När jag vaknade och reste mig upp från sängen såg jag havet. Visserligen en bra bit bort men ändå, jag såg havet. Bortom alla hustaken glittrade det blå Medelhavet och kallade på mig. Att se havet det första man gör när man vaknar tror jag ger förutsättningar för att varje dag kommer att bli en bra dag. Det är mitt drömboende att varje dag kunna vakna och se havet.
Efter att ha passerat en hotellobby i all sin marmorprakt och med sin ljusa och fräscha interiör passerar vi i något som liknar en tunnelbanespärr och ja, faktiskt med ett passerkort i handen. Så funkade det på det hotellet. Jag är inte helt säker på att jag ville veta varför. Men så fort man sätter sin fot ute på gatan så sätter mina sinnen igång att arbeta. Särskilt när man som vanlig dödlig svensk med begränsad reskassa sätter stort värde på de tilfällen som ges till utlandssemester. Det första som slår en är ljudet av trafik. Som Lena beskrev det tidigare befann vi oss bland betong och stål och som så ofta i denna miljön blir trafiken ett evigt dånande inslag i stadsbilden. Som skrikande apor i djungeln? Nja kanske inte riktigt, men till en början hör man ju alla ljud och efter hand vänjer sig örat och filtrerar bort ojämnheterna till ett enda dovt surr. För mig var tempot den största omställningen och ljudet av smattrande gummi från bilens däck mot brunnslock och andra ojämnheter i gatan den största skillnaden. Och när man i Sverige tittar till vänster, höger och sen vänster igen innan man går över gatan så gjorde man om detta ytterligare en gång för att försäkra sig om att inte bli ett frimärke på vindrutan i en gulmålad Seat.
Lukten av varm asfalt och avgaser blandat med nybakat bröd och bakverk kan ju knappast jämföras med porlande bäck vid Siljanstranden i Dalarna men båda har en charm, särskilt för ett betongbarn som jag. Storstadpulsen i en sydeuropeisk stad söker man ju av en anledning och det ena förtar ju inte det andra. Men charmen i att strosa i och känna dofter gör sig påtagligt i just värmen. Och det är en annan slags värme än den man känner hemma. Sen gör det inte saken sämre att alla för ögat synliga intryck ger en imponerande känsla av nyfikenhet som inte går att uppnå hemmavid.
Klockan är strax efter nio och i jakten på ett frukostställe mellanlandar vi på ett bageri och köper med oss fyllda croisanter med nötig chocklad och en platt kaka av något slag med ett gigantiskt lock av florsocker på. Frukosten är inte på något sätt imponerande men vid varje tugga eller vid varje mun kaffe som värmer halsen ger Familia Sagradas ståtliga fasad något att titta på. Detaljerna är oändliga och frukosten blir inte så tokig ändå. En och annan byggnadsställning som klättrar längs det ojämna väggarna stör givetvis helheten men vad gör väl det? Tornens strävan mot atmosfären är imponerande och det var väl just den utsikten som gjorde frallan och kaffet onödigt dyr. Därför fick den nötiga chockladfyllningen följa med kaffet ner i magen i ren kompensation. Det var kanske inte helt uppskattat av caféägaren.
Florsockret från den platta kakan hade svårt att ligga still. Inte konstigt med tanke på att den förtärades i en öppen buss i full rusningstrafik. I en snittfart på dryga sjuttio målade florsockret ett clownliknande utseende i våra ansikten på väg mot stadens sydligare delar. Efter ett besök vid stadens stolthet Camp Nou sökte vi oss ner mot havet igen. Där havet finns där finns också själen, kanske någon tänkare sagt. Jag vet inte. Men så känner jag i alla fall. Och en god vän till mig tipsade om ett ställe med världens bästa Strawberry Daquiri. För de som ännu inte har besökt Zahara Lounge Bar så kan det varmt rekommenderas för dom som gillar att dricka drinkar. Fruktansvärt goda!
En dag i Barcelona ger så många intryck och inte blev det sämre av att man var där i kärlekens tjänst. Att ta dagen som den kommer och inte planera för mycket. Så tycker jag att Barcelona skall upptäckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar