Biblioteket

Jag tillhör en grupp föräldrar som inte har tagit med mina barn på babysim, sång i kyrkan eller babyrytmik. Jag tillhör den skaran av föräldrar som gärna klättrar med barnen på lekplatser, lånar deras sparkcyklar och bygger tågbana. Och jag tillhör den lilla grupp föräldrar som tar med barnen till stadens bibliotek. Åtminstone den lilla grupp av pappor som gör detta besök. För papporna lyser verkligen med sin frånvaro i denna miljö.

Tystnaden som råder har jag alltid gillat och där finns någon slags mystik i att skrida mellan hyllornas bokstavskombinationer. Låga bokpärmar ger utrymme för ofrivilliga ögonkontakter med främlingar på andra sidan och bibliotekens akustik ger en känsla av harmoni och en flykt från samhällets annars så ljudliga impulser.

Hur förvaltar jag då denna romantiska bild av biblioteksväsendet? Jo jag tar med mina två barn som kan allt annat än att hålla tyst. Kanske ser jag en chans att med hjälp av regler jag inte själv satt upp få en stunds tystnad på två väldigt pratglada ungar. Jag brukar på vägen dit förklara att på ett bibliotek råder "största möjliga tystnad" Nej, jag tar med mina två barn i syfte att ge dom en annan bild än den som Bolibompa  står för. Jag vill öppna upp deras ögon för det jag själv uppskattar och eftersom vi läser böcker varje kväll är biblioteket ett bra ställe att få variation på literaturen.

Mina barn tycker om att bestämma och därför låter jag dem i sann demokratisk och familjär anda välja 4 böcker var. Deras urvalsteknik bygger uteslutande på framsidans förmåga att fängsla och inte helt ovanligt finns djur med i bilden. Titlar som "Elmer och flodhästarna", "Billy och monstret" och "snöret upptäcker världen" fick denna gång följa med oss hem.

Som den ensamma pappa jag är i denna litterära sfär möts jag då och då av bohemiska mammor som i sin iver att hitta en speciell barnboksillustratör vid namn Wirén betraktar mina barn som just då staplar bibliotekets stolar i höjdled som paus i bokletandet. Själv försöker jag hitta intressanta kapitel i böcker på hyllan "föräldrarskapet" Förmodligen söker jag någon slags bekräftelse på att jag gör rätt, åtminstone ibland.

Om jag har riktigt otur är det sagostund i barnbokavdelningens stjärnrum. Ett cylinderformat rum med bra akustik tack vare tjocka dörrar och med stjärnor i taket. Otur på grund av att då väller babysims, babyrytmiks och sång i kyrkanmammorna in, även kallade barnvagnsmaffian. De som inte kan träffas i någon annan form än grupp om minst tre. Med flashiga skötväskor proppfyllda med tupperwareburkar, hakklappar med texten "pappa är bäst" parkeras 14 Urbandjungels vagnar med tillhörande namnskyltar i bredd. Det annars så tysta biblioteket har förvandlats till ett surannde ljud av jämförande och gullipluttande mammor. Doften av majspuré blandas med doften av mammornas parfymer och välfyllda blöjor av olika innehåll. En sagostund för barnen måste ju upplevas i grupp och där flyr jag och mina barn bibliotekets akustiska barriär för att sätta tänderna i dagens skörd av litteratur.