Fråga chans

Allt är frid och fröjd när vi tar oss hem i bilen från skola och dagis när den plötsligt kommer. Den där frågan som man gärna vill ska dyka upp lite senare i livet. Min 7-åriga dotter vill veta hur man blir ihop med någon.
"En gul bil ropar jag", i ett försök att ta upp den tävling som är ständigt pågående under våra bilresor. I ett försök att få henne att glömma frågan hon just ställde. Jag har precis för mig att det var i 3:an man började med sånt och inte frågade jag mamma eller pappa om det. Det fick man liksom ta reda på själv. Att fråga chans på någon kunde vara knivigt, det gällde att den personen man tänkte fråga var ledig för det första. Sen gjorde det ju inget om personen ville ha chans på mig. I riktigt kniviga situationer kunde man skicka fram sin polare i frontlinjen eller till och med skaffa sig allierade inom tjejens bekantskapskrets.

Hur länge det varade var ju väldigt varierande, allt ifrån ett par timmar till ett par månader kanske. Besvärligt kunde det bli om man väntade svar från någon man frågat på och sen dyker det in 2-3 stycken förfrågningar under tiden, om man var populär. Ska man helgardera så man inte står utan? Livet har sina svåra stunder. Det var givetvis inte lätt att befinna sig i sådana situationer. Då kunde man ju ångra sig och ta tillbaka med kort varsel. Något som idag inte riktigt är lika enkelt.

Som pappa är jag ju givetvis beredd på detta tycker jag men häromdagen blev jag uppriktigt paff. Jag log för mig själv i djupaste respekt för det allvar hon visade upp med sin fråga. Jag tänkte: "Hur svarar jag nu på detta Johan?" Det enda jag lyckades få fram var: En gul bil!
Det hela är ju väldigt charmigt och oskyldigt men ändå, kan hon inte vänta till hon blir nio åtminstone?
På något sätt lyckades jag snärja mig ut denna gången och nu är det mammas vecka :) men påföljden blev att jag fick dåligt samvete för att en gul bil framstår som viktigare än min dotters relationsdilemman. Jag lovar att finnas där nästa gång älskling!

Det börjar lossna

Hur var det i skolan idag? Frågar jag nyfiket.
"Pappa hör inte du att jag pratar med Valter nu? Du kan inte bara avbryta så. Man måste lära sig att vänta tills jag har pratat till punkt"
I bilen hem från skolan får jag mig en rejäl uppläxning av min 7-åriga dotter. Men det bjuder jag på eftersom jag vet att sju års tjat äntligen har gått in. Jag ler inombords och söker ögonkontakt med tjejen i baksätet. Hennes blåa ögon lyser av självförtroende och inom loppet av en sekund känns sju år av ihärdigt fostrande som bortblåst när hon säger " Det har min fröken sagt".

Okej det som tagit mig nästan ett decenium att lära ut, tar endast tre till fyra veckor för en fröken? Man blir en smula imponerad och samtidigt matt av det faktum att mina pedagogiska färdigheter ter sig en aning ineffektiva. Men det är klart, hade jag haft en kateder, en whiteboard och hetat Victoria så kanske jag också lyckats på tre veckor. Ja jag är i alla fall glad att fröken finns för då blir jag lite avlastad i detta till synes livslånga uppdrag.

Jag kör över Söder för att spara lite bränsle och tid, dessutom ligger affären i den änden.
"Ajabaja pappa, här får du inte köra igenom. Då kommer polisen, det vet du"
Faaaaan tänker jag, är det fröken nu igen? Nej vi har ju faktiskt blivit stannade en gång och då har jag tydligen sagt att här får vi inte köra igenom. Jag backas nu upp av min 4-åriga son.
"Pappa, jag kan ta med mitt svärd nästa gång vi kör igenom här för då kommer inte polisen"

Storbråk på Stadium! Kaos i kön!

I lördags hamnade två äldre kvinnor i "bråk" i kassakön på Stadium. Båda gick fram och skulle betala hos mig och kom från två håll. Det var inte helt lätt att reda ut vem som egentligen kom först. Mållinjen korsades såpass lika att ett målfoto hade krävts.
-"Jaha, här går det visst bra att tränga sig!" utbryter en utav kvinnorna med bister uppsyn.
-Tränga sig? Jag var här först". Svarar den andra med en om möjligt ännu bistrare uppsyn. Hennes gubbe backar några steg i vad som jag tror är en flykt från eventuella pinsamheter.
Jag som trodde att någon skulle ge sig direkt och säga förlåt. "nä men gå du före, jag har inte bråttom". Men icke!

"-Jag trodde minsann att det fanns något som helst vettigt kösystem i den här butiken?" Jaha tänker jag, det är vårt fel att två kvinnor inte kan lösa en så enkel sak som att få betala i tur och ordning, Men det är klart, irritationen började nog inte här utan förmodligen på den stora matmässan på torget utanför. Fullsmockat tält fullt av provsmakande pensionärer med otydliga köer och begränsat med gratisprover. Det kan ju få vilken äldre dam som helst att tappa fattningen, synd bara att det eskalerade nere hos oss.

Tystnaden var total under betalningsprocessen. För den först betalande kvinnan tog det 29 sekunder. Och tack vare min kollega Joannas uppfattningsförmåga kunde vi på ett smidigt sätt skynda på den "mest drabbade" kvinnan, den som fick vänta med att betala. Jag utbrister med en inte lika bister uppsyn:
" Det här gick ju smidigt, jag önskar er en fortsatt bra dag!"

Kvinnorna tittar inte på varandra utan skiljs som bittra fiender i ett slag om kassalinjen som varade sammanlagt i 55 sekunder. Gubben till den ena kvinnan möter upp lite längre bort.

Hur svårt kan det vara?

Sonen kommer fram till mig och visar att en knapp har losnat från hans skjorta och kommer samtidigt med ett för honom självklar lösning på problemet: "Pappa, nu måste vi lämna skjortan hos mormor så att hon kan sätta fast knappen". Detta trots att jag bara för några veckor sedan sytt fast en knapp i hans byxor. Men då trodde han inte riktigt på mig. Han har sett sin mormor sy men inte sin egen pappa.

"Har du sånt man behöver för att laga knappar?" Ja självklart svarar jag utan minsta tvekan. Vem har inte nål och tråd hemma? Syslöjden för en sådär 30 år sedan var kanske inte favoritämnet men någonting lärde man sig hos syslöjdsfröken Viola i alla fall. Sen har ju farmor förmanat mig genom åren och sagt att lite nål och tråd bör man ju ha hemma minsann.

Det är lustig vad mycket nytta man har av hemkunskapsämnena nu. Valter tittar först på knappen och sen på mig och säger sedan med en strimma av fortsatt hopp och förtroende för det här hemmets förmåga att lösa vardagsbestyr: "Men pappa, den sitter ju fast!"

Jo min son, det är alltid bra att ha lite nål och tråd hemma säger jag med farmors förmanande stämma i rösten. Samtidigt tänker jag att går det en säkring nu är jag rökt.

Charter del 2

Klockan är 06.15 och flygplatsens stora fönster mot startbanan är inte mycket till hjälp när det gäller att släppa in ljus i terminalen. Inte konstigt med tanke på denna kyliga måndag jag beskriver ligger i januari månad och att förvänta sig något annat än hopplöst mörker vore att ta i. Men ljuset i baren är tillräckligt starkt för att locka dit svenska charterherrar som bara måste dricka en öl innan planet lyfter. För så gör man när man har semester och åker på charter, oavsett tid på dygnet.

Följden av denna tidiga törst visar sig inne i planet en stund senare. Nämligen när bälteskylten slocknar strax efter start. Då skall 24 personer av 179 gå på toaletten samtidigt och för en flygvärdinna som har 53 cm i bredd att röra sig på blir arbetsmiljön minst sagt besvärande. Och i denna smala gång tvingas ta emot
-"Ta det vackert lilla gumman, vi har varit ute och flögit förr". Så har nu lite rödmosiga svenska charterherrar lagt ribban onödigt högt.

Att ta sig in till flygplansmaten är lika svårt som att få ut leksaker köpta på Toys R Us ur sin förpackning men när man väl kommit så långt smakar den ju förträffligt illa. Och trots att man vet detta så måste man syrligt kommentera detta så att flygvärdinnan hör det. Klockan är nu 07.23 och det känns precis lagom för det första glaset rödvin. Det är ju trots allt semester. Mona och Christer från Partille gör sitt 35:e år till Kanarieöarna, nästan lika många år som de har varit gifta. Detta nämns helt ogenerat till den unga flygvärdinnan som servar en flaska rött i plastflaska med plastmuggen på skruvkorken. Christer skojar friskt med allt och alla och samlar lite poäng hos det blyga paret från Töllsjö på raden bakom.

