Mina barn har varsin visselpipa, fråga mig inte hur de har kommit in i detta hus. Men det måste vara den mest onödiga pryl att kalla leksak. För det är ingen engelsk domarpipa direkt utan en i plast med någon tecknad figur på, alltså en leksak. Min direkta koppling går till McDonalds, men där hänger vi ju inte speciellt ofta. Men om den nu slingrat sig in i miljontals hushåll via McDonalds marknadsavdelning frågar jag mig. Hur tänkte ni nu?
Jo kanske så här: Vore det inte kul att få in lite enstämmigt högt pipande ljud i de svenska barnfamiljernas hus. Ett sånt där ljud som gör att innerörat på stressade föräldrar får sig en törn och föräldrarna blir skogstokiga utan förvarning. Särskilt när man sagt till för tredje gången. Varför inte skapa lite ordnat kaos i en redan hög ljudnivå som ofta råder bland barn? Grattis Mc Donalds eller vem det nu är som tycker visselpipan fyller en funktion i svenska hem. Ni har lyckats! Jag kan idag inte se någon positiv sak som leksaksvisselpipan för med sig in i hemmet. Men en sak vet jag. Den kommer att spårlöst försvinna.
I OS är det andra bullar, där finns visserligen visselpipor i massor men för att skapa ordning och följsamhet i leden. En invigning som lärde oss hela den brittiska historien. Den skulle kunna användas som läromedel i skolorna. Allt från shakespear via den industriellea revolutionen till nutida filmhistoria. Och sen tågade 205 nationer in i snigeltakt till trummor lika enformiga som en leksaksvisselpipa. Kommentatorerna hade fått ett slags Eurovision song contestuppdrag att berätta om allt omkring, såsom fanbärare, truppstorlek och avlägsna släktingar. Ebba von Sydow gjorde debut i sportens värld med att kommentera modet på kläderna. En trivsam tillställning men längre än ett riktigt maratonlopp. Höjdpunkten om man frågar mig var givetvis James Bond och drottningens ankomst.
Nu har vi möjlighet att följa sporter som bågskytte, badminton, landhockey, fäktning och gymnastik. Sporter som bara får synas vart fjärde år i den annars så dominerade fotboll och hockeyvärlden. Det är egentligen en brist att man inte får se dessa elitidrottsmän och kvinnor som förmodligen lägger ner mycket mer tid än vad en hockey eller fotbollsutövare i genomsnitt gör. Och så André Pops! En Ernst Kirshsteiger i tajta toppar till sommaren och stickat till vintern guidar oss professionellt bland grenar vi inte visste fanns i sina soffor, fotöljer eller stolar. Fruktansvärt proffsig och omtyckt och duktig på att prata med sina gäster. Hans unika talang är att vi TV-tittare får svar på alla frågor vi har. Det är han ensam om.
Det enda riktigt stora hindret att se mycket och bra OS-sport i TV är barnens förbannade visselpipor.
I normala fall delar jag tvättstuga med människor som är yngre än mig. Jag bor i ett hus med de som fått tag i sin första lägenhet och som förmodligen aldrig har hört ordet husmor. Jag bor med de som är uppvuxna i det som kallas curlinghem och som tror att dammet i tvättstugan försvinner av sig självt. Där halva tvättmedelspaketet hamnar utanför facket för tvättmedel och som tror någon slags uppsamlingsmekanism borde väl finnas, eller? Jag är långt ifrån en äkta husmor men jag har någon slags grundnivå på vad man lämnar efter sig efter ett pass i tvättstugan.
Men nu under semestern sätts jag verkligen på prov. Jag tvättar i ett hus fullt av före detta husmödrar. Ni vet de som någon gång i livet har jobbat som husmor på någon institution av något slag, kanske teater till och med. På 50-talet klädd i vitt förkläde. Så när jag nu står där nere och viker mina handdukar hör jag en dörr öppnas och någon närmar sig. Bara skuggan av en bredhöftad kvinna närmare 70 med underarnar lika stora som mina lår får mina ben att skaka. Endast en källarvägg skiljer oss åt när hon granskar tvättschemat och ögonbrynen tar höjd från ögonen när hon märker att nuvarande tvätttid håller på att rinna ut. Och tvättmaskinen innanför ännu inte nått centrifugeringsprogrammet. Mina handduksvikningar tappar form och jag tänker: Har jag tagit bort dammluddet från torktummlarnen, har jag torkat av facken för tvättmedlet, har jag moppat golvet eller det värsta av allt: Är det verkligen min tvättid nu? Har jag tagit någon annans? Dörren slår igen och svetten rinner över pannan då jag tar ett steg utan för stugan för att dubbelkolla tiden. Puh det var jag!
Är det så här 90-talisterna i mitt eget hus uppfattar mig när jag stryker runt i källarutrymmena? Jag tror inte det. Jag är ju en man på närmare 37 med två barn. Så långt ifrån en husmor man kan tänka sig. Men tänk om???
I lurarna hör jag Torsten Flinck väsa ordet institutionsteater tre gånger inom loppet av två minuter. Framför mig försöker jag läsa en krönika av en kvinnlig skribent som berättar om hennes förhållande till Ernst Kirschsteiger, att de osar sex om honom. Denna kombination av konstnärligt väsande och god journalistisk textbehandling blev för mycket för min semesterhjärna. Det slutade med att jag varken hörde Torstens budskap eller förstod innehållet i texten. Det som hände var att jag tog ut delar från båda medierna och fick resultatet: Det osar sex om Ernst i Institutionsteatern. Föga sammanhängande. Jag fäste blicken ut mot hamninloppet och fick syn på en segelbåt som kryssade metodiskt mot vinden i ett försök att nå Vinga med vindens hjälp.
Jag fick en överdos av kulturell media på en och samma gång och det blev inte bra. Min sommartaktik, ni vet det där med sommar i P1, en hängmatta och en god bok, verkade gå i lås men slutade i ett enda stirrande över det blåa Kategatt, inte så pjåkigt det heller. Torsten och Ernst ja, vilken kombination. Tänk er dom tillsammans på ett sommartorp någonstans i Närke, båda gillar att vara barfota. Båda är konstnärliga på sina egna vis.
I skrivande stund är jag så koncentrerad att jag inte hör att ett finskt program om samer står på i bakgrunden. Kanske är det just sådana saker som tex. den finsk-urgiska språkgruppens väsande som inte biter på mig, att semesterhjärnan faktiskt är inkopplad.
