Min farmor brukade på äldre dar stiga upp runt halv fem på morgonen och dricka en kopp kaffe och betrakta tidningsbuden från sitt köksfönster som slet mellan portarna i sjuvåningshuset. I denna arla morgonstund då fåglarna sjunger upp för varandra, tidningsbuden sliter med trycksvärtade tidningsblad och en och annan spårvagnschaufför fått det otacksamma arbetspasset att köra tom vagn genom stan. Då satt hon där accompagnerad av en tickande väggklocka och löste lördagens stora korsord med en kopp nybryggt kaffe. Idag kan ja se en viss tjusning med det som jag då tyckte var ett typiskt åldersdrag.
Vid 38 års ålder sitter jag här själv med en kopp kaffe och två knäckebrödsskivor smörade på fel sida men med härligt fräscha ostskivor på. Men jag löser inga korsord och klockor är så digitala idag att något ljud ifrån dem går ej att tyda ens om man var en fladdermus. Nä ljudet av min snart femåriga sons andetag ifrån min säng blir ljudet att lyssna på under tiden jag surfar runt på internet.
Bland nyheterna denna morgon får jag veta att ett spädbarn dött av en superstorm, att en finsk-svenska rappare vunnit TV4:s stora danstävling och att en stockholmsrappare vid namn Petter blir den förste att släppa ett bubbelvin. Det som också går att läsa på internet är det finns fina hotell i huvudstaden, man kan läsa om vad fd. kändisar gör nu 10 år efter karriären och vad mina vänner gjorde igår som var så intressanta att det var värt att lägga ut på Facebook. Jag tror att den här tidiga morgonen skulle kunna förtjäna ett "Da shit" Saturday morning is da´shit! Nu vet jag att en sån här statusuppdatering knappast går hem hos folk under 38 men några vänner har jag faktiskt över denna aktningsvärda ålder, vi får väl se om denna typ av da`shit kan gillas av dem.
"Livet blir inte alltid som man tänkt sig". En klyscha lika vanlig som uttryckets innebörd i sig. För vilka kunde förutspå allt det som hänt? Knappast någon. Hur roligt hade livet blivit om man redan visste allt? För somliga hade det säkert varit jätteskönt att veta vad morgondagen hade att erbjuda i detalj. Vissa mår kanske tom dåligt om inte dagen går som man planerat. Själv gillar jag att följa rytmen i det som händer här och nu. Jag vill inte direkt säga att jag liknar en död fisk men kan ändå förlika mig ibland med tanken att bara följa strömmen och ta saker och ting som det kommer. Om det nu innefattar en kopp kaffe innan tidningsbudet tryckt i sin första lördagsupplaga med 4 delar i en allt för trångt brevinkast vet jag inte men det känns ändå så.
Att följa strömmen kan vara da`shit!
fredag 31 maj 2013
lördag 18 maj 2013
Eurovision Song contest
Var är kapellmästarna? Var är är mikrofonsladdarna? Var är mikrofonerna? Och var är Eurovisionvinjetten? Precis framför scenen stod alltid en kappellmästare som fick sin lilla presentation i TV-rutan innan och varje land hade med sin alldeles egna kapellmästare. Vi hade Anders Berglund i många år men när hans jobb ersattes med ny teknik fick han sätta sig med en långhårig pianist i ett oliidligt spännande underhållningsprogram på fredagarna. Ungerska kapellmästare hade ofta skägg och långa namn med massvis av konsonanter i.
Det var dåligt med eldeffekter och fyrverkerier som sprutades över scenen men en och annan lampa kunde man se. Mikrofonsladdar ringlade sig på scengolvet likt värsta ormscenen tagen ur en Indiana Jonesfilm och mig veterligen förekom inga människor inlåsta i glasburar. Eurovision song contest har utvecklats och tur är väl det. Europa har blivit större och man undrar egentligen hur många stater som kan komma upp ur gamla Sovjetunionen. Nästan alla sjunger på engelska men några få väljer ändå sitt modersmål. Den finsk-urgiska språkgruppen tycks vara stark representerad i just detta sammanhang och det kan ju diskuteras som det är en styrka eller svaghet att övriga Europa inte fattar ett dyft av vad som sjungs.
Tävlingen börjar en hel vecka innan där ytterligare en mängd länder ska slås ut innan finalen. Om någon frågade mig hur många länder Europa har hade jag numera gissat på ett hundratal. Dessa sändingar konkurrerar med vintersporten Ishockey i hänryckningens tider och därför har jag valt att just hänryckas lite i all pollenprakt och därmed valt bort alla försändningar och menlösa gruppspel. MEN igår valde jag ändå att se finalen. Jag såg för första gången en hel sändning inklusive omröstning och måste säga att jag gillade det. Dessutom valde jag att följa tävlingen på twitter och det ger evenemanget en dimension till. Det är så roligt att följa alla kommentarer där.
Jag håller desutom på att lära mig allt om hashtags och Eric Saade till Petra #MILF?????
#Om #någon #märkte #igår, #så #tippade #jag #Danmark #som #segrare. Innan omröstningen, märk väl!
Det var dåligt med eldeffekter och fyrverkerier som sprutades över scenen men en och annan lampa kunde man se. Mikrofonsladdar ringlade sig på scengolvet likt värsta ormscenen tagen ur en Indiana Jonesfilm och mig veterligen förekom inga människor inlåsta i glasburar. Eurovision song contest har utvecklats och tur är väl det. Europa har blivit större och man undrar egentligen hur många stater som kan komma upp ur gamla Sovjetunionen. Nästan alla sjunger på engelska men några få väljer ändå sitt modersmål. Den finsk-urgiska språkgruppen tycks vara stark representerad i just detta sammanhang och det kan ju diskuteras som det är en styrka eller svaghet att övriga Europa inte fattar ett dyft av vad som sjungs.
Tävlingen börjar en hel vecka innan där ytterligare en mängd länder ska slås ut innan finalen. Om någon frågade mig hur många länder Europa har hade jag numera gissat på ett hundratal. Dessa sändingar konkurrerar med vintersporten Ishockey i hänryckningens tider och därför har jag valt att just hänryckas lite i all pollenprakt och därmed valt bort alla försändningar och menlösa gruppspel. MEN igår valde jag ändå att se finalen. Jag såg för första gången en hel sändning inklusive omröstning och måste säga att jag gillade det. Dessutom valde jag att följa tävlingen på twitter och det ger evenemanget en dimension till. Det är så roligt att följa alla kommentarer där.
Jag håller desutom på att lära mig allt om hashtags och Eric Saade till Petra #MILF?????
#Om #någon #märkte #igår, #så #tippade #jag #Danmark #som #segrare. Innan omröstningen, märk väl!
tisdag 14 maj 2013
Meningen med livet
Tåget rullar in mot Köpenhamns centralstation 10.47 lördag förmiddag. Ut stiger två ståtliga grabbar fulla av förväntan på dagen. Förväntningarna ligger inte i ett fullspäckat program med 13 öl i kroppen, tvärtom ligger förväntningarna på ett plan av att känna in atmosfären, ladda vardagsbatterierna och behandla livets utmaningar på ett avslappnat sätt. Båda vet nog ganska säkert att de förväntningarna kommer att infrias eftersom de i mångt och mycket delar synen på livet.
Köpenhamn känns kontinentalt och nästan lite exotiskt, särskilt när man spenderar hela året i en liten stad i Småland. Kontrasterna är stora och storstadspulsen gör sig påminnd på flera olika sätt. Endast 2,5 timmar från Växjö kliver man av tåget och ramlar praktiskt taget in på Rådhusplatsen. Man hör surret av ett annat språk, märkligt nog nästan helt obegropligt ibland. Ljudet av trafiken, folkvimlet och byggarbetsplatserna skapar en plats där man blir en i mängden, nästan lite osynlig och den känslan är faktisk efterlängtad känner jag. Till skillnad från Växjö där man faktiskt blir igenkänd ganska ofta
Behovet av att få smälta in har vuxit den senaste tiden och därför blev Köpenhamn den plats som min vän och jag valde för att bena ut livets stora frågor. Att sitta i Nyhavn med ett glas öl i handen och ställa sig den eviga frågan "Vad är meningen med livet?" ställer vissa krav på omgivningen. Nummer ett känns ganska central och viktig. Någon som lyssnar eller har nåt att komma med själv för den delen, Check! på den.
Nummer två är lika självklar som ettan. Någon som vågar ta i en sån allvarlig fråga, Check! på den.
Tre, någon man kan skratta med och säga sanningen till i alla lägen, Check! på den med. Som ni förstår handlar detta blogginlägg om glädjen över att ha en vän man kan lita på i alla lägen.
Köpenhamn känns kontinentalt och nästan lite exotiskt, särskilt när man spenderar hela året i en liten stad i Småland. Kontrasterna är stora och storstadspulsen gör sig påminnd på flera olika sätt. Endast 2,5 timmar från Växjö kliver man av tåget och ramlar praktiskt taget in på Rådhusplatsen. Man hör surret av ett annat språk, märkligt nog nästan helt obegropligt ibland. Ljudet av trafiken, folkvimlet och byggarbetsplatserna skapar en plats där man blir en i mängden, nästan lite osynlig och den känslan är faktisk efterlängtad känner jag. Till skillnad från Växjö där man faktiskt blir igenkänd ganska ofta
Behovet av att få smälta in har vuxit den senaste tiden och därför blev Köpenhamn den plats som min vän och jag valde för att bena ut livets stora frågor. Att sitta i Nyhavn med ett glas öl i handen och ställa sig den eviga frågan "Vad är meningen med livet?" ställer vissa krav på omgivningen. Nummer ett känns ganska central och viktig. Någon som lyssnar eller har nåt att komma med själv för den delen, Check! på den.
Nummer två är lika självklar som ettan. Någon som vågar ta i en sån allvarlig fråga, Check! på den.
Tre, någon man kan skratta med och säga sanningen till i alla lägen, Check! på den med. Som ni förstår handlar detta blogginlägg om glädjen över att ha en vän man kan lita på i alla lägen.
söndag 5 maj 2013
1 eller 5. Vad är skillnaden?
På Strandbjörkets lekplats ser man lätt vilka som är förstagångsföräldrar och vilka som kanske har en fem sex stycken. Första barnet har två krockkuddar runt sig hela tiden. Den fysiska krockkudden består av en mamma och en pappa på var sida om rutschkanan. Om inte båda håller så manar åtminstone den icke aktiva föräldern på den som håller hur denne skall hålla. Riskmomenten hålls hela tiden på en nivå som kan efterliknas vid en raketuppskjutning. Inget får lämnas åt slumpen. Den psykiska krockkudden består av en mamma och en pappa på var sida om rutschkanan och försäkrar sig genom bebisspråk att barnet hela tiden ler och tycker det är roligt att vara påpassad hela tiden, eller åker rutschkana om man så vill kalla det.
Fembarnsföräldrarna litar på barnens egna förmåga att klara sig. Här tillåts mindre skavanker och blåmärken. Och skulle barnen slå sig får dom helt enkelt leta upp mamma och pappa och söka tröst. Pappan kan mycket väl vara upptagen med att få eld på grillen genom att hälla tändvätska direkt på elden. Där återfinns också likheten med raketuppskjutningen i fråga om eld, men där säkerheten och riskanalysen har hamnat i skymundan. Det femte barnet råkar bara ha otur att fyra har varit före och därmed har föräldrarna tröttnat på att vara krockkuddar. Fem barn i Strandbjörket drar man inte hem utan vidare därav får grillen följa med.
Den förstfödde får leka i tolv och en halv minut innan föräldrarnas mat och sovklocka ringer. "Mellis" flyttar man inte på i onödan. Är klockan 14.30 så är den oavsett hur kul barnet har. För att barnet inte ska känna sig ensamt är båda föräldrarna med vid intaget och pappan lyfter fram en systemkamera med ett objektiv större än barnet själv. Onödigt kan tyckas med det zoomet eftersom ingen av föräldrarna är längre än 10 meter från fotoobjektet. Kameran är till för att zooma masken i en gråsparvs mun på 100 meter, men det är klart lite "Mellis" kanske kommer med om inte mamman har hunnit torka bort det innan.
Den yngste i skaran av fem springer runt med en korv i handen. Det går att leka och äta på en gång och föräldrarna har för längesen gett upp tanken på ett stillasittande barn. Fri som en gråsparv med mat i munnen navigerar barnet fram i sann upptäckarglädje bland lekplatsens alla möjligheter. Han passerar en förstfödd bältad i en hypermodern rymdraketsliknande barnvagn med två parasoll, insynsskydd och faktiskt, krockkudde på bygeln med två vuxna vid var sida som matar denne med någon slags lättuggad puré.
Mötet mellan nummer 1 och 5 är kanske lite överdrivet här men hur som helst. Strandbjörket är en fantastisk skådeplats för den som vill se och lära från andra. Inget ont om förstagångsföräldrar, inte heller fembarnsföräldrarna. Det är bara kul att se skillnaden och. Alla med barn! Vi har ju alla varit där.
Fembarnsföräldrarna litar på barnens egna förmåga att klara sig. Här tillåts mindre skavanker och blåmärken. Och skulle barnen slå sig får dom helt enkelt leta upp mamma och pappa och söka tröst. Pappan kan mycket väl vara upptagen med att få eld på grillen genom att hälla tändvätska direkt på elden. Där återfinns också likheten med raketuppskjutningen i fråga om eld, men där säkerheten och riskanalysen har hamnat i skymundan. Det femte barnet råkar bara ha otur att fyra har varit före och därmed har föräldrarna tröttnat på att vara krockkuddar. Fem barn i Strandbjörket drar man inte hem utan vidare därav får grillen följa med.
Den förstfödde får leka i tolv och en halv minut innan föräldrarnas mat och sovklocka ringer. "Mellis" flyttar man inte på i onödan. Är klockan 14.30 så är den oavsett hur kul barnet har. För att barnet inte ska känna sig ensamt är båda föräldrarna med vid intaget och pappan lyfter fram en systemkamera med ett objektiv större än barnet själv. Onödigt kan tyckas med det zoomet eftersom ingen av föräldrarna är längre än 10 meter från fotoobjektet. Kameran är till för att zooma masken i en gråsparvs mun på 100 meter, men det är klart lite "Mellis" kanske kommer med om inte mamman har hunnit torka bort det innan.
Den yngste i skaran av fem springer runt med en korv i handen. Det går att leka och äta på en gång och föräldrarna har för längesen gett upp tanken på ett stillasittande barn. Fri som en gråsparv med mat i munnen navigerar barnet fram i sann upptäckarglädje bland lekplatsens alla möjligheter. Han passerar en förstfödd bältad i en hypermodern rymdraketsliknande barnvagn med två parasoll, insynsskydd och faktiskt, krockkudde på bygeln med två vuxna vid var sida som matar denne med någon slags lättuggad puré.
Mötet mellan nummer 1 och 5 är kanske lite överdrivet här men hur som helst. Strandbjörket är en fantastisk skådeplats för den som vill se och lära från andra. Inget ont om förstagångsföräldrar, inte heller fembarnsföräldrarna. Det är bara kul att se skillnaden och. Alla med barn! Vi har ju alla varit där.
fredag 3 maj 2013
Rider
Aftonbladet skriver: "Bossens hemliga krav för att spela" I artikeln får man inte veta någonting eftersom kravlistorna från artister alltid är hemliga, så otippat vill jag mena. Rubriken lovar lite för mycket. Men en sak fick jag veta och det var att kravlistan kallas för Rider och den kan vara av olika längd och innehåll beroende på artistens divastatus. Beyoncé ville tydligen ha rött toapapper och hennes crew skulle ha bomullskläder. Madonna ville byta ut hotellets möbler till sina egna.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur min Rider skulle se ut om jag kunde spela gitarr som Bruce. Här kommer ett axplock:
Mineralvatten: Ramlösa Mango ca 20 flaskor, medium kolsyrat
Champagne: 4 flaskor Billecart Salmon Nicolas Francois -61 Magnum (32.900 st)
Toapapper: Lambi Soft & Caring samt Lambi Säsongmotiv (gitarrer)
Bestick: Spelar ingen roll vilket märke bara det är riktig silver.
Godis: En låda röda Ferraribilar
Privatjet: Bombardier Challenger 605 (Som tar mig till en privatfest på Ullevi efter spelningen)
Kock: Markus Samuelsson, flygs hem från Harlem just för denna spelningen.
Blommor på rummet: Ja ni läste rätt! Vita tulpaner. Ett gäng!
Ja ni ser ju att min Rider inte går av för hackor. Har man varit med ett tag så vet man vad som är viktigt för att känna sig hemma. På privatfesten efter skulle jag INTE bjuda: Per Gessle, Lill Lindfors, Oskar Lindros, Sean Banan eller Beyoncé ( hon hade inte gillat valet av toapapper). Jag hade sett Friends Arena som en engångsföreteelse och jag hade bytt gitarr sex gånger och bytt tröja mellan låt 6-7 och mellan 14-15. Efter konserten hade jag sagt att jag älskar Sverige men föredrar västkusten. Det där med att vara rockartist verkar vara en trivsam tillvaro. Men ikväll blir jag bara en vanlig åskådare till Miss Li. Får se om jag får gå back-stage?
Jag kan inte låta bli att tänka på hur min Rider skulle se ut om jag kunde spela gitarr som Bruce. Här kommer ett axplock:
Mineralvatten: Ramlösa Mango ca 20 flaskor, medium kolsyrat
Champagne: 4 flaskor Billecart Salmon Nicolas Francois -61 Magnum (32.900 st)
Toapapper: Lambi Soft & Caring samt Lambi Säsongmotiv (gitarrer)
Bestick: Spelar ingen roll vilket märke bara det är riktig silver.
Godis: En låda röda Ferraribilar
Privatjet: Bombardier Challenger 605 (Som tar mig till en privatfest på Ullevi efter spelningen)
Kock: Markus Samuelsson, flygs hem från Harlem just för denna spelningen.
Blommor på rummet: Ja ni läste rätt! Vita tulpaner. Ett gäng!
Ja ni ser ju att min Rider inte går av för hackor. Har man varit med ett tag så vet man vad som är viktigt för att känna sig hemma. På privatfesten efter skulle jag INTE bjuda: Per Gessle, Lill Lindfors, Oskar Lindros, Sean Banan eller Beyoncé ( hon hade inte gillat valet av toapapper). Jag hade sett Friends Arena som en engångsföreteelse och jag hade bytt gitarr sex gånger och bytt tröja mellan låt 6-7 och mellan 14-15. Efter konserten hade jag sagt att jag älskar Sverige men föredrar västkusten. Det där med att vara rockartist verkar vara en trivsam tillvaro. Men ikväll blir jag bara en vanlig åskådare till Miss Li. Får se om jag får gå back-stage?
torsdag 2 maj 2013
"Expansiva Växjö"
Att läsa insändarsidan i Smålandsposten är ungefär som att ta ett steg in i negativitetens kärna. Man kliver in i mitten av ett forum och blir snabbt omringad av människor med negativ syn på, ja i stort sett allt. Förändringar är läskiga, förnyelse hotar och ambitioner om förbättringar kunde lika gärna slopas direkt och kastas i Sverkers soptunna om insänadarna själva fick bestämma. Oavsett vad kommunens beslutsfattare kommer fram till för att göra staden mer attraktiv bemöts dem med idel negativa kommentarer och vinklar om allt. Det verkar ligga i insändarnas natur att ifrågasätta allt och alla. Europas grönaste stad, konst på offentliga platser för allmän beskådning och en arenastad som är unik i sitt slag, är tre ämnen som diskuteras ofta på sidorna. Och inte sällan ställs dessa mot en sjukvård med stort behov av resurser. Och visst finns det någon relevans i påståendet att om två gröna abstrakta upplysta figurer vid sjökanten eller en diskokula i lagunen sätts upp på bekostnad av att en svårt sjuk får ligga i korrodorer inte får förekomma. Men det vet vi ju alla utom möjligtvis insändarskribenterna att så inte är fallet.
För en inflyttad göteborgare med ganska höga krav på en levande stad kan jag inte annat än häpna över den framåtanda som ändå råder i stan. Jag måste erkänna att jag gjorde mig lustig över Växjös kommunslogan "Expansiva Växjö" till en början men ingen kommun lever upp till sin slogan så som Växjö. Och under de åren som jag bott här har befolkningsmängden ökat från ca 70.000 invånare till 85.000. Jag tror det är ganska få städer som har den utvecklingen. Jag är ganska säker på att vi har politiker som vill något i den här stan. Visst finns där säkert några mindre lyckade beslut men ambitionen om att bli och bevara positionen som Europas grönaste stad bör väl vara grund för att känna stolthet och då tycker jag vi borde stötta det. Kanske genom att acceptera 18 kronor i timman för att få parkera sin bränsletörstiga jeep mitt bland grönsakerna på torget en lördag.
Om jag vore en flitig insändarskribent så skulle jag titta mig i spegeln och ställa frågan: Vad har jag bidragit med för att få den här staden att växa?
För en inflyttad göteborgare med ganska höga krav på en levande stad kan jag inte annat än häpna över den framåtanda som ändå råder i stan. Jag måste erkänna att jag gjorde mig lustig över Växjös kommunslogan "Expansiva Växjö" till en början men ingen kommun lever upp till sin slogan så som Växjö. Och under de åren som jag bott här har befolkningsmängden ökat från ca 70.000 invånare till 85.000. Jag tror det är ganska få städer som har den utvecklingen. Jag är ganska säker på att vi har politiker som vill något i den här stan. Visst finns där säkert några mindre lyckade beslut men ambitionen om att bli och bevara positionen som Europas grönaste stad bör väl vara grund för att känna stolthet och då tycker jag vi borde stötta det. Kanske genom att acceptera 18 kronor i timman för att få parkera sin bränsletörstiga jeep mitt bland grönsakerna på torget en lördag.
Om jag vore en flitig insändarskribent så skulle jag titta mig i spegeln och ställa frågan: Vad har jag bidragit med för att få den här staden att växa?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)