Damen står länge och tittar över havet av bär. Hon betraktar det på ett sätt som verkar vara konsumentens otvivelaktiga rätt så här års. Att granska vilken jordgubbsförpackning som innehåller mest, har de största eller den rödaste färgen, eller sålla bort de som ser dåliga ut. Svenskarna gör medvetna val när det handlar om jordgubbar. Och de unga ambitiösa ungdomarna som oftast står för försäljningen låter de erfarna jordgubbsköparna hållas, de får välja och vraka och ju äldre köparna är desto viktigare verkar det vara att ta förpackningen själv och räcka över till försäljaren. Man vill liksom inte ha några andra fingrar i maten.
Ingen frågar längre om de är svenska, men damen vill gärna veta när de är plockade. Det känns som hon är ute efter ett förpackningsdatum. Närproducerat förutsätter man på något vis och priset följer traditionsenligt tillgång och efterfrågan. Precis så som med olja och el och alltid en topp runt midsommar.
Midsommar ja, vem lägger inte ut en bild på sina barn i midsommarkrans på sociala medier? Vem fryser inte ner snapsen till fryspunkten? Och vem låter bli att slänga sig ner på gräset i raketen runt midsommarstången? Svaret är starkt generaliserat till ett ALLA! Självklarheter och traditioner är midsommarens mantra. Jag gillar inte snaps men det hör till, jag hatar löjliga rörelser om att jag spelar basfiol och flöjt men vad gör man inte för barnen och sist men inte minst, jag drar ett förlegat skämt om att vi går mot mörkare tider fast jag vet att ingen tycker det är kul. Traditioner är till för att hållas.
Midsommar ja, så svenskt att det nästan borde vara vår nationaldag. Men samtidigt så skönt att man inte behöver läsa på och kunna varför vi råkar vara lediga denna dag. Fritt från religösa ankomstdatum till himlen. Fritt från historiska händelser med kungar och självständighetsförklaringar. Helt enkelt bara en hyllning till sommaren och ljuset. Där samlas vi runt stången på en allmän plats och firar, helt okomplicerat. Det gillar jag. Dessutom glädjer det mig att så många från andra länder visar sin uppskattning för våra seder och bruk och anammar dessa med oss ute på Evedal. Ett tydligt tecken på att många tar seden dit man kommer.
Damen fnyser traditionsenligt åt literpriset på jordgubbarna. "30 kronor, efter midsommar!?!?!" Väljer en förpackning med de största, rödaste och finaste bären och går sin väg.
tisdag 24 juni 2014
måndag 16 juni 2014
Fotboll, en konstform!
Ett stort idrottsevenemang har startat i Brasilien. Det är inte O-ringen, Novemberkåsan eller någon speedwaytävling i Målilla. FotbollsVM är världens största TV-händelse eller vad sägs om det uppskattade antalet TV-tittare på förra finalen som enligt ett spansk medieföretag beräknades till 4 miljarder?
Det slår både Robins, Ernst Kirschsteiger och ja, faktiskt också Eurovisionfinalen. Till och med den ansedda Superbowl ligger i lä. FotbollsVM är och förblir det största programmet alla kategorier. Gillar man inte sport och fotboll blir TV-tablån ingen munter läsning.
Arga snickare, mästerkockar och talangjakter runt om i Sverige, huka er! I sommar är det fotboll och allsång som gäller, åtminstone i en månad framöver. Fotboll 18.00, 21.00, och 00.00 Däremellan pressar vi in Allsång på Skansen, Lotta på Liseberg och Sommarkrysset. Hurvida svenskar får bada i fontäner varma sommarnätter i segerrus låter jag kommentera med, vi är inte med, inte ens Zlatan. Men Erik Hamrén kom med på ett bananskal. Tillsammans med Pops och grabbarna i ett inglasat uterum med utsikt över Cobacabana. Lite besviken över att Sean Banans Cobacabanana inte är signaturmelodin för sändningarna.
Kanske lockar VM en och annan ointresserad också när folk i deras omgivning sluter upp i en sådan massiv gemenskap kring fotbollen. Det går nästan inte att undvika. Och för er som inte tycker det är intressant med 22 spelare som jagar en boll i 90 minuter ska jag här försöka måla upp en annan bild än den rent sportsliga delen.
Man kan se fotbollen som en konstform, en tavla. Där ett tydligt mönster tonar fram i en rörlig kompott av vackra streck mellan punkterna. Glädjen och euforin över den perfektion som ibland speglar ett vackert mål kan mycket väl jämföras med den glädje som Peder Severin Krœyer i konstverket Hipp hipp hurra framställer. Eller varför inte se kopplingen mellan ett sydeuropeiskt kortpassningspel och Pablo Picassos kubism. Det surrealistiska filmningarna och den unga generationen med Neymar i spetsen som behandlar bollen i en närmast klinisk futuristiskt stil och målar upp den nya fotbollen i kontrast mot den traditionella.
Ja fotbollen kan faktiskt vara så vacker. Det gäller bara se den ur en annan synvinkel. Inte genom en gormande, öldrickande och svärande försutten svensk man i en utsliten TV-soffa. Man brukar säga att fotbollen förenar, rika med fattiga, tjejer med killar, politiker över partigränser, vindrickande och ölhävare och människor över nationsgränser (kanske inte alltid över ett VM).
Fotbollen må vara rund men det som fotbollen gör utanför det rent sportsliga kan liknas vid ett stort och strakt träd. Den förgrenar sig ut till samhällets alla skikt. Den förenar människor och den talar samma språk oavsett vilket land du kommer ifrån, vilken religion du tillhör, etnicitet etc. Alla kan spela den och alla förstår den. Jag vågar påstå att den är ett fredsprojekt. Vi omges av konflikthärdar men i fotbollens tjänst tror jag till och med att fotbollen avleder den mest krigshetsande diktator.
Så kära Nobelkommittén i Oslo. Ni har hittills visat prov på mod i era utnämningar, organisationer har fått fredspriset, kontroversiella utnämningar har under senare tid varit ert signum och amerikanska presidenter har fått det, trots pågående militär aktivitet i andra länder. Kanske kan ett fotbollsVM vara föremålet för diskussioner inom fredspriset.
Till er fotbollsointresserade människor som bävar inför kvällarna. Fotboll är
ingen sport, det är världens största fredsprojekt framställd som en tavla målad
av alla tänkbara kreativa fotbollspelare. Och Sverige är inte med i år, tur eller
otur för skapandet av vacker fotboll, det får var och en avgöra. Bollismen kan mycket möjligt utgöra en inriktning inom konsten i framtiden.
Det slår både Robins, Ernst Kirschsteiger och ja, faktiskt också Eurovisionfinalen. Till och med den ansedda Superbowl ligger i lä. FotbollsVM är och förblir det största programmet alla kategorier. Gillar man inte sport och fotboll blir TV-tablån ingen munter läsning.
Arga snickare, mästerkockar och talangjakter runt om i Sverige, huka er! I sommar är det fotboll och allsång som gäller, åtminstone i en månad framöver. Fotboll 18.00, 21.00, och 00.00 Däremellan pressar vi in Allsång på Skansen, Lotta på Liseberg och Sommarkrysset. Hurvida svenskar får bada i fontäner varma sommarnätter i segerrus låter jag kommentera med, vi är inte med, inte ens Zlatan. Men Erik Hamrén kom med på ett bananskal. Tillsammans med Pops och grabbarna i ett inglasat uterum med utsikt över Cobacabana. Lite besviken över att Sean Banans Cobacabanana inte är signaturmelodin för sändningarna.
Kanske lockar VM en och annan ointresserad också när folk i deras omgivning sluter upp i en sådan massiv gemenskap kring fotbollen. Det går nästan inte att undvika. Och för er som inte tycker det är intressant med 22 spelare som jagar en boll i 90 minuter ska jag här försöka måla upp en annan bild än den rent sportsliga delen.
Man kan se fotbollen som en konstform, en tavla. Där ett tydligt mönster tonar fram i en rörlig kompott av vackra streck mellan punkterna. Glädjen och euforin över den perfektion som ibland speglar ett vackert mål kan mycket väl jämföras med den glädje som Peder Severin Krœyer i konstverket Hipp hipp hurra framställer. Eller varför inte se kopplingen mellan ett sydeuropeiskt kortpassningspel och Pablo Picassos kubism. Det surrealistiska filmningarna och den unga generationen med Neymar i spetsen som behandlar bollen i en närmast klinisk futuristiskt stil och målar upp den nya fotbollen i kontrast mot den traditionella.
Ja fotbollen kan faktiskt vara så vacker. Det gäller bara se den ur en annan synvinkel. Inte genom en gormande, öldrickande och svärande försutten svensk man i en utsliten TV-soffa. Man brukar säga att fotbollen förenar, rika med fattiga, tjejer med killar, politiker över partigränser, vindrickande och ölhävare och människor över nationsgränser (kanske inte alltid över ett VM).
Fotbollen må vara rund men det som fotbollen gör utanför det rent sportsliga kan liknas vid ett stort och strakt träd. Den förgrenar sig ut till samhällets alla skikt. Den förenar människor och den talar samma språk oavsett vilket land du kommer ifrån, vilken religion du tillhör, etnicitet etc. Alla kan spela den och alla förstår den. Jag vågar påstå att den är ett fredsprojekt. Vi omges av konflikthärdar men i fotbollens tjänst tror jag till och med att fotbollen avleder den mest krigshetsande diktator.
Så kära Nobelkommittén i Oslo. Ni har hittills visat prov på mod i era utnämningar, organisationer har fått fredspriset, kontroversiella utnämningar har under senare tid varit ert signum och amerikanska presidenter har fått det, trots pågående militär aktivitet i andra länder. Kanske kan ett fotbollsVM vara föremålet för diskussioner inom fredspriset.
Till er fotbollsointresserade människor som bävar inför kvällarna. Fotboll är
ingen sport, det är världens största fredsprojekt framställd som en tavla målad
av alla tänkbara kreativa fotbollspelare. Och Sverige är inte med i år, tur eller
otur för skapandet av vacker fotboll, det får var och en avgöra. Bollismen kan mycket möjligt utgöra en inriktning inom konsten i framtiden.
måndag 2 juni 2014
Storleken har betydelse
Storleken har betydelse!
Där står dom med sina stora, tunga och långa attribut. Det krävs nästan alltid två händer för att mäkta med att hålla i den, ibland tom. med stativ under. Oftast är det män som stoltserar och ju större desto bättre, det gäller verkligen här. Med en enkel vridning kan de snabbt bli större i ett nafs.
Jag pratar givetvis om objektiven på kameran. På en flyguppvisning har storleken betydelse på så vis att ju större desto närmare flygplanen kommer du, inte alltid bättre bild alltså. Det där är en kvalitetsfråga också. Men de långa teleobjektiven hjälper ändå till att ta närbilder på flygplanen.
Jag kan inte säga om det råder inbördes beundran eller missunnsamhet flightspotters emellan när det gäller storleken. I stort sett alla är amatörer och har en sak gemensamt. Att ta bra och intressanta bilder. Kan ändå tycka att det delas ut en och annan avundsjuk blick mot de som har de största.
Själv befinner jag mig i mellanmjölkens land vad beträffar storleken. Och när jag gallrar bland mina bilder inser jag att nära tre fjärdedelar av bilderna inte motsvarar det som jag kände när jag såg planen genom kameralinsen. Eller så handlar det bara om kritiskt granskande av mitt eget arbete. Eller så lyssnade jag bara väldigt noga på en föreläsning med Jens Assur, professionell frilansfotograf för många år sen, att det stora jobbet kommer efteråt. I mörkrummet, ja ni förstår hur längesen det var. Men jobbet gjorde jag igår och jag ljuger inte om bara det tog en timma.
En flyguppvisning är i mångt och mycket männens arena (nu får ni ursäkta min starkt generaliserande beskrivning av fenomenet flightspotting). Det är männen som håller i de stora objektiven, det är männen som ruskar på huvudet över en mäktig manöver, det är männen som visar en inverterad roll med sina händer likt Maverick i Top Gun för sina flickvänner precis som om det vore dom som gjort den. Det är gubbarna som minns svunna tider på flottiljen där de en dag kanske stod som värnpliktiga och tittade upp mot en J29 Tunnan på 50-talet som likt en svala skar genom tunna molnskikt.
Det är männen som äter hamburgare som om det vore sista dagen i livet.
Flickvännerna, ja det tycks bara vara den yngre generationen kvinnor som följer med sina män till flygdagarna. Kanske en ännu inte förstörd respekt inför den kärestas intresse, en slags lojalitet mot att hushållskassans tomma hål efter ett dyrköpt objektiv ändå är förlåtet, åtminstone så länge kärlekens vindar blåser. De äldre fruarna lyser med sin frånvaro. De har säkert tröttnat på nackspärr och gubbarnas upprepade anekdoter från förr. Lite hederligt trädgårdsarbete och en dag utan gubben är förmodligen ovärdeligt på äldre dar.
Min kärlek till flyget handlar inte så mycket om dyra stora objektiv eller billiga T-shirts med flottiljernas namn på. Min kärlek handlar inte om att dra med flickvännen mot hennes vilja till något som inte intresserar henne, om hon inte själv vill förstås. Min kärlek är en tredimensionell passion för piloternas sätt att hantera det som var näst intill omöjligt för hundra år sedan. Där alla fem sinnena blandas in. Hur hörseln tar in stjärnmotorns dova vibrerande ljud, hur synen av en Gripen gör en tvärvändning mot en ljusblå himmel, hur efterbrännkammaren riktad mot publiken får bröstet att vibrera inom min kropp, doften av jetbränsle kittlar i näsan och smaken av lakritstång från försäljningstånd blir ett med tungan i ett soligt Ronneby.
Kärleken till flyget sitter djupt rotat i själen och storleken har betydelse i alla fall när det gäller måttet på inre tillfredsställelse. Inget är vackrare än ett pilvingat jetplan genom kameralinsen, det är där jag lever. I mellanmjölkens land blev bilden jag såg i linsen en prick. Men det skiter jag i, den stora glädjen fanns just där och då. Jag lever efter följande motto:
"Be happy for this moment. This moment is your life"
Där står dom med sina stora, tunga och långa attribut. Det krävs nästan alltid två händer för att mäkta med att hålla i den, ibland tom. med stativ under. Oftast är det män som stoltserar och ju större desto bättre, det gäller verkligen här. Med en enkel vridning kan de snabbt bli större i ett nafs.
Jag pratar givetvis om objektiven på kameran. På en flyguppvisning har storleken betydelse på så vis att ju större desto närmare flygplanen kommer du, inte alltid bättre bild alltså. Det där är en kvalitetsfråga också. Men de långa teleobjektiven hjälper ändå till att ta närbilder på flygplanen.
Jag kan inte säga om det råder inbördes beundran eller missunnsamhet flightspotters emellan när det gäller storleken. I stort sett alla är amatörer och har en sak gemensamt. Att ta bra och intressanta bilder. Kan ändå tycka att det delas ut en och annan avundsjuk blick mot de som har de största.
Själv befinner jag mig i mellanmjölkens land vad beträffar storleken. Och när jag gallrar bland mina bilder inser jag att nära tre fjärdedelar av bilderna inte motsvarar det som jag kände när jag såg planen genom kameralinsen. Eller så handlar det bara om kritiskt granskande av mitt eget arbete. Eller så lyssnade jag bara väldigt noga på en föreläsning med Jens Assur, professionell frilansfotograf för många år sen, att det stora jobbet kommer efteråt. I mörkrummet, ja ni förstår hur längesen det var. Men jobbet gjorde jag igår och jag ljuger inte om bara det tog en timma.
En flyguppvisning är i mångt och mycket männens arena (nu får ni ursäkta min starkt generaliserande beskrivning av fenomenet flightspotting). Det är männen som håller i de stora objektiven, det är männen som ruskar på huvudet över en mäktig manöver, det är männen som visar en inverterad roll med sina händer likt Maverick i Top Gun för sina flickvänner precis som om det vore dom som gjort den. Det är gubbarna som minns svunna tider på flottiljen där de en dag kanske stod som värnpliktiga och tittade upp mot en J29 Tunnan på 50-talet som likt en svala skar genom tunna molnskikt.
Det är männen som äter hamburgare som om det vore sista dagen i livet.
Flickvännerna, ja det tycks bara vara den yngre generationen kvinnor som följer med sina män till flygdagarna. Kanske en ännu inte förstörd respekt inför den kärestas intresse, en slags lojalitet mot att hushållskassans tomma hål efter ett dyrköpt objektiv ändå är förlåtet, åtminstone så länge kärlekens vindar blåser. De äldre fruarna lyser med sin frånvaro. De har säkert tröttnat på nackspärr och gubbarnas upprepade anekdoter från förr. Lite hederligt trädgårdsarbete och en dag utan gubben är förmodligen ovärdeligt på äldre dar.
Min kärlek till flyget handlar inte så mycket om dyra stora objektiv eller billiga T-shirts med flottiljernas namn på. Min kärlek handlar inte om att dra med flickvännen mot hennes vilja till något som inte intresserar henne, om hon inte själv vill förstås. Min kärlek är en tredimensionell passion för piloternas sätt att hantera det som var näst intill omöjligt för hundra år sedan. Där alla fem sinnena blandas in. Hur hörseln tar in stjärnmotorns dova vibrerande ljud, hur synen av en Gripen gör en tvärvändning mot en ljusblå himmel, hur efterbrännkammaren riktad mot publiken får bröstet att vibrera inom min kropp, doften av jetbränsle kittlar i näsan och smaken av lakritstång från försäljningstånd blir ett med tungan i ett soligt Ronneby.
Kärleken till flyget sitter djupt rotat i själen och storleken har betydelse i alla fall när det gäller måttet på inre tillfredsställelse. Inget är vackrare än ett pilvingat jetplan genom kameralinsen, det är där jag lever. I mellanmjölkens land blev bilden jag såg i linsen en prick. Men det skiter jag i, den stora glädjen fanns just där och då. Jag lever efter följande motto:
"Be happy for this moment. This moment is your life"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)