Kartläsaren, den som allt hänger på.

Här ska vi svänga av! Skriker mamma i passagerarsätet, precis i höjd med avfartssträckan i en utav Europas största städer. Pappa som har ansvaret för körningen hade behövt all den körskicklighet som Ayrton Senna, Ronnie Pettersson och Kenny Bräck har tillsammans för att kunna få bilen av den stora motortrafikleden som leder runt Paris, i samma skede som mamma skriker. Pappa ligger i tredjefilen, den längst till vänster i full fart med att köra om lastbilar och möjligheterna att hinna in var som ni förstår omöjliga. Jag själv satt i baksätet och bevittnade storbråket som bröt ut i samband med det dåliga samarbetet.

Egentligen ville jag inte belasta någon för felkörningen i en utav Europas mest trafikintensiva städer. Att köra bil i det tempot som rådde hade varit svårt även med dagens gps-teknik. Att följa rytmen i de stora ringlederna och veta exakt när man ska svänga av för att komma in till ett ställe man bara sett som en liten prick  kartan och som heter Place D'Italie kräver både sin bilförare och kartläsare och jag tycker att ingen gick vinnare ur den hetsiga debatt som följde i en park långt ifrån målet vi strävade efter.

Att kartorna i utfällt läge var ungefär lika stora som kupén i bilen och näst intill omöjliga att vika ihop igen gjorde det inte lättare. En hungrig och lite lätt uttröttat bilförare med 160 mil i ryggen som ska bemästra Paristrafiken med en kartläsare som skriker ut avfarterna i höjd med just avfarterna, ja ni hör ju själva. En inte helt lyckad kombination att hitta vägar för konstruktivt samarbete.

I sporten rally har man en förare och en kartläsare. Sporten bygger på att kartläsaren läser upp vad som skall hända en bit fram. Att tala om för föraren att svängen kommer nu kan medföra vissa svårigheter att lyckas. Ännu svårare blir det om kartläsaren 300 meter efter svängen säger "Jag tror att du skulle svängt av vid förra avfarten" Det var just det som hände idag i Malmö. Istället för Västra hamnen så hamnade vi i Rosengård.

Som en rallyförare måste man klara av alla underlag, och som rallyförare måste man kunna lita på sin kartläsare. Och inte vara hungrig. Alla dessa egenskaper hade undertecknad idag. Jag bemästrade underlaget mellan miljonprogrammets gråa fasader på heta och ibland ojämna asfaltsunderlag, till det betonglena och jämna salsagolvet i Västra hamnen med en annan miljontyngd fasad i Turning 
Torso. Det är sällan som rallyförare får göra en sådan klassresa. I sportens namn.

Och jag litade på min kartläsare efter det ödesdigra misstaget som höll på att ta oss till Polen via Trelleborg. Hon skötte sig utmärkt efter detta! Den enda hungern som yttrade sig kom från baksätet. Tre ungar som var utlovade glass för en timma sen fick äntligen lite glass i ett soligt Malmö med Öresundsbron i sikte och inflygningen till Kastrup i det närmaste ögonhöjd. En mer harmonisk 
och balanserad rallyförare har aldrig skådats norr om Smygehuk.

Imorgon på SVT har ni möjlighet att se detta sammansvetsade rallyteam i TV i samband med sommarlov kl.9. Om vi har läst kartan rätt sitter vi jävligt långt fram.

Och så var det det här med tysk fotboll

Jag har tvättstugan samtidigt som Tyskland spelar åttondelsfinal i VM. Det betyder att Tyskland kommer vinna med uddamålet och göra det nära matchens slut. Inget är mer förutsägbart än så. Att gå ner i tvättstugan en sån här kväll är faktiskt inga problem. Man behöver inte ens hoppas på att pausen ska komma precis när maskinen är klar. Att gå ner är ungefär som att fortsätta titta där nere.

Att titta på en tvättmaskin som systematiskt jobbar med tvätten i samma mönster är som att se Tyskland spela VM-fotboll. I 90 minuter tuggar dom båda på mot målet, att slutföra matchen, precis som vanligt. Det mest upphetsande i tvättstugan är centrifugeringen och det kan liknas vid Tysklands förmåga att hitta den sista kraften. När luckan helt enligt programmet öppnas automatisk står det lika programenligt 1-0 till Tyskland, eller 2-1 eller 3-2.

Det går självklart inte säga att Tyskland är ett dåligt lag, Statistiken talar sitt tydliga språk men sättet man genomför matcherna är lika tråkiga som förutsägbara, det finns aldrig någon spänning. Henrik Larsson slängde alltid ut en avig arm men kunde bara dribbla åt höger. Och till slut hamnade han då logiskt nere vid hörnflaggan. Där nere slog han bollen på motståndarnas ben och fick inkastet med sig. Varpå Staffan Lindeborg hyllade honom med att han sprang bra.

Den här typen av förutsägbar fotboll har jag svårt för. Jag vet hur fotbollen kan beröra mig när elegansen och det oväntade får ta plats. Jag har i tidigare blogg förklarat hur vacker fotbollen kan vara, och tysk fotboll har den senaste tiden varit helt fantastisk och faktiskt utvecklats enormt, det erkännandet måste jag ge. MEN känslan är just i det är mästerskapet nu tillbaka till ett helt vanligt 90-minuters program på 40 grader med automatisk lucköppning i 93:e minuten.