För att vara det elfte största språket i världen är själförtroendet hos våra tyska "vänner" oroväckande högt. Åtminstone när det kommer till hur, var och när man ohindrat använder sitt språk i olika sammanhang. Att komma till Sverige för att se älg, röda stugor och natur betyder inte per automatik att allt är som hemma. Vi står inte här med vårt kungahus till förfogande och väntar på att få damma av våra bristfälliga tyskakunskaper i något slags fjäsk bara för att ni kommer på besök. Tyskan må vara ett stort språk i EU men Penjabi är större och det språkets användare åker inte till främmande länder och talar sitt språk i matkassan, eller hur?
Så varför envisas man med i full vildmarksutstyrsel utan tillstymmelse till ödmjukhet påtvinga en stackars sporthandlare i djupaste Småland sitt fruktansvärda bräkande i något som lätt kan tas för en halssjukdom?
Jo det skall jag tala om för er. Man vill dölja det faktum att engelskan som har några hundra miljoner fler talare har ett antal ord som börjar på th inte går att uttala. Där blir tysken, fortfarande iklädd sin vildmarksutstyrsel ett offer för språkets dynamiska sprängkraft. Att använda tungan lite längre fram mot tänderna som man gör i de två dominerande språken spanska och engelska istället för en avvaktande och ihållande position runt svaljet (tyskan) blir tysken näst intill hanikappad och lätta, vanliga ord som tex. thanks blir "sanks" och får en helt ny betydelse. Mouth blir mouse osv.
Om man nu ändå känner sig så begränsad att man måste använda sig av sitt eget språk i ett annat land så kan man åtminstone ställa frågan först. "Pratar ni tyska" och gärna på engelska då förstås. Att börja med "Sprechen sie deutsch" stärker inte den allmäna uppfattningen om tyskar. Tvärtom! Ett råd till alla er tyskar med vildmarksbyxor och fleecetröjor i den svenska sommarvärmen: Använd gärna tyskan men helst i de länder man talar tyska.
Jag sneglar in genom glasdörren och ser 25 personer ligga på golvet, alla med axlarna och fötterna i golvet och skjuter upp rumpan så långt det går. Det finns givetvis ett yoganamn på denna ställning men jag har inte lärt mig detta ännu. Tankarna går snabbt tillbaka 30 år till mitt rum som mamma lånade för att gympa till Susanne Lanefelt på kasettband (för mina yngre läsare:Compact Cassette, är ett analogt, magnetiskt lagringsmedium för ljud och data.) med tillhörande bok. Där instruerade Susanne just denna övning samtidigt som hon skrek kniiiip, och då menade hon stjärten. Jag tror till och med hon sa det.
När jag ser alla ligga där så tänker jag att där kommer jag också att ligga och knipa till någon cool musik och inte till Words (don´t come easy) med F.R David som var fallet med Susanne Lanefelt. Men för att komma till just den ställningen måste jag först boka pass. Och DÄR är jag nybörjare i allra högsta grad. Jag betraktar schemat för gruppträning, bodybalance, bodystep, cxworks, RPM, sh´bam och känner mig lika vilsen som jag gör i den färska kryddhyllan i mataffären. 14 sorters krukor med grönt i och plast runt omkring. Och boka kan man göra via en "app" i telefonen. Ja app vet jag var det är, låt oss börja där. Nu har jag alltid haft hyfsad kordinationsförmåga men hur gör jag för att inte hamna längst framför spegeln till allas beskådning i ett afrodanspass ofrivilligt?
Jag känner att nu kan jag närma mig en ny bekantskapskrets bara genom att säga "Jag körde bodycombatpass med Cissi i torsdags" Va, hur låter inte det? Jag har innerst inne alltid velat säga det. Men mina fördomar mot gruppträning har hindrat mig, ända tills nu. Ett steg närmare den kretsen tog jag mig igår när vi satt nere vid sjön med ett glas vin (eller flera) och några vänner visade lite olika moves på gräsplanen. Det hela slutade med lite undervisning i crawlteknik av en som kan, superduktig!
