Det fanns stunder då man ville att ens syster bara försvann. Så retsam och så enerverande. Så skicklig på att manövrera ut sin fyra år yngre bror. Och så vältalig att klassisk brottning aldrig ens kom på tal. Inte för att jag haft någon chans där heller men jag hade kanske kunnat pressa henne i tre ronder på Kastvindsgatan.
När jag hör hennes röst i radion blir jag varm och en stolthet sprider sig i hela kroppen. Jo, det där är min syster som pratar, det är hon som väcker göteborgarna med sin ljuva stämma tillsammans med Jonas. Stolthet eftersom jag vet hur hårt hon har jobbat för att få fart på karriären. De där ömma känslorna för min syster har jag som jag nämnde inte alltid haft. Jag har alltid sett upp till henne och haft stor respekt för allt hon har tagit sig för. Har sugit in nästan allt som hon berättat och haft åsikter om.
Men många gånger har jag tackat stora cornflakespaket och mjölkförpackningar för god läsning när tystnaden varit lika lätt att förutspå som självaste soluppgången. Och ömheten oss emellan vid frukosten var allt annat än öm.
Vändningen kom när hon flyttade, och som hon flyttade. Nämligen till Paris. Först då gick det upp för oss vad vi egentligen betydde för varandra. Det var som så många gånger "När båset står tomt, saknar man kossan" som Mia Skäringer uttryckte det. Och nej, jag har aldrig sett min syster som en kossa då fanns det helt andra djur som passade bättre men just det tomma båset fick en att tänka efter. Det var väl så att vi bara behövde ses i lagom dos. Sådär en 9 månader emellan gångerna kunde väl räcka, eller? Ja, hur som helst det påverkade ömheten i positiv riktning. Brevväxling blev modellen.
Som ni märker var detta innan iPhones, iPads och mail fanns tillgängligt. Man skrev för hand, la brevet i ett kuvert, satte på ett frimärke och klistrade på en blå etikett med texten "Par Avion" i hopp om att brevet skulle nå adressaten inom en vecka. Jag kan minnas än idag när breven låg innanför dörren. Minst fyra sidor välskrivet brev med målande beskrivningar om livet i Paris. Där vilsna författare och desillusionerade journalister verkade tillsammans med tre au pairs från Göteborg. Kindpussarna blev hur naturligt som helst när vi mötten våren och min syster påsken 1990.
Man kan nog påstå att Paris var vändpunkten där vår syskonrelation övergick från typisk bror-systerrelation till något djupare med ömsesidig respekt för varandras olikheter. Och även om vi inte sprungit ner dörrarna hos varandra under åren känns familjebanden starkare än nånsin nu. Och när en familjeröst nu når ut i etern med kloka och välformulerade meningar är det inte svårt eller för den delen onaturligt att sträcka på sig lite extra. Jo, det är min syster som pratar i radion.
Innan jag kunde prata ordentligt var det Ninna jag kallade min syster Jennie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar