Jag vet inte varför jag går på spinning. Varje gång jag sitter där och pressar mig till det yttersta tycker jag att det är lika jobbigt som förra gången och minnet verkar inte vilja hjälpa mig att ta ett beslut att upphöra med denna plåga. Gubben snett framför mig med bomullspiké luktar fränt av svett och den lukten sprider sig snabbt och snett bakåt. Damen på 159 cm och dryga 58 år brevid mig har ett högre tempo än mig genom hela passet. Klockan på väggen måste vara en fejk, den går oliiiidgligt långsamt!
Vad som får mig att boka detta pass varje gång måste vara den känslan man har när man går från gymmet. Alltså är det så att belöningen kommer efter passet. Det gör den säkert på alla pass men just på spinning verkar det inte finnas någon njutning under själva passet. Man går genom helvetet och bakom väntar paradiset. Eftersom jag alltid får rött ljus när jag skall passera Norra Järnvägsgatan på min väg hem från träningen så tittar jag på gubben i trafikljuset. Han symboliserar mig under spinningpassets två faser. Röd, trött och eländig, nästan stillastående under passet. Grön, vital och full av energi och rörlig efter passet. Han ger mig energi i sin gröna skrud och trappan upp på järnvägsbron tar jag i ett nafs och knäcker en och annan trött tågresenär som suttit still i ett antal timmar på tåg. Energin kommer efter passet, så enkelt är det bara. Och den känslan verkar tydligen överväga eländet inne i lokalen.
Den fräna doften av en allför väl använd bomullspiké och den korta damens ursinniga tempo retar mig en aning men på vägen hem är det jag som är gröna gubben. Jag går precis som honom. Rak i ryggen, sträcker ut benen och pendlar med armarna. Då är det jag som tar kommandot.. Känner mig lätt, smidig och full av energi. Jag spinner likt en katt och upplever ett rus såpass stort att jag vågar boka ett nytt pass och sen är man på ruta ett igen.
Någon vill värna om luftrummet när han motsäger sig ett böneutrop på tre till fem minuter en gång i veckan vid lunchtid. Jag undrar hur mycket han värnar om det rummet övriga sju dagar i vecka då trafiken, byggarbetsplatser och kyrkklockor skränar med sina läten som förmodligen både låter högre och är mer ihållande. Och en byggarbetsplats är ju dessutom ganska morgonpigg, det vet vi alla. Det är helt och hållet fritt för var och en att värna om luftrummet eller religonsfriheten för all del som fyller 60 år i år. Om luftrummet i Fittja nu plötsligt måste värnas eller om det bara är en fråga om islamofobi låter jag vara osagt. Lyssnar på Vivaldis vackra komposition om våren och årets första regn strilar mot rutan, tyskvärmen är på väg in i helgen, memils är ute på vägarna och luftar sina lycraplagg på svindyra cyklar med bockstyre. Det tränas på gymmen inför beach 2013 och solglasögonen säljer som smör i butikerna och grillarna börjar plockas fram. Kort och gott är vårkänslornas tid inne och det innebär tydligen en ökning av energi, vitalitet och ökad sexuell aptit läser jag mig till. Detta är särskilt vanligt bland de som lider av årtidsbunden depression eller SAD Seasonal affective disorder som det så vackert heter på utrikiska. Är jag ett offer för SAD? Ja kanske lite. Hade grymt svårt att anpassa mig efter vintertidsomställningen i år. En timme som höll på att omkullkasta hela tillvaron och i påsk dessutom.
Är en memil extra vårkänslig undrar jag? För er som inte vet vad en memil är så kommer här förklaringen: Medelålders man iklädd lycra som ofta ses cyklande på vägarna. Och då tänker jag så här: Lycra, ett plagg som ofta sitter tight på kroppen, nästan lite sexigt så där. Moderna och bra cykelbyxor idag består av extra vadering om rumpan och genitalerna, en slags blöja som ska dämpa stötarna från cykeln. En knottrig asfaltsväg kan dock ändå bli för mycket för den mest luttrade memilen varpå han kör dubbelt i byxväg och om Vätternrundan hägrar kan en näve vaselin i rumpan hjälpa till. Och som grädde på moset hänger man över ett bock-styre. Jag lämnar nu detta fritt för tolkningar men visst kan man se kopplingen mellan den ökade sexuella aptiten om våren och memils?
Själv kommer jag aldrig bli en memil känner jag, men gott om vårkänslor finns där ändå. Det ligger i luften, den som jag värnar om, där alla kommer till tals.
Att spika upp sig på ett kors som de gör i Philipinerna för att visa sin sympati med Jesus lidande kan jag känna är att gå lite för långt. Det räcker väl med att vi klär ett kors med löv runt midsommar och dansar små grodorna runt om det istället? "Ej öron ej svansar hava de" kan vara nog så svårt att leva med. Man kan säga att vi lider med grodorna litegrann kanske och övriga världen lider av att se oss skutta omkring och kvacka. Men borde vi inte känna lite tacksamhet ändå? Han fick hänga på korset och därmed fick vi två extra lediga dagar. Två dagar att springa runt på en brygga vid hamnen i solskenet och dricka kaffe i pappmugg. Två dagar att springa i affärer och leta Converse och New York Yankeeskepsar. Två dagar att lägga ut vad vi äter och dricker på facebook. Men ingen tänker på att leta upp ett kors och spika fast sig. Tänk er vilken facebookuppdatering det hade blivit. "Hänger på korset med bästa mysigaste Mickan" Kommentarerna på det skulle kunna lyda: "Jag vill också!", "Passa på och njut!", eller varför inte? "Det är ni så värda!" Jag skulle nog kunna dricka en latte i pappmugg, jag har lagt ut något drickbart på sociala medier men Converse och basebollkepsar undviker jag. Jag vet, detta har inget med påsken att göra. Men vad har en hare med påskägg att göra då? Det finns massvis med symbolik i det vi äter och gör under påsken men få verkar bry sig. Vi är mest glada över ledigheten, fjädrar och påskris och så målar vi barnen i ansiktet och skickar ut dom för att tigga. Men lämnar vi någonsin en peng till "stackarna" som ligger på knänan på Storgatan?
Nej jag måste nog erkänna att spikas fast verkar inte vara något för mig, inte ens om jag hade kunnat instagramma det efteråt. Jag äter lite påskmat, njuter av ledighet och bara hoppas att man nu kan njuta av tiden mellan hägg och syrén. För våren är väl på G, eller?
