Ett stort idrottsevenemang har startat i Brasilien. Det är inte O-ringen, Novemberkåsan eller någon speedwaytävling i Målilla. FotbollsVM är världens största TV-händelse eller vad sägs om det uppskattade antalet TV-tittare på förra finalen som enligt ett spansk medieföretag beräknades till 4 miljarder?
Det slår både Robins, Ernst Kirschsteiger och ja, faktiskt också Eurovisionfinalen. Till och med den ansedda Superbowl ligger i lä. FotbollsVM är och förblir det största programmet alla kategorier. Gillar man inte sport och fotboll blir TV-tablån ingen munter läsning.
Arga snickare, mästerkockar och talangjakter runt om i Sverige, huka er! I sommar är det fotboll och allsång som gäller, åtminstone i en månad framöver. Fotboll 18.00, 21.00, och 00.00 Däremellan pressar vi in Allsång på Skansen, Lotta på Liseberg och Sommarkrysset. Hurvida svenskar får bada i fontäner varma sommarnätter i segerrus låter jag kommentera med, vi är inte med, inte ens Zlatan. Men Erik Hamrén kom med på ett bananskal. Tillsammans med Pops och grabbarna i ett inglasat uterum med utsikt över Cobacabana. Lite besviken över att Sean Banans Cobacabanana inte är signaturmelodin för sändningarna.
Kanske lockar VM en och annan ointresserad också när folk i deras omgivning sluter upp i en sådan massiv gemenskap kring fotbollen. Det går nästan inte att undvika. Och för er som inte tycker det är intressant med 22 spelare som jagar en boll i 90 minuter ska jag här försöka måla upp en annan bild än den rent sportsliga delen.
Man kan se fotbollen som en konstform, en tavla. Där ett tydligt mönster tonar fram i en rörlig kompott av vackra streck mellan punkterna. Glädjen och euforin över den perfektion som ibland speglar ett vackert mål kan mycket väl jämföras med den glädje som Peder Severin Krœyer i konstverket Hipp hipp hurra framställer. Eller varför inte se kopplingen mellan ett sydeuropeiskt kortpassningspel och Pablo Picassos kubism. Det surrealistiska filmningarna och den unga generationen med Neymar i spetsen som behandlar bollen i en närmast klinisk futuristiskt stil och målar upp den nya fotbollen i kontrast mot den traditionella.
Ja fotbollen kan faktiskt vara så vacker. Det gäller bara se den ur en annan synvinkel. Inte genom en gormande, öldrickande och svärande försutten svensk man i en utsliten TV-soffa. Man brukar säga att fotbollen förenar, rika med fattiga, tjejer med killar, politiker över partigränser, vindrickande och ölhävare och människor över nationsgränser (kanske inte alltid över ett VM).
Fotbollen må vara rund men det som fotbollen gör utanför det rent sportsliga kan liknas vid ett stort och strakt träd. Den förgrenar sig ut till samhällets alla skikt. Den förenar människor och den talar samma språk oavsett vilket land du kommer ifrån, vilken religion du tillhör, etnicitet etc. Alla kan spela den och alla förstår den. Jag vågar påstå att den är ett fredsprojekt. Vi omges av konflikthärdar men i fotbollens tjänst tror jag till och med att fotbollen avleder den mest krigshetsande diktator.
Så kära Nobelkommittén i Oslo. Ni har hittills visat prov på mod i era utnämningar, organisationer har fått fredspriset, kontroversiella utnämningar har under senare tid varit ert signum och amerikanska presidenter har fått det, trots pågående militär aktivitet i andra länder. Kanske kan ett fotbollsVM vara föremålet för diskussioner inom fredspriset.
Till er fotbollsointresserade människor som bävar inför kvällarna. Fotboll är
ingen sport, det är världens största fredsprojekt framställd som en tavla målad
av alla tänkbara kreativa fotbollspelare. Och Sverige är inte med i år, tur eller
otur för skapandet av vacker fotboll, det får var och en avgöra. Bollismen kan mycket möjligt utgöra en inriktning inom konsten i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar