Yrkesstolthet

En kvinna kommer fram till mig och frågar: Är du expert på skor?
Min tanke för en kort sekund för mig till det kontroversiella svaret, vad vill du att jag ska vara? Men jag låter bli med respekt för både kvinnan och min egen yrkesroll och svarar: Jag kan en hel del och hoppas kunna ge dig dom svar du vill ha. Herregud vad proffsigt svarat tänker jag. Hon vill ha en expert verkar det som och jag svarar artigt och tonar ner min egen roll som mästare inom området. Låt mig bevisa det genom att hjälpa henne istället tänker jag.

Nästa fråga från kvinnan lyder: Har du den här i storlek 38? Jag vågar påstå att med 17 år i branschen och all den kunskap som följer med tiden, med åtskilliga säljsamtal och erfarenheter jag fått genom tusentals kundmöten så har jag kanske ändå "rätten" att kalla mig expert. Och eftersom den här kunden åtminstone ger sken av att hon söket en expert på skor så kan jag inte låta bli att undra: vad exakt i hennes fråga om hurvida skostorleken finns på lagret kräver den stora kunskap hon efterfrågar? Med att kalla sig expert vilar ett stort ansvar, där finns mycket lite utrymme för att svara fel eller låta tveksam därför undviker jag att svara ja på den frågan. Men om jag ska hitta en storlek 38 på lagret hade det räckt med första dagen på jobbet och en JÄTTESKYLT med Prao på bröstet.

Vi fortsätter samtalet och kvinnan söker en bra promenadsko som man kan gå långt i, som ska vara bra för foten, ge mycket dämpning, vara vattentät, den ska andas, vara snygg, diskret och ge avlastning för ont knä och dålig rygg. JA nu snackar vi. Jag slänger av mig praoskylten och antar utmaningen att bevisa att jag åtminstone ligger i närheten av att vara expert. Om man ska hitta en sko som har allt det kvinnan efterfrågar så brukar man hamna i prisläget 800-1200 kronor och där förklarar jag sakligt och pedagogiskt att jag tror jag kan uppfylla nästan alla krav hon ställer.

Nu börjar kvinna ändra sin story litegrann. Hon börjar med att ärligt svara att den var ful, den ser så klumpig ut, har du inget i vitt? Så mycket går jag ju inte, jag har ju bara ont i knät när jag springer, jag går ju aldrig när det regnar osv. Kvinnan hittar en juniorsko för 149 i "rätt" fäääj och frågar: Den här då, är den bra? Nej det tycker jag inte, svarar jag med lite eftertryck. Då kommer dottern med barnbarnet in på skoavdelningen och säger: MEN den skon var ju skitsnygg mamma! Och syftar på juniorskon för 149 kronor. Du har ju mycket kläder i den färgen. Kvinna stoppar in sitt huvud i barnvagnen och gullar lite med barnbarnet.

"Komme du ti mojmoj å hjälper henne o söpa skoooi"

Kvinnan räcker fram juniorskon till mig och ber om en 38:a, den tar jag!

"Du kommer bli jättenöjd med den tror jag" och sen lämnar jag skoavdelningen som den expert jag är, på att inte bry mig om varken kvinnans fötter eller hennes avsikter med att faktiskt lyssna på en expert.

"Be happy for this moment. This moment is your life"

Det finns gott om ordspråk och kloka visdomsord att läsa eller lyssna på. I detta inlägg skulle jag vilja slå ett slag för några ord som kan vägleda oss in i ett sätt att leva i nuet. Det är i allra högsta grad mitt favorituttryck och jag tycker att de här kloka orden hjälper mig att sätta värde på livet som det är nu.

Livet går upp och det går ner, ett slitet uttryck men inget är väl mer sant. Det är lätt i de stunderna när saker är lite tyngre att titta framåt efter någonting bättre, fullt förståeligt. Eller att titta bakåt för att minnas något bra som lättar trycket på stunden. Men i vardagslunket gör vi ofta samma sak och är ganska dåliga på att sätta värde på det vi upplever just nu. Därför gillar jag följande uttryck:

"Be happy for this moment. This moment is your life"

Omar Khayyam är för mig en ganska okänd person, men har har blivit känd för mig genom att uttrycka något som jag vill leva efter. Jag sitter just nu och bloggar med en kopp nybryggt kaffe, nyhetsmorgon står på i bakgrunden och en ledig dag står till förfogande. Jag vet egentligen ingenting om den här dagen men det som sker just nu är mitt liv. Och där väljer jag att njuta. Att sätta värde på stunden eller en situation man lever i kan nästan kännas som en skyldighet gentemot livet. Vi har bara ett liv och den här stunden kommer vi bara uppleva en gång sen är den historia. Varför inte stanna upp då och ta vara på den?

Att ha två veckor kvar på sin pappaledighet, att ha en dag kvar på sin semester, att gå i väntans tider, att vara kär, att känna längtan, att vara nervös inför ett nytt jobb eller ha resfeber. Det finns mängder av stunder där magen bestämmer sinnesstämningen, och när du söker dig bort efter något annat så brukar jag tänka: Just nu är detta ditt liv och det måste gå att göra någonting bra av det. De ovan nämnda exemplen har en ganska positiv klang tycker jag men ändå letar man sig bort. Frustrationen av att det BARA är två veckor kvar på föräldrarledigheten eller BARA en dag kvar på semestern tar lätt över. Då kan man plocka fram det här citatet.

