Beundran för det globala engagemanget

När Martin Shibbye och Johan Person greps och anklagades för terrorism tänkte jag att de får f-n skylla sig själva. Vad ska dem där och göra? Efter snart 300 sidor i deras egen bok är jag av en annan uppfattning.

Läkare utan gränser eller MSF Médecins sans Frontières som det så vackert heter på franska beger sig till Västafrika för att bekämpa den rådande ebolaepidemin. Den isländska sjuksköterskan kände att hon ville hjälpa till och åkte ner för att bistå.

Lena Endres dotter Rosanna klättrade upp på en oljerigg i Barents hav för att protestera mot Statoils planer att borra efter olja i Arktis.

Samtliga personer som är inblandade utsätter sig för enorma risker för att göra något de tror på. Nämligen en bättre värld. Att vilja rapportera och berätta om fruktansvärda förföljelser och mord där inga andra journalister tidigare varit. Att ge sig in i ett område där ebolavirus sprider sig snabbare än vinden. Och att klättra upp från ett stormigt hav upp på en stålbarriär för ett gott syfte för miljön. Det är är människor som jag känner stor beundran för. De har därmed suddat ut alla nationsgränser och den främlingsfientliga politik som drivs lite här och var blir i sammanhanget i det närmaste patetisk. De jobbar globalt.

Deras arbete är globalt. De ser Jorden som en plats för alla och inser konsekvenserna om vi inte agerar nu. Jag beundrar dem, inte bara för deras mod att se döden i vitögat. Jag beundrar dem för deras sätt att vilja förändra i praktiken. Att sitta här och blogga om vad som är rätt och fel blir i skrivande stund nästan löjligt men detta är ändå mitt beundrarbrev till de som vågar.
Vågar förändra världen. Låter stort och pretentiöst men de gör ju verkligen något.

I ämnet förebilder är ju mamma och pappa de första man ser upp till. Pappa var bra på att snickra och mamma var bra på att skriva och formulera sig. Storasyskon låg ju inte heller långt bort att beundra om de nu inte retades förstås. Brandmän och poliser kom senare, idrottsidoler osv. Och nu har man landat i globala hjältar som får självaste Robin Hood att se ut som en gröngöling i sammanhanget även om han stod för något gott. Och tänk att en litterär medeltidsgestalt från så tidig som 1200-talets England kanske ändå satt på lösningen till många utav världens globala utmaningar. Att minska klyftorna.

När jag gillade Robin Hood som mest var det inte för hans solidariska handlingar. Han kunde skjuta en pil i mitten av en tavla och sen skicka iväg en ny som klyvde den första på mitten. Och så var han klädd i gröna trikåer. Vad visste jag om utjämningspolitik då? Killen var ju bra med båge och pil.

Och kanske måste vi spänna vår egen båge några snäpp och blicka en bit utanför bloggar om mat, kroppsideal och val av fredagsmys. Och se att den värld vi bor i inte mår bra av att stänga ute våra medmänniskor, att vårt eget bilkörande inte håller i längden, och att vi har rätt att älska vem vi vill. Ett slag för tolerans, medmänsklighet och miljö med andra ord. Det kanske är naivt att tro de globala utmaningar hänger på dessa tre? En är i alla fall helt avgörande, det vet vi. På vägen till en bättre värld vill jag ändå tro att samarbete är den rätta vägen och då tror jag mer på medmänsklighet och tolerans än att dela in oss i vi och dom.

Husvagn eller båt?

"Man ska ha husvagn.....Då är semestern redan klar" Så lyder Galenskaparnas kanske mest kända låt och beskriver husvagnssemestern så som den var eller kanske fortfarande är. Träningsoveraller, trängsel, "frihet", grannen tätt intill, Baden Badenstolar, fullspäckad minigolfbana och mycket mycket mer. Jag vet att jag inte har "rätt" att uttala mig om husvagnssemester eftersom mina dagar i ett rullande hus är extremt lätträknade. Men, med mina 194 cm från marken anser jag mig ändå representativ för gruppen som kan betrakta den stora campingplatsen som ett fångläger för långa personer. Att gå böjd i kroppen för att få plats i sitt boende i 4 veckor. Och när man väl kan stå raklång, då står en granne blott 1 meter från mig och blänger. Nej tack!

Och när jag promenerar på bryggorna i Bohuslän händer något nästan komiskt och i allra högsta grad inkonsekvent förhållningssätt till trånga utrymmen. Jag vill krypa in i nästan varenda segelbåt. Kutryggad vill jag känna atmosfären i miljön där kompasser, GPS och sjökort blir en del av inredningen. Jag glömmer fort den trängsel som råder på en campingplats, jag glömmer den låga takhöjd, korta sängplatser i en husvagn för att få göra samma sak på en båt som lutar snett dessutom.

Kanske är det just texten i Galenskaparnas låt, färgen på träningsoverallerna eller kanske tom. det faktum att jag inte äger eller kommer att äga ett par mys- eller träningsoverallsbyxor som gör att en nästan föraktfull syn på husvagnssemester infinner sig i mitt medvetande. Det kanske inte är takhöjden utan grannens blängande som jag vill undvika. Mitt sociala jobb kanske gör att jag måste bort från folksamlingar. Jag kanske inte vill att GB-glassgubben ler mot mig vid kiosken varje gång jag går in och ut från området. Att bommen in till området symboliserar fånglägrets förtryck av långa människor.

Och ändå vill jag krypa in i en trång båt. Kan det vara seglarkläderna som lockar? Marinblå shorts och en pikétröja fullt med koordinater på, solglasögon med neongula senilsnören, Sebago seglarskor med lädersnören, vattentät klocka eller bara doften av räckor när man angör en brygga istället för en överfull latrin. Det senaste måste vara ett enda tillräckligt motiv för att börja segla.

Grejen är nog inte att leva trångt. Men om jag får ge mig ut på ett gnistrande blått hav med vindens hjälp, solceller på båten som ger ström till stormköket så kan jag både böja ryggen och stå snett i ett klimatsmart semesteralternativ för några veckor. Tror jag

O'Hoj seglarvänner!
 Valerius Hansson på Vinden.