James Bond

Tänk om man hade fått vara med i en Bondfilm, en sån där liten roll där man kanske inte säger någonting men syns litegrann brevid Daniel Craig. Ungefär som Ola Rapace, jag hade gärna varit skurk. Det krävs inte mycket för att övertyga mig om att Bondfilmerna med Craig kommer att bli bra. Jag läser inga kritiska recensioner om filmerna för jag vet att de har fel. Den nya Skyfall har allt en Bondfilm ska innehålla och nu kom humorn tillbaka efter uppehållet från Quantom Of Solace. Det är underhållning och spänning hela vägen. Det kan tyckas förutsägbart och fjantigt och man vet vad man får. Ja det må så vara men vad kan man begära av en rollfigur som har funnits i 50 år. Filmen från 1962 skiljer sig förvisso en del från dagens Bond men jag kan inte låta bli att fascineras av agentmystiken. Ring mig gärna nån gång så får ni ett smakprov på riktig Bondkänsla!

För att skapa lite mystik och spänning på hemvägen gick jag över kyrkogården på vägen hem, i fullmånens ljus i en annars folktom och livlös stad. Okej det var inte som taget ur en Bondfilm men inte heller helt utan spänning.

En köpfri dag

Konsten att tolka en annons till ens egen fördel är oändlig. Där finns så många variabler som helst i en fjuttig mening på en sådär 15 ord. Människors kreativitet i egoismens tjänst äro outgrundlig och med ett förlegat uttryck som: "kunden har alltid rätt" tycks den kreativiteten nå oanade höjder. Tillsammans med ett långdraget konsumentprogram från Umeå med en ilsken Sverker Olofsson har vissa konsumenter samlat på sig såpass mycket självförtroende att man helt enkelt inte behöver läsa annonsen överhuvudtaget.

Det är bara att i bästa kvällstidningsmanér plocka ut lite ord här och var och så har du dig en jacka för 199 kronor, lätt som en plätt. Bristen på läsförståelsen läggs givetvis fram som om annonsören har varit otydliga (det har vi varit 25 år nu i så fall och vi har inte lärt oss något under åren) och det hela skall gärna kryddas med "Vilken dålig service!" Men det tycker inte vi. Vi tycker att det är bra service att erbjuda500 kronor i rabatt för en viss typ av jackor under förutsättning att jackan kostar över ett viss belopp. Det enda motprestation
som vi ställer är att vi får bestämma vilka jackor vi vill bli av med.

Det har säkert inte undgått någon att idag är det är potatisens dag, eller? Idag lyfter vi fram Jonas Ahlströmers fantastiska insats för att potatisen hamnade på våra svenska matbord. På skolor skall det frossas i potatis och den italienska pastan får vackert stå åt sidan. För vem vill inte ha kokt potatis och köttfärslimpa till fredagsmys. Jag vill ge mig på begreppet potatismys eller kanske till och med knölmys.

Andra temadagar under året där man lyfter fram en företeelse eller sjukdomm visar också prov på fanatsi. Eller vad sägs om: Flourtantens dag 1/9, silikonbröstens dag 1/7, klamydiamåndagen 10/9, Harry Potter och Star Warsdagarna i maj samt Pi-dagen med det brillianta datumet 3.14, alltså 14/3 för att hylla talets betydelse i matematiken.

Sen finns det en dag som hela handeln fruktar: En köpfri dag och den är kusligt nära, 24/11 men jag sätter ändå hopp eftersom risken att tolka denna text borde vändas till vår fördel. Om vi mot förmodan sätter in en annons med detta budskap, kan det kanske tolkas som om att det är fritt att köpa hur mycket som helst?

Berg flyttar upp

Tittar på Berg flyttar in och inser att jag hamnat efter litegrann, åtminstone materiellt. Hon flyttar in på 44 våningen i en lägenhet på Manhattan i New York Terrassen på taket är något större än min lägenhet och fina Loungemöbler med vita kuddar pryder utsikten över ett soligt Big Apple. Svart Lamborghini som liknar Batmobil och jag bestämmer mig för att vara glad för hans skull. Ja vem då undrar ni säkert? Jo ni vet han som gör reklam för Head and shoulders, supersnygg, välklädd och framgångsrik.

Det där med shampooreklam verkar lukrativt: Det ser man inte minst på standarden i boendet. Och hans hår, vilket svall, vilken vitalitet och vilken gubbfrisyr han hade, i reklamen. Ja kanske är det just i frisyren jag slår honom, det enda område där jag faktiskt kanske har en chans.
Nämnde jag att han heter Henrik Lundqvist? Och så lirar han lite hockey också.

Jag har lättare för franska.

Kartoffelferie, eller potatislov är en gammal benämning på det vi idag kallar höstlov. Några potatisar blir inte skördade av skollediga barn längre. De danska familjerna har haft sitt lov nu i veckan och istället för att plocka potatis åker de till sina sommarhus i Småland och påminner oss svenskar om hur svårt det kan vara att förstå danska. För shopping verkar vara våra grannar i sydvästs absolut största fritidssysselsättning den här veckan. Ljudnivån i butiken höjs en aning av ett surrande ljud utan några tydliga konsonanter, och de få som hörs kommer långt nere från halsen och tappar sin styrka lagom till munöppningen.

Danska män är ofta klädd för vildmarksliv eller expeditioner i Patagonien och deras fruar är mer smakfullt klädda i en modemedveten och stilfull Köpenhamnsstil. Lika svåra att förstå båda två. Men kvinnornas danska låter lite lenare och mjukare och blir därmed lättare att uppfatta. När man känner att man är med i en mening kommer plötsligt det där ordet som är så central för hela frågan. Egentligen det enda ordet man verkligen behöver känna till är också det ordet som lika gärna kunde vara koreanska. Och sen är man borta, totalt. Ögonbrynen kryper ihop och man försöker rädda situationen genom att gissa på en mängd olika saker som det kan vara. För ordet blir ju lika svårt att förstå om de upprepar det. Och där står vi tillsammans med våra grannar i väst och leker gissa-vad-vi-menar. Inte konstigt att det blev krig en gång i tiden.

En motvikt till danskarnas otydliga uttryckssätt är mina barns tydlighet olika sammanhang. "Pappa du vet väl att jag skall ta medicinen innan jag går och lägger mig?" Med all önskvärd tydlighet får jag alltså riktlinjerna inför kvällen samt en påminnelse: "Du har väl inte glömt att köpa något fredagsmys?" Att befinna sig i mitten av denna språkliga barriär som håller samman otydlighet med tydlighet balanseras därmed vardagen upp i någon slags jämnhet.

Utanför den språkliga vardagen kan ibland tystnaden tala sitt eget språk. Det språket gillar jag skarpt!

Äntligen!

Det går inte att ta miste på allas förväntan en sån här vecka. Vi går alla och funderar och vänder och vrider på olika kandidater. Vi ställer dem mot varandra och lyfter fram deras insatser. På fikarasterna, vid lunchen och i bankomatkön. Spända av förväntan kommer äntligen tillkännagivandet och vi kan andas ut. Nobelpriset i medicin går till Robert J. Lefkowitz och Brian K Kobilka. Åh det blev Robert och Brian till slut! För vissa en lättnad, för andra euforisk glädje. Många känner säkert att valet inte var helt övverraskande.

Några höjde kanske lite på ögonbrynen i tisdags när det stod klart att Serge Haroche och David J Wineland kommer att få ta emot Fysikpriset. Men inte jag ser ni. Jag hade det på känn ändå. Jag menar Serge har ju trots allt jobbat så hårt för det här i så många år, för att inte tala om David. Du är så värd denna framgång!
Att det skulle bli Mo Yan idag var kanske mer väntat och även om Mo själv lät överraskad så är det ju ändå det spelet man måste köra inför världspressen.

Nej jag känner ändå att den här veckan är som julafton. Det blir liksom paketöppning varje dag. Och som ett litet barn går man där och väntar på presskonferrensen i en ständigt ihållande iver att få slita upp ett nytt paket. Och så väntar man med det största till sist, fredspriset. Och likheterna med Melodifestivalen är ju så många. Den där känslan av förväntan som bara de här två kan ge. Årets två riktigt stora händelser. Kanske har Melodifestivalen blivit lite för utdragen. De kunde gott snegla lite på nobelstifftelsens tillvägagångssätt. Och jag lovar att Melodifestivalen skulle bli lika lättillgängligt och populärt som Nobelpriset.