När livet känns väldigt tungt kan ordspråket kännas lite provocerande, det förstår jag. Du kanske hamnat i en situation du inte valt själv. Ditt öde har för tillfället bestämts av någon annan. Då är det svårt att känna glädje över den här stunden. Men stunden behöver inte vara ett ögonblick. Kring ögonblicket finns en minut och runt den minuten finns en timma och en timma är en del av en dag osv. Till slut hamnar du kanske i, den här sommaren eller den här våren. Och då är det bara en liten del av ditt långa liv. Ett moment, och där tror jag att det finns något positivt att hämta och det fokuserar man på och går vidare. Men ur tunga perioder kommer alltid något bra, glöm inte det!

Du kommer aldrig att kunna styra vad som skall hända i ditt liv. Men du kan göra väldigt mycket med ditt sätt att tänka. Blicka gärna mot framtiden men gör det med ödmjukhet. Titta tillbaka och minns det som hänt, där finns också mycket att lära men glöm inte att:

"Be happy for this moment. This moment is your life"

Att bygga tivoli och förtroende

Att jobba på tivoli anpassat för barn kanske inte per automatik innebär att man måste älska barn. Att skruva upp och ner tivolit 50 gånger per år kan möjligtvis slita på krafterna så pass mycket att man kanske kan känna sig sliten i slutet av säsongen. Den förståelsen kan jag ha. Men att man skäller ut små barn på fem år som inte förstod att hoppborgen krävde en viss biljettrutin är absolut ingen bra reklam för Axels Tivoli. Den typiske tivoliarbetaren är en kedjerökande man runt 50 år, folkilsken som en ouppfostrad terrier, hatar småbarn, kan skruva ihop ett rullande tivoli med nävarna och kan inte ett enda ord svenska. Jag vet inte vilket jobb man kan söka med ett sånt här CV men inte fan ska de jobba på ett tivoli.

Karusellerna ser ut att ha sitt ursprung från tidigt 30-tal och ser väl slitet ut. Man tycks tumma lite på säkerhetsreglerna också. Detta till ett hutlöst högt pris. Liseberg kostar också men där finns ett mantra att både säkerhet och personlig service går att kombinera. Nu tänker ni säkert, vad gör du där då? Exakt den frågan ställde jag mig idag. Vad gör vi här? Om det åtminstone fanns en ambition att få besökarna att känna sig välkomna så skulle jag kunna tänka mig att återkomma, men nästa år hittar vi på något annat.

I övrigt måste jag säga att Karl-Oskardagarna har lockat ovanligt många besökare. Det har varit roligt att se så mycket folk på gatorna och doften av Langos, munkar och rostade nötter blandas med musik och aktiviteter för barnen. Man kanske skulle kunna säga att city sopar barnan med galleriorna en sån här dag. Att man gillar ett myller av folk är en förutsättning för att man ska gå igång på såna här dagar, för trångt är det. 
Jag minns för ett år sedan när jag rullade in mot Växjö efter tre veckor i Göteborg, att Växjö var staden jag kände mig hemma i. Att Växjö var staden där mitt liv fanns. Det var en stark känsla. Idag är jag ännu mer säker på det. Värdet sitter inte i hur många teatrar eller biografer det finns. Inte heller hur många konserter, restauranger eller museum det finns i staden. Allt det där kan man uppleva ändå. Värdet sitter närheten till sina kära. Idag är dom nyss fyllda 8 och 5. Där dom finns, där kommer också jag att finnas. Ett år sedan lilleman höll på att bita av sig hela tungan dessutom. En dag som satte sina spår vill jag lova. 

En blandning av sött och salt, mest sött.

Reaktionerna över att se en kändis kan ta sig olika uttryck. Själv ser jag inte jättemånga kändisar eftersom jag bor i en relativt liten stad där kändistätheten inte är så hög. Då räknar jag inte in de lokala personligheterna. Stockholm blev däremot en liten påminnelse om att där rör sig en del känt folk. Definitionen av en kändis kan också diskuteras till oändlighet. Är en före detta Robinsondeltagare något att skryta med? Nej det tycker jag inte. Men ändå känner jag att han är en kändis. Att jag nästan såg Sean Penn funkar ju inte att gå ut med i det offentliga. Kanske var det ett resultat av den välblandade Mojiton som skänkte bilden av en rufsig Sean i en hotellsoffa i centrala Stockholm, vad vet jag?

Mitt mål med Stocholmsbesöket var absolut inte att gå runt och spana på föredettingar. Jag hade tillräckligt att spana på i form av vackra byggnader, båtar, turister och "vanliga" människor som passerade i min närhet. Jag blev alltså mer tagen av att se Globen än Jan Emanuel. Med kameran runt min axel kryssade jag fram bland gator och torg för att se och uppleva huvudstadens vackra siluett i solnedgångens generösa och vackra ljus. Med kartans hjälp blev staden ett föremål för min upptäckarglädje och till fots är ju det bästa sättet att uppleva.

På hotellets tak fanns en bar där första dagens intryck summerades över ett glas vin. Jag blev märkbart tagen över folks vilja att ta kontakt där på taket. Vi svenskar pratar ju normalt sätt inte med varandra, särskilt inte om vi inte känner varandra. Men kanske är folk från Tranås annorlunda, eller boende i Kiruna lite mer angelägna om att höra sig för vad sällskapet där borta har att säga om livet. Fascinerande och roligt. Kusinen som känner till stan sen länge bjuder på bra tips om matställen och saker att uppleva och Stockholmsvistelsen med en del förväntningar innan överträffas på många plan. Jag vågar lova att det inte kommer att dröja 26 år tills nästa gång jag kommer hit. På vägen hem besöker jag Gränna för ett litet matstopp och inköp av söta polkagrisar vid Vätterns kant. Och vem ser jag där om inte Alf Svensson! Nej det var inte han. Det var bara en "vanlig" husvagnsägare.