Årets julklapp

Det är något spännande med listan över årets julklappar. Man känner att teknikens vindar uppmäts till styv kuling, åtminstone sett till hastigheten i förändringen. Från 1988 har listan funnits men redan två år innan utsågs mikrougnen lite mer inofficiellt till årets julklapp. Oron över strålningen hängde som ett lock över hushållen. Inte undra på det. Tjernobylolyckan i april samma år kanske spelade en viss roll.

Det är något komiskt över att utse en strålningsapparat till årets julklapp 8 månader efter en kärnkraftsolycka. Men när infrysta kanelbullar skulle värmas var det väl ändå ganska okej att stråla den jäveln. Få visste nog 1986 att den också skulle kunna vara en potentiell avlyssningsapparat, eller hur det nu är med den saken.

1994 var det så dags för mobiltelefonen. Och två år senare, internetpaketet. Föga anade dessa två julklappsvinnare deras framtida samarbete. 1994 kunde man enbart prata i telefonen och som så ofta över en mycket knastrig och en mycket skör linje. Mycket av telefontiden gick åt att ställa frågor och motfrågor. "Hör du mig nu?. Jag hör dig väldigt dåligt. Kan du flytta dig lite och se om det är bättre täckning?, Hallå, hallå....?! Jag måste lägga på nu för min pott håller på att ta slut."

Modem. Tiden det tog att ringa upp via telefonjacket var påfrestande men den som väntade på något gott fick belöning i att vara online, även detta på en skör linje. Någon i huset kunde ju av misstag lyfta telefonluren och då var det kört. Men var spännande det var! Internet är nog inte bara en fluga trots allt.

Den platta TV:n fick sitt genombrott 2004. För en flyttkarl fanns två orosmoment i arbetsbelastningen. Piano och tjock-TV. Han tackade nog högre makter den julen som platt-TV gjorde sitt intåg i de svenska hemmen. Och numera behöver man inte gå fyra extra meter för att runda TV:n. Och rent inredningstekniskt framstår en hel ocean av möjligheter. Utvecklingspotentialen har mest varit att minimera antalet meter sladd och antal fjärrkontroller.

Vem vill inte ha Dogge Doggelito eller Lill-Babs som röst i sin GPS? Kommer ihåg när man gick runt hos Elhandlarna förr i tiden och den största avdelningen var GPS:er. Metervis på bästa plats omringade av män i vita skjortor och slips med händer och fingrar spretandes vid höfterna i en ledig pose. Här fanns minsann teknik och vem kunde detta bäst om inte män? Det var enkelt att köpa, sen skulle kartorna uppdateras. Det var en helt annan sak. 

På senare år har surfplattan, robotdammsugaren och VR-glasögonen också tagit plats på denna så viktiga trendlista. Under denna era av teknisk innovation har också andra mindre tekniska prylar fått känna på rampljuset. Vem minns inte woken, Tamagotchin, mössan, spikmattan och råsaftscentrifugen?

Här sitter jag nu med smart mobil, surfplatta och internet, alla möjligheter att avlyssna en amerikansk president. Men jag saknar den raffinerade avlyssningsapparaten mikrovågsugn

Urbaniserad fan av Mandelmanns

Jag tittar på Mandelmanns gård som går på TV 4 nu. Jag har också gladeligen tittat på 100% bonde ett antal gånger. Jag kan inte riktigt förstå varför det är så intressant med självhushåll. Men de här två programmen har etsat sig fast i mitt hjärta på något sätt. Det finns ingen igenkänningsfaktor över huvudtaget. Jag blir trött när jag tittar på programmet. Jag kan inte se mig själv ysta osten, så fröerna, slakta grisen eller plocka gåsen. Ändå gillar jag det jag ser på något sätt.

Jag går bland hyllorna i affären och kollar om förpackningen är schysst liksom. ICA:s egna varor triggar ibland mitt väl gömda ekonomiska sinne. Självscanning är bra, man slipper köer. Jag är en urban lattefarsa som ser handlingen som ett nödvändigt ont. Går jag förbi färska kryddor måste jag läsa streckkoden för att se vad det är. Kretsloppet är lika intressant som testbilden på TV:n kl 14 en måndag på 80-talet.

Min sambo är en vän av blommor. Hon bär hem växter och blad och gör huset väldigt hemtrevligt. Jag ser dem inte men antar att de är fina. Ibland brister hon ut i frågande ton: "Visst är blommorna fina?!" Hm, mumlar jag bakom en tidning i bästa Alfons Åbergs pappa-stil fast utan flint och pipa då förstås. Jag skulle kunna säga: "Men akta dig för sågen". Det finns inte där helt enkelt. Ändå sitter jag och gapar framför Mandelmans gård, när paret sätter fröer, matar en kulting eller förlöser en kalv. 

Jag tror att programmet får mig att ifrågasätta mitt eget leverne. Försöker tvinga mig på ett annat sätt att se på livet. Kanske finns där en avlägsen dröm att byta ut de tråkiga streckkodshyllorna i affären mot ett ordentligt självhushåll på en gård i Närke. Det är ju alltid vackert väder i de här programmen. Fast nä, någon bonde blir jag aldrig. Hur ska man hitta Wi-fi därute? Jag är nog den där urbaniserade, liberale, miljömedvetne, innerstadssocialisten som blir provocerad av att se Donald Trump i TV. Men som ibland skulle vilja mata en gås, så ett frö eller varför inte, smaka en ystad ost ifrån Närke, direkt på plats.