Två läger

Min första kontakt med Super Mario var ett Nintendo TV-spel när jag var 11 år. Man slukades upp av detta evighetsspel med jobbig musik och 123 olika banor. Beroendeframkallande så till den milda grad att min annars så självständiga syster hälsade på och gav mig sällskap i mitt rum. Att jag skulle bära denna lilla japanska gubbes kläder 25 år senare på en slags maskerad för vuxna stod aldrig skrivet i stjärnorna. I stjärnorna stod inte heller att män på dryga 190 cm kan tänkas köpa den rödblåa dräkt. Därför kan man inte belasta den skräddare som utgick från måtten av japanska män när han måttade in grenen blott 35 cm från kragen.

För en man nära Fujiberget kan denna utstyrsel förmodligen påminna om en skön bomullspyjamas med härliga färger. För en lång skandinavisk man med uppdrag att axla rollen som mästarnas mästare på ett gigantiskt sportfält i Norrköping sjunker glorian över Super Mario en aning. Hans status som hjälte i en tecknad fantasivärld glöms helt enkelt bort. När dräkten delar min stolta mandom med tillhörande kulor i två läger och till allmän beskådning för 1300 kollegor var det svårt att fokusera på det sportsliga. Grenar med armar i högläge fick tacksamt men vänligt avböjas av klädtekniska skäl. Och sällan har mötande blickar varit så lågt ställda som under denna dag. Jag tackar än idag mustaschen och kepsens storlek för den förklädnad och anonymitet som mitt ansikte fick och som gjorde att jag kunde gå in i festligheterna med en ny identitet.

Och med den nya identiteten sjöng jag med i Petters texter, rapparen alltså.