Det här året går mot sitt slut och ett nytt skall ta vid. När jag går i affären med vad som kan uppfattas som resten av stadens invånare, slår det mig att detta kanske inte är den dag jag skulle valt att handla på. Inte med två barn som utan tvekan hade energi nog att genomföra en Iron Man och behöver få utlopp för det. Och inte med mig som egentligen är ganska trött på människor i allmänhet efter en månads intensiv julhandel. Nåväl vad gör man när kylskåpet gapar med sin tomhet och det enda som ser festligt nog att sätta tänderna i är den sista skinkskivan som legat alldesles för länge i en öppen förpackning. Ja då är det dags att göda mataffärens redan välfyllda kassaapparater med sina surt förvärvade pengar i ett försök att skapa ett kylskåp värt att öppna igen.
Jag går förbi en frysdisk med blåa kartonger i. Hummer läser jag på kartongen och tänker "Den här stackarn är nog inte fångad i Helgasjön". Av flera skäl, kartongen, den är nedfryst, aldrig hört talas om insjöhummer och kanske för att priset är kusligt nära kilopriset för lösgodis. Jag lägger tillbaka förpackningen på sin plats och nöjer mig det här nyåret med att jag åtminstone fått hålla in en inpackacketerad hummer.
Min egen vagn har börjat fyllas rejält när den plötsligt når min hälsena på höger fot. Trots flera uppmaningar att ta det lugnt har mina barn lyckats med det som förmodligen har dödstraff som påföljd i Saudiarabien. Nämligen att köra på någon på hälarna med vällfylld kundvagn i stål. Smärtan vet inga gränser och för första gången ser barnen att deras handlande i dubbel bemärkelse har fått deras pappa ur balans. Pedagogiska ord och förklaringar är överflödiga i denna stund. Inte ens en balanserad tvåbarnsfar i årets slutskede kan värja sig mot svordomarnas förlösande krafter. Svordomar är ett primitivt sätt att uttrycka sig men aldrig har dessa fyllt en större funktion. Och när äldsta barnet som också hade huvudansvaret för transporten av 20 kg vagn i stål säger att man inte får svära, ja då är det mer eller mindre färdighandlat för det här året.
Om man skall summera det här året och det kanske man ska. Jag brukar förvisso alltid blicka framåt men 2012 innehåller ändå något som gör en blick bakåt väl värd att ägna. Det var året då kroppen fick sig en rejäl utmaning. Det var året då man stod framför rapparen Petter och sjöng med i Lasse Berghagens "Stockholm i mitt hjärta" i en modern form av allsång. Det var året då musiken inte bara betraktades som bakgrundsljud, utan något mer. Året då man sålde nya längdskidor till de som redan hade. Året då man la oändligt massa kvalitetstid i stadens gröna park och ett år som avslutades med en tre timmar lång vals, skadad hälsena och närkontakt av frigående hummer i kartong.
Ser fram emot nya utmaningar 2013. Vem vet vad som väntar bakom årskiftet?
I min undersökning om den bästa jullåten kom det in en hel del förslag och det tackar jag som vänligast för. Inga direkta överraskningar får man väl säga. Några gillar det det där klassiska svenska stämningsfulla andra gillar det amerikanska inslagen. Det blir inget "Fel låt vann" här. Det här är ju en subjektiv bedömning och varje människa har sin uppfattning och sina minnen att relatera till kring julmusik. Men ärligt talat! Vem fan sa att Midnatt råder med Lill Lindfors skapar harmoni i julstöket?
Tack och lov ingen! Ingen skulle förmodligen våga bli raderad från min vänlista. Midnatt råder förvisso då och då men när Lill förstörde den här sången för mig så kunde jag aldrig mer delta i ett klassiskt luciatåg. För mellan ettan och sexan har det trippats fram på tårna, lyssnat och spejats en hel del och jag kommer ihåg att just tomtarnas visa var höjdpunkten, ja ända tills Lill skulle sätta sin prägel på den lite. Och som hon gjorde det! Men jag har lämnat det bakom mig nu och ser framåt.
Ingen jul utan ett vackert budskap och här kommer ett från mig:
Till den som ensam är skänker jag en tanke. Till de som mist någon de firat jul med i alla år visar jag mitt deltagande Till de som firar jul på skillda håll önskar jag ett snart återsseende
Så här i juletid måste jag ju också nämna något om vår älskade och hatade Ernst Kirchsteiger. Vår alldeles egna mysfarbror iklädd ylle från topp till tå och halsdukar som hänger trändigt spretigt runt halsen. Det han inte kan om hemmet när det gäller inredning och snygga uppläggningar av mat är sannerligen inte värt att veta. Om man får lust att pressa en apelsin så gör man det. Att se möjligheter i kvistar, kottar och mossa är hans signum och han går rakt igenom rutan om man är.......................................................och gillar TV4. Vi får hoppas att Bergs flytt inte inspirerar Ernst att göra likadant. Jag tror att kanalen behöver honom mer än nånsin nu när Jidhe har klämt finnar på näsan och reklamen är längre än själva programmen.
Jag önskar eder alla en fröjdefull jul och hoppas att ni orkar fortsätta läsa min blogg!
Det råder ingen tvekan om att julen står för dörren.Det lackar mot jul och i butikerna hörs TRIAD, Wham och Crosbys klassisker. Vid inslagningsdiskarna rivs det papper och krullas snören så det står härliga till. Mor och farföräldrar går in i butiker de aldrig varit förr i jakten på någon för dom obegriplig teknikpryl.
Hörlurar till ungdomarna, pingisbord till barnbarnen, mysbyxor till den ömma modern på 94, mössa och vantar till pappan, igen och träningskläder till mamman som hon traditionsenligt byter i mellandagarna pga. fel storlek. Ja listan är lång på saker som tomten sen ska leverera den 24:e.
Det strävsamma paret på närmare 69 har provat skor till mannen i en halvtimma och allt är klart. Då säger frun till mannen: "Gå du i förväg" och vänder sig mot mig. "Kan du smuggla skorna till kassan och ta bort prislappen, gubben får inte se". Men herregud! Är inte ni för gamla för gömma nyckeln tänker jag. Gubben må vara gammal men inte korkad, väl? Ska vi verkligen smyga med något han varit med att prova ut? "Ja, det skall bli en överraskning viskar hon fastän gubben är långt borta, och han hade svårt att höra även när han satt en halvmeter från henne. Så risken att denna "topphemliga" julklapp läcker ut bedömer jag som tämligen riskfritt.
Det här med att vuxna människor byter julklappar eller pengar och försöker hemlighålla med att slänga ut rökridåer och täckmantlar finner jag en smula pinsamt. Och jag vet inte om det är så charmigt heller. Jag vill slå ett slag för överraskningsmomentet. Överraska din fru, sambo flick- eller pojkvän med något de absolut inte förväntat sig. Det måste väl ändå vara en större glädje än den min man får av en som bara tycker att julklappspappret stökar ner ännu mer och sen utbrister "precis vad jag önskat mig" traditionsenligt.
Ja julen står verkligen för dörren och den ligger ju "rätt" i år. Om man är arbetstagare. Det är inte arbetsgivarnas jul i år minsann. Och till de som för sig med dessa uttryck säger jag: Shut up and suck!
Jag sitter längst uppe på toppen av backen på en sprillans ny snowracer. Farfar har tagit ansvaret för mina barn och jag skall nu få en 22 sekunders åktur nerför en brant backe. Jag försöker välja ut ett spår som ser lagom svårt och utmanande ut men som ändå ser såpass realtistiskt ut att jag kan sitta kvar hela vägen. De här 22 sekunderna skall inte resultera i ett fall. Brevid mig står en annan pappa på en plastbräda, hans barn klarar sig själv. Vi nickar till varandra i samförstånd, vi känner båda att en långa väntan är över. Det är här och nu som gäller. Ta vara på den här chansen. Utan att säga ett ord kan vi se den glädje vi delar över snö kyla och riktigt bra underlag.
Jag släpper på bromsen och snowracern börjar glida. Jag kommer snabb upp i en hastighet som känns oroväckande hög men med lång erfarenhet parrerar jag alla ojämnheter med odiskutabel skicklighet likt en befälhavare på en rymdfärja på sin väg mot rymdstationen ISS. Det här bör man inte skoja bort, jag fick verkligen plocka fram alla mina färdigheter för att till slut docka ner vid slutstationen. Och vad gör mina barn? Bygger snögubbe med farfar. De har inte sett någonting! Jag slår ett getöga över axeln för se om jag kan se den andra pappan. Han har har dockat framgångsrikt på den ryska sidan och vi gör tummen upp för att bekräfta att de gamla takterna sitter i.
I det här läget undrar jag vilken glädje som egentligen är störst. Att barnen äntligen kan göra en snögubbe, att barnen leker över generationsgränserna, att det lackar mot jul. Eller att jag i 21,9 sekunder kan bibehålla den höga koncentration det krävs för att landa en snowracer på Kennedy Airforce base. I de flesta fall bryr jag mig om hur barnen mår men här fick barnasinnet med all den egoism som hör till mig att glömma allt annat än den adrenalinkick som klassisk vinteraktivitet kan bjuda en 37 årig tvåbarnsfar på.
Jag känner att situationen kräver det. Mitt förhållande till blommor skall ut i rampljuset. Endast genom att möta mina rädslor och tillkortakommanden inom botaniken kan jag gå vidare och få ett sundare förhållningssätt till det som kan lysa upp ett fönster. "Fear is not your enemy, it is a compass pointing you to the areas where you need to grow" Ett citat som kom direkt från Kanada tidigt i morse och jag tänker på just en liten del av meningen. "where you need to grow" Är det den lilla pusselbiten av det stora livspusslet som saknas. Att ta hand om och sköta det som växer? Eller är det jag som ska växa upp? I kapp med en solros för att på något sätt tävla på samma villkor. Eller är det just symboliken i själva växandet som är det viktiga? Vad är det för mening att ställa alla dessa djupa frågor innan jag satt mitt första frö? Ja nu tänker ni: Har han aldrig haft några blommor? Jodå visst har jag haft blommor men jag har hela tiden påstått att mina fönster är felriktade. Alla vetter mot norr och hur skall man nånsin få en blomma att växa utan ljus? Ja man kan ju börja med lite vatten har jag hört. Och det är just där problemet ligger. Man måste vattna. Jag har kannan, jag har vattnet men saknar förmågan att synka dessa med hur ofta och hur mycket.
Jag kommer nog aldrig bli den som planterar om, stökar och bökar i jorden eller blir helt euforisk över ett frö som blivit en blomma. Jag vet att lavendel ofta används i duschcreme och i Gösta Linderholms låtar. Jag tackar för alla tips jag fick på Facebook men jag känner ändå att hyacinten ligger mig närmast om hjärtat.
Operetten Läderlappen hade premiär 1872. Den 4:e april för att vara exakt. Att man sitter här 140 år senare och ser samma manus fast i en modernare tappning är egentligen ett ganska bra erkännande till Johan Strauss d.y. Och även om man inte på något sätt betraktar sig själv som någon operakännare så måste jag ändå erkänna att den här typen av föreställningar ger mig något. Även Carmen och La Traviata som jag tidigare sett har också varit riktigt bra. I den här föreställningen har humorn en central roll och det märktes i sista akten.
Utanför Kristina Nilsson salen ser man tydligt att det inte är The Sounds med Maja Ivarsson man skall gå och se. I folkvimlet strax innan första akten märker man tydligt att man inte smälter in i gruppen. Att vara en stark bidragare till att sänka medelåldern känns skönt. Jag saknar inte heller den klassiska plastkammen som rättar till ett för övrigt elektriskt hårburr på kvinnan över 60 vid garderoberna. Frågan är om det verkligen blev bättre eller sämre? Rena rama Margaret Thatcherfrisyren. Det är trivsamt att man klär upp sig dock även om mina trasiga jeans fångade ett och annat skeptiskt öga av någon som möjligtvis rent tekniskt hade kunnat se premiären 1872.
Och så har vi pausen. Här skall drickas ett glas vin, ett drag med kammen, igen. Och lite mingel i foajén. Nu skall vi försöka slå ihjäl en halvtimma. Och bara att ta sig ut från Christina Nilsson salen tog 10 minuter för lite trötta ben och ytterligare 10 minuter att ta sig in. 5 minuter i kö och då förstår ni vad ett glas vin på 5 minuter kan göra med någon som motvilligt följt med sin fru till några som gapar i 2 och en halv timma i en mörk lokal. Nej jag såg faktiskt inga trötta ögon. Johan Strauss d.y. saknar absolut inte förmågan att hålla publiken vakna. Tvärtom ger fängelsescenen känslan av en buskismonolog á la Stefan och Krister och skratten duggar tätt i lokalen.
Någonting inom dig säger att den som håller på med teater, opera, musikal eller operett måste besitta en enorm koncentration för att ro i hamn en sån här föreställning. Inga omtagningar, ingen som regisserar dig under tiden och inga klippningar i månader efter inspelningen. Jag är alltid imponerad efter en sån här föreställning och jag måste erkänna att musiken går rakt in i hjärtat.
Plastkammen lämnade jag hemma den här gången men en Center och ett glas vitt till en operett från 1872 var tillräckligt med kultur för denna månaden.
