Till affären en gång till

Jag står i fas med att sätta ihop pannkakssmet för 20 pannkakor när jag öppnar kylskåpet för att ta fram äggen. Och upptäcker förskräckt att jag glömt köpa just ägg. Ändå var jag i affären för en timma sen. Frustrationen över min tankspriddhet blir översvallande och jag svär tre utav svenskans vanligaste ord med eftertryck. Helvetes jävla fan! Det känns ju lite bättre direkt efteråt men äggen kommer inte hem av sig själv. 

Sonen har precis satt sig i TV soffan framför en film med det efterlängtade lördagsgodiset och jag inser att jag behöver dra upp honom ur det för att åka och handla ägg. Helvet........! IGEN, nä fortfarande inga ägg. Jag måste alltså åka till affären på nytt. Morgondagens matsäck står på spel och jag är 100 % inställd på pannkakor. Köpte ju trots allt mjöl och mjölk för en timme sen just för att det skulle bli pannkakor.

15 minuter senare har jag äggen hemma. Jag bedömde grabben som såpass mogen att han kunde stanna hemma under den tiden. Han fick inte äta godis under tiden men filmen stod på och det gick ingen nöd på honom. Med ett glas rödvin i näven och en bytta med pannkakssmet stod jag nu redo för  att börja steka. Jag erkänner att det gick en del energi bara av att svära och tvingas ut och handla en gång till. Men nu så. Lugn och harmonisk vände jag pannkaka efter pannkaka och ingen gick sönder.

Sommar i P1 är för mig en fantastisk möjlighet att försvinna i en annan persons berättelse. Ofta är det väldigt intressant och ju mer okänd personen är för mig desto mer intressant tycker jag det är. Det mest kända vet man ju ändå rätt mycket om känns det som. Men torsdagens program slår nog ändå det mesta. Journalisten, utrikeskorrespondenten och författaren Terese Cristiansson berättar om hur livet är för andra på helvetets kant. Långt bortom uteblivna ägg i kylskåpet, bara fem veckor semester och de långa köerna i midsommartrafiken.

Berättelsen ger mig inte bara kalla kårar, för den är oerhörd hemsk på många sätt. Den blir en smärtsam påminnelse om att allt "otäckt" eller "smärtsamt" som vi utsätts för här i västvärlden framstår som riktigt små bagateller i jämförelse. Att som liten flicka helt sakna ansikte efter en amerikansk drönarattack, få sin bostad förstörd av missiler medan du befinner dig i den eller att du som kvinna våldtas i en sk. barnfabrik för att sedan sälja det nyfödda barnet vidare med eller utan moderkaka kan få självaste Greklandkrisen att framstå som liten.

Att folk är på flykt blir inte svårt att förstå efter att ha lyssnat på det program. Vad hade man själv gjort? Vi lever självklart våra egna liv häruppe. Våra bekymmer kan verka stora och svårlösta men mitt i den värsta krisen när jag upptäckte att äggkartongens innehåll inte räckte för 20 pannkakor kan jag erkänna att jag inte under något tillfälle övervägde att lämna landet. Jag känner aldrig riktig att något utav det som jag upplever som jobbigt i mitt liv är av sådan karaktär att jag måste fly. Men att 51 miljoner är på flykt runt om i världen pga. betydligt allvarligare orsaker. Det hjälper Terese Cristianssons berättelse till med. Så helvetes jävla fan, borde kanske användas i direkt anslutning till programmet. I ett mer relevant dilemma än att jag var tvungen att åka till affären en gång till.

Reflektion är självklart frivilligt men för mig fungerar det som en katalysator för mina egna smutsiga och självupptagna små bekymmer och ett sätt att sätta värde på det man har.

Fotades i glans och ära.

Förmodligen det mest patetiska jag gjort.

Jag står där utanför casinot i Monte Carlo framför en Aston Martin och låter mig fotas som om jag ägde den själv. Och hör nu, jag lägger upp den på min status på Facebook. Tio minuter innan har jag nästan känt mig äcklad över den monstruösa lyx som folk strör omkring sig i denna del av världen.

Vilket hyckleri! Vilken fantastisk brist på känsla och elegans. Snudd på det mest patetiska jag gjort. Ägaren kanske satt på närmaste café och fotade mig också, fast med en annan bildtext. Tillsammans med tusentals japaner sjönk jag till förödmjukelsens botten i jakten på ära och berömmelse, även om det bara vore för en kort stund.

Det finns dock två förmildradende omständigheter i detta som tar mig i försvar. Hur man än anstränger sig för att smälta in i Monte Carlo kommer man inte lyckas om man inte har ett antal miljoner. Det står turist stämplat i huvudet samma minut som man sätter foten i furstendömet. Men som turist har du ett näst intill heltäckande skydd omkring dig. Och kring detta öppnas oändliga möjligheter i att förödmjuka sig själv och ändå komma undan med det. 

Den andra förmildrande omständigheten är att den som har James Bond Theme som ringsignal i telefonen och kan det mesta om filmerna från tidigt sextiotal och fram till nu. Den kan komma undan med ett sånt här fotografi med samma pondus som självaste agenten själv, eller?
Ni som tryckte "like" på min bild eller kommenterade den är mina hjältar. Ni förstod helheten, vägde in alla dessa förmildrande omständigheter och gav mig en stund av 007-status. För detta är jag evigt tacksam. Nu när den patetiska baksmällan väckte mig i morse ackompanjerat till regn och 11 grader.