Mamma och pappa får feeling

Paris 1990

Glaset mellan oss och kvinnan på andra sidan känns okrossbart. Jag drar paralleller mellan detta glas och det som Anthony Hopkins sitter bakom i När lammen tystnar. Ett slags skottsäkert glas som ska ska skapa en trygghet för den som jobbar där. Glaset är försett med små hål i mitten för att det ändå ska gå att prata med den på andra sidan.

Lokalen var överfylld med människor. En stimmig miljö med ett sorl som bara kan skapas av flera olika språk som blandas samtidigt. Jag minns att jag tar in omgivningen med nästan alla sinnen och jag känner mig en aning upprymd med ändå avslappnad när jag plötsligt hör:
“Two adults and one for my kid”. Glaset i biljettluckan nästan vibrerar av det amerikanska uttalet i frasen. Ja det är i det närmaste perfekt texasdialekt som skulle få självaste JR Ewing att rodna eller John Wayne att trilla av hästen.

Platsen för skådespelet är biljettkassan i Louvren, kanske ett av världens mest kända museum. Platsen där det gåtfulla leendet får folk att tappa andan, inte för att tavlan är häpnadsväckande, utan kanske mer för att den är mycket mindre än vad man tror. Det är alltså på franskt territorium, i denna kulturella högborg som min pappa får feeling, och utövar amerikansk engelska. Och jag 15 år gammal känner inte alls igen mig under benämningen “kid”.

Jugoslavien 1987

Blott fyra år innan självständighetsivern blossar upp i ett hemskt inbördeskrig på Balkan står jag vid bandets ände och ser varorna komma åkandes emot mig. Doften av bröd, frukt och kött i en sval luftkonditionerad supermarket blandas med den varma och torra pinjeträdsdoftande lukten man bara finner i Sydeuropa om somrarna. Turister och lokalbefolkning handlar med de mjuka slitna dinarerna vars värde krävde en ansenlig kvantitet för att nå betydelse och med en kvalitet som mest liknade ett mjukt toapapper från Lambi.

Rullbandet stannar och plötsligt hör jag bredvid mig: “Eine kasse” varpå kassörskan svarar frågande, How many? Och på den frågan replikeras snabbt “Una”. Denna gången är det min mamma som får feeling i en mataffär på Balkan. Med både tyska och spanska navigerar hon sig fram i landet som för övrigt kanske mest föredrog eller för den delen bara förstod slaviska språk.

Vad säger det här om mina föräldrar? 

Jo att de valde att ta med mig och min syster för att semestra runt om i Europa. Att språk är till för att användas, skit samma var. Att få feeling är viktigare än att alltid vara korrekt. Dessutom har jag fått simma i det gudomligt vackra och blåa Adriatiska havet och fått ta del av Mona-Lisas gåtfulla leende, och mycket mer. Och för det är jag evigt tacksam!

Kändistätt

I takt med att våra TV-apparater blir allt plattare kan man också konstatera att utbudet av TV-program känns rätt platt. Enkelspårigt och förutsägbart. Vissa kanaler faller in i en slags kvantitetskoma snarare än kvalitativ bredd. För hur många kändisprogram mäktar vi egentligen med? Det har under en längre tid bakats och lagats mat, först bara i undervisningssyfte, men nu under senare tid ska det även tävlas. Och vanliga människor har bytts ut mot kändisar. Kändisarna tar numera också stor plats när de bjuder in sina kändiskollegor till stugor, lägenheter, slott och herresäten.

Gästerna består också av kända profiler från Sveriges kändiselit och alla tycks ha något att berätta. Det betvivlar jag självklart inte. Men när alla kanaler hoppar på framgångståget i att sända kändisar som äter mat hos varandra tenderar tidsrymden mellan 20-22 en vardagkväll att bli ett enda mingelparty signerat Bindefeldt.

Moderna soffgrupper, antika kandelabrar, trendiga pepparkvarnar, lurviga husdjur och mysiga soffkuddar visas upp på bästa sändningstid och vi får en inblick i våra kändisars privat liv. Hur svårt det var under en tid, hur lätt det går ibland och sen skrattar alla i kör över någon som bjuder på det lilla extra. I slutet summerar alla hur trevlig det varit och huvudpersonen tycker det känns roligt att få ha kommit lite närmare sina gäster eller tvärtom. Under eftertexten ljuder en vacker sång och solen går ner.

Jag har egentligen inga problem med den här typen av program. Men som alltid blir framgångsvågen över en viss typ av TV så intensiv att jag tröttnat innan andra säsongens halvlek. Därefter fortsätter kanalerna i sju säsonger till.