnor. Han blir ett potentiellt hot när han plötsligt letar på fel sida. Bland damstorlekarna!!!!!
Max ett par per kund står det på skylten bland skorna. I djungeln är allt en tolkningsfråga. På Stadium vet fantasin inga gränser.
Välkomna till 40-årsjubileum på Stadium!
Sällan har väl en annons skapat sån trafik till butiken
MEMILS, Medelålders män iklädd lycra
Inte lika heta på annonser men nu har vi racingcyklar i butiken. Då kan dom dyka upp.
Spelar utsendet någon roll?
Nike har som så ofta hittat en produkt som andas fräscht, nytt och snyggt. Man har också lyckats hitta en produkt som tilltalar det kvinnliga ögat. På denna sko har man hittat en design och plockat fram färgval som inte bara lockar fram ha-begäret hos många. Man har lockat fram förmågan att totalt ignorera alla varningstexter om en icke fotriktig, otillräcklig dämpning för löpning och obefintligt stöd för foten. Spelar utseendet någon roll? Njaä....
Nike Free, en barfotasko för den drivne löparen som är beredd att ställa om sitt löpsteg och och springa lätt och snabbt och låta foten göra jobbet. Så skulle man kunna beskriva denna sko. Vem lockades av denna annons? Under butikens två första öppningstimmar var det bara tjejer. Nittonåringarna var först¨, sen kom alla mammalediga mammor med barnvagnar, sen 60-talisterna, de som har sin lättdunjacka över de svettiga kläderna på gymmet, sen 50-talisterna, de som vägrar Ecco, sen kom 40-talisterna, de som i pensionsåldern söker en "nätt" sko att promenera i. Sen kom två 30-talister med rullator, taskiga knän och annonsen utklippt. Alla som söker en barfotasko var där, enbart kvinnor. Och inte en enda gång pratade jag löpning.
Borta vid cyklarna skymtar jag en medelålders man. Han tittar och känner på bromsreglagen och växlarna. Han lyfter på den lätta cykeln byggd i kolfiber. Han går fram till de renodlade cykeltröjorna i lycramaterial. Han känner på cykelskorna som är Nike Frees totala motsats. Då han plötsligt ändrar kurs och går rakt emot havet av kvinnor som surrar som bin kring honung. Han blir inte bara en ensam och vilsen memil i en värld av Niketörstande kvinnor. Han blir ett potentiellt hot när han plötsligt letar på fel sida. Bland damstorlekarna!!!!!
Max ett par per kund står det på skylten bland skorna. I djungeln är allt en tolkningsfråga. På Stadium vet fantasin inga gränser.
Välkomna till 40-årsjubileum på Stadium!
tisdag 18 februari 2014
Ta hand om dina barn
"Du får nog ta hand om dina barn"
Kan man med lite humor eller sarkasm säga till sin fru, sambo eller flickvän eller vem man nu har barn ihop med. Men som man, säga det till en främmande kvinna, någon man aldrig träffat innan. En tillrättavisning om att hon borde se efter sina barn är inte helt okomplicerat. Man går liksom över alla känsliga gränser som finns, man inkräktar på den förälderns förmåga att fatta kloka beslut.
Men jag tvekade inte en sekund och jag skulle göra samma sak idag igen. Jag tvivlar egentligen inte på hennes förmåga att ta hand om sina barn men just i det ögonblicket ifrågasatte jag hennes omdöme, att lämna sina barn på en annan våning för att gå ner och handla. De var ledsna innan hon stack och de blev ännu mer ledsna när hon åkte ner för rulltrappan. Där stod jag ensam med två gråtande barn i en tvillingvagn och frågade mig själv om jag skulle trösta dem eller jaga ifatt mamman.
Utan tvekan stack jag efter henne och innan jag ens kom fram sa jag "Du får nog ta hand om dina barn istället för att leta badbyxor här nere". Svaret lät inte vänta på sig.
-Vi ska till simhallen nu och jag måste köpa ett bar badbyxor till min man.
Tre minuter efter vår stängningstid är det ibland svårt att känna den där sympatin för småbarnsföräldrar som inte kan planera sin tid bättre. Ännu mindre sympati visade sig eftersom hon lämnade sina barn för att leta på egen hand varpå jag säger: "Detta skulle du kanske tänkt på lite tidigare?"
Jag brukar välja min ord till det yttersta för att inte framstå som den som förhastar sig. Jag brukar också ha tålamod med människor som inte delar min egen tidsuppfattning just för att alla inte kan vara lika på den punkten. Men om man både lyckas med att hålla kvar mig efter min arbetstid för att handla badbyxor åt sin man och lämnar sina barn skrikande på en annan våning. Ja då blir även den normalt sett lugna och timida undertecknad en smula upprörd.
I efterhand bad jag om ursäkt och frågade henne om hon tog illa upp, jag förklarade varför jag gjorde som jag gjorde men var ändå tydlig i min ståndpunkt. Svaret från henne var tvekande och otydligt kanske just pga lite dåligt samvete. Mannen fick ett par tajta simbadbyxor utan öppet köp, kanske var det hennes snabbaste köp någonsin, inte undra på när halv meter längre man frångår sitt säljaruppdrag och agerar som någon slags arg nanny.
Kan man med lite humor eller sarkasm säga till sin fru, sambo eller flickvän eller vem man nu har barn ihop med. Men som man, säga det till en främmande kvinna, någon man aldrig träffat innan. En tillrättavisning om att hon borde se efter sina barn är inte helt okomplicerat. Man går liksom över alla känsliga gränser som finns, man inkräktar på den förälderns förmåga att fatta kloka beslut.
Men jag tvekade inte en sekund och jag skulle göra samma sak idag igen. Jag tvivlar egentligen inte på hennes förmåga att ta hand om sina barn men just i det ögonblicket ifrågasatte jag hennes omdöme, att lämna sina barn på en annan våning för att gå ner och handla. De var ledsna innan hon stack och de blev ännu mer ledsna när hon åkte ner för rulltrappan. Där stod jag ensam med två gråtande barn i en tvillingvagn och frågade mig själv om jag skulle trösta dem eller jaga ifatt mamman.
Utan tvekan stack jag efter henne och innan jag ens kom fram sa jag "Du får nog ta hand om dina barn istället för att leta badbyxor här nere". Svaret lät inte vänta på sig.
-Vi ska till simhallen nu och jag måste köpa ett bar badbyxor till min man.
Tre minuter efter vår stängningstid är det ibland svårt att känna den där sympatin för småbarnsföräldrar som inte kan planera sin tid bättre. Ännu mindre sympati visade sig eftersom hon lämnade sina barn för att leta på egen hand varpå jag säger: "Detta skulle du kanske tänkt på lite tidigare?"
Jag brukar välja min ord till det yttersta för att inte framstå som den som förhastar sig. Jag brukar också ha tålamod med människor som inte delar min egen tidsuppfattning just för att alla inte kan vara lika på den punkten. Men om man både lyckas med att hålla kvar mig efter min arbetstid för att handla badbyxor åt sin man och lämnar sina barn skrikande på en annan våning. Ja då blir även den normalt sett lugna och timida undertecknad en smula upprörd.
I efterhand bad jag om ursäkt och frågade henne om hon tog illa upp, jag förklarade varför jag gjorde som jag gjorde men var ändå tydlig i min ståndpunkt. Svaret från henne var tvekande och otydligt kanske just pga lite dåligt samvete. Mannen fick ett par tajta simbadbyxor utan öppet köp, kanske var det hennes snabbaste köp någonsin, inte undra på när halv meter längre man frångår sitt säljaruppdrag och agerar som någon slags arg nanny.
lördag 8 februari 2014
18 spänn och CO2-tomater
Många Växjöbor tycks tro att 18 kronor för en parkeringstimma mitt i centrum är galenskap. Antingen åker de inte utanför stadens gränser till någon utav de större städerna, eller så har de uppfattningen att Växjö som enda stad borde vara brefriat från såna avgifter. Vilket dom på många sätt redan är. Men de envisas ändå med att åka ner till stan under de tre timmar som kommunen valt att erlägga avgift 9-12 lördag. Resten av helgen är det helt fritt.
Kanske är det torghandlarnas fräscha grönsaker och så vidare som riskerar att ta slut efter tolv eller vill man vara där vid 9 innan alla stadsjeepar försurat grönsakerna när de parkerar två meter från borden. Hur som helst, egoistiska skäl verkar ligga bakom. Och sen ältar och ältar man över centrumdöden. "Inte konstigt att folk (alltid obestämd form här) väljer att handla någon annanstans" Om politikerna bara fattat att.....
Då kommer nästa dråpslag för centrum. Gardefors lägger ner på grund av dålig lönsamhet. Parkeringen fylls fort av stadsjeepar och andra flådiga bilar bland fisken och grönsakerna. Nu finns inga långa köer, nu finns inga sura miner, 18 kronor kan man ju betala när jag fick 70% på skorna, och så hejar man på Bo Frank (stadens mest synliga politiker) igenkännande och besöket i centrum genererade sparade slantar och ett gäng försurnade tomater.
Kanske är det torghandlarnas fräscha grönsaker och så vidare som riskerar att ta slut efter tolv eller vill man vara där vid 9 innan alla stadsjeepar försurat grönsakerna när de parkerar två meter från borden. Hur som helst, egoistiska skäl verkar ligga bakom. Och sen ältar och ältar man över centrumdöden. "Inte konstigt att folk (alltid obestämd form här) väljer att handla någon annanstans" Om politikerna bara fattat att.....
Då kommer nästa dråpslag för centrum. Gardefors lägger ner på grund av dålig lönsamhet. Parkeringen fylls fort av stadsjeepar och andra flådiga bilar bland fisken och grönsakerna. Nu finns inga långa köer, nu finns inga sura miner, 18 kronor kan man ju betala när jag fick 70% på skorna, och så hejar man på Bo Frank (stadens mest synliga politiker) igenkännande och besöket i centrum genererade sparade slantar och ett gäng försurnade tomater.
onsdag 15 januari 2014
Trolla med siffror.
Hur många "likes" du fick på ditt senaste inlägg på Facebook? 10, 20, 30 eller 50?
Alltså 50 "likes" på ett enda inlägg, det är bra jobbat. Det måste på något sätt kännas bra att så många gillar vad du skriver? Eller är det bara ett sätt att visa ATT man läst det? Det säger egentligen inget om personen verkligen gillar vad dom läser, tror jag. Om man nu gillar vad man läser, borde man inte ta sig tid att skriva några rader under kommentarsfältet då? Och hur många procent av alla dina vänner är det egentligen som bryr sig på riktigt? 50 "likes" av 485 vänner. SHIT!!! Det är bara 10,3 procent! Är det dags att börja prata "likesfaktor"?
Kabinfaktor är kvoten mellan antalet betalande passagerare i ett passagerarflygplan under en flygning och maximalt tillåtet antal passagerare i detta flygplan, eller denna kvot genomsnittligt under en viss tid för ett visst flygbolag, en viss flyglinje, eller liknande. Uttrycket kan till exempel användas för att visa hur populära eller ekonomiskt försvarbara olika flyglinjer är, eller visa på behovet eller rimligheten av större eller mindre flygplantyper för vissa linjer. Normalt för reguljära linjer är runt 75 %.
Är det dags att plocka bort några oviktiga ointresserade gamla klasskompisar från högstadiet nu elller? Några som inte lämnat ett spår av sig sen första kontakten för fyra år sedan (KRILLEEEE!!!) då man använde facebook för att jämföra sig med jämnåriga och se vad tiden gjort eller inte med sitt ansikte på FACE-book. I flygbranschen pratar man om effektivitet och kanske borde vi tänka så även på Facebook. Om vi nu ser antalet kommenterande vänner som fullprisbetalande resenärer och de som bara gillar för lågprisresenärer eller "billiga" vänner, då blir kabinfa..... förlåt kommentarfaktorn ofta rysligt inneffektiv, och likesfaktorn inte heller tillfredsställande.
Och även om man ökade likesfaktorn från 50 till 100 så skulle vi bara nå upp på 20% alltså betydligt sämre än de flesta reguljärflygningarna. Med dom här siffrorna i flygbranschen skulle man byta ut sin Boeing med plats för 289 passagerare till en sketen Saab 340 med plats för 50 för att höja kabinfaktorn.
Vad är du beredd att göra för att höja effektiviteten på din Facebooksida?
Alltså 50 "likes" på ett enda inlägg, det är bra jobbat. Det måste på något sätt kännas bra att så många gillar vad du skriver? Eller är det bara ett sätt att visa ATT man läst det? Det säger egentligen inget om personen verkligen gillar vad dom läser, tror jag. Om man nu gillar vad man läser, borde man inte ta sig tid att skriva några rader under kommentarsfältet då? Och hur många procent av alla dina vänner är det egentligen som bryr sig på riktigt? 50 "likes" av 485 vänner. SHIT!!! Det är bara 10,3 procent! Är det dags att börja prata "likesfaktor"?
Kabinfaktor är kvoten mellan antalet betalande passagerare i ett passagerarflygplan under en flygning och maximalt tillåtet antal passagerare i detta flygplan, eller denna kvot genomsnittligt under en viss tid för ett visst flygbolag, en viss flyglinje, eller liknande. Uttrycket kan till exempel användas för att visa hur populära eller ekonomiskt försvarbara olika flyglinjer är, eller visa på behovet eller rimligheten av större eller mindre flygplantyper för vissa linjer. Normalt för reguljära linjer är runt 75 %.
Är det dags att plocka bort några oviktiga ointresserade gamla klasskompisar från högstadiet nu elller? Några som inte lämnat ett spår av sig sen första kontakten för fyra år sedan (KRILLEEEE!!!) då man använde facebook för att jämföra sig med jämnåriga och se vad tiden gjort eller inte med sitt ansikte på FACE-book. I flygbranschen pratar man om effektivitet och kanske borde vi tänka så även på Facebook. Om vi nu ser antalet kommenterande vänner som fullprisbetalande resenärer och de som bara gillar för lågprisresenärer eller "billiga" vänner, då blir kabinfa..... förlåt kommentarfaktorn ofta rysligt inneffektiv, och likesfaktorn inte heller tillfredsställande.
Och även om man ökade likesfaktorn från 50 till 100 så skulle vi bara nå upp på 20% alltså betydligt sämre än de flesta reguljärflygningarna. Med dom här siffrorna i flygbranschen skulle man byta ut sin Boeing med plats för 289 passagerare till en sketen Saab 340 med plats för 50 för att höja kabinfaktorn.
Vad är du beredd att göra för att höja effektiviteten på din Facebooksida?
måndag 13 januari 2014
Bland plast och pensionärer
Disney On Ice, en påkostad show av yttersta underhållningskvalité. Fantastiska skådespelare och skridskoåkare för den delen. Jag måste säga att Disney hur komersiellt det än är så är de fantastiskt bra på det de gör och barnen gillar det. En eloge till Walt som en gång startade detta. Han har förmodligen satt prägeln på hur det skall drivas.
Undrar om han tänkte sig in i hur det är att vara förälder till två barn som vill ha allt krimskrams som säljs i samband med showen? Undrar om han själv stått där med två suktande barn över blinkande plastsnurror, plastglas med sugrör, plastsvärd och hattar i plast som får värsta rolexklockan att verka prisvärd? Jag vet inte vad som är värst, tjatet som uppstår eller de hutlösa priserna. Jag har förståelse för att man som barn vill ha de här sakerna. Normalt sett anser jag att leksaker från marknadsstånd inte är av bra kvalité men jag kan ändå förstå att för 30 kronor kan man inte göra underverk. När samma leksaker kostar 180 kronor för att det står Disney på och säljs precis i anslutning till showen, ja då blir jag mer tveksam.
Jag stod emot tjatet och förklarade varför, tack och lov är mina barn så stora nu att de kan ta in detta. Att stå emot ger kortsiktigt effekten av att vara en taskig, eländig och snål pappa. På lång sikt blir effekten av att man inte köpte sig tystnaden flera. Färre liknande diskussioner, man har betydligt mindre dåliga leksaker hemma och man kan lägga 180 kronor på sina barn som får betydligt bättre och långvarigare betydelse. Jag tror vi ska åka Paddan för dom pengarna i sommar.
Två dagar innan Disneys underbara fantasivärld fick jag möjligheten att uppleva musik från sitt egentliga ursprung. Välkomponerad och framförd utan förstärkning, utan ström och utan moderna metoder. Nämligen direkt från en symfoniorkester. Det är verkligen ett hantverk och sannerligen ett erkännande att noter från 1800-talet tolkas och framförs med hjälp av blåsljud och strängar även 2014. Och ljuvligt är ordet! Publiken på detta evenemang hade en stark prägel av 40-talism, i ålder talat. Men om det ligger i människans natur att undvika vissa arrangemang för rädslan av att inte passa in. Ja då är människan fattig på ambitionen att utvecklas som människa. Vi lutade oss tillbaka till valsens födelse och musiken tog oss åtskilliga steg framåt i att vidga vyerna. Jag kan varmt rekommendera att lyssna på klassisk musik.
Undrar om han tänkte sig in i hur det är att vara förälder till två barn som vill ha allt krimskrams som säljs i samband med showen? Undrar om han själv stått där med två suktande barn över blinkande plastsnurror, plastglas med sugrör, plastsvärd och hattar i plast som får värsta rolexklockan att verka prisvärd? Jag vet inte vad som är värst, tjatet som uppstår eller de hutlösa priserna. Jag har förståelse för att man som barn vill ha de här sakerna. Normalt sett anser jag att leksaker från marknadsstånd inte är av bra kvalité men jag kan ändå förstå att för 30 kronor kan man inte göra underverk. När samma leksaker kostar 180 kronor för att det står Disney på och säljs precis i anslutning till showen, ja då blir jag mer tveksam.
Jag stod emot tjatet och förklarade varför, tack och lov är mina barn så stora nu att de kan ta in detta. Att stå emot ger kortsiktigt effekten av att vara en taskig, eländig och snål pappa. På lång sikt blir effekten av att man inte köpte sig tystnaden flera. Färre liknande diskussioner, man har betydligt mindre dåliga leksaker hemma och man kan lägga 180 kronor på sina barn som får betydligt bättre och långvarigare betydelse. Jag tror vi ska åka Paddan för dom pengarna i sommar.
Två dagar innan Disneys underbara fantasivärld fick jag möjligheten att uppleva musik från sitt egentliga ursprung. Välkomponerad och framförd utan förstärkning, utan ström och utan moderna metoder. Nämligen direkt från en symfoniorkester. Det är verkligen ett hantverk och sannerligen ett erkännande att noter från 1800-talet tolkas och framförs med hjälp av blåsljud och strängar även 2014. Och ljuvligt är ordet! Publiken på detta evenemang hade en stark prägel av 40-talism, i ålder talat. Men om det ligger i människans natur att undvika vissa arrangemang för rädslan av att inte passa in. Ja då är människan fattig på ambitionen att utvecklas som människa. Vi lutade oss tillbaka till valsens födelse och musiken tog oss åtskilliga steg framåt i att vidga vyerna. Jag kan varmt rekommendera att lyssna på klassisk musik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)