Titanic

Det har varit en hektisk tid på jobbet. Inga lugna stunder, ingen tid till eftertanke. Intensivt och väldigt roligt men också tröttsamt att alltid vara social, tekniskt kunnig, argumentarnde. Vi har inget stort ansvar, har har inga tunga bördor på våra axlar. Vårt jobb kräver inga svåra beslut men vi ger allt tsådana här dagar. Därför kändes det extra skönt att sätta sig i biosalongen och ta del av Jack, Rose och 1500 andras öde en natt på nordatlanten för ganska exakt 100 år sedan. Kärlekshistorien är tveklöst den mest gripande jag vet och jag blir lika tagen varje gång jag ser den. Men filmen ger också otäcka bilder av hur usatta vi kan vara  på en båt långt från land.

Filmen hade premiär för 15 år sedan och nu satt jag där igen men nu tillsammans med folk som föddes det året filmen gjordes. De har uppnått en ålder då man får gå på bio själv och jag har nått en ålder då det verkar ganska patetiskt att betala 135 kronor för att se samma film en gång till, på bio dessutom i dessa nedladdningstider. Men jag står för det. (att filmmakarna bör få betalt för det arbete de utför) Och filmen var lika bra denna gången trots att fartyget sjönk, där fanns inga överraskningar. Men där fanns ytterligare en dimension. Den tredje dimensionen, den som flyttar saker och personer allt närmare biopubliken. Vid ett tillfälle kunde jag nästan ta tag i en kristallkrona. Jag kunde klappa Kate Winslet på axeln. Dramatiken är som vanligt väldigt påtaglig i denna tragedi och snyftandet ökar i slutet av filmen, jag själv påverkas genom att när jag sväljer känns det som ljudet av denna vanliga livsfunktion överstiger tonerna av Celine Dions vackra stämma.

Leonardo di Caprio, Kate Winslet och Billy Zane är fantastiskt bra i denna 90-talsrulle där en fantastisk kärlekssaga utspelar sig över klassgränserna på väg ner i djupet. Jag gillar verkligen filmen och somnar till tonerna av Mikael Wiehes sång Titanic (andraklasspassagerarens sista sång)