Storleken har betydelse

Storleken har betydelse!

Där står dom med sina stora, tunga och långa attribut. Det krävs nästan alltid två händer för att mäkta med att hålla i den, ibland tom. med stativ under. Oftast är det män som stoltserar och ju större desto bättre, det gäller verkligen här. Med en enkel vridning kan de snabbt bli större i ett nafs.

Jag pratar givetvis om objektiven på kameran. På en flyguppvisning har storleken betydelse på så vis att ju större desto närmare flygplanen kommer du, inte alltid bättre bild alltså. Det där är en kvalitetsfråga också. Men de långa teleobjektiven hjälper ändå till att ta närbilder på flygplanen.
Jag kan inte säga om det råder inbördes beundran eller missunnsamhet flightspotters emellan när det gäller storleken. I stort sett alla är amatörer och har en sak gemensamt. Att ta bra och intressanta bilder. Kan ändå tycka att det delas ut en och annan avundsjuk blick mot de som har de största.

Själv befinner jag mig i mellanmjölkens land vad beträffar storleken. Och när jag gallrar bland mina bilder inser jag att  nära tre fjärdedelar av bilderna inte motsvarar det som jag kände när jag såg planen genom kameralinsen. Eller så handlar det bara om kritiskt granskande av mitt eget arbete. Eller så lyssnade jag bara väldigt noga på en föreläsning med Jens Assur, professionell frilansfotograf för många år sen, att det stora jobbet kommer efteråt. I mörkrummet, ja ni förstår hur längesen det var. Men jobbet gjorde jag igår och jag ljuger inte om bara det tog en timma.

En flyguppvisning är i mångt och mycket männens arena (nu får ni ursäkta min starkt generaliserande beskrivning av fenomenet flightspotting). Det är männen som håller i de stora objektiven, det är männen som ruskar på huvudet över en mäktig manöver, det är männen som visar en inverterad roll med sina händer likt Maverick i Top Gun för sina flickvänner precis som om det vore dom som gjort den. Det är gubbarna som minns svunna tider på flottiljen där de en dag kanske stod som värnpliktiga och tittade upp mot en J29 Tunnan på 50-talet som likt en svala skar genom tunna molnskikt.
Det är männen som äter hamburgare som om det vore sista dagen i livet.

Flickvännerna, ja det tycks bara vara den yngre generationen kvinnor som följer med sina män till flygdagarna. Kanske en ännu inte förstörd respekt inför den kärestas intresse, en slags lojalitet mot att hushållskassans tomma hål efter ett dyrköpt objektiv ändå är förlåtet, åtminstone så länge kärlekens vindar blåser. De äldre fruarna lyser med sin frånvaro. De har säkert tröttnat på nackspärr och gubbarnas upprepade anekdoter från förr. Lite hederligt trädgårdsarbete och en dag utan gubben är förmodligen ovärdeligt på äldre dar.

Min kärlek till flyget handlar inte så mycket om dyra stora objektiv eller billiga T-shirts med flottiljernas namn på. Min kärlek handlar inte om att dra med flickvännen mot hennes vilja till något som inte intresserar henne, om hon inte själv vill förstås. Min kärlek är en tredimensionell passion för piloternas sätt att hantera det som var näst intill omöjligt för hundra år sedan. Där alla fem sinnena blandas in. Hur hörseln tar in stjärnmotorns dova vibrerande ljud, hur synen av en Gripen gör en tvärvändning mot en ljusblå himmel, hur efterbrännkammaren riktad mot publiken får bröstet att vibrera inom min kropp, doften av jetbränsle kittlar i näsan och smaken av lakritstång från försäljningstånd blir ett med tungan i ett soligt Ronneby. 

Kärleken till flyget sitter djupt rotat i själen och storleken har betydelse i alla fall när det gäller måttet på inre tillfredsställelse. Inget är vackrare än ett pilvingat jetplan genom kameralinsen, det är där jag lever. I mellanmjölkens land blev bilden jag såg i linsen en prick. Men det skiter jag i, den stora glädjen fanns just där och då. Jag lever efter följande motto:

"Be happy for this moment. This moment is your life"