Det här blir kanske mitt flummigaste inlägg hittills. Det är helt ok att sluta läsa när som helst men jag ska ge mig på ett försök att beskriva begreppet energi och då menar jag inte den energi vi köper för att värma upp våra hus osv. Utan den vi utsrålar, ger ifrån oss och utsetts av från andra människor. Jag vill också understryka att detta inte på något sätt är vetenskapligt förankrat. Det är helt enkelt min utgångspunkt till detta laddade ord.
Mina första minnen kring ordet och dess lite djupare mening fick jag när jag tittade mycket på Ceasar Milan, ni vet mannen som talar med hundar. Jag hade själv hund då och lyssnade mycket på vad han sa. För er som har sett det har det nog inte undgått att han använde ordet "energy" när han beskrev olika individer bland hundarna. Men även när han talade om hundarnas mattar och hussar så betonade han vikten av vad just utstrålad energi har för betydelse. Och i relationen hund människa så lät det där väldigt logiskt.
I relationen mäniskor emellan har givetvis energin en jättestor betydelse. En människa som utsrålar lite eller rent utav dålig energi kan få människor runt om att hamna i samma tillstånd tror jag, jag kan tom. säga att jag upplevt det och det finns inget värre när man upptäcker att så är fallet. Men motsatsen att man en dag kanske bara går på tomgång, målet med dagen var att ta sig igenom den. Så träffar man en vän med massor av positv energi och det smittar av sig. Den personen vill man ju bara springa fram och tacka, den andra vill man mörda. Skillnaden på resultatet är väldigt stora. Man kan inte göra så mycket åt andra men man kan definitivt tänka på vad man själv utsänder för energi.
Jag läser i en bok om det positiva flödet man kan befinna sig i: "Din energi är hög, du har lätt att relatera till andra och dig själv. Om konflikter uppstår tar du ett djupt andetag och arbetar rationellt på att hitta en lösning istället för att bli stel och hämndlysten". Visst låter det fint? Kan man alltid vara sån här? Naturligtvis inte. Man kan nästan bli provocerad av en som alltid är så jävla positiv. Det måste ju finnas tillfällen då den här spindeln i nätet med många bollar i luften och glada attityden står och gnäller i ett hörn? Ja definitivt! Men man borde kanske ändå hylla honom/henne för att utstråla energi just i de tillfällerna i möten med andra människor. Är det så fel? Den som tycker att det är provocerande, vilken energi utstrålar han?
Alla har vi personer runt om hos som har den där härliga positiva energin. Jag har några stycken och jag vet precis vilka de är. Nu kommer det riktigt djupa: Ställ er brevid den personen, ganska nära och känn efter vilken energi som kommer emot dig. Om du sen går därifrån och känner att du har en positiv känsla i kroppen, ja då har du varit mottaglig och såna personer vill man ha många av. Ett litet råd bara när du står där tätt intill och känner energin komma emot dig: Stå inte bara där stum som en fisk och stirra. Du vill ju inte riskera att vara den som drar ner den här personen. Det är förmodligen ganska svårt visserligen eftersom ytan runt omkring är som en teflonpanna. Allt rinner av. Men det vore ju dumt att chansa. Nej, dela med dig av din energi och du kommer garanterat att få massor tillbaka.
Trevlig helg!
fredag 22 februari 2013
tisdag 19 februari 2013
Spegel spegel på väggen....
"Spegel spegel på väggen där, säg vem som skönast i landet är". Så säger snövits styvmor och tillika rikets drottning varje dag. Hon vill ha en bekräftelse på sin egen skönhet och i detta fallet så svarar spegeln henne att det är hon, åtminstone till en början.
Bekräftelsebehovet finns även på andra platser och inte bara i sagovärlden. Man behöver inte gå längre än till det lokala gymmet för att hitta det. Där finns alla möjligheter i världen att ställa samma fråga som styvmodern. För där på gymmet finns speglar. Men till skillnad från sagovärlden ställer man frågan i det tysta och jag tror att när man inte vågar fråga högt, ja då kompenserar man det med att gå förbi spegeln flera gånger. Efter ett set med bicepsövningar tex. Ja då var det dags att gå förbi igen och se om de har vuxit sen senast, och senast var ungefär för en minut sen.
Och sen gör man likadant efter alla övningar om det så är bröst, tricep, axlar eller mage. För att just se om man kanske är lite snyggare än senast. Spegeln sitter ofta monterad från midjan och uppåt och därmed slipper man att se sina flamingoben som man inte alls har någon lust att träna. När man har tränat ett tag så är det dags att köpa slimfittröja med kort ärm och gå ner en storlek, köper coola träningshandskar, ett par stockholmsbrallor, fräcka Nike Freedojor och så går man runt och dricker lite vatten så att armmusklerna framhävs. Åtminstone om man är en kille mellan 16-27
Inne på passen däremot, där är det annorlunda. Man kommer inte undan speglarna. Och när hela klassen går åt höger och man själv är på väg till vänster, ja då blir frågan "spegel spegel på väggen...." inte fullt lika aktuell. Man är lite rädd för svaret och det kanske är lika bra det. För man har fullt sjå att bara komma i takt igen. Vad beträffar tjejer mellan 16-27 och deras förhållande till passpeglar får jag ta i en annan blogg.
Bekräftelsebehovet finns även på andra platser och inte bara i sagovärlden. Man behöver inte gå längre än till det lokala gymmet för att hitta det. Där finns alla möjligheter i världen att ställa samma fråga som styvmodern. För där på gymmet finns speglar. Men till skillnad från sagovärlden ställer man frågan i det tysta och jag tror att när man inte vågar fråga högt, ja då kompenserar man det med att gå förbi spegeln flera gånger. Efter ett set med bicepsövningar tex. Ja då var det dags att gå förbi igen och se om de har vuxit sen senast, och senast var ungefär för en minut sen.
Och sen gör man likadant efter alla övningar om det så är bröst, tricep, axlar eller mage. För att just se om man kanske är lite snyggare än senast. Spegeln sitter ofta monterad från midjan och uppåt och därmed slipper man att se sina flamingoben som man inte alls har någon lust att träna. När man har tränat ett tag så är det dags att köpa slimfittröja med kort ärm och gå ner en storlek, köper coola träningshandskar, ett par stockholmsbrallor, fräcka Nike Freedojor och så går man runt och dricker lite vatten så att armmusklerna framhävs. Åtminstone om man är en kille mellan 16-27
Inne på passen däremot, där är det annorlunda. Man kommer inte undan speglarna. Och när hela klassen går åt höger och man själv är på väg till vänster, ja då blir frågan "spegel spegel på väggen...." inte fullt lika aktuell. Man är lite rädd för svaret och det kanske är lika bra det. För man har fullt sjå att bara komma i takt igen. Vad beträffar tjejer mellan 16-27 och deras förhållande till passpeglar får jag ta i en annan blogg.
torsdag 14 februari 2013
Handla med hjärta!
Det har knappast gått någon obemärkt att det var Alla hjärtans dag igår. Av alla kommersiella dagar på året är det nog just denna som sätter störst press, i alla fall på männen. Vågar nästan svära på att alla män med sällskap har sin smartphone preparerad med diverse alarmsignaler och påminnelser om den 14 februari. Signaler som skall påminna om årets kanske viktigaste dag , den man absolut inte får glömmma!
Aldrig ser man så många män i blomsteraffärerna som just denna dag, aldrig är det så lätt för en blomsterhandlare att sälja på några extra rosor och lite grönt till det. För här ska skämmas bort. Ta 20 st. för bövelen, det är hon värd! Säger mannen som som ser förvånansvärt bekväm ut i rollen som blomsterinköpare. Hurvida han var med och handlade till krukorna därhemma förtäljer inte denna krönika. Låta honom sola sig i kärlekens glans denna dag.
Jag tänker så här: Det kanske är bra att det finns en dag ämnad för kärlek, en för semlan, en för kanelbullen, en för potatisen, en för menlösa barn, klamydia osv. Då kan man verkligen gå in för det på riktigt. Men samtidigt blir det inte särskilt spännande om kärleken skall komma på beställning. Den ska väl finnas där hela året precis som semlan, eller hur? Nja det är väl just det kommersiella runt omkring som är problemet. Att någon annan än du själv bestämmer när du skall visa kärlek genom konsumtion. Det är det jag motsätter mig lite. Om 14 februari är en dag då du vaknar och tänker "Idag vill jag visa lite extra hur mycket någon betyder för mig" Fine! Så ska det ju vara.
Själv går jag runt på min lunchrast utan några som helst krav på att bära hem hjärtan, blomster eller presentkort på spabehandlingar. Min fönstershopping resulterar ändå i slutsatsen att det är inte storleken på presenten eller hur mycket pengar man lagt. Innehållet och tanken är det som skall stå som grund för den kärlek man vill visa tycker jag. Det kan faktiskt räcka med en enda mening! Om den du älskar sätter värde på det, ja då har ni kommit långt. Och där finns, hör och häpna 364 dagar till att visa din kärlek.
Aldrig ser man så många män i blomsteraffärerna som just denna dag, aldrig är det så lätt för en blomsterhandlare att sälja på några extra rosor och lite grönt till det. För här ska skämmas bort. Ta 20 st. för bövelen, det är hon värd! Säger mannen som som ser förvånansvärt bekväm ut i rollen som blomsterinköpare. Hurvida han var med och handlade till krukorna därhemma förtäljer inte denna krönika. Låta honom sola sig i kärlekens glans denna dag.
Jag tänker så här: Det kanske är bra att det finns en dag ämnad för kärlek, en för semlan, en för kanelbullen, en för potatisen, en för menlösa barn, klamydia osv. Då kan man verkligen gå in för det på riktigt. Men samtidigt blir det inte särskilt spännande om kärleken skall komma på beställning. Den ska väl finnas där hela året precis som semlan, eller hur? Nja det är väl just det kommersiella runt omkring som är problemet. Att någon annan än du själv bestämmer när du skall visa kärlek genom konsumtion. Det är det jag motsätter mig lite. Om 14 februari är en dag då du vaknar och tänker "Idag vill jag visa lite extra hur mycket någon betyder för mig" Fine! Så ska det ju vara.
Själv går jag runt på min lunchrast utan några som helst krav på att bära hem hjärtan, blomster eller presentkort på spabehandlingar. Min fönstershopping resulterar ändå i slutsatsen att det är inte storleken på presenten eller hur mycket pengar man lagt. Innehållet och tanken är det som skall stå som grund för den kärlek man vill visa tycker jag. Det kan faktiskt räcka med en enda mening! Om den du älskar sätter värde på det, ja då har ni kommit långt. Och där finns, hör och häpna 364 dagar till att visa din kärlek.
måndag 11 februari 2013
Kungen av bastkjol
Igår kväll läste jag Pippi Långstrump för mina barn. Jag valde kapitlet när Efraim, Pippis pappa skulle komma hem. Och så kommer jag till följande mening. "Varför har inte farbror några negerkungskläder, frågade Tommy". Frågan låter inte vänta på sig.
"Pappa vad är en negerkung?" Det enda jag ville var att barnen skulle somna till Astrids härliga sagovärld. Jag kände att jag läste med en sådan där behaglig berättarröst som bara får en att somna in. Ungefär som han i Boktipset från 80-talet som satt i en regnbågsfärgad soffa och läste. Jag kände doften av nybryggt kaffe som väntade på mig och att ta diskussionen om negerkung var just igår en nerprioriterad fråga.
Ordet kom upp flera gånger därefter och jag kom på mig själv att censurera självaste Astrid Lindgren. Jag hör mig själv läsa kungen av bastkjol i stället för negerkung. Förundrad över min snabbhet men också med stor förvåning insåg jag hur svårt det var att läsa ordet för mina barn. Jag ville inte läsa det. Jag tyckte verkligen inte att det passade. Och ändå kunde jag utrrycka mig när debatten var som hetast ungefär så här: "Ja men det är ju en del av historien" eller "Men det var ju andra tider då" Ja kanske, men det hjälper ju inte att vi fortsätter att använda nedvärderande ord om svarta för den yngre generationen och gömmer oss bakom historien. Nej ansvaret vilar tungt över oss att fortsätta jobba med de mänskliga värderingarna och rättigheterna. "O, han talar negerspråk" blev Kurreduttspråk istället och barnen somnade till slut.
För de som såg uppdrag granskning om näthatet mot kvinnor så kändes det nästan hopplöst. Här har jag precis beskrivit mänsklighetens tillkortakommande över en ras och så sitter ett antal fega män bakom en dator och kallar kvinnor de aldrig träffat för både det ena och det andra och hotar dem till döden. Kvinnor som har en åsikt om saker. Och sen skyller på att "Det är bara är text, det är ju facebook. Jag trodde inte hon skulle må dåligt, det var inte så jag menade". I det avseendet känns det ibland som vi inte har förflyttat oss framåt överhuvudtaget när det gäller just respekten för de mänskliga värderingarna. Så hur våra barn använder nätet i framtiden är precis lika viktig ansvarsfråga som den om Kurredutterna.
"Pappa vad är en negerkung?" Det enda jag ville var att barnen skulle somna till Astrids härliga sagovärld. Jag kände att jag läste med en sådan där behaglig berättarröst som bara får en att somna in. Ungefär som han i Boktipset från 80-talet som satt i en regnbågsfärgad soffa och läste. Jag kände doften av nybryggt kaffe som väntade på mig och att ta diskussionen om negerkung var just igår en nerprioriterad fråga.
Ordet kom upp flera gånger därefter och jag kom på mig själv att censurera självaste Astrid Lindgren. Jag hör mig själv läsa kungen av bastkjol i stället för negerkung. Förundrad över min snabbhet men också med stor förvåning insåg jag hur svårt det var att läsa ordet för mina barn. Jag ville inte läsa det. Jag tyckte verkligen inte att det passade. Och ändå kunde jag utrrycka mig när debatten var som hetast ungefär så här: "Ja men det är ju en del av historien" eller "Men det var ju andra tider då" Ja kanske, men det hjälper ju inte att vi fortsätter att använda nedvärderande ord om svarta för den yngre generationen och gömmer oss bakom historien. Nej ansvaret vilar tungt över oss att fortsätta jobba med de mänskliga värderingarna och rättigheterna. "O, han talar negerspråk" blev Kurreduttspråk istället och barnen somnade till slut.
För de som såg uppdrag granskning om näthatet mot kvinnor så kändes det nästan hopplöst. Här har jag precis beskrivit mänsklighetens tillkortakommande över en ras och så sitter ett antal fega män bakom en dator och kallar kvinnor de aldrig träffat för både det ena och det andra och hotar dem till döden. Kvinnor som har en åsikt om saker. Och sen skyller på att "Det är bara är text, det är ju facebook. Jag trodde inte hon skulle må dåligt, det var inte så jag menade". I det avseendet känns det ibland som vi inte har förflyttat oss framåt överhuvudtaget när det gäller just respekten för de mänskliga värderingarna. Så hur våra barn använder nätet i framtiden är precis lika viktig ansvarsfråga som den om Kurredutterna.
fredag 8 februari 2013
Idolbilden klarnar
Det är skönt att höra att ens barn tror på en. Enligt barnen skulle jag kamma hem hela skiten. Kanske inte med de orden men jag skulle enligt barnen superenkelt putta ner Hero och springa fortare än Wolf. Vi pratar om Gladiatorerna men det kan även gälla sättet att hantera en snowracer, eller hur man pratar med andra människor. Att vara sina barns idol är ju något av det finaste man kan uppnå, ett slags erkännande att barnen ser upp till en. Att man är en positv förebild och förhoppningsvis föregår med gott exempel. Gör man dessutom rätt grejer är chansen stor att de tar efter.
Av någon anledning så börjar jag se resultat av det nu. Jag vill ju gärna tro att allt hårt slit i papparollen, vuxenrollen och närheten till barnasinnet tillsammans med massor av kärlek faktiskt leder till något bra. Att man inte läser i någon bok att vid 5 och 8 års ålder börjar barnen se sina föräldrar som positiva förebilder. Helt enligt alla normer. Jag menar att den tiden jag lagt ner på ett tydligt och kärleksfullt föräldrarskap är nödvändigt och betydelsefullt för utgången. Jag kommer ihåg när jag för tre år sedan slet lika hårt men att barnen var för unga för att ge mig feedback på mitt uppdrag som pappa. Just då kände jag att jag behövt få ett kvitto på att jag låg rätt till.
Men jag antar att det var för tidigt för sån återkoppling när barnen var 2 och 5. Nu ikväll får jag plötsligt bekräftelse på det jag sökte då. En klapp på kinden från lilleman med djup ögonkontakt utan ett ord, var ändå ett sätt att säga: "Du är inte bara en superstark utmanare i Gladiatorerna, du är en jäkligt bra pappa!" Så tolkade i alla fall jag det.
Det slutar givetvis inte här. Det är ett heltidsjobb och förmodligen det svåraste uppdrag man någonsin kommer att ha ställts inför, föräldrarrollen. Det går inte att slappna av men med viss balans i livet och med lite feedback som tex: "Pappa du fattar ju ingenting" så kan man gå vidare i rollen som idol och ibland superjobbig pappa. Och så får man vara lite "Happy for this moment" och njuta av att tonåren dröjer ett tag till.
Ho Hey
Av någon anledning så börjar jag se resultat av det nu. Jag vill ju gärna tro att allt hårt slit i papparollen, vuxenrollen och närheten till barnasinnet tillsammans med massor av kärlek faktiskt leder till något bra. Att man inte läser i någon bok att vid 5 och 8 års ålder börjar barnen se sina föräldrar som positiva förebilder. Helt enligt alla normer. Jag menar att den tiden jag lagt ner på ett tydligt och kärleksfullt föräldrarskap är nödvändigt och betydelsefullt för utgången. Jag kommer ihåg när jag för tre år sedan slet lika hårt men att barnen var för unga för att ge mig feedback på mitt uppdrag som pappa. Just då kände jag att jag behövt få ett kvitto på att jag låg rätt till.
Men jag antar att det var för tidigt för sån återkoppling när barnen var 2 och 5. Nu ikväll får jag plötsligt bekräftelse på det jag sökte då. En klapp på kinden från lilleman med djup ögonkontakt utan ett ord, var ändå ett sätt att säga: "Du är inte bara en superstark utmanare i Gladiatorerna, du är en jäkligt bra pappa!" Så tolkade i alla fall jag det.
Det slutar givetvis inte här. Det är ett heltidsjobb och förmodligen det svåraste uppdrag man någonsin kommer att ha ställts inför, föräldrarrollen. Det går inte att slappna av men med viss balans i livet och med lite feedback som tex: "Pappa du fattar ju ingenting" så kan man gå vidare i rollen som idol och ibland superjobbig pappa. Och så får man vara lite "Happy for this moment" och njuta av att tonåren dröjer ett tag till.
Ho Hey
måndag 4 februari 2013
Inga regler utan undantag
Kommer ni ihåg när man gjorde specialarbete i trean på gymnasiet? Det skulle vara ett omfattande textmaterial gärna i något utav kärnämnena. Research, fördjupning och analys och man skulle stämma av med en handledare under arbetets gång. En slags förberedelse för högskolan. Jag vet att det fanns en stress när man gick in i vårterminen över detta projekt.
Men när min idé väl dök upp i huvudet var det varken i ett kärnämne eller för den delen tillfredsställande uppslag för min klassföreståndare. Jag mötte motstånd med en gång.
"Unge herr Danielsson, vad skall du i Frankrike att göra? Jag kan inte ge dig ledigt för att du skall göra ett arbete i ett tillvalsämne som Turism, det förstår du väl?"
Mitt specialarbete gick ut på att åka till Val D´Isère och sätta mig in i hur det är att arbeta som reseledare. Därmed skulle jag missa en viktig period i ämnet svenska där drama stod på schemat. Vi skulle alltså spela upp pjäser i grupp och min klassföreståndare hotade med att resan till Frankrike minsann skulle sänka mitt betyg i det som han ansåg vara årets viktigaste vecka.
Jag bönade och bad att få redovisa en pjäs i efterhand vilket inte gick så bra. Min klassföreståndares kamp att straffa mig för att jag undvek kärnämnet och hans dramavecka gick inte att ta miste på. Men min idé om Frankrike var så stark och min övertalningsförmåga var häpnadsväckande framgånsrik. Klassföreståndaren menade att jag spelade ett högt spel med mycket att förlora och med de orden stack jag till Frankrike och bodde med tre reseledande tjejer i 20-års åldern i en vecka. Det var först när jag kom fram på lördagsmorgonen som också de fick veta att de skulle ha en 18-årig "unge" i deras enrumslägenhet på 35 kvadratmeter. Det var inte direkt ett varm välkomnande jag fick.
Solbränd och full av energi kom jag tillbaka till min klassföreståndare och sa att jag ville spela upp en pjäs. Han skrattade åt mig hånfullt och sa: "Ja du unge herr Danielsson, jag måste berömma dig för ditt mod. Du skall få din chans, men bara för att se hur du ska lyckas ta dig ut detta"
Det var väl just den misstron som motiverade mig till att läsa in en hel pjäs utantill och spela upp den som en monolog inför hela klassen. Jag använde hela klassrummet i en halvtimme och den största behållningen var att se klassföreståndaren tappa hakan.
Pjäsen hette Regeln och undantaget och var skriven av en arabisk författare.
I denna dal läste jag in en pjäs utantill
Men när min idé väl dök upp i huvudet var det varken i ett kärnämne eller för den delen tillfredsställande uppslag för min klassföreståndare. Jag mötte motstånd med en gång.
"Unge herr Danielsson, vad skall du i Frankrike att göra? Jag kan inte ge dig ledigt för att du skall göra ett arbete i ett tillvalsämne som Turism, det förstår du väl?"
Mitt specialarbete gick ut på att åka till Val D´Isère och sätta mig in i hur det är att arbeta som reseledare. Därmed skulle jag missa en viktig period i ämnet svenska där drama stod på schemat. Vi skulle alltså spela upp pjäser i grupp och min klassföreståndare hotade med att resan till Frankrike minsann skulle sänka mitt betyg i det som han ansåg vara årets viktigaste vecka.
Jag bönade och bad att få redovisa en pjäs i efterhand vilket inte gick så bra. Min klassföreståndares kamp att straffa mig för att jag undvek kärnämnet och hans dramavecka gick inte att ta miste på. Men min idé om Frankrike var så stark och min övertalningsförmåga var häpnadsväckande framgånsrik. Klassföreståndaren menade att jag spelade ett högt spel med mycket att förlora och med de orden stack jag till Frankrike och bodde med tre reseledande tjejer i 20-års åldern i en vecka. Det var först när jag kom fram på lördagsmorgonen som också de fick veta att de skulle ha en 18-årig "unge" i deras enrumslägenhet på 35 kvadratmeter. Det var inte direkt ett varm välkomnande jag fick.
Solbränd och full av energi kom jag tillbaka till min klassföreståndare och sa att jag ville spela upp en pjäs. Han skrattade åt mig hånfullt och sa: "Ja du unge herr Danielsson, jag måste berömma dig för ditt mod. Du skall få din chans, men bara för att se hur du ska lyckas ta dig ut detta"
Det var väl just den misstron som motiverade mig till att läsa in en hel pjäs utantill och spela upp den som en monolog inför hela klassen. Jag använde hela klassrummet i en halvtimme och den största behållningen var att se klassföreståndaren tappa hakan.
Pjäsen hette Regeln och undantaget och var skriven av en arabisk författare.
söndag 3 februari 2013
fredag 1 februari 2013
Bland salladskål i skärgården
Lyssna på de här namnen: Önska, Village, Royal Design, Hemtex, Änglabacken. Namn som fröjdfullt klingar bra när man säger det och som på något sätt leder en in i en typ av föreställning om vad som man kan tänkas hitta där. Inte är det USBminne, HDMIkablar eller skal till mobilen inte.
Lyssna på de här namnen: Claes Ohlsson, Kjell och Company, Mekonomen, Rusta, K-Rauta. Namn som inte direkt kommer från den romanska språkgruppen. Gubbdagis även kallat.
Utanför Village står Leif. Plikttroget håller han i en papperspåse från Duka och undrar hur lång tid det skall behöva ta gå igenom den lilla boutiqen. Han stampar och tittar gång på gång in i butiken för att se om frun möjligtvis behagar närma sig utgången. Ja men där är ju Börje, han står utanför Hemtex och ser fruktansvärt urtråkad ut. De två gubbarna börjar prata om det lokala hockeylagets insatser och frågar varandra om diverse eldrivna prylar när dom plötsligt ser en man i grov stickad kofta. Flera dagar gammalt skäggstubb, snyggt klädd och med en pondus långt ifrån gubbmagar och besserwisserfasoner i disken på Claes Ohlsson konstaterar båda männen att det är ju han från TV. Ernst passerar förbi männen och ler och traskar rakt in på Village.
Leif ser hotbilden klarna ordentligt och samtalet om den bensindrivna lövblåsen till trädgården med Börje får se till att avslutas. "Nä du Börje, nu får jag allt se om kärringen är klar inne bland krimskramset".
Jag vet inte om detta är ett möjligt scenario men man skulle kanske kunna tro att Village plötsligt skulle kunna intressera en och annan medelålders man om förutsättningarna är dem rätta. Jag har ännu inte varit inne på Village, jag ska till och med erkänna att jag knappt visste var det låg. Men nu vet jag och funderar på att göra ett besök där iklädd kofta och skäggstubb, eller så väntar jag helt enkelt tills förutsättningarna är dem rätta.
Dessutom skall jag ringa till TV4 och fråga om de kan tänkas göra ett Mia på Gröta med några mindre kända personer. Jag kan också simma ut som Gustav Hammarström, åker gärna flakmoppe och går ensam med Mia bland salladskål i skärgården och äter skaldjur. Jag älskar verkligen det programmet och befäster härmed i min blogg att Mia Skäringer är Sveriges roligaste kvinna.
Mia! Det är bara att ringa! Jag kan komma med några förslag på övriga okända gäster.
Lyssna på de här namnen: Claes Ohlsson, Kjell och Company, Mekonomen, Rusta, K-Rauta. Namn som inte direkt kommer från den romanska språkgruppen. Gubbdagis även kallat.
Utanför Village står Leif. Plikttroget håller han i en papperspåse från Duka och undrar hur lång tid det skall behöva ta gå igenom den lilla boutiqen. Han stampar och tittar gång på gång in i butiken för att se om frun möjligtvis behagar närma sig utgången. Ja men där är ju Börje, han står utanför Hemtex och ser fruktansvärt urtråkad ut. De två gubbarna börjar prata om det lokala hockeylagets insatser och frågar varandra om diverse eldrivna prylar när dom plötsligt ser en man i grov stickad kofta. Flera dagar gammalt skäggstubb, snyggt klädd och med en pondus långt ifrån gubbmagar och besserwisserfasoner i disken på Claes Ohlsson konstaterar båda männen att det är ju han från TV. Ernst passerar förbi männen och ler och traskar rakt in på Village.
Leif ser hotbilden klarna ordentligt och samtalet om den bensindrivna lövblåsen till trädgården med Börje får se till att avslutas. "Nä du Börje, nu får jag allt se om kärringen är klar inne bland krimskramset".
Jag vet inte om detta är ett möjligt scenario men man skulle kanske kunna tro att Village plötsligt skulle kunna intressera en och annan medelålders man om förutsättningarna är dem rätta. Jag har ännu inte varit inne på Village, jag ska till och med erkänna att jag knappt visste var det låg. Men nu vet jag och funderar på att göra ett besök där iklädd kofta och skäggstubb, eller så väntar jag helt enkelt tills förutsättningarna är dem rätta.
Dessutom skall jag ringa till TV4 och fråga om de kan tänkas göra ett Mia på Gröta med några mindre kända personer. Jag kan också simma ut som Gustav Hammarström, åker gärna flakmoppe och går ensam med Mia bland salladskål i skärgården och äter skaldjur. Jag älskar verkligen det programmet och befäster härmed i min blogg att Mia Skäringer är Sveriges roligaste kvinna.
Mia! Det är bara att ringa! Jag kan komma med några förslag på övriga okända gäster.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)