Jag har startat ett twitterkonto och till skillnad från facebook gjorde jag det helt utan påtryckningar utifrån. Och jag som var emot facebook sitter alltså här med två sociala medier och en blogg. Om det beror på den ensidiga information som sprids på facebook, att jag helt enkelt tröttnat på mina "vänners" privatliv eller att jag har såpass allvarlig idétorka över vad som bör skrivas vet jag inte. Men att twittra likt en fågel verkar ju intressant, det hoppar jag på, för att se hur det funkar. Alla har vi vaknat upp en sommarmorgon och njutit av fåglarnas microbloggande.
Kanske säger dom: -Såg du kvinnan med hår under armarna i Mello? Fy fan vad äckligt! För att inte tala om Ranelids bidrag.
Nu låter ju koltrasten lite härligare än så även om egot kanske påminner om en del twittrare - Se mig här är jag.
Nja jag gick in i twittrets förlovande land helt utan fördomar och med en okunskap som hette duga. Och hamnade mitt på röda mattan i ett hav av kändisars åsikter om saker. Och faktum är att jag hittat några riktigt intressanta människor att följa. För detta blir nog just bara ett följande. Här kan man dessutom följa olika organisationers arbete, politiker om man så vill. Att lägga några tweets känns just nu lite avlägset eftersom jag inte har så många följare. Det är bara Angela Segerdah, fd klasskamrat årkurs 1-9 samt Barack Obama som valt att följa det jag skriver.Och ifrågan om jag kommer retweeta något så får jag återkomma om det. Det vore ju häftigt om Obama svarade på ett av mina twitters.
Jag hörde någonstans att en dator på 70-talet som var ungerfär lika stor som ett kylskåp var långsammare än det som samlas på ett chip i våra smartphones. En hyllning till tekniken, men tyvärr verkar våra ögon alldeles för upptagna och fascinerade av våra små manicker i fickformat att vi glömmer lyfta blicken och säga hej till våra medmänniskor. Det om något är ett socialt handicap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar