Jag läser någonstans att Stephanie Forrester väljer att sluta i Glamour efter 25 år. Jag kan inte låta bli att förundras över denna långa karriär i en och samma serie. För er som inte vet är detta en amerikansk såpa från 1987 där maktspel, äktenskap och kärlek är grundstenarna. Varje program är 19 minuter långt och bryts ner i 8 delar tacka vare reklam och signaturmusik mitt i. Man filmar med endast en kamera vilket gör att alla står vända mot kameran och säger sina repliker även om de pratar med andra människor. Man tänker också högt en del. Stephanie var den starka kvinnan som styrde familjen med järnhand och avskydde sin svärdotter som försökte lägga beslag på familjeföretaget. Ja ni förstår. Att Stephanie, eller Susanne Flannery som hon nu heter på riktigt nu väljer att avsluta sin karriär oroar djupt. Serien har mycket kvar att ge efter 25 år känner jag.
Hur vet jag allt detta? Det började med att jag hade ett "lysande" själ till att skjuta upp pluggandet en halvtimma. Sen var ju manusförfattarna fruktansvärt skickliga på att leverera cliffhangers i den här typen av serier så man var ju tvungen att sätta sig ner dagen efter och sen rullade det på och jag blev fast. Okej man blev inte raketforskare av att titta på den serien men kanske mättades behovet av att se dålig TV. Det kanske förde det goda med sig att man idag inte hoppar på en massa dåliga dockusåpaprogram mellan 8 och 9? Jag tror det.
Jag tror att serien Glamour visserligen speglar glamouren i modevärlden men som skådespelare måste ju serien betraktas mer som Dolly Partons "working 9 to 5". Tänk att leverera repliker i samma serie i 25 år.
På löpande band. Tack Stephanie! Jag önskar dig lycka till med det du tar dig för utanför Forresters.
Den lilla snutt av Glamour som berikar mitt liv just nu är när jag går på den röda matta som leder in till ICA cityhallen på Sandgärdsgatan. Fotoblixtarna har jag inte sett till dock.
onsdag 28 november 2012
lördag 24 november 2012
WF
Jag har tagit upp wordfeud igen. Detta utomordentliga tidsfördriv som ändå skänker lite gymnastik för hjärnan. Inte bara ett löjligt spel som fördummar. Det krävs tanke, list och en portion tur i detta alfapetiska brädspel, som utspelas i en virituell värld. Där motståndaren kan vara en för dig helt okänd människa eller rent utav din sambo i soffan brevid. Det sistnämnda är ju fascinerande i sig. Sitta tyst en hel lördagkväll med varsin telefon och spela wf mot varandra.
Min starkaste motståndare har ett namn som ger vibbar åt James Bond vilket höjer spänningen en aning. Han/hon är stark och lägger sällan ord under 20 poäng utom möjligtvis på slutet. En chatkonversation tyder på att det finns humor och intelligens. Jag hoppas denna värdiga motståndare tycker likadant om mig. Kollegan på jobbet blandar 8-poängare med 139-poängare, man kan likna henne vid en vänsterspelare i racketsport, svårt att läsa av, oförutsägbar och oerhört snabb i kontringarna, därav den ojämna poängskörden. Men alltid giftig.
Min starkaste motståndare har ett namn som ger vibbar åt James Bond vilket höjer spänningen en aning. Han/hon är stark och lägger sällan ord under 20 poäng utom möjligtvis på slutet. En chatkonversation tyder på att det finns humor och intelligens. Jag hoppas denna värdiga motståndare tycker likadant om mig. Kollegan på jobbet blandar 8-poängare med 139-poängare, man kan likna henne vid en vänsterspelare i racketsport, svårt att läsa av, oförutsägbar och oerhört snabb i kontringarna, därav den ojämna poängskörden. Men alltid giftig.
lördag 17 november 2012
Von Trapp spelade aldrig curling
Kapten Von Trapp var inte bara sjökapten, han var far till sju barn och tillsammans med en baronessa. Att vara far till sju barn i Österrike under 50-talet vet jag inget om. Men hans metoder att organisera familjelivet väcker ett visst intresse. Och då tänker jag på visselpipan. Ett genialt verktyg att påkalla uppmärksamhet utan att behöva använda stämbanden. Med många trapp-or i huset kan visselpipans ljud ge en effektfull känsla av ordning när alla 14 ben i takt stegar ner mot frukostbordet. Tänk er själva att slippa att en efter en trillar ner från övervåningen i ett enda kaos, rufsiga i håret och med pyjamasen bak och fram. Nej, raka i ryggen och full av respekt inför den man som håller i visselpipan.
Kapten Von Trapp var ingen Anette Norberg (flervaldig curlingmästarinna med OS, VM, EM och SM guld). Kaptenen var så långt i från dagens curlande föräldrar man kan komma. Om det berodde på att han bodde i Ösetrrike på 50 talet eller att han var sjökapten låter jag vara osagt men tiderna har förändrats och tur är väl det. Visselpipan i all ära men den passar nog ändå bäst på idrottsplanerna.
Vem vågar erkänna att man är en curlingförälder? Är 90-talisterna ett resultat av att vi hade framgångar i curling just då? Finns det överhuvudtaget en koppling till sporten curling och föräldrarskap eller är det bara symboliken?
Att sopa undan problemen framför barnen så att de inte skall behöva konfronteras är ju en riktig björntjänst. För hur skall barnen hantera en platsannons där det står: "Vi söker en problemlösare som gillar att ha många bollar i luften och som vill vara spindeln i nätet och navet i hjulet och som kan hålla i många trådar och lägga grädden på moset" Eller är det just den typen av flummiga annonser som passar curlande barn från 90-talet? Kanske?
Mark Levengood har berättat i ett enligt mig fantastiskt sommarprogram att han hade bowlingföräldrar, där han var klotet och slängdes fram för att möta diverse problem. Von Trapp blåste sig till respekt och införde militärens hårda nypor. MEN både Mark och Von Trapp mötte kärleken och kanske är det just den som måste vara utgångspunkten i en sund och bra barnuppfostran. Regler är bra men på en lagom nivå, kärleken är grym, visselpipan kan få Zlatan att sluta springa och Curling är en fantastisk sport med konstiga regler. Jag vet inte hur jag ska "sy ihop den här påsen". Jag vet ju inte ens hur jag kom att tänka på filmen från 1956,
jo det gör jag nu........
Kapten Von Trapp var ingen Anette Norberg (flervaldig curlingmästarinna med OS, VM, EM och SM guld). Kaptenen var så långt i från dagens curlande föräldrar man kan komma. Om det berodde på att han bodde i Ösetrrike på 50 talet eller att han var sjökapten låter jag vara osagt men tiderna har förändrats och tur är väl det. Visselpipan i all ära men den passar nog ändå bäst på idrottsplanerna.
Vem vågar erkänna att man är en curlingförälder? Är 90-talisterna ett resultat av att vi hade framgångar i curling just då? Finns det överhuvudtaget en koppling till sporten curling och föräldrarskap eller är det bara symboliken?
Att sopa undan problemen framför barnen så att de inte skall behöva konfronteras är ju en riktig björntjänst. För hur skall barnen hantera en platsannons där det står: "Vi söker en problemlösare som gillar att ha många bollar i luften och som vill vara spindeln i nätet och navet i hjulet och som kan hålla i många trådar och lägga grädden på moset" Eller är det just den typen av flummiga annonser som passar curlande barn från 90-talet? Kanske?
Mark Levengood har berättat i ett enligt mig fantastiskt sommarprogram att han hade bowlingföräldrar, där han var klotet och slängdes fram för att möta diverse problem. Von Trapp blåste sig till respekt och införde militärens hårda nypor. MEN både Mark och Von Trapp mötte kärleken och kanske är det just den som måste vara utgångspunkten i en sund och bra barnuppfostran. Regler är bra men på en lagom nivå, kärleken är grym, visselpipan kan få Zlatan att sluta springa och Curling är en fantastisk sport med konstiga regler. Jag vet inte hur jag ska "sy ihop den här påsen". Jag vet ju inte ens hur jag kom att tänka på filmen från 1956,
jo det gör jag nu........
tisdag 13 november 2012
Av kepsen att döma
Det går inte att ta miste på att hockey är en sport som uppskattas av medelålders vita män med keps. Det går heller inte att missa att det är en arena där man kan skrika för allt man har till en man med svart och vit tröja. Ord om hur "jävla blind" han är eller "helt jävla oduglig" är inte helt ovanliga. När man sitter på rad 12, skyddad av både publik och plexiglas är den vita medelålders mannen med keps såpass modig att han vågar skrika ovan nämnda fraser. Samtidigt som han mölar ner en Lammhults tjockkorv med massor utav senap och ketchup och en kopp kaffe i pappmugg. Den medelålders vita mannen med keps är inte bara förtjust i lokalproducerad varmkorv, han är expert på hockey, kan variera sitt ordval med massor utav svordomar och han kan med en gigantisk jumbotrons repriser se betydligt bättre än de svartvita stackarna på isen.
Här är han kungen, han befinner sig i sin "comfort zone" bakom plexiglaset och han uppvisar pondus och karaktär inför likasinnade. Man får höja rösten och skrika ut sitt missnöje, ja man får till och med prata med mat i munnen till alla andras förskräckelse. Dagen efter kommer han med sin fru till Stadium och skall titta på en vinterjacka. Då är han inte lika stursk längre. Inget plexiglas, ingen publik att ta skydd av bara frugan och en säljare och framförallt ingen korv att tugga på. Så timid och vältalig, så charmerande och förstående och i bästa fall en riktig lustigkurre.
Här är han kungen, han befinner sig i sin "comfort zone" bakom plexiglaset och han uppvisar pondus och karaktär inför likasinnade. Man får höja rösten och skrika ut sitt missnöje, ja man får till och med prata med mat i munnen till alla andras förskräckelse. Dagen efter kommer han med sin fru till Stadium och skall titta på en vinterjacka. Då är han inte lika stursk längre. Inget plexiglas, ingen publik att ta skydd av bara frugan och en säljare och framförallt ingen korv att tugga på. Så timid och vältalig, så charmerande och förstående och i bästa fall en riktig lustigkurre.
söndag 4 november 2012
Dyngslång väntan
Min grabb, den där fyraåringen som säger pappa 350 gånger om dan har också en ganska avancerad och kreativ språkuppbyggnad. Han känner att för att förstärka vissa ord har han valt bort ord som jätte, skit och dö för att förstärka vissa ord. Till fördel för dyng, ni vet dyngsur, dyngrak. Han tycker att ordet sätter liksom prägel på situationer särskillt om det uppfattas som negativt i hans ögon.
I fredags skulle det serveras kvällsmacka hemma hos farmor och farfar, något som hans hårda far sällan tillåter men som farmor gärna släpper igenom. Enda kruxet var att farmor skulle läsa färdigt boken för storasystern och bara där växte frustrationen. Efter att ha stört bokläsningen en sådär åtta gånger med frågan: "Famo, när ska vi äta kvällsmacka" ( Vi jobbar på riktiga R men det verkar hopplöst). Samma svar kommer från farmor att när jag läst färdigt äter vi smörgås. Frustrationen över den tjocka boken favoriseringen av storasystern och den sena timmen får bägaren att rinna över och han kommer ut till mig för att beklaga sig med:
"Alltså den boken är ju dyngslång, när dom är färdiga har ju klockan hunnit bli tusen"
Skitlång bok och en klocka som skenar långt ifrån vår 24 timmarstid blir en markering att kvällsmackan lär dröja och svälten står för dörren. Valter 4 år har tagit klivet in i egots "underbara" värld.
Ännu en helg har passerat, denna gången i ett regnigt Göteborg. Lilla London bjöd på ihållande regn och det enda som fattades var en rejäl dimma. Det var en helg i familjens tecken och det var skönt att bara vara. Att Häcken tar sig upp på andraplats i årets Allsvenska på mållinjen och passerar Malmö och håller undan för AIK är stort och nu väntar Europaspel. I en direktöversättning av lagets namn till engelska kan europaspel bli den där kryddan som svensk fotboll behöver. Kan Kim Källström tänka sig att återvända. Hans hjärta kommer ju alltid finnas i Häcken som han så fint uttryckte det. Men det lär nog dröja, dyngslänge tills dess.
Kommer Göteborgs nya bro över älven heta Golden Glenn? Jag hoppas det.
I fredags skulle det serveras kvällsmacka hemma hos farmor och farfar, något som hans hårda far sällan tillåter men som farmor gärna släpper igenom. Enda kruxet var att farmor skulle läsa färdigt boken för storasystern och bara där växte frustrationen. Efter att ha stört bokläsningen en sådär åtta gånger med frågan: "Famo, när ska vi äta kvällsmacka" ( Vi jobbar på riktiga R men det verkar hopplöst). Samma svar kommer från farmor att när jag läst färdigt äter vi smörgås. Frustrationen över den tjocka boken favoriseringen av storasystern och den sena timmen får bägaren att rinna över och han kommer ut till mig för att beklaga sig med:
"Alltså den boken är ju dyngslång, när dom är färdiga har ju klockan hunnit bli tusen"
Skitlång bok och en klocka som skenar långt ifrån vår 24 timmarstid blir en markering att kvällsmackan lär dröja och svälten står för dörren. Valter 4 år har tagit klivet in i egots "underbara" värld.
Ännu en helg har passerat, denna gången i ett regnigt Göteborg. Lilla London bjöd på ihållande regn och det enda som fattades var en rejäl dimma. Det var en helg i familjens tecken och det var skönt att bara vara. Att Häcken tar sig upp på andraplats i årets Allsvenska på mållinjen och passerar Malmö och håller undan för AIK är stort och nu väntar Europaspel. I en direktöversättning av lagets namn till engelska kan europaspel bli den där kryddan som svensk fotboll behöver. Kan Kim Källström tänka sig att återvända. Hans hjärta kommer ju alltid finnas i Häcken som han så fint uttryckte det. Men det lär nog dröja, dyngslänge tills dess.
Kommer Göteborgs nya bro över älven heta Golden Glenn? Jag hoppas det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)