En Klassiker

"You can be my wingman any time, bullshit you can be mine!"
Klassisk filmreplik från 1986. I Huvudrollen en ung snygg Tom Cruise har som mål att bli den bäste piloten i världen. Detta var långt innan komplicerade konflikter som Jugoslavien och Libyen ägde rum och det var en tid då det inte fanns avancerad datorteknik som tog hand om specialeffekter på samma sätt. Kort och gott kan man säga att flygscenerna faktiskt ägde rum på riktigt.

Utan att överdriva var det en lite grabbig film men där fanns också kärlek. Och med lite inoljade muskulösa volleybollspelande stridspiloter lockade filmen förmodligen en och annan tjej också. Tompa var ju med.  Och skinnjackor med coola flygmärken, slitna jeans och motorcyklar. Och bland alla snygga och välkammade piloter fanns en mustaschprydd familjefar "Goose" (förlåt Anthony Edwards!). Kanske var detta ett sätt att lyfta fram hur snygg "Maverick" egentligen var. "I feel the need for speed" och "Maverick, take me to bed or loose me forever" är inga Ingemar Bergmanrepliker direkt utan ett resultat av Hollywoods outtröttliga må-bra tema.

Filmen innehåller också ett stort allvar. Han med mustasch, den fule (förlåt Anthony Edwards!) dör och Maverick tar på sig ansvaret och Meg Ryan får komma in och trösta honom. Det var här jag kände att en tår rann från min kind första gången jag såg filmen. Jag var runt 12-13 år när jag såg den. Nu så här 26 år senare kan jag fortfarande ha svårt att svälja just under den scenen. Och så har vi Kelly McGillis (callsign Charlie, Charlotte Blackwood) även hon iklädd Skinnjacka som ser ut som en märkessköld från simskolan. Hon visar sig trots jackan vara civilanställd instruktör och försätter Maverick i en pinsam situation på krogen kvällen innan ett flygpass. De blir inte helt otippat kära och hamnar i en försiktig men väldigt sensuell kärleksscen i siluettformat ackompagnerat av Berlins "Take my breath away" 

Maverick tar sig samman och tar sin examen dock inte som kursetta. Iceman som flyger iskallt och inte gör några misstag vinner det slaget men räddas av Maverick i slutscenen varpå de ger varandra en grabbig kram med knutna nävar.

Jag låg också i flyget, jag hade också ett callsign "Jester". Och där slutar likheterna. Ingen skinnjacka, inga ID brickor och framför allt, ingen Kelly McGillis trånande efter mig. Men jag fick se Viggen varje dag i ett år. Det var inte illa.

Fredagsmys

Tacos ikväll någon?
Ikväll är det fredagsmys som gäller i många svenska hem. Fredagsmys har blivit ett uttryck och det är här för att stanna. Det finns åtminstone en bok skriven i ämnet, en kokbok med tips om bra mat till fredagsmyset. De flesta anser väl att den mexikanska maträtten tacos sätter sin prägel i de flesta fall men vi ser variationer inte minst på facebook. Ordet mys rider självklart på vågen och har seglat upp som ett utav Sveriges mest använda ord och tangerar nästan våra vanliga ord som och, på, i och men. Vi använder det i många olika sammanhang där vi vill förstärka hur härligt livet är där hemma i soffan.

Barnen är högst delaktiga i valet av mat och snacks och i affären hör man ofta "Vad skall vi ha till fredagsmys". Och just det där med att mysa på fredagen är väl ett resultat av att de flesta har jobbat färdigt för veckan. Frågan är hur mycket mys det egentligen är? Och hur myser man med en maträtt som inte ligger still där den ligger? Alla vet vi hur våra barn förser våra nystädade golv med majs och köttfärs i stället för munnen. Och det är ju inte barnens fel denna gången. Det är styrseln i brödet som skapar problemen. De mjuka viker sig precis innan man skall stoppa in en laddning med mat och de hårda majsbröden spricker bara genom att titta på dom. Köttfärsen rinner mellan fingrarna och det slutar med att man få ta fram dammsugaren efter maten, och det är ju mysigt.

Och ställ inte in dammsugaren för guds skull, chipsen i soffan behöver också sugas upp och den flottiga fjärrkontrollen behöver torkas av. Jag skall ikväll prova ett nytt fredagsmys

Våffelstrutar av spröda rån och smältande glass till en 7 och en 4-åring. Men lite dammsugsmys skadar väl ingen. Jag önskar alla en riktigt trevlig avslutning på denna vecka, och glöm inte Guacamolen!