Nu har hon landat, prinsessan Madeleine. Förstasidestoff i kvällspressen berättar att Madeleine skall få träffa sin systerdotter. Det har vi alla räknat ut och hon tog sig hem när det passade henne bäst. Om det skulle tära på syskonrelationen att Madeleine inte kom hem förrän nästan en vecka efter födseln är förmodligen bara ett försök att skapa en spricka på konstgjord väg.
En annan spricka som förmodligen borde vara större är den mellan Kristdemokraterna och övriga allianspartier där man totalt kört över alliansens minsta parti i en av deras hjärtefrågor, nämligen familjefrågan. Kristdemokraterna profilerar sig starkt i den här typen av frågor och har nu två gånger på kort tid blivit nedröstade. Nu senast i frågan om kvinnans rätt att bli gravid på konstgjord väg i Sverige.
Om Björn Ranelids solbränna är konstgjord eller inte låter jag passera förbi, jag anser att det han gör på den konstnärliga scenen har ett betydligt större intresse. Om han var beredd på den yra och känslomässiga storm som sveper i Melodifestivalens kölvatten svarar han förmodligen nej. Det talas om ett eventuellt avhopp från hans sida och det vore synd tycker jag. Om vi nu har bestämt oss för att ha ett jippo som betyder mer än världsfreden så blir också Ranelids framträdande just en frisk fläkt i den annars så urbota tråkiga melodifestivalen. Jag skickar gärna Ranelid till Azerbadjan och sprider lite Ranelidska till folket där nere, de kommer nog att förstå.
Badpalatset i Lerum blev destinationen för oss i helgen. Helt ok faktiskt för lite mindre barn. Det som slog oss dock var omklädningsrummen. Först separerat i första fasen, damer och herrar för sig. Sedan delat vid skåpen, sen separerat igen vid duscharna och till slut var man inne i palatset. I duscharna står "här jobbar både män och kvinnor" och tydligen var ambitionen att skrapa vatten inne i duscharna hos tjejerna väldigt hög bland den manliga personalen.
"Mina känslor är, all over the place" säger prins Daniel till Svensk media. Jag vet precis vad han talar om. Det är magiskt att vara med när ens barn kommer till världen. E stellet för att vara hos sin familj tvingas han hålla en kortare presskonferrens inför svensk media. Han gör det bra. Jag gillar Daniel och jag gillar Victoria. Jag skulle till och med kunna tänka mig Victoria som Sveriges president, om hon ställde upp. Hon skulle representera Sverige på ett riktigt bra sätt.
Blott nio dagar efter alla hjärtans dag kom så detta efterlängtade barn till världen och militären fick så en uppgift att fylla. 21+21 skott sköts för att hylla tronarvingen och riksdagen kollade så att inget byte hade ägt rum på förlossningen. Hur hade det sett ut om Johan Ulveskog och Suzanne Reuters barn från Yrrol hade presenterats vid konseljen? Nä detta barn kommer att översköljas med kärlek precis som många andra barn i detta avlånga land. Andra som just nu får en stor dos av kärlek är männsikor. Åtminstone om man utgår från moderaternas senaste kampanj. " Vi älskar människor" kan man läsa och det bekraftar det vi alla har känt länge. Att äntligen få återgå till arbetet trots att rehabiliteringen från cancersjukdomen ännu inte är avklarad bygger på ett kärleksfullt sätt gentemot medmänniskorna. Vi höjer avgiften för a-kassan och sänker inehållet i den för att visa att vi älskar alla under 20. Vi låter de privata ägarna väga kisset i blöjan för att sedan be er ta på blöjan igen, ännu ett prov på den kärlek vi känner för människor.
I ett möte på alla hjärtans dag formulerar moderaterna detta kärleksbudskap mestadels i blått, men ordet "älskar" får nog ändå skrivas i rött, kärlekens färg. Eller? Vi kan inte stå för detta hyckleri fullt ut.
Med den här utsikten accompagnerad av en spansk gittarist upplevde jag nära på ett religiöst ögonblick. Få städer har gett mig en sådan total känsla av lycka och fångat mig så som Barcelona. Vi skrapade bara lite på ytan av allt det som jag tror denna katalanska stad kan erbjuda.
Om du har kissat i 25 sekundmeters motvind på en mack i Gullspång, varit frestad att besöka en utav stadens pizzerior med namnet Glada laxen. Så kan du bocka av en utav livets absolut mest onödiga måsten. Nej det är inte ens ett måste men jag bär fortfarnade med mig den starka upplevelsen jag hade tillsammans med Camilla och Per i denna sömniga ort vid Värnens strand
Haga Nygata i Göteborg är förmodligen en utav Sveriges charmigaste gata. Känns lite som förr, nära centrum men långt ifrån Nordstans trista butiker och med kanelbullar i världsklass. Funkar alla dagar på året.
Det skall bli skönt att dra sig tillbaka, när man är 75. Färdtjänsten står redo att hämta mig från jobbet och kör mig direkt till Caremas vårdboende. Där tar en robot emot mig. Han heter R2D2 och är ensam personal på 200 vårdtagare. Han kan plasta av frystorkad mat, väga blöjor och fråga hur man mår även om det är förprogramerat och med en utpräglad digital dialekt. Precis som med en GPS kan man välja röst på roboten. Man kan välja mellan Dogge Doggelito, Sean Banan eller Thorsten Flinck. På rivieran i Cannes sitter regeringen från 2012 och garvar arslet av sig med parablydrinkar i en hållare i solstolen. Alla iklädda en T-shirt med trycket "Vi tog ansvar för Sverige" Somliga äldre än andra. Reinfeldt tror nämligen att vi kommer att leva längre i framtiden..
Nja det blir inte lika för alla. Jobbar man med betong så förstår Reinfeldt att man inte orkar med till 75. MEN då kan man skola om sig och eftersom regeringen inte satsar på en anständig ekonomi för de som väljer en ny karriär får de ta pengar ur egen ficka så man verkligen kan fortsätta till 75. Hade Juholt kommit med detta förslag hade han pulveriserat i molekyler , mindre än de som eventuell läker ut från Oskarshamns reaktor 1. Låt oss nu se om våra journalister kan mobilisera lite krafter och pressa statsministern lite grann i denna fråga. Eller så blir det som vanligt, tyst redan innan första följdfrågan och istället ett jätteuppslag med Melodifestivalens andra deltävling med allt som händer bakom scen.
Vad önskar du helst av allt nu? Att vi alla får vara friska, fred på Jorden och att allt gnäll på insändarsidorna i Smp upphör med omedelbar verkan, särskilt det som gäller parkeringsavgifterna i stan.
Är jag den ende som tycker att argumenten för "Merckozypakten" låter likadant som de gjorde vid omröstningen för EMU? Vi vill vara med och påverka, vi har inte råd att stå utanför, nu kan vi vara med där besluten tas. Så låter det nu när vår landsfader Fredrik och tofsvipan Borg besöker Europas högborg titt som tätt. Den bakdörr som Juholt tvingades ta i slutet av sin karriär den tycks nu användas av regeringen i ett försök att ta Sverigen in i ett ekonomiskt getingbo, med Merkel som den självklara drottningen. 80% av svenskarna vill inte gå med i EMU om det var omröstning idag och därför tar Fredrik ansvar för Sverige genom att säga att han respekterar det nej som svenskarna gav i den senaste folkomröstningen när det nu var.
Merkel och Sarkozy har nu kindpussats intensivt i ett halvår i ett försök att stabilisera ett förtroende för den europeiska ekonomin och försvara idén om hårdare krav på medlemsländernas sätt att sköta ekonomin. Sverige lyfts ofta fram som ett gott exempel på en nation med goda statsfinanser och som har klarat kriser på ett bra sätt och detta utan att ha varit med i EMU. Därför har jag så svårt att förstå varför vi måste stå och knacka på denna dörr igen. I miljö, brott och utrikesfrågor är Europasamarbetet en otroligt bra plattform men kan vi inte bara acceptera att synen på och förutsättningarna för nationell ekonomi skiljer sig såpass mycket mellan olika länder att de blir upp till varje land att sköta? Och även om Fredrik får pussa Merkels kind vid något tillfälle så är det ändå Sarkozys pussar som är blötast och väger tyngst när Sveriges välfärd reas ut för att klara de hårda krav på ekonomin som Merkocypakten kommer att ställa.
Och nu till festivalyran som råder. I sex vekor skall lunchrum runt om i landet fyllas med diskussioner om vilken låt som borde gått vidare och vilka artister som är värda en andra chans. I sex veckor kan man nu välja om man vill vara en del av gruppen eller stå utanför. Nu glömmer vi S-krisen, Caremaskandaler och ett Nordafrika i Uppror. Nu glömmer vi presidenvalskampanjer, fattigdom i Afrika och massmord i Syrien för här kommer Torsten, Charlotte Pirelli och Sean Banan att fylla kvällstidningarna på ett nästan chockartat sätt. I sex veckor skall det röstas, telefonväxlar skall bli överhettade och en och annan skandal inträffa. Christer Björkman hamnar i fokus och fredagsmyset kompletteras med lördagsmys. Vågar jag stå utanför detta spektakel? Jag tror det. Jag tar en dag i taget. Imorgon är en annan dag.