Nä det skall nog lösa sig. Här skall bokas pass, med förhoppning om att jag kan stå på stranden i Barcelona och bli tagen för ett tvätthjälpmedel. När jag tittar genom glasdörren ännu en gång ser jag att Susanne Lanefelts trikåer och benvärmare är borta. Tur känner jag, för det kommer att krävas mod inför första passet så det är skönt att slippa oroa sig för hur benvärmarna sitter.
Du sitter på bussen in till stan och vid en hållplats stiger en man på. Av utseendet att döma och hans klädstil gissar du att den mannen har skippat tvålen ett antal dagar. Bussen är nästan full som så när på ett par lediga säten, varav en ledig plats brevid dig. Han har under det första 3 sekunderna granskats från topp till tå av samtliga i bussen och nu höjer han blicken bakåt i bussen för första gången i syfte att hitta en plats. Det han nu ser är med all sannolikhet en buss full med människor som tittar ut genom sina fönster. Du själv har i ett tafatt försök att utesluta möjligheten till hans sällskap placerat din väska på den lediga stolen. Dessutom blundar du för att lura stackaren att du sover i ännu ett försök att göra det obekvämt för honom att slå sig ner.
Känner ni igen detta? Jag gör det absolut. Vad du än gör, få inte ögonkontakt med denna människa. Då är du körd, du är rökt helt enkelt. Straffet för detta är kanske 10 minuters bussfärd sittande brevid en medmänniska. Du kanske till och med måste nicka inställsamt eller det värsta av allt, prata med en främling. Detta asociala spel är vi mästare på här uppe i norr. Men det visar sig att detta också är ett fenomen i det annars så öppna Amerika. En student vid namn Esther Kim vid Yaleuniversitetet har rest kontinenten runt i tre år. Kors och tvärs med Greyhoundbuss i syfte med att kartlägga våra sociala beteenden när nya resenärer stiger på. Faktum är att det hade varit just en sån studie som jag mycket väl skulle velat utföra själv. Kanske blir det en liknande studie i människors sätt att skriva på facebook. Nu skall jag gå och lyssna på Anders Glennmark.
Min mamma följde troget med pappa på alla westernfilmer fast hon egentligen inte gillade den typen av filmer. En ung Clintan går runt och spottar lite grann och skjuter en massa folk till höger och vänster. Och inte säger han mycket heller. Allt detta med bakgrundsmusik gjord av en italienare vid namn Ennio Moricone. Därav uttrycket "Spaghettiwestern". Specialeffekterna var få och väldigt dåliga och pappa var en cowbo själv när han gick från biografen till bilen.
Ikväll vara jag och såg Batman på bio, jag tog inte med mig någon tjej för jag är inte säker på att de uppskattar den typen av film. Men jag blir som ett barn. Här finns det gott om specialeffekter och cool musik. Det är inte Woody Allen som regiserar och inte Lasse Hallström, inga gubbsjuka män i storstäder och ingen chokladtillverkning i pittoreska franska byar. Nä hårdkokt action hela vägen. Jag fick en liten resumé på vägen ut av ett gäng killar, -"Den var lite seg i mitten när dom pratade så mycket". Men det kändes ändå som grabbarna var nöjda. Jag själv gick ut från bion och kände att jag fick lägga band på mina armar då de helt okontrollerat ville fäkta i luften precis som Batman. Gick förbi polishuset och hoppades nästan på att få se poliskommissarie Gordon på trappan. Precis när jag skall gå över järnvägen och jag måttar en spark mot tegelväggen till kyrkogården börjar signalen för tågövergången att ljuda högt och jag hoppar till. Bommarna fälls ner och jag känner mig plötsligt mer lik Lille Skutt än En superhjälte i svarta läderkläder.
Besvikelsen över att inte få se en Catwoman på vägen hem tyder på att mitt biobesök ändå bara är en skön flykt från verkligheten och vardagen. Kanske blir det något djupare nästa gång. Jag läser biorepertoaren över de närmaste månaderna. Spiderman, Hamilton 2, Bourne och James Bond. Det ser ut som om jag får gå på bio själv ett tag till.
