Markoolio sjunger: "Det ska va reagge på sommarn, och massvis med sol. Dricka hemkört och cola, i en uppblåsbar pool. Det ska va reagge på sommarn, lite lullig var da´ sjunga nanananana. Det är det jag vill ha"
Lite lullig var da ja. Med sommaren inviger vi också lådvinssäsongen. Där står den, lådan med en vacker bild på ett vinlandskap i Toscana. Inbjudande och konstnärligt skapad för att den ska sälja på en utav Sytemets välorganiserade hyllplan. I de moderna hemmen är den uppställd i en väldesignad lådvinshållare för att man ska slippa onödiga lyft som drabbar den redan ömtåliga tennisarmen. Det krävs alltså bara ett tryck på en sådär 4 sekunder "underbart är kort" och du har ett glas vin i handen. Inga onödiga diskussioner om vi verkligen ska öppna en flaska vin så här tidigt på dagen, vem märker egentligen om jag tar ett glas under tiden jag förbereder lunchen. Vinlandskapet från Toscana döljer nivåskillnaden i boxen och ett enda glas i en 3-liters box hade ändå bara gjort en skillnad på någon centimeter.
Visst låter det hemskt? Semestern är tiden då man unnar sig saker, det gäller även vin. Det kanske inte är så jättefarligt men ändå. Semestern är tiden då vi ska göra saker också. Massvis med grejer för barnen, gärna kors och tvärs genom landet också. Från Skara sommarland till Kolmården, därifrån vidare till Vimmerby och Astrid Lindgrens värld. På vägen hem stannar man till för lite glesbyggdshandel i Kosta bland midjeväskbärande tyskar. Hem för att vattna blommor och slänga i en kulörtvätt, vädra ut huset, kolla grannens och ens egna postlåda och sen vidare till västkusten via High Chaparall och Ullared för ännu lite mera glesbyggdshandel. Lite bad bland Baywatchwannabeesbadvakter i Tylösand. Bockstensmannen i Varberg, ännu mera glesbyggdshandel på lager 157 och sen vidare till ett fullknökat Liseberg under Gothia Cupveckan.
Vilken mardröm! Semesterångest när den är som värst, eller? Vissa gillar detta. Men vad hände med en deckarbok i hängmattan med P1 Sommar i bakrunden och ett glas hemmagjord Limoncello som sugs upp genom ett färglatt sugrör in i munnen och oljar in tungan i fräsch citrussmak i sommarsverige. Inga karameller som förstör gommen, bara mjuka geléhallon,, jordgubbar och glass och glada barn som leker i samförstånd på gräset. Lotta, Måns och Ernst underhåller om kvällarna och kvällsdoppen är som balsam för själen. Frukostarna intas utomhus på ett träbelagt altangolv barfota i sann Ernstanda. Helt friktionsfritt. Två bilder av semesteröden, vilket väljer du?
Hur min egen semester ser ut är idag som ett oskrivet blad. Det finns en struktur men det är ändå upp till mig att bestämma innehållet och när det skall inträffa. Det gillar jag. Där finns en känsla av lagom förväntan som kan mynna ut i något väldigt trevligt och med den utgångspunkten tror jag att den här semester kommer att leverera, även om den är lite kortare.
lördag 29 juni 2013
onsdag 26 juni 2013
Flickorna i TV2
"Här kommer alla känslorna på en och samma gång"
Ni kanske kommer ihåg den? En riktig hit, eller plåga. Vem som bestämmer hurvida det är det ena eller andra är väl kanske upp till var och en. Hur som helst, radion spelar sönder vilken låt som helst. Det är bara en tidsfråga. Sommarplåga är ett uttryck som andvänds i de här sammanhangen och definitionen skulle kanske kunna vara: En låt som spelas så ofta att man tröttnar på den under en sommar.
I tisdags var det dags för Allsångspremiär på Skansen och sommarplågornas sommarplåga från Halmstad entrade scenen och drog av en gammal sommarplåga. Grejen med Per Gessle är att han bara gjort sommarplågor. Inte bara genom att de spelats ofta utan också för att alla låter verkar handla om sommaren. Det går ju inte att sticka under stolen med att det han gör säljer och efterfrågas. Men ärligt talat, hur bra är det? En 54-årig man som står och sjunger om tonårsdrömmar, med tonårsröst och tillagd stockholmsdialekt.
Nej det går bara inte! Jag misstänker att det finns en del som inte håller med mig här och så får det väl vara. Men om ni lyssnar noga så märker ni att Gyllene Tider och The Pinks inte skiljer sig så mycket åt. Det är bara det att The Pinks hade sinnesnärvaro att sluta innan det var för sent. Därmed står The Pinks högt i kurs hos mig. Därmed inte sagt att Gyllene tider inte var bra så där för 30 år sedan, tvärtom, grymma! Man måste bara inse när det inte är klädsamt längre. Och det förvånar mig att Per inte har den känslan.
Annars då? Allsången bjöd på Carola, Zara Larsson och Tomas Andersson Wij. Carola var ungefär lika gammal som Zara Larsson när hon slog igenom. Och talangen Zara Larsson har ju en lång karriär bakom sig, trots den unga åldern. Är hennes "Uncover" en sommarplåga innan den nått sommartider? Kanske, en vinterplåga? Vad vet jag?
Carola, vår allas Carola. Lika tonsäker som en kyrkoorgel, proffsig som få, och med ett budskap som inte går att rucka på, ens om man försökte. Och så Måns, som axlar rollen efter Berghagen med storslagen charm och folklighet. Allsången levererar i folkhemmet och ger tisdagkvällarna en mening. Det är verkligen gyllene tider för programmet. Ett program som utvecklas med åren. Om grabbarna i bandet med samma namn har potential att utvecklas som textförfattare och sångare låter jag vara osagt. Men kanske hör vi "Flickorna på TV2" om tio år igen på Skansens stora scen, med Gessle i tonårsröst och stockholmsdialekt, kittlande nära pensionsåldern?
Ni kanske kommer ihåg den? En riktig hit, eller plåga. Vem som bestämmer hurvida det är det ena eller andra är väl kanske upp till var och en. Hur som helst, radion spelar sönder vilken låt som helst. Det är bara en tidsfråga. Sommarplåga är ett uttryck som andvänds i de här sammanhangen och definitionen skulle kanske kunna vara: En låt som spelas så ofta att man tröttnar på den under en sommar.
I tisdags var det dags för Allsångspremiär på Skansen och sommarplågornas sommarplåga från Halmstad entrade scenen och drog av en gammal sommarplåga. Grejen med Per Gessle är att han bara gjort sommarplågor. Inte bara genom att de spelats ofta utan också för att alla låter verkar handla om sommaren. Det går ju inte att sticka under stolen med att det han gör säljer och efterfrågas. Men ärligt talat, hur bra är det? En 54-årig man som står och sjunger om tonårsdrömmar, med tonårsröst och tillagd stockholmsdialekt.
Nej det går bara inte! Jag misstänker att det finns en del som inte håller med mig här och så får det väl vara. Men om ni lyssnar noga så märker ni att Gyllene Tider och The Pinks inte skiljer sig så mycket åt. Det är bara det att The Pinks hade sinnesnärvaro att sluta innan det var för sent. Därmed står The Pinks högt i kurs hos mig. Därmed inte sagt att Gyllene tider inte var bra så där för 30 år sedan, tvärtom, grymma! Man måste bara inse när det inte är klädsamt längre. Och det förvånar mig att Per inte har den känslan.
Annars då? Allsången bjöd på Carola, Zara Larsson och Tomas Andersson Wij. Carola var ungefär lika gammal som Zara Larsson när hon slog igenom. Och talangen Zara Larsson har ju en lång karriär bakom sig, trots den unga åldern. Är hennes "Uncover" en sommarplåga innan den nått sommartider? Kanske, en vinterplåga? Vad vet jag?
Carola, vår allas Carola. Lika tonsäker som en kyrkoorgel, proffsig som få, och med ett budskap som inte går att rucka på, ens om man försökte. Och så Måns, som axlar rollen efter Berghagen med storslagen charm och folklighet. Allsången levererar i folkhemmet och ger tisdagkvällarna en mening. Det är verkligen gyllene tider för programmet. Ett program som utvecklas med åren. Om grabbarna i bandet med samma namn har potential att utvecklas som textförfattare och sångare låter jag vara osagt. Men kanske hör vi "Flickorna på TV2" om tio år igen på Skansens stora scen, med Gessle i tonårsröst och stockholmsdialekt, kittlande nära pensionsåldern?
lördag 15 juni 2013
Liseberg, inte bara för barn.
Att få ett åkband runt handleden när man är på Liseberg kan för ett barn ge den där pirriga, förväntansfulla och lyckliga känslan. För mig var det samma sak inombords men utåt fick man änna hålla igen lite. Det är ju för barnens skull jag köper detta åkband. Jag blir ju tvungen att åka med på vissa attraktioner. Tvång är aldrig bra, det har jag alltid tyckt. Tack och lov känner jag inget tvång här. På väg till Flumeride märker jag att mina långa ben utklassar mina barns i ambitionen att nå denna vattenattraktion fortast. Lilleman säger "gå inte så fort" varpå jag replikerar "Jag vill inte att det ska bli kö, öka!"
I Flumeridekön vet alla som stått där att kön ringlar sig fram och tillbaka och man möter hela tiden samma personer både till höger och vänster. Här gäller det att se lite lagom exalterad ut, man ser lite lagom cool ut och visar att man är där för barnen skull. Men inte jag. Jag räknar båtarna, försöker räkna ut vilket nummer vi kommer få på båten, kollar så att båtarna släpps ut genom kugghjulsprincipen osv. Kavlar upp ärmen i lagom tid för spärrvakten och hoppar sen i båten på den plats jag sedan igår kväll planerat.
Barnens absoluta åkbegär har stillats lite efter två timmar och där känner jag att det är dags för mig att öka lite. Men jag frågar lite inlindat: "Vill ni se när pappa åker själv en gång?" JA!! utbrister båda och jag känner att jag lyckats med hela upplägget. Uppskjutet och Höjdskräcken blir föremålet för mitt egna lilla äventyr och farmor och farfar som givetvis genomskådat min fasad mot barnen ställer upp. När jag sitter där fastbältad redo att likt Fuglesang skickas upp mot rymden roppar min mamma oroligt genom staketet att jag ska hålla huvudet bakåt. Hon har alltså fortfarande efter 20 år med mig boendes på annan ort svårt att släppa ansvaret helt till mig. Tjejerna i sextonårsåldern brevid mig undrar vad det är för kvinna som står och gapar och jag låtsats ovetande jag med.
Att vara pappa till två barn på Liseberg med allt vad det innebär i ansvar och i samma veva bli betraktad som ett barn själv är en surrealistisk känsla. Men samtidigt kan jag inte undgå tanken att min mamma genomskådat all det jag känt inombords, att mitt barnajag inte gått att dölja och därmed behandlade hon mig efter det, vad vet jag? Men det kanske går att sköta lite smidigare.
Gårdagens besök innehöll väldigt korta köer, bra väder och väldigt nöjda barn. Sex timmar kändes som tre och jag fick själv skickas upp mot himlen och känna tyngdlöshetens underbara värld. Det var som att gå på moln!
I Flumeridekön vet alla som stått där att kön ringlar sig fram och tillbaka och man möter hela tiden samma personer både till höger och vänster. Här gäller det att se lite lagom exalterad ut, man ser lite lagom cool ut och visar att man är där för barnen skull. Men inte jag. Jag räknar båtarna, försöker räkna ut vilket nummer vi kommer få på båten, kollar så att båtarna släpps ut genom kugghjulsprincipen osv. Kavlar upp ärmen i lagom tid för spärrvakten och hoppar sen i båten på den plats jag sedan igår kväll planerat.
Barnens absoluta åkbegär har stillats lite efter två timmar och där känner jag att det är dags för mig att öka lite. Men jag frågar lite inlindat: "Vill ni se när pappa åker själv en gång?" JA!! utbrister båda och jag känner att jag lyckats med hela upplägget. Uppskjutet och Höjdskräcken blir föremålet för mitt egna lilla äventyr och farmor och farfar som givetvis genomskådat min fasad mot barnen ställer upp. När jag sitter där fastbältad redo att likt Fuglesang skickas upp mot rymden roppar min mamma oroligt genom staketet att jag ska hålla huvudet bakåt. Hon har alltså fortfarande efter 20 år med mig boendes på annan ort svårt att släppa ansvaret helt till mig. Tjejerna i sextonårsåldern brevid mig undrar vad det är för kvinna som står och gapar och jag låtsats ovetande jag med.
Att vara pappa till två barn på Liseberg med allt vad det innebär i ansvar och i samma veva bli betraktad som ett barn själv är en surrealistisk känsla. Men samtidigt kan jag inte undgå tanken att min mamma genomskådat all det jag känt inombords, att mitt barnajag inte gått att dölja och därmed behandlade hon mig efter det, vad vet jag? Men det kanske går att sköta lite smidigare.
Gårdagens besök innehöll väldigt korta köer, bra väder och väldigt nöjda barn. Sex timmar kändes som tre och jag fick själv skickas upp mot himlen och känna tyngdlöshetens underbara värld. Det var som att gå på moln!
måndag 10 juni 2013
Bröllopsyra!
För de som gillar glitter och glamour var lördagens långa sändning från prinsessbröllopet förmodligen en enda lång modeshow. För alla rojalister gav evenemanget med all säkerhet ett starkare band till monarkin. För alla som vet att Chris är delägare i finansbolaget Noster Capital och där finns några miljadärer som har koll på det blev SVT:s sändning en slags reklampelare för just det bolaget. Och där har vi som betalar licensen varit med att hjälpa Chris. Och för alla republikaner blev lördagen ett bevis på att det finns arbete kvar att göra för att ta Sverige ut ur den odemokratiska ordning som de tycker följer med monarkins närvaro.
Det sägs ofta att vårt kungahus är modernt och att de står nära folket och det är säkert möjligt om man jämför med andra länders kungahus. Men man kan ändå inte låta bli att reflektera över att det som sägs och visas under en sån här dag ändå för tankarna till 1700-talet och inte 2013. Man måste komma ihåg att detta inte är något dussinbröllop. För er som sett filmen bröllopsfotografen där bröllopsparet åker på skopan på en lastare i Värmland så förstår man att alla inte har samma förutsättningar. Men på ett område skiljer sig inte dessa bröllop åt. Och det är förmodligen kärleken mellan de två människorna, på skopan och på SS Stockholm. Alla fyra är säkert lika lyckliga.
Den största behållningen under lördagen var nog att gästerna åkte med Stocholms lokaltrafik ner till båten. Därmed överglänste mitt bröllop självaste Kungahusets, i alla fall i unikitek. SVT:s roll i detta kan diskuteras. Bevakning av bröllopet, absolut! Men på något sätt blir denna opartiska journalistiska institution väldigt ensidig i sin bevakning när man frossar i bröllopsyra och lyfter fram monarkin som faktiskt är en politisk fråga. Jag har absolut inget emot Madde och Chris, tvärtom så är jag glad för deras skull och alla som får närvara och kungen betalar sägs det. Därmed är det ok för mig.
Vissa liknar detta vid ett sportevenemang, alla gillar inte fotboll och detta skulle kunna ses som underhållning för de som har andra intressen. Ja det finns en poäng där. Det jag skulle vilja belysa då är att sportkommentatorer är bra på att kommentera det som sker på planen och inte utseende på alla som deltar. Lördagens sändning var nämligen en enda stor jämförelse mellan hur gästerna såg ut, vilka diadem som var dyra "tillräckligt" osv. Och mellan raderna hos experterna i ytliga kunskaper kunde man höra att vissa inte dög. Då blev Johan så där härligt moralpräktig och bytte kanal, hamnade på en repris av Top Model och sen vidare till Simpsons.
Var var "Landet runt" när man som mest behövde det? Det finns på SVT Play Tihi!
Det sägs ofta att vårt kungahus är modernt och att de står nära folket och det är säkert möjligt om man jämför med andra länders kungahus. Men man kan ändå inte låta bli att reflektera över att det som sägs och visas under en sån här dag ändå för tankarna till 1700-talet och inte 2013. Man måste komma ihåg att detta inte är något dussinbröllop. För er som sett filmen bröllopsfotografen där bröllopsparet åker på skopan på en lastare i Värmland så förstår man att alla inte har samma förutsättningar. Men på ett område skiljer sig inte dessa bröllop åt. Och det är förmodligen kärleken mellan de två människorna, på skopan och på SS Stockholm. Alla fyra är säkert lika lyckliga.
Den största behållningen under lördagen var nog att gästerna åkte med Stocholms lokaltrafik ner till båten. Därmed överglänste mitt bröllop självaste Kungahusets, i alla fall i unikitek. SVT:s roll i detta kan diskuteras. Bevakning av bröllopet, absolut! Men på något sätt blir denna opartiska journalistiska institution väldigt ensidig i sin bevakning när man frossar i bröllopsyra och lyfter fram monarkin som faktiskt är en politisk fråga. Jag har absolut inget emot Madde och Chris, tvärtom så är jag glad för deras skull och alla som får närvara och kungen betalar sägs det. Därmed är det ok för mig.
Vissa liknar detta vid ett sportevenemang, alla gillar inte fotboll och detta skulle kunna ses som underhållning för de som har andra intressen. Ja det finns en poäng där. Det jag skulle vilja belysa då är att sportkommentatorer är bra på att kommentera det som sker på planen och inte utseende på alla som deltar. Lördagens sändning var nämligen en enda stor jämförelse mellan hur gästerna såg ut, vilka diadem som var dyra "tillräckligt" osv. Och mellan raderna hos experterna i ytliga kunskaper kunde man höra att vissa inte dög. Då blev Johan så där härligt moralpräktig och bytte kanal, hamnade på en repris av Top Model och sen vidare till Simpsons.
Var var "Landet runt" när man som mest behövde det? Det finns på SVT Play Tihi!
lördag 1 juni 2013
Bland hockeymammor på konfirmation
Försök få en femåring att sitta still i en kyrka och lyssna på samtal i en och en halv timma. Den som lyckas med det blir automatiskt en kandidat till årets uppfostrare. Jag såg efter en timma hur 1000 myror kilade in innanför brallorna på sonen just när prästen skulle be för konfirmanderna. Han kämpade tapert för att hålla myrorna i shakt den sista halvtimman men jag anade hur gärna han ville ut och springa. Han skulle kunnat springa Stockholm maraton på 2 timmar och 50 minuter.
Huvudpersonen, en jättesöt och go tjej som jag har haft förmånen att följa genom livet skulle alltså nu konfirmeras. Jag minns faktiskt hennes dop också och då kunde jag gå runt och bära på henne. Så blev inte fallet igår och tur var väl det, mest för henne själv. Konfirmationen hade ett fotbollsupplägg och tjejerna spelade upp ett spel som visade prov på kyrkans vilja att modernisera sin verksamhet och närma sig unga på ett intressant sätt. Annie hade också det stora modet och rösten för det att sjunga solo i kyrkan och det var som Tyko Jonsson säger "Det var ta mig fan det finaste jag hört sen jag konfirmerades" Fast jag har inte konfirmerats. Dessutom sjöng tjejerna Miss Li:s låt 1:a gången. Det var helt enkelt en konfirmation i min smak!
Efterföljande middag tog hockeymammorna över. Mammorna som har koll, det är moderna hockeymammor vi pratar om som inte bara följer med och applåderar och har med sig fika. Jag har sett dom i action. Här pratar vi om hockeymammor som pratar om NHL-drafter och har stenkoll på talangfulla lokala förmågor som "varit över". Just detta uttryck "varit över" kan för den ointresserade verka osammanhängande men det betyder ungefär: unga spelare som provat att spela på andra sidan Atlanten. De kan allt om Växjö Lakers och Elitserien, de har säsongsbiljetter på Vida Arena och är inte helt borta när det gäller materialfrågor. Mer pålästa idrottsmammor får man leta efter.
Deras söner som nyligen har fått körkort besitter självförtroende tillräckligt för en månlandning med rymdraket får just nu nöja sig med att låna föräldrarnas bilar till träningar. De kan mycket om allt och är inte sena med att ge sina mammor en känga inför alla gäster. Men det finns en skön attityd hos dom och även om de skall var coola inför släkten så tror jag ändå att de sätter stort värde på allt det som deras hockeymammor och hockeypappor har ställt upp på. Dessutom jobbar killarna nu och det kommer drastiskt att ingjuta lite ödmjukhet i den på ytan hårda attityden och göra dom till riktigt bra killar. Missförstå mig inte, det är bra killar nu också men den sista pusselbiten passar när dom fått en praktisk erfarenhet från yrkeslivet vad det innebär att jobba för allt det som finns runt omkring dem. Så var det i alla fall för mig.
Tack familjen Karlsson/Jonasson för en trevlig dag igår och Lycka till med fotbollen Annie!
Huvudpersonen, en jättesöt och go tjej som jag har haft förmånen att följa genom livet skulle alltså nu konfirmeras. Jag minns faktiskt hennes dop också och då kunde jag gå runt och bära på henne. Så blev inte fallet igår och tur var väl det, mest för henne själv. Konfirmationen hade ett fotbollsupplägg och tjejerna spelade upp ett spel som visade prov på kyrkans vilja att modernisera sin verksamhet och närma sig unga på ett intressant sätt. Annie hade också det stora modet och rösten för det att sjunga solo i kyrkan och det var som Tyko Jonsson säger "Det var ta mig fan det finaste jag hört sen jag konfirmerades" Fast jag har inte konfirmerats. Dessutom sjöng tjejerna Miss Li:s låt 1:a gången. Det var helt enkelt en konfirmation i min smak!
Efterföljande middag tog hockeymammorna över. Mammorna som har koll, det är moderna hockeymammor vi pratar om som inte bara följer med och applåderar och har med sig fika. Jag har sett dom i action. Här pratar vi om hockeymammor som pratar om NHL-drafter och har stenkoll på talangfulla lokala förmågor som "varit över". Just detta uttryck "varit över" kan för den ointresserade verka osammanhängande men det betyder ungefär: unga spelare som provat att spela på andra sidan Atlanten. De kan allt om Växjö Lakers och Elitserien, de har säsongsbiljetter på Vida Arena och är inte helt borta när det gäller materialfrågor. Mer pålästa idrottsmammor får man leta efter.
Deras söner som nyligen har fått körkort besitter självförtroende tillräckligt för en månlandning med rymdraket får just nu nöja sig med att låna föräldrarnas bilar till träningar. De kan mycket om allt och är inte sena med att ge sina mammor en känga inför alla gäster. Men det finns en skön attityd hos dom och även om de skall var coola inför släkten så tror jag ändå att de sätter stort värde på allt det som deras hockeymammor och hockeypappor har ställt upp på. Dessutom jobbar killarna nu och det kommer drastiskt att ingjuta lite ödmjukhet i den på ytan hårda attityden och göra dom till riktigt bra killar. Missförstå mig inte, det är bra killar nu också men den sista pusselbiten passar när dom fått en praktisk erfarenhet från yrkeslivet vad det innebär att jobba för allt det som finns runt omkring dem. Så var det i alla fall för mig.
Tack familjen Karlsson/Jonasson för en trevlig dag igår och Lycka till med fotbollen Annie!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)