"Man ska ha husvagn.....Då är semestern redan klar" Så lyder Galenskaparnas kanske mest kända låt och beskriver husvagnssemestern så som den var eller kanske fortfarande är. Träningsoveraller, trängsel, "frihet", grannen tätt intill, Baden Badenstolar, fullspäckad minigolfbana och mycket mycket mer. Jag vet att jag inte har "rätt" att uttala mig om husvagnssemester eftersom mina dagar i ett rullande hus är extremt lätträknade. Men, med mina 194 cm från marken anser jag mig ändå representativ för gruppen som kan betrakta den stora campingplatsen som ett fångläger för långa personer. Att gå böjd i kroppen för att få plats i sitt boende i 4 veckor. Och när man väl kan stå raklång, då står en granne blott 1 meter från mig och blänger. Nej tack!
Och när jag promenerar på bryggorna i Bohuslän händer något nästan komiskt och i allra högsta grad inkonsekvent förhållningssätt till trånga utrymmen. Jag vill krypa in i nästan varenda segelbåt. Kutryggad vill jag känna atmosfären i miljön där kompasser, GPS och sjökort blir en del av inredningen. Jag glömmer fort den trängsel som råder på en campingplats, jag glömmer den låga takhöjd, korta sängplatser i en husvagn för att få göra samma sak på en båt som lutar snett dessutom.
Kanske är det just texten i Galenskaparnas låt, färgen på träningsoverallerna eller kanske tom. det faktum att jag inte äger eller kommer att äga ett par mys- eller träningsoverallsbyxor som gör att en nästan föraktfull syn på husvagnssemester infinner sig i mitt medvetande. Det kanske inte är takhöjden utan grannens blängande som jag vill undvika. Mitt sociala jobb kanske gör att jag måste bort från folksamlingar. Jag kanske inte vill att GB-glassgubben ler mot mig vid kiosken varje gång jag går in och ut från området. Att bommen in till området symboliserar fånglägrets förtryck av långa människor.
Och ändå vill jag krypa in i en trång båt. Kan det vara seglarkläderna som lockar? Marinblå shorts och en pikétröja fullt med koordinater på, solglasögon med neongula senilsnören, Sebago seglarskor med lädersnören, vattentät klocka eller bara doften av räckor när man angör en brygga istället för en överfull latrin. Det senaste måste vara ett enda tillräckligt motiv för att börja segla.
Grejen är nog inte att leva trångt. Men om jag får ge mig ut på ett gnistrande blått hav med vindens hjälp, solceller på båten som ger ström till stormköket så kan jag både böja ryggen och stå snett i ett klimatsmart semesteralternativ för några veckor. Tror jag
O'Hoj seglarvänner!
Valerius Hansson på Vinden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar