Det blåser en vind av kränkthet på Jorden.. förlåt i Norden. Och då menar jag inte kränkningar av svenskt territorialvatten eller luftrum. Nej det är de svenska traditionerna som är hotade. På nätet låter det som värsta invasionshotet. Den svenska traditionen är utsatt för attack och nåde den som ger sig på Pippi, Alfons, något enstaka ord i nationalsången eller vår traditionella "rätt" att kalla bakverk för nedlåtande rasistiska namn med boll på slutet.
Ja somliga är så kränkta in i själen över att våra traditioner förändras i takt med vårt samhälle. Jag vill tro att en tradition bör ses som ett levande museum. Bevarad men med potential att kunna utvecklas och förnyas till allmän beskådning eller deltagande, lite som vår kungs talspråk. "För Sverige i tiden". Att glasa in Arne Weise på Kulturhistoriska museet som närmast uppstoppad för att kunna beskåda julvärdskapet så som det var för 40 år sedan är en dålig idé.
Att finslipa på våra traditioner betyder inte att vi är rädda svenskar utan identitet. Att finslipa traditioner är att förädla dem, att göra dom tillgängliga för våra barn och barnbarn. Ja till och med att göra dom tillgängliga för våra nya medborgare. Försök att få era barn att titta på ett gammalt klipp från Melodifestivalen från 1983. Där ingen pyroteknik, inga fontäner och eller ljusspel finns att skåda. De sitter kvar i en minut på sin höjd. Melodifestivalen är en svensk tradition ser ni, men den förändras. Tänk vad kränkta vi måste vara av att gyllene skor har ersatts av vita sneakers. Att ålderskategorijuryn ersatts av mobilberoende hjärtröstande kids som älskar artister som Molly, Dolly, Polly och Danny.
Jag är så kränkt! Svenska landslaget i fotboll har en tradition av att spela 4-4-2 där en stark laginsats alltid är matchvinnaren. En hat-trick av Zlatan bör sig icke göra sig besvär. Det går emot svensk tradition.
Man kan tycka att en hambo i folkdräkt utanför Rättvik alltid är en hambo så som den ska vara, för så har det alltid varit. Det är en tradition. Men en stark svensk tradition kommer alltid att stå stark även om vi vågar utsätta den för det som kallas framtiden. Om vi låter Sean Banan dansa hambo naken i en fontän på Sergels torg med bara bananer i öronen så betyder inte det slutet för hambon. Hör är nu. En sån här kontroversiell provokation över svenskheten skulle kunna sätta ljus på en fin svensk tradition igen och få den pånyttfödd.
Att utsätta våra traditioner för framtiden och nytänk är kanske just den kärlek som våra traditioner behöver för att överleva och bli ihågkomna. Att ifrågasätta Astrid Lindgren behöver inte betyda att vi gillar henne mindre för det. Att göra chokladbollar kan vara lika traditionellt utan att förnedra våra medmänniskor. Att bli kränkt över att olika mellanakter i Melodifestivalen tar sig konstiga uttryck som inte följer svenska tradition är lika mycket en tradition i sig. Ungefär lika traditionellt som att morgondagens löpsedlar rasar över hjärtröstkollapsen eller hör här:
"Fel låt vann"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar