Är jag den ende som tycker att argumenten för "Merckozypakten" låter likadant som de gjorde vid omröstningen för EMU? Vi vill vara med och påverka, vi har inte råd att stå utanför, nu kan vi vara med där besluten tas. Så låter det nu när vår landsfader Fredrik och tofsvipan Borg besöker Europas högborg titt som tätt. Den bakdörr som Juholt tvingades ta i slutet av sin karriär den tycks nu användas av regeringen i ett försök att ta Sverigen in i ett ekonomiskt getingbo, med Merkel som den självklara drottningen. 80% av svenskarna vill inte gå med i EMU om det var omröstning idag och därför tar Fredrik ansvar för Sverige genom att säga att han respekterar det nej som svenskarna gav i den senaste folkomröstningen när det nu var.
Merkel och Sarkozy har nu kindpussats intensivt i ett halvår i ett försök att stabilisera ett förtroende för den europeiska ekonomin och försvara idén om hårdare krav på medlemsländernas sätt att sköta ekonomin. Sverige lyfts ofta fram som ett gott exempel på en nation med goda statsfinanser och som har klarat kriser på ett bra sätt och detta utan att ha varit med i EMU. Därför har jag så svårt att förstå varför vi måste stå och knacka på denna dörr igen. I miljö, brott och utrikesfrågor är Europasamarbetet en otroligt bra plattform men kan vi inte bara acceptera att synen på och förutsättningarna för nationell ekonomi skiljer sig såpass mycket mellan olika länder att de blir upp till varje land att sköta? Och även om Fredrik får pussa Merkels kind vid något tillfälle så är det ändå Sarkozys pussar som är blötast och väger tyngst när Sveriges välfärd reas ut för att klara de hårda krav på ekonomin som Merkocypakten kommer att ställa.
Och nu till festivalyran som råder. I sex vekor skall lunchrum runt om i landet fyllas med diskussioner om vilken låt som borde gått vidare och vilka artister som är värda en andra chans. I sex veckor kan man nu välja om man vill vara en del av gruppen eller stå utanför. Nu glömmer vi S-krisen, Caremaskandaler och ett Nordafrika i Uppror. Nu glömmer vi presidenvalskampanjer, fattigdom i Afrika och massmord i Syrien för här kommer Torsten, Charlotte Pirelli och Sean Banan att fylla kvällstidningarna på ett nästan chockartat sätt. I sex veckor skall det röstas, telefonväxlar skall bli överhettade och en och annan skandal inträffa. Christer Björkman hamnar i fokus och fredagsmyset kompletteras med lördagsmys. Vågar jag stå utanför detta spektakel? Jag tror det. Jag tar en dag i taget. Imorgon är en annan dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar