Det är något spännande med listan över årets julklappar. Man känner att teknikens vindar uppmäts till styv kuling, åtminstone sett till hastigheten i förändringen. Från 1988 har listan funnits men redan två år innan utsågs mikrougnen lite mer inofficiellt till årets julklapp. Oron över strålningen hängde som ett lock över hushållen. Inte undra på det. Tjernobylolyckan i april samma år kanske spelade en viss roll.
Det är något komiskt över att utse en strålningsapparat till årets julklapp 8 månader efter en kärnkraftsolycka. Men när infrysta kanelbullar skulle värmas var det väl ändå ganska okej att stråla den jäveln. Få visste nog 1986 att den också skulle kunna vara en potentiell avlyssningsapparat, eller hur det nu är med den saken.
1994 var det så dags för mobiltelefonen. Och två år senare, internetpaketet. Föga anade dessa två julklappsvinnare deras framtida samarbete. 1994 kunde man enbart prata i telefonen och som så ofta över en mycket knastrig och en mycket skör linje. Mycket av telefontiden gick åt att ställa frågor och motfrågor. "Hör du mig nu?. Jag hör dig väldigt dåligt. Kan du flytta dig lite och se om det är bättre täckning?, Hallå, hallå....?! Jag måste lägga på nu för min pott håller på att ta slut."
Modem. Tiden det tog att ringa upp via telefonjacket var påfrestande men den som väntade på något gott fick belöning i att vara online, även detta på en skör linje. Någon i huset kunde ju av misstag lyfta telefonluren och då var det kört. Men var spännande det var! Internet är nog inte bara en fluga trots allt.
Den platta TV:n fick sitt genombrott 2004. För en flyttkarl fanns två orosmoment i arbetsbelastningen. Piano och tjock-TV. Han tackade nog högre makter den julen som platt-TV gjorde sitt intåg i de svenska hemmen. Och numera behöver man inte gå fyra extra meter för att runda TV:n. Och rent inredningstekniskt framstår en hel ocean av möjligheter. Utvecklingspotentialen har mest varit att minimera antalet meter sladd och antal fjärrkontroller.
Vem vill inte ha Dogge Doggelito eller Lill-Babs som röst i sin GPS? Kommer ihåg när man gick runt hos Elhandlarna förr i tiden och den största avdelningen var GPS:er. Metervis på bästa plats omringade av män i vita skjortor och slips med händer och fingrar spretandes vid höfterna i en ledig pose. Här fanns minsann teknik och vem kunde detta bäst om inte män? Det var enkelt att köpa, sen skulle kartorna uppdateras. Det var en helt annan sak.
På senare år har surfplattan, robotdammsugaren och VR-glasögonen också tagit plats på denna så viktiga trendlista. Under denna era av teknisk innovation har också andra mindre tekniska prylar fått känna på rampljuset. Vem minns inte woken, Tamagotchin, mössan, spikmattan och råsaftscentrifugen?
Här sitter jag nu med smart mobil, surfplatta och internet, alla möjligheter att avlyssna en amerikansk president. Men jag saknar den raffinerade avlyssningsapparaten mikrovågsugn
lördag 18 mars 2017
lördag 4 februari 2017
Urbaniserad fan av Mandelmanns
Jag tittar på Mandelmanns gård som går på TV 4 nu. Jag har också gladeligen tittat på 100% bonde ett antal gånger. Jag kan inte riktigt förstå varför det är så intressant med självhushåll. Men de här två programmen har etsat sig fast i mitt hjärta på något sätt. Det finns ingen igenkänningsfaktor över huvudtaget. Jag blir trött när jag tittar på programmet. Jag kan inte se mig själv ysta osten, så fröerna, slakta grisen eller plocka gåsen. Ändå gillar jag det jag ser på något sätt.
Jag går bland hyllorna i affären och kollar om förpackningen är schysst liksom. ICA:s egna varor triggar ibland mitt väl gömda ekonomiska sinne. Självscanning är bra, man slipper köer. Jag är en urban lattefarsa som ser handlingen som ett nödvändigt ont. Går jag förbi färska kryddor måste jag läsa streckkoden för att se vad det är. Kretsloppet är lika intressant som testbilden på TV:n kl 14 en måndag på 80-talet.
Min sambo är en vän av blommor. Hon bär hem växter och blad och gör huset väldigt hemtrevligt. Jag ser dem inte men antar att de är fina. Ibland brister hon ut i frågande ton: "Visst är blommorna fina?!" Hm, mumlar jag bakom en tidning i bästa Alfons Åbergs pappa-stil fast utan flint och pipa då förstås. Jag skulle kunna säga: "Men akta dig för sågen". Det finns inte där helt enkelt. Ändå sitter jag och gapar framför Mandelmans gård, när paret sätter fröer, matar en kulting eller förlöser en kalv.
Jag tror att programmet får mig att ifrågasätta mitt eget leverne. Försöker tvinga mig på ett annat sätt att se på livet. Kanske finns där en avlägsen dröm att byta ut de tråkiga streckkodshyllorna i affären mot ett ordentligt självhushåll på en gård i Närke. Det är ju alltid vackert väder i de här programmen. Fast nä, någon bonde blir jag aldrig. Hur ska man hitta Wi-fi därute? Jag är nog den där urbaniserade, liberale, miljömedvetne, innerstadssocialisten som blir provocerad av att se Donald Trump i TV. Men som ibland skulle vilja mata en gås, så ett frö eller varför inte, smaka en ystad ost ifrån Närke, direkt på plats.
Jag går bland hyllorna i affären och kollar om förpackningen är schysst liksom. ICA:s egna varor triggar ibland mitt väl gömda ekonomiska sinne. Självscanning är bra, man slipper köer. Jag är en urban lattefarsa som ser handlingen som ett nödvändigt ont. Går jag förbi färska kryddor måste jag läsa streckkoden för att se vad det är. Kretsloppet är lika intressant som testbilden på TV:n kl 14 en måndag på 80-talet.
Min sambo är en vän av blommor. Hon bär hem växter och blad och gör huset väldigt hemtrevligt. Jag ser dem inte men antar att de är fina. Ibland brister hon ut i frågande ton: "Visst är blommorna fina?!" Hm, mumlar jag bakom en tidning i bästa Alfons Åbergs pappa-stil fast utan flint och pipa då förstås. Jag skulle kunna säga: "Men akta dig för sågen". Det finns inte där helt enkelt. Ändå sitter jag och gapar framför Mandelmans gård, när paret sätter fröer, matar en kulting eller förlöser en kalv.
Jag tror att programmet får mig att ifrågasätta mitt eget leverne. Försöker tvinga mig på ett annat sätt att se på livet. Kanske finns där en avlägsen dröm att byta ut de tråkiga streckkodshyllorna i affären mot ett ordentligt självhushåll på en gård i Närke. Det är ju alltid vackert väder i de här programmen. Fast nä, någon bonde blir jag aldrig. Hur ska man hitta Wi-fi därute? Jag är nog den där urbaniserade, liberale, miljömedvetne, innerstadssocialisten som blir provocerad av att se Donald Trump i TV. Men som ibland skulle vilja mata en gås, så ett frö eller varför inte, smaka en ystad ost ifrån Närke, direkt på plats.
söndag 11 december 2016
Nobel och Lego
Det känns skönt på något vis. Jag hade en ledig dag mitt i julruschen. Där fanns ett utrymme att landa lite. Att finna ro. Att ställa de där frågorna om livet, autofagi, topologiska fasövergångar, avtalsförhandlingar med chefen och Dylans uteblivna medverkan i Blå hallen. I rent vetenskapligt syfte och med mycket filosofi gick jag och min son loss på ett mycket tekniskt Lego i går. I bakgrunden bockade och bugade nobelpristagarna mot allt och alla ackompanjerade av det som i mina öron är musik från Ivanhoe.
Det tekniska legots instruktionsbok är lika tjock som förra nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs tre mest kända böcker på varandra. Och på varje sida ska 2-5 bitar monteras. Systematisk som jag är plockar jag först ut alla bitar som ska med och när jag äntligen hittat de små jävlarna bland 6500 bitar har sonen redan fixat monteringen. Vi vänder blad säger han och jag kollar upp på TV:n och ser att Kungen gjort detsamma med programmet över alla långrandiga talare från Akademin.
Lego, kungafamiljen och Nobelprisutdelningen på samma gång. Vilken oslagbar kombination! Nästan som ett Kinderägg. Tre överraskningar i en. Jag tycker att min son jobbar lite för fort och undrar om det blir rätt. Och det blir det, trots att han har instruktionsboken upp och ner och jag har den rätt. Han säger också att det är 18-årsgräns för detta Lego och det gör oss en aning stolta. Vi har kastat kartongen så ingen kan kolla om det stämmer. Men vad gör det i en tid där faktakoll inte verkar vara så viktigt. Detta är vår sanning, så det så!
Nobel i alla ära, men höjdpunkten i december är enligt min sambo Ernst. Ursäkta alla katoliker, Påven må vara respekterad men han kommer en bit längre ner på listan. Påven bär siden och Ernst ylle. Tystnad råder under torsdagkvällen när Ernst filosofiskt och metaforiskt leder oss närmare jul. I detta julmysfundamentalistiska program glömmer man lätt den hysteriska julrusch som råder utanför. Kanske är det just det vi behöver. En lugn kväll med den man delar smöret med och Ernst som förkunnar det som bara Ernst kan. Att han älskar nästan allt!
lördag 26 november 2016
The dark side
Amerikanerna valde en främlingsfientlig och sexistisk klimatförnekare till president. Nordkorea testar distansrobotar, det är fortsatt mycket oroligt i Syrien. Moderat kallar minister för hora. Det regerande Miljöpartiet har problem med oppositionella krafter inom partiet. Liberalernas nya logga ser ut som en penis. SD:s Kent Ekeroth slår folk på stan men det gör inget för partiet är totalt skandalresistent. Assistentberoende äldre dör på offentliga toaletter. Fattas bara att Peter Jöback INTE kommer hem till jul.
Och i denna dystra samhällsbeskrivning hoppade jag på en fysisk utmaning under Allhelgonahelgen. En anmälan till Kullamannen, Dödens zon 22 km. Jag tyckte namnet lät passande på en fysisk utmaning i November. Det är ett terränglopp i hög terräng med höststormar och drivis som eventuella motståndare. En del av sträckan går förbi Lars Wilks berömda konstverk Nimis, som om det inte kunde bli mörkare brann det igår. Loppet kommer bli en smärtsam påminnelse om November 2016.
Nä skälet var inte mörkret, inte heller det politiska landskapet. Utan snarare en glimt av ljus från väst. När en svåger kallar, så kommer man. Vi kommer att besegra Skånes "alper" för att vi kan och för att vi vill. Kanske också för att vi måste och redan betalat. Grejen med min svåger är att i idrott drar vi inte åt samma håll när det gäller laglojalitet. Så nu tar vi en sport med ett klatchigt namn och jobbar som en enhet. Vi får väl se om vi kan enas om en färg på löpardressen.
Det var ju som alla säkert känner till Black Friday igår. (Tema mörker fortsätter) En dag har blivit en weekend, som har blivit Black week. En fantastisk möjlighet att stressa upp redan stressiga kunder ett snäpp. Ingen vet varför, men billigt är det. Jag känner redan att jag blandar ihop Halloween med denna helg. Jag har stora förhoppningar om att vi tar in Thanksgiving nästa år med, det kan bli en riktig kalkon. Amerikas sak är också vår.
Nä, nu sätter jag på årets första julmelodi. "Jag kommer hem igen till jul".
Och i denna dystra samhällsbeskrivning hoppade jag på en fysisk utmaning under Allhelgonahelgen. En anmälan till Kullamannen, Dödens zon 22 km. Jag tyckte namnet lät passande på en fysisk utmaning i November. Det är ett terränglopp i hög terräng med höststormar och drivis som eventuella motståndare. En del av sträckan går förbi Lars Wilks berömda konstverk Nimis, som om det inte kunde bli mörkare brann det igår. Loppet kommer bli en smärtsam påminnelse om November 2016.
Nä skälet var inte mörkret, inte heller det politiska landskapet. Utan snarare en glimt av ljus från väst. När en svåger kallar, så kommer man. Vi kommer att besegra Skånes "alper" för att vi kan och för att vi vill. Kanske också för att vi måste och redan betalat. Grejen med min svåger är att i idrott drar vi inte åt samma håll när det gäller laglojalitet. Så nu tar vi en sport med ett klatchigt namn och jobbar som en enhet. Vi får väl se om vi kan enas om en färg på löpardressen.
Det var ju som alla säkert känner till Black Friday igår. (Tema mörker fortsätter) En dag har blivit en weekend, som har blivit Black week. En fantastisk möjlighet att stressa upp redan stressiga kunder ett snäpp. Ingen vet varför, men billigt är det. Jag känner redan att jag blandar ihop Halloween med denna helg. Jag har stora förhoppningar om att vi tar in Thanksgiving nästa år med, det kan bli en riktig kalkon. Amerikas sak är också vår.
Nä, nu sätter jag på årets första julmelodi. "Jag kommer hem igen till jul".
torsdag 2 juni 2016
Japaner japaner
Japaner japaner, överallt japaner. Ni kan vara lugna. Jag ska inte referera en fotbollsmatch från 1936. Det är en vanlig beskrivning av vilken storstad som helst. Som lockar turister. Och med turister är japaner en lika självklar del som vilken färgglad turistbuss som helst som skymmer bra fotograferingsobjekt. Japaner är säkert trevliga och ingen skugga ska falla över dess vänliga attityd utanför deras eget lands territorium.
Det sägs att japaner bara har två veckors semester på ett år, vet ej om det stämmer men det förklarar ändå lite enligt mig deras karaktäristiska beteende när de är på resande fot, och deras förhållande till en mycket gammal uppfinning, nämligen kameran. Jag tänker här kategoriskt och säkert med förutfattad hållning beskriva två typer av tillvägagångssätt som är vanligt förekommande bland japaner med kamera i hand på resande fot. Samtliga betraktelser iakttagna under min vistelse i Lissabon förra veckan och en del minnesbilder från ca 30 års semesterresor.
När tiden inte räcker till gäller det att vara effektiv. Det första tillvägagångssättet kallar jag effektivitet och kvantitetsfotografering. Med begränsad tid till förfogande och ett myller av byggnader och monument att fånga blir rörelse japanernas främsta vapen för dokumentation av semestern. Därför blir en sån där färgglad hopp-on hopp-off buss utan tak den ultimata lösningen. Här finns exceptionellt bra möjligheter att kvantitetsfotografera. Bussen susar snabbt fram genom den täta storstadstrafiken och du sitter högt upp och får bra utsikt.
Alla med lite fotograferingsvana vet att om kameran rör sig snabbt i förhållande till motivet blir det ofta suddigt. Men det bryr sig inte japanen med keps framför oss om. Han fotar som om det vore sista dan i livet. Jag kan tänka mig att han fick med 350 hus och monument på den timmen vi åkte tillsammans. I en spårvagnsstad som Lissabon delar bussarna yta med just spårvagnarna och då förekommer en hel del spårvagnsledningar. Dessa bildar ett osymmetrisk mönster av rutor blott 2 meter ovan våra huvud och täcker utan tvekan nästan alla möjligheter att få fri sikt i linsen. Detta är inget som den kepsförsedda japanen bryr sig om. Kvantitet före kvalitet.
Lissabon är som många andra storstäder också till stora delar en byggarbetsplats, hus från 1100-talet delar plats med lyftkranar, byggpresenningar och cementblandare. Dessa får också en plats i de suddiga bilder som komponeras under den fläktande färden på Lissabons avenyer. Men jag tror att får man bara med allt så är uppdraget utfört. Och kanske är det min bristande kunskap i möjligheterna med Photoshop som gör att jag har denna nedlåtande hållning till japanernas oseriösa hållning till fotokonsten. Behöver jag nämna den japanska kvinnan som i en guidad rundtur till fots fotograferade statyn med kung Joseph under tiden hon promenerade?
Som om det inte vore nog med lyftkranar, byggpresenningar och cementblandare i kompositionen närmar vi oss det andra tillvägagångssättet i turistande japaners fotokonst. När äntligen fri sikt råder och en vacker vy med medeltida monument i förgrunden uppenbarar sig skall man vara med själv. Med selfiepinnar och resesällskapet som verktyg skall man visa V-tecknet med fingrarna, kanske kliva i vattnet eller klättra lite för att komma nära har jag således valt att kalla detta fenomen för monumentfotografering med personlig touch.
Ett monument eller en byggnad utan oss själva på bild kan ju mycket väl bara vara ett vykort. Känslan av att kunna dokumentera att, vi var faktiskt där, tycks vara central i japansk
turistfotograferingskonst. Och även om retuscheringsprogram skulle kunna lägga till och ta bort japaner i förgrunden så verkar dom ha så roligt när selfies tas tillsammans med statyer i koppar osv. Och vem är jag att kritisera folk som har kul? Ändå så tänker jag att bilden hade blivit så mycket bättre utan konstiga hattar och munskydd.
Japaner japaner, överallt japaner, med konstiga hattar. Kvantitet och selfiepinnar i en europeisk storstad. Det är svårt även för en annan att smälta in i en sydeuropeisk miljö. Men blandningen av människor känns ändå rätt spännande. En japansk man på knappa 1.60 konstaterade med teckenspråk och bräcklig engelska att jag var "very tall". Jag var nära att bli fotograferad tillsammans med honom, ungefär som ett högt monument och jag liksom, det kunde blivit en Wefie, med en lyftkran i bakgrunden.
Det sägs att japaner bara har två veckors semester på ett år, vet ej om det stämmer men det förklarar ändå lite enligt mig deras karaktäristiska beteende när de är på resande fot, och deras förhållande till en mycket gammal uppfinning, nämligen kameran. Jag tänker här kategoriskt och säkert med förutfattad hållning beskriva två typer av tillvägagångssätt som är vanligt förekommande bland japaner med kamera i hand på resande fot. Samtliga betraktelser iakttagna under min vistelse i Lissabon förra veckan och en del minnesbilder från ca 30 års semesterresor.
När tiden inte räcker till gäller det att vara effektiv. Det första tillvägagångssättet kallar jag effektivitet och kvantitetsfotografering. Med begränsad tid till förfogande och ett myller av byggnader och monument att fånga blir rörelse japanernas främsta vapen för dokumentation av semestern. Därför blir en sån där färgglad hopp-on hopp-off buss utan tak den ultimata lösningen. Här finns exceptionellt bra möjligheter att kvantitetsfotografera. Bussen susar snabbt fram genom den täta storstadstrafiken och du sitter högt upp och får bra utsikt.
Alla med lite fotograferingsvana vet att om kameran rör sig snabbt i förhållande till motivet blir det ofta suddigt. Men det bryr sig inte japanen med keps framför oss om. Han fotar som om det vore sista dan i livet. Jag kan tänka mig att han fick med 350 hus och monument på den timmen vi åkte tillsammans. I en spårvagnsstad som Lissabon delar bussarna yta med just spårvagnarna och då förekommer en hel del spårvagnsledningar. Dessa bildar ett osymmetrisk mönster av rutor blott 2 meter ovan våra huvud och täcker utan tvekan nästan alla möjligheter att få fri sikt i linsen. Detta är inget som den kepsförsedda japanen bryr sig om. Kvantitet före kvalitet.
Lissabon är som många andra storstäder också till stora delar en byggarbetsplats, hus från 1100-talet delar plats med lyftkranar, byggpresenningar och cementblandare. Dessa får också en plats i de suddiga bilder som komponeras under den fläktande färden på Lissabons avenyer. Men jag tror att får man bara med allt så är uppdraget utfört. Och kanske är det min bristande kunskap i möjligheterna med Photoshop som gör att jag har denna nedlåtande hållning till japanernas oseriösa hållning till fotokonsten. Behöver jag nämna den japanska kvinnan som i en guidad rundtur till fots fotograferade statyn med kung Joseph under tiden hon promenerade?
Som om det inte vore nog med lyftkranar, byggpresenningar och cementblandare i kompositionen närmar vi oss det andra tillvägagångssättet i turistande japaners fotokonst. När äntligen fri sikt råder och en vacker vy med medeltida monument i förgrunden uppenbarar sig skall man vara med själv. Med selfiepinnar och resesällskapet som verktyg skall man visa V-tecknet med fingrarna, kanske kliva i vattnet eller klättra lite för att komma nära har jag således valt att kalla detta fenomen för monumentfotografering med personlig touch.
Ett monument eller en byggnad utan oss själva på bild kan ju mycket väl bara vara ett vykort. Känslan av att kunna dokumentera att, vi var faktiskt där, tycks vara central i japansk
turistfotograferingskonst. Och även om retuscheringsprogram skulle kunna lägga till och ta bort japaner i förgrunden så verkar dom ha så roligt när selfies tas tillsammans med statyer i koppar osv. Och vem är jag att kritisera folk som har kul? Ändå så tänker jag att bilden hade blivit så mycket bättre utan konstiga hattar och munskydd.
Japaner japaner, överallt japaner, med konstiga hattar. Kvantitet och selfiepinnar i en europeisk storstad. Det är svårt även för en annan att smälta in i en sydeuropeisk miljö. Men blandningen av människor känns ändå rätt spännande. En japansk man på knappa 1.60 konstaterade med teckenspråk och bräcklig engelska att jag var "very tall". Jag var nära att bli fotograferad tillsammans med honom, ungefär som ett högt monument och jag liksom, det kunde blivit en Wefie, med en lyftkran i bakgrunden.
tisdag 1 mars 2016
Kränkt av tradition
Det blåser en vind av kränkthet på Jorden.. förlåt i Norden. Och då menar jag inte kränkningar av svenskt territorialvatten eller luftrum. Nej det är de svenska traditionerna som är hotade. På nätet låter det som värsta invasionshotet. Den svenska traditionen är utsatt för attack och nåde den som ger sig på Pippi, Alfons, något enstaka ord i nationalsången eller vår traditionella "rätt" att kalla bakverk för nedlåtande rasistiska namn med boll på slutet.
Ja somliga är så kränkta in i själen över att våra traditioner förändras i takt med vårt samhälle. Jag vill tro att en tradition bör ses som ett levande museum. Bevarad men med potential att kunna utvecklas och förnyas till allmän beskådning eller deltagande, lite som vår kungs talspråk. "För Sverige i tiden". Att glasa in Arne Weise på Kulturhistoriska museet som närmast uppstoppad för att kunna beskåda julvärdskapet så som det var för 40 år sedan är en dålig idé.
Att finslipa på våra traditioner betyder inte att vi är rädda svenskar utan identitet. Att finslipa traditioner är att förädla dem, att göra dom tillgängliga för våra barn och barnbarn. Ja till och med att göra dom tillgängliga för våra nya medborgare. Försök att få era barn att titta på ett gammalt klipp från Melodifestivalen från 1983. Där ingen pyroteknik, inga fontäner och eller ljusspel finns att skåda. De sitter kvar i en minut på sin höjd. Melodifestivalen är en svensk tradition ser ni, men den förändras. Tänk vad kränkta vi måste vara av att gyllene skor har ersatts av vita sneakers. Att ålderskategorijuryn ersatts av mobilberoende hjärtröstande kids som älskar artister som Molly, Dolly, Polly och Danny.
Jag är så kränkt! Svenska landslaget i fotboll har en tradition av att spela 4-4-2 där en stark laginsats alltid är matchvinnaren. En hat-trick av Zlatan bör sig icke göra sig besvär. Det går emot svensk tradition.
Man kan tycka att en hambo i folkdräkt utanför Rättvik alltid är en hambo så som den ska vara, för så har det alltid varit. Det är en tradition. Men en stark svensk tradition kommer alltid att stå stark även om vi vågar utsätta den för det som kallas framtiden. Om vi låter Sean Banan dansa hambo naken i en fontän på Sergels torg med bara bananer i öronen så betyder inte det slutet för hambon. Hör är nu. En sån här kontroversiell provokation över svenskheten skulle kunna sätta ljus på en fin svensk tradition igen och få den pånyttfödd.
Att utsätta våra traditioner för framtiden och nytänk är kanske just den kärlek som våra traditioner behöver för att överleva och bli ihågkomna. Att ifrågasätta Astrid Lindgren behöver inte betyda att vi gillar henne mindre för det. Att göra chokladbollar kan vara lika traditionellt utan att förnedra våra medmänniskor. Att bli kränkt över att olika mellanakter i Melodifestivalen tar sig konstiga uttryck som inte följer svenska tradition är lika mycket en tradition i sig. Ungefär lika traditionellt som att morgondagens löpsedlar rasar över hjärtröstkollapsen eller hör här:
"Fel låt vann"
Ja somliga är så kränkta in i själen över att våra traditioner förändras i takt med vårt samhälle. Jag vill tro att en tradition bör ses som ett levande museum. Bevarad men med potential att kunna utvecklas och förnyas till allmän beskådning eller deltagande, lite som vår kungs talspråk. "För Sverige i tiden". Att glasa in Arne Weise på Kulturhistoriska museet som närmast uppstoppad för att kunna beskåda julvärdskapet så som det var för 40 år sedan är en dålig idé.
Att finslipa på våra traditioner betyder inte att vi är rädda svenskar utan identitet. Att finslipa traditioner är att förädla dem, att göra dom tillgängliga för våra barn och barnbarn. Ja till och med att göra dom tillgängliga för våra nya medborgare. Försök att få era barn att titta på ett gammalt klipp från Melodifestivalen från 1983. Där ingen pyroteknik, inga fontäner och eller ljusspel finns att skåda. De sitter kvar i en minut på sin höjd. Melodifestivalen är en svensk tradition ser ni, men den förändras. Tänk vad kränkta vi måste vara av att gyllene skor har ersatts av vita sneakers. Att ålderskategorijuryn ersatts av mobilberoende hjärtröstande kids som älskar artister som Molly, Dolly, Polly och Danny.
Jag är så kränkt! Svenska landslaget i fotboll har en tradition av att spela 4-4-2 där en stark laginsats alltid är matchvinnaren. En hat-trick av Zlatan bör sig icke göra sig besvär. Det går emot svensk tradition.
Man kan tycka att en hambo i folkdräkt utanför Rättvik alltid är en hambo så som den ska vara, för så har det alltid varit. Det är en tradition. Men en stark svensk tradition kommer alltid att stå stark även om vi vågar utsätta den för det som kallas framtiden. Om vi låter Sean Banan dansa hambo naken i en fontän på Sergels torg med bara bananer i öronen så betyder inte det slutet för hambon. Hör är nu. En sån här kontroversiell provokation över svenskheten skulle kunna sätta ljus på en fin svensk tradition igen och få den pånyttfödd.
Att utsätta våra traditioner för framtiden och nytänk är kanske just den kärlek som våra traditioner behöver för att överleva och bli ihågkomna. Att ifrågasätta Astrid Lindgren behöver inte betyda att vi gillar henne mindre för det. Att göra chokladbollar kan vara lika traditionellt utan att förnedra våra medmänniskor. Att bli kränkt över att olika mellanakter i Melodifestivalen tar sig konstiga uttryck som inte följer svenska tradition är lika mycket en tradition i sig. Ungefär lika traditionellt som att morgondagens löpsedlar rasar över hjärtröstkollapsen eller hör här:
"Fel låt vann"
torsdag 11 februari 2016
Trump fixar saker
Att följa det amerikanska valet med allt vad det innebär med nomineringar, primärval och själva valdagen kan närmast beskrivas som en lång och utdragen utbildning i kärnfysik. För att förstå systemet krävs koncentration, uppmärksamhet, tålamod och en god portion uthållighet. Lägg därtill avancerad statskunskap, goda kunskaper i amerikansk historia och ett genuint intresse för politik.
Vad man inte behöver ha när man betraktar debatterna inför valet är följande: Höga krav på politikerna, förväntningar på ett intelligent och sakligt innehåll och för Guds skull, jämför aldrig ett amerikanskt val med ett svenskt. Donald Trump hade KU- och polisanmälts 29 gånger efter fem minuters debatt om han vore svensk.
För det absurda är att i samma stund som världens supermakt förklaras inneha det absolut mest komplicerade valsystem av alla länder i världen så framstår politikerna ur ett svenskt perspektiv närmast löjligt okomplicerade, ja på gränsen till banala. Såpass mycket att ett elevrådsmöte för en svensk sjätteklass upplevs mer konstruktivt och idérikt än presidentkandidaternas TV-debatter i Amerikas förenta stater.
Nu tänker ni: Oj vad han överdriver!
Jag svarar, bara lite. För med Donald Trump vid rodret kan man knappast ha högre krav. "Jag ska fixa arbetslösheten, jag ska fixa statsskulden, jag ska fixa så att inga fler invandrare tar över USA"
Amerika har fått en fixare vid sin barm ser ni. Han kan fixa saker nämligen. Som en arg snickare liksom. Om ni bara lägger en röst på Donald så ska ni få se, efter valet. På frågan hur han ska fixa får amerikanerna lugnt vänta. De kommer få vänta ett bra tag, kanske ända till den 20 januari 2017. Till installationstalet två månader efter valet
För Donald ger inga svar på hur han ska fixa saker som biljoners miljarder i statsskuld, han ger inga svar på hur den höga arbetslösheten ska fixas och för att skydda Amerika finns ju generösa vapenlagar att ta till. Det fixar sig nog. Bara han blir president.
På Aftonbladets hemsida står idag att läsa "Vänj er vid tanken på Trump som president". Jag gör mitt yttersta för att vänja mig vid tanken på att så många amerikaner har tappat tron på sitt land och sina ledare att det är beredda att testa vad som helst. Bara det är annorlunda.
Det är lite knappt 9 månader kvar till valet. Men fram tills dess har vi ett halvår av nomineringsmöten, primärval, konvent och en hel del kontroversiella uttryck från Trump att vänta. Och sen en valvaka som kräver en professorstitel i statskunskap för att förstå, den 8 november. Jag tror världen kommer sakna Obama om några år.
Vad man inte behöver ha när man betraktar debatterna inför valet är följande: Höga krav på politikerna, förväntningar på ett intelligent och sakligt innehåll och för Guds skull, jämför aldrig ett amerikanskt val med ett svenskt. Donald Trump hade KU- och polisanmälts 29 gånger efter fem minuters debatt om han vore svensk.
För det absurda är att i samma stund som världens supermakt förklaras inneha det absolut mest komplicerade valsystem av alla länder i världen så framstår politikerna ur ett svenskt perspektiv närmast löjligt okomplicerade, ja på gränsen till banala. Såpass mycket att ett elevrådsmöte för en svensk sjätteklass upplevs mer konstruktivt och idérikt än presidentkandidaternas TV-debatter i Amerikas förenta stater.
Nu tänker ni: Oj vad han överdriver!
Jag svarar, bara lite. För med Donald Trump vid rodret kan man knappast ha högre krav. "Jag ska fixa arbetslösheten, jag ska fixa statsskulden, jag ska fixa så att inga fler invandrare tar över USA"
Amerika har fått en fixare vid sin barm ser ni. Han kan fixa saker nämligen. Som en arg snickare liksom. Om ni bara lägger en röst på Donald så ska ni få se, efter valet. På frågan hur han ska fixa får amerikanerna lugnt vänta. De kommer få vänta ett bra tag, kanske ända till den 20 januari 2017. Till installationstalet två månader efter valet
För Donald ger inga svar på hur han ska fixa saker som biljoners miljarder i statsskuld, han ger inga svar på hur den höga arbetslösheten ska fixas och för att skydda Amerika finns ju generösa vapenlagar att ta till. Det fixar sig nog. Bara han blir president.
På Aftonbladets hemsida står idag att läsa "Vänj er vid tanken på Trump som president". Jag gör mitt yttersta för att vänja mig vid tanken på att så många amerikaner har tappat tron på sitt land och sina ledare att det är beredda att testa vad som helst. Bara det är annorlunda.
Det är lite knappt 9 månader kvar till valet. Men fram tills dess har vi ett halvår av nomineringsmöten, primärval, konvent och en hel del kontroversiella uttryck från Trump att vänta. Och sen en valvaka som kräver en professorstitel i statskunskap för att förstå, den 8 november. Jag tror världen kommer sakna Obama om några år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)