Jag har tvättstugan samtidigt som Tyskland spelar åttondelsfinal i VM. Det betyder att Tyskland kommer vinna med uddamålet och göra det nära matchens slut. Inget är mer förutsägbart än så. Att gå ner i tvättstugan en sån här kväll är faktiskt inga problem. Man behöver inte ens hoppas på att pausen ska komma precis när maskinen är klar. Att gå ner är ungefär som att fortsätta titta där nere.
Att titta på en tvättmaskin som systematiskt jobbar med tvätten i samma mönster är som att se Tyskland spela VM-fotboll. I 90 minuter tuggar dom båda på mot målet, att slutföra matchen, precis som vanligt. Det mest upphetsande i tvättstugan är centrifugeringen och det kan liknas vid Tysklands förmåga att hitta den sista kraften. När luckan helt enligt programmet öppnas automatisk står det lika programenligt 1-0 till Tyskland, eller 2-1 eller 3-2.
Det går självklart inte säga att Tyskland är ett dåligt lag, Statistiken talar sitt tydliga språk men sättet man genomför matcherna är lika tråkiga som förutsägbara, det finns aldrig någon spänning. Henrik Larsson slängde alltid ut en avig arm men kunde bara dribbla åt höger. Och till slut hamnade han då logiskt nere vid hörnflaggan. Där nere slog han bollen på motståndarnas ben och fick inkastet med sig. Varpå Staffan Lindeborg hyllade honom med att han sprang bra.
Den här typen av förutsägbar fotboll har jag svårt för. Jag vet hur fotbollen kan beröra mig när elegansen och det oväntade får ta plats. Jag har i tidigare blogg förklarat hur vacker fotbollen kan vara, och tysk fotboll har den senaste tiden varit helt fantastisk och faktiskt utvecklats enormt, det erkännandet måste jag ge. MEN känslan är just i det är mästerskapet nu tillbaka till ett helt vanligt 90-minuters program på 40 grader med automatisk lucköppning i 93:e minuten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar