Ingalls och jag

"Do more of what makes you happy"

Jag gillar verkligen den meningen. Den är enkel och har ett tydligt budskap, och effekten av att verkligen leva på det viset borde ju rimligen vara positiv. Jag kan inte låta bli att tänka på pappa Ingalls i Lilla huset på prärien. Undrar hur han skulle se på den meningen? Bland alla sysslor han hade, så mycket hårt jobb, alltid svettig och smutsig. Men sträckte alltid ut en hjälpande hand till byggdens medborgare. Han skulle förmodligen fnysa åt meningen här ovan, spotta i jorden, vända ryggen och fortsätta spänna fast nån oxe eller så. För pappa Ingalls kunde inte välja, hans lott var hårt arbete från morgon till kväll. Söndagarna spenderades i kyrkan. Och som om inte det räckte låg det på honom att uppfostra två flätade döttrar i vad som var rätt eller fel. Etik och moral var också en av hans starka sidor.

Jag, pappa till två icke flätade barn, spänner inte för några oxar, inte heller ägnar jag mig åt hårt kroppsarbete från 7-22 eller besöker kyrkan för den delen. Jag behöver inga hängslen och jag har inte lika långt till stan som familjen Ingalls. Vad sammanför mig och pappa Ingalls egentligen? Jag skulle nog påstå att jag får minst lika många kramar från mina barn, fast utan tårarna då. Som modern pappa har jag också sysslor, massvis skulle jag säga. Packa väskor, laga mat, diska tvätta, städa, dammsuga, handla, gå till simhallen, gå till dansen, torka spilld mjölk, leka troll, bygga tågbana osv.

Precis som pappa Ingalls berör vi ämnen som etik och moral, och där skulle man kanske kunna säga att mina barn inte alltid lyssnar med samma entusiasm som döttrarna Ingalls. I Lilla huset på prärien tog man upp ämnen som döden, kärleken och mobbning med barnen. I trerummaren med "högt till tak" på Söder diskuterar vi hurvida ett veck på tröjan kan få oss att komma sent till skolan 4 dagar i sträck. Livets stora frågor är lika laddade åtminstone för en sjuåring. Jag läser i en nyss lånad bok från stadsbiblioteket om föräldrarskap: "Välj dina strider, ibland kan det vara läge att lägga dina principer åt sidan" Det där låter så himla bra i soffan på kvällen med en kopp kaffe vid sidan när barnen sover. 3 och en halv minut innan avfärd till skolan när dottern skall byta alla kläder för att tröjan har en lapp med tvättråd som kliar, då är det svårt att inte ta striden. Jag blir förvirrad.

Nä, du pappa Ingalls! Om du bara visste hur gärna jag skulle vilja spänna för en oxe eller två. Hur gärna jag iklädd hängslen och en illa vid skjorta skulle vilja laga ett staket. Om du bara visste hur lockande boskapsskötsel kan vara vissa dagar? Bara för att slippa konflikten över en lapp med en massa tvättsymboler på. Du anar inte hur bra du hade det där ute. Men jag tror ändå att du var rätt nöjd och det är jag också. Därmed inte sagt att man utöver dessa sysslor måste försaka vissa andra saker:

"Do more of  what makes you happy"

Det vände i Paris

Till Ninna!

Det fanns stunder då man ville att ens syster bara försvann. Så retsam och så enerverande. Så skicklig på att manövrera ut sin fyra år yngre bror. Och så vältalig att klassisk brottning aldrig ens kom på tal. Inte för att jag haft någon chans där heller men jag hade kanske kunnat pressa henne i tre ronder på Kastvindsgatan.

När jag hör hennes röst i radion blir jag varm och en stolthet sprider sig i hela kroppen. Jo, det där är min syster som pratar, det är hon som väcker göteborgarna med sin ljuva stämma tillsammans med Jonas. Stolthet eftersom jag vet hur hårt hon har jobbat för att få fart på karriären. De där ömma känslorna för min syster har jag som jag nämnde inte alltid haft. Jag har alltid sett upp till henne och haft stor respekt för allt hon har tagit sig för. Har sugit in nästan allt som hon berättat och haft åsikter om.

Men många gånger har jag tackat stora cornflakespaket och mjölkförpackningar för god läsning när tystnaden varit lika lätt att förutspå som självaste soluppgången. Och ömheten oss emellan vid frukosten var allt annat än öm.

Vändningen kom när hon flyttade, och som hon flyttade. Nämligen till Paris. Först då gick det upp för oss vad vi egentligen betydde för varandra. Det var som så många gånger "När båset står tomt, saknar man kossan" som Mia Skäringer uttryckte det. Och nej, jag har aldrig sett min syster som en kossa då fanns det helt andra djur som passade bättre men just det tomma båset fick en att tänka efter. Det var väl så att vi bara behövde ses i lagom dos. Sådär en 9 månader emellan gångerna kunde väl räcka, eller? Ja, hur som helst det påverkade ömheten i positiv riktning. Brevväxling blev modellen.

Som ni märker var detta innan iPhones, iPads och mail fanns tillgängligt. Man skrev för hand, la brevet i ett kuvert, satte på ett frimärke och klistrade på en blå etikett med texten "Par Avion" i hopp om att brevet skulle nå adressaten inom en vecka. Jag kan minnas än idag när breven låg innanför dörren. Minst fyra sidor välskrivet brev med målande beskrivningar om livet i Paris. Där vilsna författare och desillusionerade journalister verkade tillsammans med tre au pairs från Göteborg. Kindpussarna blev hur naturligt som helst när vi mötten våren och min syster påsken 1990.

Man kan nog påstå att Paris var vändpunkten där vår syskonrelation övergick från typisk bror-systerrelation till något djupare med ömsesidig respekt för varandras olikheter. Och även om vi inte sprungit ner dörrarna hos varandra under åren känns familjebanden starkare än nånsin nu. Och när en familjeröst nu når ut i etern med kloka och välformulerade meningar är det inte svårt eller för den delen onaturligt att sträcka på sig lite extra. Jo, det är min syster som pratar i radion.

Innan jag kunde prata ordentligt var det Ninna jag kallade min syster Jennie.

Pappa, du får vara Wolf!

Sitter och tittar på Gladiatorerna med min dotter. "Favvoprogrammet" just nu om man frågar henne. För mig är det ett antal vältränade män och kvinnor som visar upp sina 6-pack och gör konstiga gester i TV. Utmanarnas kroppar duger gott och väl för mig och den ständigt aktuella Gry Forsell leder programmet. Nicklas Wikegård, en gång välrenomerad hockeytränare som sadlar om till expertkommentator för hockey har nu tagit steget in i TV4:s barnprogram som expert. En karriärstege väl värd att fundera över. Hans intensitet går dock inte att klaga på. Jag väntar på att han ska säga icing hela tiden.

Jag får tydligen vara Prime och Wolf och dottern lägger beslag på Hyper och Lynx. I alla program som vi ser skall man vara någon och dottern fördelar rollfigurerna med imponerande precision. Och av någon anledning är hon alltid den som vinner. Ändringar kan förekomma under programmets gång, till hennes fördel givetvis. Tidigare under kvällen fick jag vara Rickard Olsson i Wild Kids. Mannen som har mer TV-tid än Claes Elfsberg, Lage Larsson, Tilde De Paula, Peter Jidhe och alla programledare i Bolibompa tillsammans.

På Facebook är vi alla oss själva, eller? Har fantasin tagit slut? Orkar vi inte dela med oss av våra vardagsrutiner längre? Besparar vi våra vänner allt det där gulliga som hör vardagen till. Eller orkar vi helt enkelt inte skriva längre? Många frågor? Ja trenden verkar ju vara att vi delar en massa. Vi läser något klokt och sen trycker vi på "share". Smidigt att bara trycka på en knapp och så är vi ständigt aktuella på Facebook. Skit i vad det står. Skit i att alla andra också tryckt på "share" så att historien om den bortsprungna katten kommer på min förstasida i trippel upplaga. Och att någon har hjälpt en pensionär med rullatorn kräver 1000 tecken och att tummen därmed far illa av allt "scrollande" Skit i det! Och alla dessa människor som saknas. Ja det är hemskt, jag håller verkligen med. Men kan vi inte låta polisen hålla på med det?
Nej jag efterlyser bra kvalitativa facebookstatusar. Egenkomponerade och intressanta, gärna om vardagslivet, tankar om dagen som gått och så vidare. Morgonprogrammet i P4 Göteborg tar täten i denna kapanj och den skall jag följa med stort intresse. Och nu kommer avslutningen:

Ta hand om er därute!

Gör det franskt!

Det var längesedan jag satt på en biograf och kände att det var svårt att svälja. Eller när det är så tyst i biosalongen att alla kommer att höra när du sväljer. Jag tror att det var antingen när jag såg Den oändliga historien eller Rain Man som jag upplevde detta senast. Det var i alla fall längesedan och nu satt jag där igen väldigt många år senare och kände just den känslan. Rust and Bone var filmen som nu berörde mig och jag var inte ensam vill jag lova. Det är ingen överdrift att samtliga som såg filmen stred i sitt inre för att inte brista ut i gråt i filmens sista del och när folk sitter kvar en stund så ser jag det som ett tecken på att filmen berörde oss alla.

Filmen är fransk och utlovar allt annat än vackra solnedgångar och förutsägbara repliker. Snarare en mer vardagsbetonad verklighetsbeskrivning av det lite tuffare slaget och filmen bjuder på sex, våld, kontroversiell barnuppfostran och drama. Långt ifrån Hollywoods vackra siluetter och alltför konstruerade snyftslut. Filmen är helt klart värd att se tycker jag.

Min franska bil däremot har bestämt att göra stort hål i min plånbok. Han är inte speciellt populär just nu och därför lämnade jag bort honom ett par dagar. Han börja förvisso bli lite till åren kommen men alla dessa sjukdomssymptom börjar tära på mitt tålamod.

Min franskalärare gick fram till mig efter filmen och jag såg på henne att hon tänkte ställa några frågor på franska men hejdade sig i sista stund och tur var väl det för det hade nog blivit en envägskommunikation. Men kort senare när jag somnat i soffan så fick vi faktiskt det där samtalet på franska och där behövde jag inte skämmas alls. Där pratade vi om regissörens insats, kameravinklar och kärleksbudskap samt lite kuriosa om Rivieran. Allt i en sprudlande accent tagen från Sorbonneuniveristet i Paris. Och det var jag som pratade mest!!

Och så ett utdrag om kyssar får avsluta denna blogg i mitt franska tema för dagen.
Det som på vardaglig engelska kallas “french kiss”, härrör nödvändigtvis inte från Frankrike. I Frankrike kallas det “Baiser amoureux” (lovers kiss) eller “Baiser avec la langue” (kyss med tungan), även om det i gångna tider var känt som “Baiser Florentin” (florentinsk kyss). På fransk slang kallas en “french kiss” för en “patin” (skridsko) eller en “galoche”. Att göra en fransk kyss kallas för “rouler un patin” (roll a skate)

Fantastiskt att man kan komma in på skridskor bara så där!

A Bientot!

2013

Då är vi inne i 2013 på allvar och långledigheten börjar lida mot sitt slut. Kompdagarna har tagit slut, vi är trötta på julen, nyårslöftena ska börja infrias och det enda som skådas i chokladasken är en stakars trillingnöt som ingen vill ha.

Vi ska börja jobba igen. Ja i alla fall de som inte servat samhället med med viktiga funktioner som sjukvård, mat, brott och realisation. Barnen ska tillbaka till skolorna och beachen 2013 närmar sig med stormsteg. Vare sig om vi längtar efter tulpaner, semlor eller årets första kaffe på en altan i söderläge kan vi alla lättas av tanken att det blir ljusare för varje dag. Nu har vi lämnat mörka december bakom oss och blickar framåt. Nu kan vi ta på oss våra hörlurar som vi fick i julklapp och fylla kroppen med musik i motionsspåren. 

Nyårslöften har ofta en stark koppling till ett sundare liv. Och det är ju bra. Vi behöver verkligen röra på oss.  Det nyårslöftet infriade jag  i augusti så jag behöver inte ta tag i den delen av mitt liv. Mitt löfte handlar snarare om livet. Djupt kan tyckas. Men jag hävdar bestämt att synen på livet kan få de mest oanade  effekter på livet med en positiv grundsyn. Att lyfta fram sig själv en aning och se vad som gör en lycklig. Då får man med sig andra runt omkring sig också.

Och jag måste bara nämna några ord om året med kungahuset. Huka er royalister!  Stoppning av korvar har ersatts med pulkaåkning vid Haga slott. Och tur är väl det för vem kan väl se charmen med att stoppa korv? Dessutom tror jag inte att alla 3 barnen kan vara så lugna och harmoniska vid just korvstoppning. Nä då tror jag mer på en pulka som inte riktigt vill gå rakt utan håller på att välta med Estelle istället. Mycket mer trovärdigt. Och prins Daniel med självdistans som övriga medlemmar av kungafamiljen hittills saknat. Jag gillar honom.

Det vi vet om den lilla prinsessan nu är att hon är nyfiken och gillar människor. Och att det är positiva egenskaper när man blir stor tycker Victoria. Hon tycker också att det är svårt att få ihop mammarollen med karriären. Fint!

Jag tror faktiskt att pulkan kommer från Stadium. Och anledningen till att den höll på att välta berodde inte på kvalitén. Det var dåligt skottat på Haga, Ti-hi!!