Då plingar det till i högtalarsystemet och kaptenen, givetvis en dansk vid namn Rasmusen (på charter är alltid kaptenerna danskar nämligen) pockar på uppmärksamheten: Det danska språket tillsammans med ett slitet högtalarsystem gör att information lika väl kunde vara på arabiska. Klockan närmar sig 10.50 och en whisky skulle sitta fint innan landning. Det är ju trots allt semester. 214 bussar på ankomstterminalens framsida väntar på charterresenärerna. Man har valt att ha samma ankomstdag för hela Europa, en mycket klokt beslut rent logistiskt. Mona och Christer från Partille har med all samlad erfarenhet navigerat sig fram till rätt buss och satt sig på första sätet bakom den feta busschauffören i blå skjorta med blöta ringar under armhålan och loafers med tofsar på.

fortsättning följer........

Charter del 1

Finns det "svenskt" kaffe på hotellet? Alla kommer vi ihåg den klassiska filmrepliken från Sällskapsresan. En replik som många har skrattat åt och som säger en hel om våra resvanor. "Svenska reser in till något utan från något". Att åka till ett varmt land men ha det som hemma. Bamseklubb (dagis) Svenska kaffe (Gevalia, Löfbergs lila??) Och All inclusive så att man kan hitta alla de rätter man kan äta hemma. Innan man åker lägger man ut en bild på Yr.no på facebook som visar vädret i Sverige och en på landet man skall åka till. Oftast är det inte helt otippat varmare i utlandet. Här ska vi minsann visa att vi åker till värmen. Och göra alla vänner så avundsjuka.

Men vad åker vi till egentligen? Kanarieöarna, en öken fylld med vulkanaska, fullt av hotellkomplex uppbyggda nära den iskalla Atlanten, som knappt går att bada i. Och så handlar vi lite sprit på vägen ner. Hotellet är bokat för ett år sedan, förra gången man bodde där. Och allt det där igenkännande mår man bra av. Och så tar man med sig en Camilla Läckberg och läser i solstolen mellan 9 och 5.

fortsättning följer.......

Upptrampat eller oupptrampat?

För den som gillar att gå sina egna upptrampade stigar väntar inget äventyr. För den som gör som han alltid gjort väntar inga övverraskningar. Men för en som släpper på sina spärrar och möter det okända, för den som använder en machete och inte vet vad som väntar bakom nästa blad. Den belönas med ett stort kliv framåt i livet. Djupt, tänker ni? Ja så in i helvete! Det här inlägget kräver en sådan öppning och en sylvass machete för att beskriva hur det kändes att kliva in i "ettan" på Nordic Club.

Macheten var min hjälp in i en lokal full av rutinerade bodypumpare som innan passet sprang målinriktat förbi min plats i jakt på lite olika viktset. Själv kände jag mig som en vilsen tågresenär på en perrong där tusentals människor springer till sina tåg och jag letar efter "rätt" spår. En vän till mig som kan det här med pass hade tipsat mig om att börja med lätta vikter. Mitt enda fokus var just detta och mitt i detta kaos hörde jag min hjärna skrika "Ta dom små!"

Ja där stod jag med ett gäng vikter och för första gången kunde jag lyfta huvudet och se min egen spegelbild. Jag hade hamnat i mitten. Snacka om snårig stig. Och när jag ser mig omkring upptäcker jag till min fasa att damen brevid har plockat betydlig större vikter. Hon är bara i 55-års åldern. Men prestigen lämnade jag hemma och vikterna var fullt tillräckliga. Vilken fantastisk träningsupplevelse! Mest imponerad är jag över att intruktören låter som om hon myspratar en fredagkväll hemma i TV-soffan mitt i ett "singelset" med armhävningar.

Jag gick den snåriga oupptrampade stigen och där väntade en härlig belöning, träningsvärk och mersmak. Och kanske just det där stora klivet i livet som bara kan tas med en machete i handen.