Kafferastens betydelse för det kreativa skapandet

Fick just reda på att min gamla syslöjdslärare fortfarande lever. Jag tänkte nog att hon kan ju inte vara vid livet men jo, det är hon och hon jobbar fortfarande. Hon var nog inte så gammal när vi gick i skolan men hon klädde sig annorlunda och hennes frisyr var som en ihopknycklad fårpläd. Och vi hade förmodligen alltid syslöjd direkt efter hennes kafferast för jag minns att hennes andedräkt ledde till att man jobbade mycket på egen hand. Vad gör väl ett felaktigt korsstygn för slutresultatet? Alternativet var ju att försöka hålla andan i två minuter och hoppas på att luktsinnet också höll andan. Nä jag sydde på och nålkudden är väl det verk jag är mest nöjd med. Rutigt tyg i gult och vit med mammas initialer på i orange.

Låt oss nämna det andra praktiska ämnet vi hade i skolan, träslöjd. Alla fick en träbit och den skulle räcka ett helt läsår och eftersom skärbräda verkade vara ingraverat i läroplanen var det ju detta platta köksgeråd vi alla tvingades hyvla och slipa på i 9 månader. Om man var duktig på att hyvla kunde man få börja slipa redan i slutet av november. Fanns det brister i hyveltekniken kom sandpappret inte fram förrän vid sportlovet och då fick man ligga i vill jag lova. Förmodligen han man inte med lödningen av initialer i slutet av terminen då.

Min pappas händiga färdigheter följde inte med generna till mig. Inte heller tålamodet då jag tröttnade på hyvlingen redan i september. I träslöjden behövde man inte jobba så mycket på egen hand, där kunde man be om hjälp ofta. Träslöjdsmagistern var snäll och positiv och hans kafferaster låg nog efter våra lektioner.

En stark kontrast till de praktiska ämnena som vi fick förkovra oss i då är nobelpriset. Teorin står i fokus denna dag. Ingen mer än den kungliga akademin begriper något av det som händer på dagen och på kvällen får vi TV-tittare ta del av en lättsamare del av arvet från Alfred Nobel. Nämligen bordsplaceringen. I år släppte Aftonbladet bordsplaceringen dagen innan och där kunde vi läsare gå in och titta på vilka som hamnar brevid varandra. Kungen fick som vanligt fru Storch vid sin sida och Victoria skulle tydligen dragit vinstlotten i år och prinsarna fick nöja sig med fruar till pristagare.
Menyn är i vanlig ordning storslagen och det tar 13 och en halv sekund att nämna förrätten och i år kom jag ihåg vintergrönsaker. Lite mindre fokus på kläderna i år märkte jag. Kanske ett resultat av Birgit Friggebos klädval 1992.

Jag har alltid gillat Nobelpriset. Det känns högtidligt och stort. Vi belönar de bästa vetenskapsmännen och proffessorerna i världen och ögonen riktas mot Sverige. Mest av allt gillar jag trumpetfanfaren när Kungen har lämnat över priset till varje pristagare och dom bugar med spikrak rygg mot publiken. Det blir lite Ivanhoe över det hela.